De tre döttrarna

De tre döttrarna

Jonatan Granqvist - namnet inbjöd till både respekt och vördnad - var en av Stockholms mest framgångsrika bankirer med eget bankpalats på Hamngatan och flera mindre kontor i Uppsala, Norrköping, Göteborg och Malmö. Bankir Granqvist bodde flott vid Nybroplan i hörnet mellan Birger Jarlsgatan och Hamngatan. Det var en stor våning i ett nybyggt hus som han själv ägde. När han inte var hemma, och det var i stort sett all tid utom nätterna, beboddes lägenheten av en vacker hustru, tre döttrar, en husmor i köket, två jungfrur och en tysk guvernant. Familjen kunde unna sig allt de önskade sig. Våningen prålade av överflöd och välstånd. Möblerna var franska, förgyllda och mycket tunga. En väldig svart flygel, som bars upp av snidade hermer, stod i en sal, antika medeltida skulpturer i en annan jämte nyinköpta målningar som sades vara utförda av ingen mindre än Rubens. De senare var tre till antalet, mycket stora och hade ramar som i det närmaste bedövade åskådaren med sina ornament. Motiven var något allegoriskt, eller möjligen bibliskt, varken bankiren eller hans hustru visste säkert.

I våningen bjöds till fester, soaréer, middagar och punschaftnar, allt efter ägarnas olika nycker. Barnen hade visserligen en guvernant, men gick likväl i skolan, dit de skjutsades i familjens landå varje förmiddag. Dagarna utan barn och make tillbringade fru Granqvist med sin sömmerska, sin juvelerare, sin frisör eller någon av hennes väninnor, som allesammans bodde i närheten. Hon var strålande vacker, smal och behaglig med hy likt en persika och ovanpå det sköna anletet vilade ett gyllene hårsvall, vanligen uppsatt i olika raffinerade koaffyrer. Trots sin skönhet och väninnornas täta besök var fru Granqvist ofta ensam. Hon ställde sig då gärna vid den stora glasade balkongdörren ut mot Nybroplan där hon kunde blicka ut över staden. För den som kunde se henne nerifrån gatan liknade hon en blond gudinna, en Nordens Athena, som betraktade sitt rike dit hon själv var för fin och överjordisk för att stiga ned, annat än i undantagsfall.

När våren övergick till sommar ödelades våningen, sånär som på en piga, och hela familjen, utom bankiren själv, tog båten ut till Ljusterö där de ägde ett slott av trä. Det fanns också ett par större gods i Östergötland i familjens ägo, men dit var det besvärligt att resa och frun hade inte ens varit där och flickorna kände inte till dem. Där fanns förvaltare och dem hade bara Jonatan Granqvist kontakt med.

Bankiren var elegant klädd, naturligtvis, när han visade sig bland folk. Det var inte många som fick se honom, eftersom han vanligen gick från porten till den täckta vagnen, från vagnen till nästa port eller stundtals en kortare promenad med sällskap i Kungsträdgården. Däremellan höll han sig inomhus. Han var alls ingen vän av ett friskt och sunt liv i naturen, utan höll sig nästan alltid inomhus eller under tak. Trots sitt svarta hår och bruna ögon var han i övrigt vit som ett lakan. Effekten kunde bli slående en festkväll när belysningen var mild, men också otäck då han såg sjukligt blek ut när han vistades i närheten av ett fönster där dagsljuset sökte sig in. Det var något som inte riktigt stämde överens mellan hans utseende och person. Bankir Granqvist skrattade, log, pratade fort och högt och intog gärna ett rum när han steg in i det. Likt ljuset samlade han flugorna omkring sig och när han gick slocknade glöden och förtrollningen liksom bröts i samma ögonblick som han försvann. Det var många som kunde vittna om att de inte mindes mycket av vad bankiren hade sagt eller gjort, bara att han hade varit i närheten och skapat god stämning omkring sig. Men så var det hans utseende. Man kunde inte påstå att han var vacker, trots det pomaderade mörka håret, mustaschen och det spetsiga lilla skägget som gjorde honom unik. Det var ingen som riktigt förstod hur han rakade sig för att få skägget att bilda en spiralvriden tofs. Det var rasande elegant, ja rent av raffinerat, men kunde man säga att han var vacker? Näsan var rak, huden slät, ögonen mörka med ögonbryn som svarta kvastar där ovanför. Han var smärt och kunde föra sig, både händer och fötter var nätta, men var han skön att skåda? Det fanns en dissonans eller en skevhet mellan bankir Granqvists olika delar som gjorde vart stycke för sig vackert, ja rent otroligt välbildat, men sammanfogningen hade inte blivit helt lyckad. Ögonen satt inte jämt bredvid varandra, det ena ögonbrynet var mindre än det andra, näsan vred sig åt ena sidan och överläppen åt den andra. Men det sämsta var ändå bankirens röst. Han hade en djup röst, en riktig bas och så låg att det ibland var svårt att uppfatta vad han sa, han mer bullrade fram sina sentenser än uttryckte dem i ord möjliga att skilja från varandra. Man skulle kunna tro att det fanns en musikalitet i hans stämma, men så var icke fallet. Tonerna, ljuden, lätena brummade och lät som en skadeskjuten björn, ett vrålande odjur eller ibland bara som något tonlöst dunkande. De som hade honom nära och kände honom hade lärt sig att tolka hans läten, men nya bekanta fick ofta fråga om, eller höra med någon annan vad bankiren egentligen hade sagt. Ur affärssynpunkt var nu detta inte någon direkt fördel, eftersom sammanträden och andra samtal tog mycket lång tid då det hela tiden krävdes omtagningar eller att någon förklarade vad bankir Granqvist just hade sagt. Å andra sidan var det bland annat med hjälp av denna lilla egenhet som han hade blivit den han var, hans otydlighet tröttade ut folk och fick dem att gå med på sämre villkor än de skulle ha gjort om de hade haft sin fulla uppmärksamhet kvar.

