Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

De utvalda

Jag heter Viola Bengtsson och jag har nyligen fyllt tretton år, och jag vet att jag ska dö snart. Innan jag dör vill jag berätta hur det kommer sig att en frisk tjej som jag helt plötsligt börjat få ålderskrämpor och syner. Syner som egentligen inte alls tillhör mig. Detta är det sista som jag lämnar kvar innan jag försvinner helt. Detta är en varning till er som läser. Jag känner redan hur det drar i mig.

Jag packade ivrigt min väska med CD-skivor, baddräkt, några vanliga kläder men mest ridbyxor, chaps och andra kläder som passade i ett stall en varm sommardag. Snabbt tryckte jag ner mina ridskor och ridhjälm i en egen sportbag. På väggen hängde min Whiteboard med dagarna nedräknade och jag suddade ut ettan och ersatte den med en nolla och tre utropstecken.

Idag var det dags! Efter år av tjat så låg äntligen mitt första ridläger framför mig. Två veckor med hästar, bad och gröna ängar väntade på mig. Livet var enkelt och ljust. Mamma och pappa hade inte haft lust att skicka sitt enda barn till ridläger eftersom enligt dem så var hästar ”farliga och oberäkneliga”. Pappa hade även påstått att hästar endast skulle serveras på fat. Jag fnös för mig själv och satte upp det rödblonda håret i en slarvig knut. Hästar var, enligt mig, fantastiska djur och deras varma bruna ögon tycktes alltid kunna se rätt in i min själ. Som om de alltid visste hur jag kände och tänkte.

”Viola! Kom ner och ät frukost!” Ropade mamma och jag slängde snabbt väskorna över axlarna och rusade ut ur rummet och nedför trappan mot köket.

Pappa läste tidningen och drack en kopp kaffe medan mamma satt mittemot med sin mobil. Jag lät väskorna falla till marken med en duns som fick pappa att titta upp från tidningen medan jag satte mig på en stol.

”Packat färdigt?” Frågade han och synade väskorna skeptiskt. ”Har du med hjälm?” Jag suckade djupt.

”Ja.” Jag lät dra ut på mitt jakande och hällde upp flingor som jag snabbt åt upp.

Pappa mumlade något ohörbart som jag struntade i. De var så löjliga. Jag var tretton år och kunde ta hand om mig själv, dessutom hade jag ridit sen jag var nio år och var säker på hästar. De var mina bästa vänner.

”Nu hittade jag adressen till Stall Lyckan. Det tar ungefär en timma att åka.” Sa mamma plötsligt och visade mobilen för pappa som nickade.

”Kan vi åka nu?” Frågade jag ivrigt, redo för min bästa sommar någonsin. Trodde jag.

Mamma skrattade till och pekade på klockan som visade att den bara var strax över halv åtta.

”Det börjar klockan tio, och det räcker gott och väl att åka halv nio.” Sa hon och jag blängde på klockan samtidigt som jag manade den att skynda på sina små visare.

Vi åkte den tiden som mamma sa och jag gav pappa en snabb kram. Nu önskar jag att jag hade kramat honom hårdare. Vägen dit kändes som en evighet och när vi äntligen körde upp längs med allén mot stallet, kantad av träd, så satt jag som på nålar av förväntan.

Mamma parkerade bilen och följde mig till samlingsplatsen där flera tjejer i olika åldrar stod och väntade. Nu i efterhand skäms jag över att jag tyckte att det var pinsamt när hon ville ge mig en kram där. Jag kramade henne lätt och snabbt och för en stund så såg jag hur hennes ögon blev blanka innan hon log mot mig.

”Ha det nu så himla kul, Viola. Njut av allt men glöm inte att vara försiktig!” Jag viftade undan hennes ord.

”Visst, hej då mamma!”

Jag såg att mamma tvekade så jag spände blicken i henne som att visa henne att jag ville att hon skulle åka. Hon vinkade en sista gång innan hon satte sig i bilen. Hennes rödblonda hår, som liknade mitt, dansade i vinden och i de blågrå ögonen skymtade jag tårar. Jag önskar att jag hade kunnat få krama om henne en sista gång och säga att jag älskar henne.

