De som aldrig lämnar - lantlig skräck

Tiveden har alltid haft sitt eget språk. Grenarnas knäppande, tjärnens viskningar och vindens eviga suckande – det var en melodi äldre än människan själv. Men nu är melodin avbruten, störd av det otänkbara: mänskliga maskiner.

De kom med sitt buller, sin stinkande olja och sin omättliga hunger efter mark. Och de som aldrig lämnar – de som vilar i skogens skugga – har vaknat. Skogen har sina egna sätt att försvara sig. Ofta obehagliga, ibland dödliga. Alltid effektiva.

Vid den spegelblanka tjärnen sitter Näcken, vattnets egen demon. Han drar försiktigt en stråke över fiolen, som om han funderar på hur mycket kaos han orkar skapa idag. "De är här igen," säger han med en röst som kunde varit lika hemma på en begravning som i en dödsdom.

Från träden stiger Skogsrået fram. Hennes skönhet är oförlåtande, förkrossande, som en eld som slukar allt i sin väg. "De tror att de kan vinna," fnyser hon, och barken på hennes hud spricker till ett leende.

Tomten anländer sist. Smutsig, vresig och farligt effektiv. Hans små händer håller en yxa som ser ut att ha tagit fler liv än den borde. "Kan vi prata mindre och hugga mer?" muttrar han. "Det finns mycket att göra."

Människorna kommer i flockar, deras maskiner stora som jättar, deras skratt lika ihåligt som deras förtroende för platsen. De tror att de erövrar skogen, men skogen har sina egna regler. Och sina egna domare.

Näcken börjar med musiken. Hans fiol spelar en melodi som är både hypnotisk och olycksbådande. En grävmaskinist stannar, oförmögen att slita sig från ljudet. Han går rakt mot tjärnen, som om han lockas av något han inte kan se. Näcken ler när vattnet omsluter mannen, tyst och skoningslöst. "En mindre att oroa sig för," säger han för sig själv.

Skogsrået är inte långt efter. Hon hittar en byggmästare som står och röker, blicken trött men arrogant. "Är du vilse?" frågar hon, hennes röst som en smekning.

Han ser upp och stirrar, som om han aldrig sett något vackrare. "Vad gör du här?" frågar han.
"Jag bor här," svarar hon och tar hans hand. "Kom, jag ska visa dig något."

Han följer henne, men snart är hon borta. Istället möter han en gestalt som är mörkare än natten, bark och rötter vridna till en mardröm. Hans skrik tystnar snabbt.

Tomten föredrar händerna smutsiga. Han klättrar på maskiner, skruvar loss vitala delar och lämnar trasiga verktyg som små visitkort. På natten smyger han in i arbetarnas baracker och lämnar små gåvor – en död fågel här, en flisa från ett träkors där. Snart börjar arbetarna viska om att skogen är förbannad.

Felicia ser på vägbygget från skogsbrynet, blicken fylld av en blandning av avsky och fascination. Hon går in i skogen, där tystnaden nästan känns som en fysisk kraft. Vid tjärnen stannar hon, och Näcken dyker upp, lika blöt och hånfull som alltid.

Han spelar för henne, en melodi som skulle ha knäckt viljan hos vilken annan människa som helst. Men Felicia blundar och börjar sjunga. Hennes röst är låg och stadig, en gammal visa som hon lärde sig av mormor. Fiolens klagande ton tystnar. Näcken ser på henne som om han inte riktigt vet om han ska döda henne eller applådera. "Du sjunger förvånansvärt väl," säger han.

Skogsrået kliver fram från skuggorna, hennes blick lika vass som en kniv. "Vad vill du här, flicka?" frågar hon.

"Jag vill skydda skogen," svarar Felicia. "Ni behöver mig lika mycket som jag behöver er."

Tomten dyker upp, hans lilla kropp fylld av en omätlig ilska. "Skydda? Människor förstör allt de rör vid."

Felicia möter hans blick utan att blinka. "Inte den här gången. Jag lyssnar."

Skogen verkar hålla andan.

Felicia konfronterar byggföretagets chef, en man med ett leende som ser ut att vara limmat på plats. "Ni måste stoppa det här," säger hon.

"Förstår du inte?" svarar han med en suck. "Det här handlar om jobb. Om att förbättra regionen."

Felicia håller hans blick. "Det här handlar om mer än jobb. Det handlar om liv. Den här skogen är levande."

Chefens leende falnar, men maskinerna startar ändå nästa dag. Då slår skogen till. En grävmaskin fattar eld, ett träd faller över en arbetsbil, och en natt försvinner två arbetare spårlöst. Arbetarna packar sina saker, men skogens viskningar följer dem.

Maskinerna tystnar, men skogen gör det inte. Dess sår läker långsamt, men minnena stannar kvar. Näcken spelar sin fiol vid tjärnen, hans melodi fylld av sorg. Skogsrået vandrar genom träden, hennes ögon vaksamma och kalla. Tomten sitter på sin gård, muttrande för sig själv, hans yxa vilande i knät.

"De kommer tillbaka," säger Näcken.

"Vi är redo," svarar Skogsrået.

"Vi väntar," säger Tomten, och hans leende är allt annat än vänligt.

Och skogen andas vidare, med sina väktare vakna och vaksamma.

Clas Kristiansson

Pensionerad undersköterska som tycker om att skriva. Just nu är det noveller - som gäller. Ser det också som stilexperiment. Läs gärna och kom gärna med kritik.
Clas Kristiansson är medlem sedan 2025 Clas Kristiansson har 6 publicerade verk