Bankir Granqvist tillhörde de människor som inte behäftades med särskilt starka känslor. Hans hustru betydde något litet för honom, hans döttrar ingenting, vänner behövde han inga utan det enda som något väckte hans emotioner till liv var affärer och pengar. Varje dag kontrollerade han sina innehav av aktier och räntor. Hans privata förmögenhet växte i takt med bankens och han investerade i skog och fastigheter, guld och sin egen bank. Hans våning fick allt dyrbarare konstverk och hustrun behängdes med juveler så tunga att det var ett rent besvär att bära dem, men glittrade gjorde hon.

En kulen höstkväll i oktober, då lönnlöven färgade Nybroplan brandgul och det smutsiga vattnet i Katthavet rörde sig i tröga krusningar klev bankir Granqvist in genom tamburdörren. Genast märkte han att någonting var annorlunda, då där inte fanns någon piga som hjälpte honom av med rocken. Han stötte käppen hårt i golvet ett par gånger men då kom istället hans hustru, slarvigt klädd och med rödgråtna kinder.
- Kom genast, Clotilde är sjuk.
Det var allt hon sa, därefter försvann hon in i våningens halvskymning. Bankiren slängde rocken och hatten på golvet och stegade iväg mot de bortre rummen, som låg inåt gården. Han hade bara varit där någon enda gång och var osäker i vilka rum flickorna bodde, men en piga kom till hans tjänst och visade honom vägen. Inne i Clotildes rum brann en fotogenlampa i taket och en annan på ett bord bredvid sängen. Hustrun och de andra två döttrarna satt på sängkanten, vända mot den sjuka. De var helt tysta, men hustrun torkade då och då tårarna från sitt bleka ansikte.
- Vad är det som har hänt? Frågade bankiren och gick fram till sin sjuka dotter.
Han fick inget svar, men såg ner i sängen på den sjuka flickan som inte verkade andas, men hon rörde stilla på händerna och ibland öppnades ögonen något.
- Hon har fått frossan, hon har fått frossan, viskade hustrun. Hon vände sitt ansikte upp mot sin make.
- Jag vet inte hur det kommer att gå.
- Dumheter, svarade bankiren och föste undan familjen från sängkanten. Flickan har feber, det går väl över. Varför har ni inte skickat bud efter en doktor?
- Det har vi, svarade hustrun. Doktor Levin var här för en timme sedan och men lämnade med orden ”Det är inte mycket jag kan göra” men han lovade att snart komma tillbaka. Låt oss hoppas bara.
Med sin vita högerhand greppade bankiren sin dotter om hakan. Han tog hårt, så att munnen trycktes framåt i en plutande min.
- Sjåpa dig inte nu, Clotilde lilla. Lite feber har ingen dött av.
Så släppte han henne och reste sig för att gå. Då såg han hur dottern öppnade ögonen och stirrade på honom. Han skulle just säga åt de andra att värre än så var det inte, nu skulle flickan snart bli bättre och vad var det för galenskap att sitta här och gråta när jäntan bara… Men han sa aldrig det där, han knappt ens tänkte det, för hennes stirrande blick höll honom fången. Ögonen lyste som vassa lanternor och han kände hur de band honom. Clotilde räckte upp sin ena hand och matt sökte hon efter sin faders. Han höll fram den men med en viss försiktighet. Till sist la hon sin hand på hans och han försökte le, men flickans hand tog så hårt i honom. Han blev förvånad över hur den sjuka och svaga kunde inneha en sådan styrka så han ryckte undan handen och la den istället på hennes heta kind. Då vred Clotilde helt hastigt på huvudet och högg sin fader i handen. Hennes käkar malde sig genom hans bleka kött och trots bankirens försök att slita sig loss lyckades han inte. De vassa tänderna trängde sig allt djupare ner och smärtan var outhärdlig..
- Släpp mig, röt han
Hustrun och de två andra döttrarna vände sig mot honom, de hade inte sett vad som skedde.
Men Clotilde släppte inte, käftarnas grepp blev bara hårdare och hårdare. Bankiren ryckte och slet i sin hand, blodet rann och färgade både Clotildes ansikte och kudden röda, men flickan släppte inte utan behöll sitt grepp till ett kras hördes och benen i bankirens hand började ge efter. Han föll ner på knä och började skrika.
- Släpp mig ditt odjur, släpp mig din satans unge.
Då släppte Clotilde sin faders hand samtidigt som hon reste sig något upp ur sängen och spände ögonen i sin far än en gång. Hon sa ingenting, men det hördes ändå i bankir Granqvists öron ett väsande, en ondskefull röst, en orm, en mara som bankade orden död, död, död in i honom. Så slöt hon ögonen, la sig ner på kudden och allt blev lugnt. När modern och systrarna åter kom fram till sängen hade Clotilde redan gått bort. De föll på knä runt sängen och grät, samtidigt som deras man och far skrikande rusade ut i våningen med sin sargade hand.