Ridlärarna kom och ställde sig framför alla tjejer och presenterade sig samt gav scheman och grupperade oss. Jag hamnade bredvid en tjej som var runt fjorton år. Hennes mörka hår var långt och lockigt men det var hennes ögon som fångade min uppmärksamhet. De var av två olika färger. Hennes vänstra var brunt medan hennes högra var mörkgrönt. De fascinerade mig. Hon log brett mot mig när vi blev ledda mot en stuga. Hon presenterade sig som Nathalie och jag berättade att mitt namn var Viola. Nathalie måste ha märkt att jag såg lite undrande på hennes ögon, fascinerad över skillnaden, och jag var orolig att hon skulle ta illa upp men istället log hon mot mig.

”Heterokromi.” Sa hon och jag tittade frågande på Nathalie. ”Heterokromi. Det är det var det kallas.” Sa hon igen och pekade på sina ögon.

”Häftigt.” Sa jag och önskade att jag också hade det.

Nathalie nickade instämmande och vi vände uppmärksamheten mot ridläraren som ställde sig framför vår grupp. Kvinnan, som var i medelåldern med musbrunt hår, ledde mig, Nathalie och två andra tjejer till en stuga där vi skulle tillbringa veckan. Det var en liten gulfärgad stuga med vita knutar som låg uppför en liten sluttning.

”Denna stuga är er, nummer åtta.” Sa hon och låste upp den lilla vita dörren. Inuti fanns det två våningssängar, två nattduksbord samt ett litet handfat med en spegel ovanför. Nathalie rusade in och tog överslafen för den ena våningssängen. Jag slängde mina väskor på golvet bredvid sängen.

”Kom, Viola! Du kan sova där.” Sa hon och pekade på sängen under. Jag nickade och satte mina båda väskor bredvid sängen. De andra två flickorna gick till den andra våningssängen och packade upp.

”Vi ses vid stallet om en halvtimma, okej? Se till att ha på er ridkläder, skor med stålhätta och hjälm.” Alla nickade och kvinnan gick iväg.
Jag drog av mig mina shorts och ersatte dem med mina gröna ridbyxor. Det pirrade i magen av förväntan. Jag och Nathalie höll på att ta på oss våra ridskor när hon lutade sig mot mig och frågade viskande om jag hade hört vad som hände en tjej där förra året. Jag skakade långsamt på huvudet och kände genast hur det knöt sig magen. Jag hatar när folk försöker skrämma mig. Nathalie flinade och satte sig närmare. Hennes mörka lockar ramade in hennes ansikte och de olikfärgade ögon. Med blicken spänd i mig berättade hon om att en tjej som deltagit i förra årets ridläger hade börjat bete sig konstigt. Hon hade varit övertygad om att något eller någon höll på att ta över hennes kropp, och det hade börjat i stallet. Enligt Nathalie så hade tjejen börjat se saker, som om hon drömde fastän hon var vaken och det var mitt på dagen. Jag kände mig illa till mods men samtidigt lite nyfiken. En dag så hade tjejen inte dykt upp på ridlektionen och när de tillslut hade hittat henne så stod hon ute i en av hagarna. De fick bära henne tillbaka till sin stuga men hon mindes inte vad som hade hänt.

”Vad hände sen?” Frågade jag spänt och knäppte fast hjälmen.

”Hon blev sämre och de hittade henne ofta ensam i stallet eller i någon hage. De fick skicka hem henne tidigare. Jag hörde att när de skickade hem henne så bet hon en av ridlärarna i kinden men sa inte ett ord. Sjukt eller hur?”

Jag rös till, nickade och svalde hårt.

”Och vet du, det sägs att hon blev galen av något i stallet.” Nathalie sänkte rösten och såg sig omkring. “Ibland händer det konstiga saker där. Spännande eller hur?! Jag hoppas att det händer något läskigt när vi är här, gör inte du det?”

Nathalie stirrade förväntansfullt på mig men allt jag kunde göra vara att stirra ner på mina skor samtidigt som svetten rann nedför ryggen. Trots all spänning inför veckan så hade jag nu börjat känna ett styng av hemlängtan och en oro i kroppen började växa.