Begravningen ägde rum ett par veckor senare på Norra begravningsplatsen. Det hade varit frost på natten och marken glittrade vit när liktåget närmade sig den uppgrävda graven. Bankir Granqvist hade alls ingen lust att delta i sin dotters begravning, efter vad hon hade gjort med honom, eller snarare efter vad hon hade visat att hon var, en häxa, ett monster. Hans högra hand var infekterad och uppsvullen av en infektion. Doktor Levin hade sagt att den inte skulle läka helt igen, men troligen skulle bankiren kunna använda tummen. En sjuksköterska la om bandaget varje dag och tvättade såret med någon stinkande djävulsbrygd som sved så att bankiren skrek av smärtan. Nej, han ville inte delta i begravningen av detta väsen, som knappast kunde kallas hans dotter, han deltog enbart av pietetsskäl. Det skulle bli skandal om han uteblev från sin dotters begravning. För konvenansens skull försökte han även se sörjande ut och torkade sig emellanåt i ögonvrån med en bländande vit bomullsnäsduk.

Bankirens hustru var helt förvirrad efter vad som hade skett vid hennes dotters dödsögonblick. Hur kunde den lilla Clotilde bita sin far in till benen? Var allt en inbillning, en dröm, en mardröm? Hon kände sorg, men mer över att hennes liv hade tagit sig en så oväntad vändning än över förlusten av sin äldsta dotter. Dagarna efter flickans död hade för all del varit tunga och mödosamma, men något hade också hänt med henne själv. En lätt värk hade slagit fäste i hennes huvud, men smärtan var inte hel obehaglig, den var snarare än anspänning som fick henne att lyfta blicken, att se klarare och hon rent av hörde bättre sedan dotterns död. Allt detta var mycket märkligt men liksom sin make lyfte hon klädsamt en näsduk till ögonvrån då och då, men egentligen var hon försjunken i egna tankar.

Clotildes två systrar gick helt tysta i liktåget. De sörjde sin äldre syster och grät uppriktigt och höll sig nära en av jungfrurna som kunde trösta dem. Efter familjen kom släkten, men det var svårt att veta vem som hörde ihop med vem, vilka som var familj, avlägsen släkt eller bara goda vänner, för alla verkade vara försjunkna i sig själva när de samlades runt gravöppningen.
Den svartmålade ekkistan var liten och lätt och sänka ner. Bankiren kände en viss tröst och möjligen någon glädje i att kistan var nedsänkt och att jord började skyfflas över den och de kransar som vilade på locket. Det värkte i hans hand och han slöt ögonen av smärta. I samma stund högg till det på baksidan av ena låret, en vass och genomträngande smärta som han inte kunde värja sig ifrån. Han vacklade till och fick ta stöd mot hustrun som med avsmak stirrade på sin man som höll på att tappa balansen.
- Vad gör du? väste hon. Stå upp, det är din dotters begravning.
- Det högg till i benet, jag kan inte stå på det.
- Skärp dig, svarade hon och drog sig undan.
Bankiren föll omkull och fick hjälp att resa sig upp av ett par släktingar. Det utbröt oro bland begravningsgästerna och flertalet utgick från att Granqvist sörjde så djupt att han hade svimmat. Det uppfattades som en djup och äkta faderskärlek och de förstod inte varför hans hustru drog sig undan från honom. Efter en stund lugnade sig smärtan och bankiren kunde åter stödja sig på sitt ben. Han gick långsamt haltande bredvid sin fru på väg till vagnen som skulle föra dem hem till en mottagning i våningen. Bankir Granqvist var uppfylld av sin smärta, både i hand och ben, men också av en oro som gnagde i honom. Vad hade hänt? Han vände sig mot sin hustru som plötsligt föreföll honom se annorlunda ut. Det såg ut som om hon talade tyst för sig själv. Bakom det tunna svarta sorgfloret såg han hennes mun liksom viska. Ögonen rörde sig åt olika håll och hon knyckte till med nacken då och då.
- Mår du riktigt bra? Undrade han.
Då vände sig hustrun helt sakta mot honom och hon fäste blicken i hans ögon.
- Jag heter Maria. Mitt namn är Maria, född Schwartz.
Bankiren blev överrumplad.
- Det vet jag, varför säger du så? Undrade han uppriktigt förundrad över hustruns beteende.
- Jag har ett namn. Du kallar mig aldrig vid namn. Det gör ingen. Jag heter Maria.
Han skulle just börja skratta åt hennes vansinne och påpeka dumheterna då det åter högg till med full kraft på baksidan av låret. Bankiren skrek till och höll på att tappa balansen, men de hade just kommit fram till vagnen så han kunde ta stöd mot den.
- Nu reser vi hem till mottagningen, sa Maria Granqvist och steg in i vagnen, väl medveten om hennes makes belägenhet. Hon satt länge i mörkret och väntade på att mannen skulle stiga in. Efter en stund såg hon framför sig de två döttrarna, de hade tydligen gått in i vagnen utan att hon hade märkt dem.

Mottagningen gick väl och blev förhållandevis kortvarig. Trots god mat, vin, likör och en inhyrd pianist från Operan, så uppstod aldrig någon trösterik stämning. Gästerna stod svartklädda och förstämda en och en och samtalen var lågmälda. Maria stod den mesta tiden borta vid balkongdörren och stirrade ut på den svarta staden. Hon vände sig om varje gång en gäst kom för att tacka och än en gång beklaga sorgen för att sedan bege sig iväg. Efter varje avtackad gäst vände hon sig åter ut mot mörkret. Det viskades om att hennes sorg måste vara mycket svår och att man kanske gjorde bäst i att lämna henne ensam. Det rådde också en viss förvirring kring bankirens beteende. Han som alltid brukade vara alltings centrum gick tyst och haltande omkring längs med väggarna och verkade helt ointresserad av att prata med någon. De två systrarna slapp tack och lov undan mottagningen och gick helt frivilligt in i sin barnkammare.

Bland gästerna fanns doktor Levin och han var den ende som bankir Granqvist sökte sig till.
- Får jag besvära doktorn med ett ärende, undrade bankiren hovsamt.
- Naturligtvis bankir Granqvist, med vad kan jag stå till tjänst?
- Det hände något med mitt ena ben när vi stod vid graven. Det högg till och det gör fortfarande mycket ont, skulle doktorn vilja vara så snäll och titta på benet?
- Naturligtvis, var kan vi dra oss undan?
De båda herrarna gick in i sängkammaren som var klädd med mörkröda tapeter täckta med svarta rosor. Den väldiga sängen stod mitt på ena väggen och ovanför den hängde ett väldigt landskap av Ruisdael, nyss inköpt på en auktion i Bryssel. Vid fönstren, som vette in mot gården, stod ett par fåtöljer och mellan dem ett bord, som enligt säljaren hade stått i Kungliga teatern den natt då salig kung Gustav blev skjuten. Där fanns också en stor spegel, som sträckte sig nästan från golv till tak, med en ram bestående av flygande amoriner som emellan sig höll rosengirlander och lagerkransar. Det var en gammal spegel och glaset var delat, då den härstammade från en tid då ingen kunde göra riktigt stora glasskivor.

Bankiren började klä av sig bakom en vikt skärm, målad med kinesiska mönster, och kom sedan fram med benen bara. Han vände baksidan åt doktorn som böjde sig ned för att titta på det röda märke som han genast hade lagt märke till. Det var mörkt i rummet och doktorn tände en fotogenlampa som han höll upp framför sig.
- Det var märkligt, sa han. Det är ett ordentligt sår bankiren har fått. Det ser faktiskt ut som, ja jag vågar väl knappt säga, men det ser ut som ett bett. Just som om någon hade bitit honom i benet.
Bankir Granqvist vände sig mot spegeln och såg såret, men i glaset såg han också Clotilde. Helt stilla stod hon i de djupa skuggorna i andra ändan av rummet. Han stelnade till och vände sig om för att se om hon verkligen befann sig där, men flickan var försvunnen, det var bara i spegelbilden hon hade visat sig. Kall svett började rinna längs med ryggen och hjärtat slog så hårt att han kunde höra det.
- Hur är det bankir Granqvist, vad står på? Undrade doktorn och reste sig upp. Ni ser ut som om ni skådat något förfärligt.
- Det har jag, viskade bankiren. Det har jag verkligen.
- Men jag förstår inte, fortsatte doktorn. Smärtan uppstod vid graven, men det finns inget hål, inget märke på byxorna. Ingenting?
- Ingenting.
- Då finns det ingen annan förklaring att ni har blivit biten, eller skadad, tidigare. Sorg kan tränga undan känslorna. Ni kan ha råkat ut för ett hundbett eller något liknande men helt enkelt varit alltför djupt försjunken i er sorg för att ens lägga märke till det. Och så var det vid graven det skedde, kanske för att ni kände en viss lättnad över att flickan fått sin sista vila, som ni plötsligt kände smärtan, flera timmar efteråt.
- Jo, så kan det ha varit, svarade bankiren med tonlös stämma. Han visste att det inte förhöll sig på det sättet men hur skulle han få doktorn att förstå det oerhörda?
Dörren öppnades hastigt och fru Maria Granqvist steg in i rummet. Naturligtvis blev hon häpen av att se sin man halvnaken och med doktor Levin bredvid. Hennes ögon föll snart på makens såriga ben och hon gick fram för att titta.
- Ett bett, otvivelaktigt ett bett. Men hur? Hon lät blicken vandra från doktorn till sin make, men båda stod tysta.
- Nåväl, det läker säkert. Jag kom bara hit för att byta skor. Så gick hon genom sängkammaren in i sin garderob och tog av sig sina skor som plötsligt kändes som att de blivit för trånga. Fötterna värkte och hon tog på sig ett par lågklackade sidenskor som alltid hade varit något för stora, men som nu kändes helt lagom. Hon gick tillbaka genom sängkammaren, sju centimeter kortare, och log något åt sin avklädde make med sitt blodiga sår. Var det inte lite smaklöst av honom att bli sjuk och göra sig till åtlöje på sin egen dotters begravning?

Clotilde var begraven, nästan glömd av sin moder och hade så varit även av sin far om han inte ständigt påmindes om henne genom bitsåren som inte ville läka. Hans arbete på banken försvårades av smärtorna, men när allt kom omkring fungerade banken rätt duktigt även honom förutan. Han kunde sitta tyst vid sammanträden, låta någon chef överta flera beslut eller helt hålla sig undan och låta banken sköta sig själv. Det var en märklig känsla att inte vara behövd, samtidigt som han kände ett visst lugn över att banken fungerade så väl att han inte alltid behövde hållas på huvudkontoret. Istället uppehöll han sig allt mer hemmavid. Han steg upp senare och åkte inte till banken förrän framåt lunch och inte sällan kom han hem vid fyra, femtiden, allt till stor irritation för hans hustru Maria.
- Vad gör du här hemma hela tiden? fräste hon åt honom allt som oftast. Hon var själv ganska förvånad över sitt nedlåtande sätt att tala till honom. Det hade hon aldrig gjort innan Clotildes död.