Vi mötte vår ridlärare vid stallet tillsammans med en annan grupp tjejer och fick en snabb rundtur. Stallet luktade sött av hö och blandades med lukten av varma hästkroppar och rengjort läder. Väggarna var av trä och den övre delen av väggen var vitmålad medan den undre var rödmålad. Den äldre ridläraren, som visade oss stugan, introducerade oss till hästarna.

”Detta är Filur, Fatima, Bossen och Pricken.” Sa hon när hon stannade vid de sista fyra boxarna. ”Lisa, du tar Bossen och Malin tar Pricken.” Sa hon till mina och Nathalies rumskompisar innan hon vände sig till oss.

”Nathalie, du tar Filur och Viola du får Fatima.” Jag nickade och ridläraren berättade att vi fick en timma på oss att rykta och sätta utrustning på hästarna innan hon gick iväg till nästa grupp.

Jag böjde mig ner och tog en ryktborste från hinken innan jag öppnade dörren till Fatimas box och kikade in. Hon var en söt liten fux med vita strumpor. Jag tänkte att hon såg ut som en av hästarna jag hade på en plansch i mitt rum. Fatima stod med huvudet hängande i ena hörnet på boxen och verkade trött.
”Hej gumman.” Sa jag och noterade att hennes ena öra vinklades mot mitt håll men hon rörde sig inte.

Jag gick långsamt fram mot henne och klappade henne längs med kroppen för att berätta vart jag var hela tiden. Hon gav ifrån sig ett lågt ljud och jag gick närmare tills jag stod vid hennes huvud. Hon lyfte det och såg in i mina ögon och jag möttes av känslan av en oerhörd sorgsenhet. Jag stapplade till och backade bakåt ett steg, men samlade mig snabbt och började rykta henne försiktigt. Efter en stund var hon glänsande ren och hennes päls skimrade som koppar. Jag gick för att hämta sadel och träns och när jag kom tillbaka så stod hon med huvudet mot dörren och stirrade på mig. Ett märkligt obehag fyllde min kropp men jag hängde av mig tränset och tog med mig sadeln in i boxen.

”Så ja, gumman.” Sa jag lugnande när jag la sadeln med schabrak över ryggen på Fatima.

Hennes öron vinklades en aning bakåt i irritation men efter en stund hängde hon med huvudet igen. Jag drog försiktigt åt sadelgjorden och pratade samtidigt lugnande till henne. När jag råkade titta upp från sadeln fångade något min blick på andra sidan av Fatima. Det såg ut som om någon hade skrivit något och jag tänkte att det säkert måste ha varit någon elev som klottrat lite. Nyfiket föste jag försiktigt Fatima åt sidan och gick runt för att titta närmare på klottret. Det såg ut som streck som ristats in i träet på måfå och jag tänkte väl att Fatima varit uttråkad och kliat sina tänder mot träet. Jag kastade en blick mot klockan och insåg att jag hade ungefär tio minuter kvar så jag gick ut för att hämta tränset. När jag gick tillbaka in i boxen med tränset ryggade Fatima tillbaka kraftigt och höjde huvudet. Hennes mörka ögon stirrade ner på mig och jag blev med ens osäker. Långsamt gick jag fram mot huvudet samtidigt som jag gjorde lugnade läten åt henne, men istället för att bli lugn så gjorde hon ett utfall mot mig så att jag snubblade ut i stallgången. Några tjejer tittade förvånat på mig och någon fnissade. Med ett flammande rött ansikte så reste jag mig upp och borstade bort lite halm.

”Jag hjälper dig.” Sa en äldre tjej som jag inte hade sett innan.

Hon tog tränset från min utsträckta hand och gick in till Fatima. Hästen ruskade på huvudet men tjejen tog ett bestämt, men vänligt, tag runt luggen och fick ner hennes huvud. Hon klappade Fatima på huvudet och längs med halsen samtidigt som hon mumlade något. Jag såg hur hästen slappnade av och hur tjejen fick in bettet i munnen innan hon spände nosremmen och käkbandet. Fatima gapade och tuggade på bettet, som för att putta ut det med tungan men tjejen ignorerade det och stängde boxdörren efter sig.