På julaftonens kväll satt familjen samlad i stora salongen med alla ljusen tända i julgranen. Jungfrurna hade dukat fram ett präktigt julbord och trots den dystra stämning som rådde i hemmet infann sig ändå något som kunde liknas vid julfrid. Hustru Maria satte sig vid flygeln och spelade några enkla julsånger och både döttrarna och bankiren sjöng med. Julbordet intogs tillsammans med tjänstefolket och efteråt dansade alla långdans runt salongen. Det andades lycka, men redan när det blev dags att släcka ljusen i granen förändrades allting. Flickorna hade gått till sängs med jungfrun, guvernanten hade gått in till sig och kvar i den nu mörklagda salongen satt bankir Granqvist och dennes hustru på varsin stol mittemot varandra. Gaslyktorna ute på gatan kastade ett blekt ljus in genom fönstren. Den nyss så varma salongen började bli kall och de hade svept in sig i varsin pläd. Bankiren tittade på sin hustru. Hon hade förändrat sig, hade hon inte lagt ut? Hon hade alltid varit en så tunn och nästan flyktig gestalt, men nu var hon en annan. Hon var fortfarande lika vacker, men mer kropp än ande. Maria Granqvist tittade på sin man. Han hade förändrats, blivit mager och fått en gulaktig ansiktsfärg. Hon hade till och med sett ett par gråa strån i hans mörka hår. Han hade blivit tystare och den förut så mörka rösten hade liksom hoppat upp en oktav. Hon kände mest förakt där hon satt i mörkret och bedömde sin makes yttre.
- Du växer Maria, sa bankiren tyst.
- Och du krymper Jonatan, svarade hon.
- Göransson sa att du var på banken i går. Varför?
- Han hade bett mig komma.
- Bad direktör Göransson dig att komma till banken?
- Han hade frågor om fastigheterna i Östergötland.
- Du vet ingenting om dem.
- Jag gör det nu, svarade Maria. Jag har läst på. Efter nyår reser jag ner till Norrköping och går igenom bokföringen med förvaltarna.
- Är du från vettet hustru? Det gör du inte alls.
Maria reste sig upp i stolen och gick, utan att svara, in till sängkammaren. Hon vände sig om.
- Förresten, det är nog bäst att du sover i gästrummet framöver. Jungfrun bar in dina saker dit i morse.

Jonatan svarade inte, han satt lamslagen av det ofattbara han hade fått höra. Höll hans hustru på att överta hans affärer? Han drog pläden tätare omkring sig, men förmådde inte resa sig upp och gå till sängkammaren. Kakelugnen var fortfarande ljummen men det drog från fönstren och han lyssnade till blåsten på andra sidan glasen. Det gjorde ont i benet och handen och han övervägde att gå och hämta ett värkpulver, men blev sittandes. Huvudet hängde uppgivet och blicken var riktad ned mot golvet. Där såg han ett par fötter komma gående fram mot stolen där nyss hustrun hade suttit. Bankiren blev helt förlamad av fruktan, ty han visste vem det var som nu satte sig i stolen. Han ville inte lyfta huvudet och titta, men det var som om någon tryckte upp hans huvud och drog upp hans ögonlock. Framför honom satt den döda dottern, med ett uttryckslöst anlete. Hon hade lite blod kring munnen, men lyfte upp ett stycke av sin klänning och torkade bort det. Länge satt de mittemot varandra, fadern skakande av köld och skräck och flickan helt stilla. Så reste hon sig plötsligt upp, tog ett par steg mot honom och la sin hand på hans axel. Det skar till direkt med ett djupt snitt in i köttet som fick honom att kvida av smärta. Så tog hon bort sin lilla hand, log ett svagt leende och försvann i mörkret. När jungfrun kom på morgonen för att tända kakelugnen satt bankir Granqvist kvar i stolen, iskall och stel med vidöppna ögon och stelnat blod på vänster axel. Hon hjälpte bankiren till sängs och la ett par tunga täcken över honom så han skulle hålla sig varm. Jungfrun, som tidigare alltid hade känt djup respekt och en viss fruktan för bankir Granqvist, kunde konstatera att alla sådana känslor nu var förbytta mot något hon mest kunde likna vid medlidande. Luktade han inte lite otäckt?

De tre såren ville inte läka trots att de sköttes av en särskild sjuksyster som doktor Levin skickade från Sophiahemmet. Veckorna närmast efter jul försökte bankir Granqvist, så gott han förmådde, att fortsätta sitt arbete som om ingenting hade hänt. Han haltade och den ena handen var obrukbar. Den ständiga smärtan till trots stålsatte han sig och försökte ge intryck av att inte mycket hade hänt, men han märkte snart att ingen längre verkade lyssna på honom. Besluten fattades i bankirens närvaro och med hans godkännande, men han framstod mer och mer som en marionett. Vid fler än ett tillfälle såg han sin hustru, som nu kallade sig Fru Schwarz Granqvist i banken. Han fick alltid undvikande svar när han frågade vad hon gjorde där. Han såg sin stjärna dala och började bli foglig och tystlåten. Bankiren förstod att såren inte skulle läka och levde i förvissningen om att han snart skulle bli biten igen.

Det dröjde inte länge och kom helt oväntat. Det var en solig och kall januaridag när bankir Granqvist haltade ut från banken och in i den väntande landån. Han hade satt vänster fot på trappsteget och lyfte sig upp när det högg till i nacken. Bankiren föll framstupa in i vagnen och blev liggande tills kusken skyndade till hans undsättning. Väl på sätet kom nästa bett, rakt i magen och han vrålade ut sin smärta och föll åt sidan. Kusken visste inte vad han skulle ta sig till, men försökte pallra upp bankiren med kuddar och filtar så gott det gick, sedan skyndade han till kusksätet för att få vagnen i rullning. Det var inte långt till våningen på Birger Jarlsgatan, bara några hundra meter, men vägen kändes oändlig, både för kusken som var orolig för att en av hans främsta kunder skulle dö och för bankiren själv som trodde detsamma, men vägrade ge efter för sina smärtor. När vagnen var framme steg han ur som om ingenting hade hänt. Kusken höll upp porten och undrade om han skulle följa med uppför trapporna, men bankiren avböjde nonchalant. Han skred långsamt in och påbörjade bestigningen av de två trappor som ledde upp till en av Stockholms största och mest magnifika våningar. Väl i tamburen kom en jungfru och tog hans rock, hatt, galoscher och käpp. Bankiren fortsatte, liksom helt oberörd, genom våningen och fram till det gästrum som hade blivit hans sovrum sedan i julas. När dörren slöts bakom honom segnade han ner på golvet. Han ville ta av sig kläderna för att se hur han såg ut, men han förmådde inte. Han vred sig på sidan och drog upp knäna under haken. Tårarna rann och bildade pölar på den vaxade parketten och han försökte övertala sig själv att det var smärtan som hade framkallat dem. Men bankir Granqvist hade fel, det var fasan, den obeskrivliga rädsla han kände över vad som höll på att hända med honom. Han sökte med blicken i rummet efter dottern och fann henne sittandes på sängen. Ansiktet var helt uttryckslöst och hon la huvudet lite på sned, liksom om hon mätte in och studerade sitt offer medan hon satt och avvaktade. Som inför en avrättning gjorde sig bankiren beredd för vad som skulle komma och han följde dotterns steg på golvet, ändå fram till hans sargade kropp. Hon ställde sig gränsle över honom och böjde sig fram. Det första bettet tog i halsen, det andra i bröstet, det tredje i armen, det fjärde i ryggen, det femte i benet, det sjätte i ansiktet, det sjunde i örat. Som ett vansinnigt rovdjur högg dottern sin far över hela kroppen, ända tills han förlorade medvetandet. Då slet hon av honom kläderna och hans sargade lekamen låg i all sin skam och vanära på den vackra fiskpensparketten i ek.

Fru Schwartz fick ett telefonsamtal till banken. Det var en av jungfrurna som upprört och osammanhängande förmanade frun att genast komma hem, det hade hänt något fruktansvärt.
Det var ett olämpligt tillfälle, fru Schwartz satt just i förhandlingar med vice bankdirektören om att hon, i egenskap av bankir Granqvists hustru, skulle överta några viktiga uppdrag i banken, nu när hennes make hade blivit sjuk. Långsamt reste hon sig ändå från sin bekväma länstol i direktionsrummet och gick för att hämta sin svarta yllekappa. En betjänt erbjöd sig att springa efter en vagn, men frun avböjde och vandrade istället hem den korta sträckan. Hennes kappa gjorde inget väsen av sig och på huvudet bar hon en enkel hatt, så knappast någon skulle lägga märke till att en av Sveriges mest förmögna kvinnor gick ensam på Hamngatan.

I våningen rådde fullständigt kaos. Jungfrurna sprang fram och tillbaka med vattenkar, doktor Levin stod i tamburen och talade i telefon och från sin bankirens sängkammare hördes obekanta röster. Överallt låg väskor, trasor och till sin förskräckelse såg hon sin makes kostym helt sönderriven ligga på golvet i den inre hallen.
- Vad står på? Undrade hon när hon tog tag i en förbispringande jungfru.
- Herrn, frun, herrn… Jag vet inte vad, ett vilddjur, något fruktansvärt har hänt honom. Jag hittade honom på golvet.
Fru Schwartz släppte jungfrun och gick in i makens sängkammare. Där stod två sophiasystrar som la förband på en sargad kropp som vred sig i smärtor. Hon förstod att det var hennes man i sängen, men han var i det närmaste oigenkännlig. Över hela kroppen syntes djupa bett, sår som varade sig och märken av tänder. För ett kort ögonblick mötte hon sin mans ögon och det fanns något vädjande hos honom, men hon slöt ögonen och backade ut ur rummet.
- Där är ni ju fru Granqvist, började doktorn.
- Schwartz, fru Schwartz är det rätta namnet.
Doktorn såg mycket frågande ut.
- Nåväl, det här är en ryslig historia frun. Han måste ha blivit överfallen av en galen hund, men vilken hund skulle bete sig så. Snarare en varg eller en tiger. Och det märkliga är förstår ni, är att han hittades naken på golvet i sin sängkammare. Jungfrurna säger att de såg honom gå in som vanligt i sitt rum.
- Vad menar ni?
- Det måste ha skett inne i sängkammaren. Odjuret måste ha funnits där.
- Men det är omöjligt.
Fru Schwartz kände för första gången en oro över vad som hade inträffat. Hon fick inte ihop det doktorn sa med det hon hade sett. Ett vilddjur här i deras våning?
- Doktorn tar nog fel. Det finns säkert någon sjukdom som ni inte känner till, som ger just dessa symtom.
Det var en förolämpning och först kom doktor Levin helt av sig. Sedan fann han sig.
- Vill ni fru Gran…, jag menar fru Schwartz att systrarna stannar över natten?
- Det blir nog bäst så. Hur lång tid tar det innan han blir frisk?
- Jag är rädd att utgången är ytterst oviss, fru Schwartz. Ytterst oviss.
- Då så. Tack för vad ni har gjort. Adjö.
Fru Schwarz lämnade en häpen doktor Levin bakom sig och hon begav sig åter till banken.