”Tack.” Mumlade jag och skämdes över att jag inte hade klarat av det själv.

”Ingen orsak.” Sa tjejen och såg lite sorgsen ut. ”Fatima var så himla lätt att sköta förut. Hon var alltid de yngsta barnens favorit, men sedan hände något.” Jag tittade förvånat på tjejen.

”Vad hände?” Frågade jag och tittade på Fatima som frenetiskt tuggade på bettet.

”Ingen vet. Men jag minns att hon förändrades dagen som Linnea åkte hem, kanske saknar hon henne.”

Jag såg medlidsamt på Fatima och tyckte synd om henne som verkade sakna sin vän.

”Kommer hon inte tillbaka? Linnea?” Frågade jag och såg hur tjejens blick blev tom för några sekunder innan hon mötte min blick.

”Det tror jag inte.” Mer sa hon inte innan hon snabbt stegade iväg genom stallgången och rättade till några detaljer på tjejernas hästar.

Vi ledde sedan ut alla hästar till paddocken, satt upp och påbörjade vårt ridpass. Fatima kråmade sig under hela passet och bet tag i bettet flera gånger. Jag fick återigen en obehaglig känsla i kroppen. Hästen verkade inte alls trivas och jag kände att jag var en av dem som tvingade henne till detta. Ett par gånger under passet stegrade hon sig och tog några steg på sina bakben. Ridläraren ropade instruktioner till mig och när jag såg ner tyckte jag att det såg ut som att Fatima blängde på henne. När vi väl var klara och hade suttit av dröp jag av svett och Fatimas päls var rufsig.

Vi ledde hästarna tillbaka till stallet där vi tog av och rengjorde all utrustning. Jag ryktade snabbt av Fatima när hon återigen stod med huvudet intryckt i ena hörnet av boxen. Nathalie ropade på mig att skynda mig så att vi kunde gå till matsalen och äta. Jag kastade en sista blick på Fatima innan jag stängde dörren till boxen och insåg att jag var sist ut ur stallet. Några ur stallpersonalen stod utanför en box och pratade med allvarliga röster, en aningen tyst. Jag gick medvetet lite långsamt förbi och kastade en nyfiken blick mot boxen. “Birk” stod det skrivet på den blanka skylten. När jag höjde blicken mötte jag ögonen på en grå häst. Ögonen var nästan lite mjölkaktiga och jag förstod att den var gammal. Jag skyndade mig ut från stallet och mötte Nathalie i matsalen.

Efter lunchen fick vi lite egentid som vi spenderade i närheten av en av hagarna, där några hästar betade. Luften var varm och solen sken starkt på den klarblå himlen. Trots det vackra vädret kände jag mig lite olustig och jag kunde inte sluta tänka på Fatima och Linnea. Nathalie verkade veta en del så jag chansade och frågade henne vad hon visste om Linnea. Hon såg på mig som om jag inte hade lyssnat på något som hon hade sagt tidigare.

”Ja, det är ju tjejen som jag pratade om. Hon från förra året som fick åka hem.” Svarade hon och tog lite gräs i handen som hon sen lät flyga iväg med vinden.

Jag satt och funderade en stund på det som hon hade sagt. Om Linnea som blev konstig förra året på ridlägret och som tillslut fick åka hem, helt förändrad. På Fatima som tjejen i stallet hade förklarat alltid varit en lättskött höst, en favorit. Hästen som nu också var förändrad och möjligtvis saknade Linnea. Jag undrade vad som hade hänt med Linnea och därför chansade jag igen och frågade Nathalie. Hon berättade att den äldre tjejen i stallet hette Elin och Linnea var hennes lillasyster. Nathalies storasyster var klasskompis med Elin, och därför fick hon reda på vad som hade hänt.

”Vad hemskt.” Sa jag efter en stunds tystnad. Nathalie nickade instämmande och vi såg ut mot hagen.