Fru Schwarz stod ut i två dagar. Den första dagen luktade det illa inne i mannens rum och när dörren öppnades kände hon hur stanken spred sig i våningen. Den andra dagen var lukten så outhärdlig att till och med systrarna hade svårt för den. De vädrade och sprang med jämna mellanrum ut från sjukrummet för att andas frisk luft. Fru Schwartz hade dragit sig in till gårdsrummen där köket, jungfrukamrarna och flickornas rum låg. Stängde hon dörren i korridoren och öppnade fönstret var där uthärdligt än så länge. Hon kallade en av systrarna till sig.
- Se till att få honom härifrån så snart som möjligt.
- Önskar fru Schwartz att doktor Levin ska komma först och göra ett utlåtande.
- Behövs inte, ta honom härifrån bara. Sophiahemmet blir väl bäst.
- Ska ske frun, neg systern och gick tillbaka till sitt kall.

Några timmar senare var bankiren borta ur lägenheten. Den elaka lukten försvann nästan omedelbart, vilket i sig var mycket märkligt. Fru Schwartz gick in i makens sängkammare, men inte ens där var lukten särskilt anmärkningsvärd. Hon fann sina två döttrar där inne, sittandes på varsin stol framför kakelugnen. De satt helt tysta och när deras mor kom in lät de blickarna falla på henne.
- Jaså där är ni, mina små flickor. Det var väl skönt för lilla pappa att få komma till sjukhus, där kan de ta hand om honom riktigt bra.
Flickornas blickar störde fru Schwartz. Det kändes obehagligt, de kändes obehagliga.
- Ni pratar förstås om pappa? Han blir snart bra ska ni se, sa hon med en tillgjord kvittrande stämma som lät lika falsk som den var.
Så stängde hon dörren till sängkammaren och vandrade genom våningen bort till balkongdörren ut mot Nybroplan. Staden var vit och tyst. Isen hade lagt sig närmast kajerna och de mindre båtarna låg infrusna. Längs med Strandvägen såg hon flera stora kol och vedhögar och karlar som skyfflade över lasten till kärror, slädar och vagnar. Det var sent på eftermiddagen och det allra sista vinterljuset höll på att blekna bort. Gaslyktor tändes och någon enstaka fackla lyste nere på gatan. I Berzelii park såg hon en liten flicka stå ensam under en lykta. Hon skärpte blicken och tittade på den lilla, som såg välklädd ut och inte borde vara ute ensam. Flickan vände sitt huvud upp mot henne och trots mörkret och det långa avståndet kände sig fru Schwartz iakttagen. Samma obehagliga känsla som när flickorna nyss hade tittat på henne i sängkammaren infann sig. Hon vände sig om och gick in i salongen samtidigt som hon hörde telefonen ringa.
- Hallå, svarade fru Schwartz.
- God afton, det här är doktor Levin.
- God afton.
Hon kunde inte dölja sin irritation.
- Jag har någonting mycket sorgligt att berätta fru Gra.. fru Schwartz.
Fru Schwartz sa ingenting, hon inväntade besked.
- Er make har nyss gått bort. Jag beklagar verkligen sorgen.
Åter tystnad. Fru Schwartz visste inte vad hon skulle säga, hon visste sannerligen inte vad hon skulle säga till doktor Levin. Att hon inte kände sorg var nog båda överens om, men hon kunde inte tillåta sig att framstå som okänslig och otaktisk.
- Ska jag komma över? Fick hon till slut ur sig.
- Ja, det vore väl det bästa. Kanske flickorna vill följa med och ta farväl av sin far?
- Jag meddelar dem. När ska vi komma?
- Kom nu genast fru Schwartz, genast.

Två veckor efter den storslagna begravningen för bankiren Jonathan Granqvist valdes fru Schwartz, som den första kvinnan någonsin, in i bankens styrelse. Hon saknade visserligen erfarenhet men hade visat sig besitta oanade kunskaper i bankens affärer. Det var också en försäkran om att banken än så länge leddes av familjen Granqvist, eller om det nu var Schwartz den hette. Våningen hade blivit flickornas och jungfrurnas och frun brukade dyka upp först vid tiotiden på kvällarna, alla dagar utom söndag. Det pratades om henne, det gjordes det, men vad var nu det att bry sig om.

När bankir Granqvist med familj hade flyttat in i den stora våningen för ett tiotal år sedan var huset helt nytt. Familjens stora våning omfattade hela det andra etaget. Porten låg vid Hamngatans mynning men våningen blickade ut både över denna gata, Nybroplan och Birger Jarlsgatan. Bostaden hade stora och höga fönster, väggarna var boaserade i ljusa träslag och de flesta tapeter följde en krämgul färgskala, men tunga gardiner och en dyster stämning gjorde att mörkret tilläts råda. I vinkeln ut mot Nybroplan låg salongen, där fru Schwartz alltjämt stod varje kväll och blickade ut från balkongdörren. Längs med Hamngatan låg bibliotek och herrum och ut mot Birger Jarlsgatan fanns den mindre salongen med den svarta flygeln, kabinettet, matsalen och längst bort kontoret. In mot gården låg sängkammaren, fruns tambur, ett par gästrum och i gårdsflygeln kök och pigkammare, barnkammare och tre mindre sovrum till flickorna. Mellan alla dessa rum löpte gångar och dolde sig garderober och förråd, badrum och prång. Där fanns också tre tomma rum inåt gården som ännu inte hade funnit sin användning.

I matsalen åts gemensam middag varje söndag. Bordet var ovalt och Fru Schwartz satt vid ena änden och med flickorna på var sin sida om sig. Efter bankirens död hade guvernanten, fröken Klemer, inbjudits att sitta med vid bordet. De åt vanligen under tystnad, men samtalen kunde emellanåt handla om hur det gick i skolan eller om vad flickan längtade efter att göra när de skulle resa ut till Ljusterö i juni. Denna middag ville dock flickorna övertala sin mor om att de tillsammans med fröken Klemer skulle få åka till Berlin några veckor över sommaren.
- Jag har alls ingenting emot det, svarade hon, och bjöd inte minsta motstånd mot förslaget.
- Så vi får åka då? Undrade Dorotea, den äldsta flickan, men hennes röst lät matt.
- Naturligtvis, men jag måste självklart godkänna detaljerna innan ni ger er iväg. Fröken Klemer, det ordnar ni?
- Ja naturligtvis, viskade fröken Klemer.

Vid desserten serverades inkokta päron med sirapssås, kanelstång och vaniljgrädde. Fru Schwartz hade aldrig varit förtjust i sötsaker och petade endast lite försiktigt i sin lilla portion. Den yngsta flickan tog för sig, medan Dorotea bara satt och stirrade tomt på sin dessert.
- Hur är det fatt Dorotea, varför äter du inte? Frågan var uppriktigt ställd, fru Schwartz hade iakttagit att hennes äldsta dotter inte såg ut att må helt bra.
- Jag mår inte bra mamma, svarade flickan.
Fröken Klemer reste sig genast från bordet för att känna på Doroteas panna.
- O mein Gott, hon är varm som en kamin.

Dorotea hjälptes i säng och hennes syster och guvernant satt med henne en stund, medan fru Schwartz drog sig undan in på kontoret. En jungfru tände fotogenlampan och frun satte sig vid skrivbordet och la händerna på den läderklädda bordsskivan. Framför sig hade hon räkenskaper, dem kände hon väl. På väggarna stod bokhyllor med böcker och pärmar. Hon hade börjat gå igenom dem i ordning från vänster till höger och hade kommit igenom ungefär hälften. Det var på så sätt hon hade lärt sig så mycket om banken, aktier, fonder, fastigheter, beskattning och förvaltning. Som om hon, som knappt hade gått i skolan, hade sin egen högskola här inne, i ett rum som hon både ärvt och övertagit efter sin man. På väggarna hängde några porträtt, alla män och ättlingar till hennes framlidne make. Där fanns även ett nymålat porträtt av honom själv, utfört av professor Kronberg för bara något år sedan. Han var stilig på porträttet, det kunde hon inte förneka. Konstnären hade lyckats jämna ut alla märkliga förskjutningar och ojämnheter i bankirens ansikte så att han framstod som närmast bildskön med sin bleka hy, svarta hår och mörka ögon. Kanske såg han rentav lite farlig ut, nästan som den onde själv. Under det målade porträttet hängde ett fotografi av samme man, men där avbildades han som hon mindes honom med alla fel och brister. Fru Schwartz fantiserade om att ersätta något av de äldre porträtten med ett nymålat av sig själv.

Det var kyligt i kontoret, trots att det brann i kakelugnen och de tjocka gardinerna framför fönstren rörde sig svagt i draget. En orientalisk pläd låg vikt över en fåtölj och fru Schwarz reste sig för att hämta den. Väl insvept hörde hon raska steg i riktning mot dörren. Det var jungfrun.
- Dorotea har blivit sämre frun. Vi ni vara vänlig och komma. Ska jag inte ringa efter doktor Levin?
Fru Schwartz stelnade till.
- Nej, honom ringer vi inte längre. Försök få hit doktor Karlberg istället, nej förresten jag gör det själv. Gå du in till Dorotea.
Fru Schwartz gick ut i tamburen och ringde hem till doktor Karlberg, en avlägsen släkting till henne själv som hon senast hade träffat vid makens begravning. Han var inte hemma, men hans hembiträde lovade att meddela honom så snart han anlände.

Fru Schwartz gick in i Doroteas rum och fann henne svårt febersjuk. Helt lugn satte hon sig på sängkanten.
- Frun, det kan väl inte vara samma feber som lilla Clotilde hade, säg att det inte är så, undrade jungrun oroligt.
- Det vet jag inte, svarade fru Schwartz uppriktigt. Låt oss hoppas att det lugnar ner sig.
Hon la sin kalla hand på flickans heta kind, lyfte den och tog en fuktig duk och började badda dotterns panna. Dorotea yrade, men ingen kunde begripa vad hon försökte säga. Hon kastade sig av och an i sängen, ibland med öppna ögon, ibland med stängda. Frun satt gott och väl en timme vid sängen och började tycka att det blev lite tråkigt. Hon skulle just be jungfrun ta över, när denna försvann efter en signal från tamburklockan. Låt det vara doktor Karlberg, tänkte hon. Doroteas syster satt nedsjunken i en liten fåtölj i andra änden av rummet. Modern kastade en blick mot dottern, som såg ut att le mot henne. Hon försökte besvara leendet, men det gick inte. Det blev istället till en underlig grimas. Då rörde sig Dorotea i sängen, öppnade ögonen och såg på sin mor.
- Mitt lilla hjärta, sa fru Schwartz uttryckslöst och la åter handen på hennes kind.
Då högg flickan. Tänderna malde ner i fru Schwartz tunna hand så benen knäcktes. Hon skrek och försökte slita undan handen, men den satt fast som i ett skruvstäd. Innan hon svimmade av smärtan såg hon den tredje dottern Jeanette sakta resa sig upp ur stolen och lämna rummet.

Hans Öjmyr

När jag var ung skrev jag mycket, sedan kom barnen, och så har det inte blivit av förrän nu. Åren där emellan har jag arbetat och arbetat. En bildad herre som börjar skriva i mogen ålder, kan man ha sämre odds? Men det är kul att uttrycka sig, använda ord och kanske ser jag det lite som terapi.
Hans Öjmyr är medlem sedan 2018 Hans Öjmyr har 2 publicerade verk