”Jag hörde att Linnea fick spendera en hel del tid på ett hem för psykiskt sjuka innan hon fick åka hem. Men hon pratar fortfarande inte.” Sa Nathalie och jag rös till. Trots det varma vädret så hade jag börjat frysa.

Vår dag fortsatte med ännu en lektion, en kaosartad eftermiddag för min del. Jag insåg efter lektionen att det var mer inristat i väggen i Fatimas box, och jag tyckte att det såg ut som bokstaven ”L” men jag var inte helt säker. Fundersamt fortsatte jag med mina sysslor i stallet tills det var dags för kvällsmat och jag följde med Nathalie in i matsalen igen. När vi var på väg tillbaka till stugan så kunde jag inte hålla det för mig själv längre och jag bestämde mig för att berätta om inristningen i väggen för Nathalie. Hon utbrast ivrigt att vi borde smyga ner till stallet på natten och undersöka saken, men jag tvekade och undrade varför vi inte kunde göra det nästa dag istället.

”Du sa att det såg ut som ett L eller hur?” Frågade hon ivrigt och irisen i hennes ena bruna och hennes andra mörkgröna ögon blev stora som tefat. Jag nickade långsamt. ”Tänk om det spökar där och någon försöker berätta något! Vi måste gå dit på natten!”

Jag rynkade pannan åt hennes slutsats och tvekade igen. Nathalie bönade och bad och jag gick tillslut med på det. När den sena kvällen kom och det började dra sig mot midnatt så tog jag och Nathalie på oss varsin tjockare tröja och tog med oss en ficklampa, som hon hade haft med sig, innan vi smög ut.

Stallet var ödsligt bortsett från några tuggande hästar och ljudet av halm som prasslade. Jag började ångra att jag gick med på det men Nathalie föste mig bestämt framåt. Min tröja började kändes fuktig av svetten som bröt ut och mitt hjärta dunkade hårt. Det låg ett tungt mörker i varje box så att man nätt och jämnt kunde urskilja om de var tomma eller om det fanns någon häst där. Nathalie tände ficklampan och lyste upp namnskyltarna på varje box. När ljuset träffade Fatimas namnskylt så blev jag för ett ögonblick bländad. Små prickar dansade framför mig innan pupillerna återhämtade sig.

”Här.” Viskade Nathalie när hon tog ledningen mot boxen. Jag följde efter och fann att Fatima stod med huvudet i hörnet på boxen igen. Nathalie öppnade långsamt boxdörren, klappade Fatima försiktigt på sidan samtidigt som hon pratade lugnande med henne och lyste sedan på väggarna tills hon hittade inristningarna. Jag såg mig gång på gång över axeln och kände nästan hur hästarna hade slutat att tugga för att stirra på oss. Nathalies röst fick mig att hoppa till och hon lät tveksam på rösten, nästan lite rädd.

”Sa du inte bara ett L?” Frågade hon och jag gav ett ”mm” till svar. Kunde vi inte gå tillbaka till stugan? Detta kändes som en oerhört dålig idé.

”Viola, det är inte kul.” Sa Nathalie och lät irriterad på rösten. ”Det är faktiskt rätt okänsligt.”

Förvånat frågade jag vad hon menade och jag kikade in i boxen. Jag kände mig med ens kall och det växte en klump i halsen på mig samtidigt som nackhåren ställde sig upp. Inristat i träet bredvid ett igenkännligt ”L” så syntes nu även bokstäverna “I, N, N, E” och “A”. Tillsammans stavade det LINNEA.

Jag backade några steg och snubblade nästan på en hink som stod bredvid boxen samtidigt som Nathalie kom ut. Hennes panna var rynkad och precis när hon skulle säga något så tystnade hon och lyssnade. Hennes ögon spärrades upp och hon såg som omkring. Jag frågade vad det var men hon höll upp en hand som för att tysta mig. Jag stod där en stund och tittade på henne. Min andhämtning vad ytlig och jag hade en klump i halsen.

Stallet var obehagligt stilla och jag ville bara springa tillbaka till stugan och gömma mig under täcket. Jag förstod inte vem som hade ristat in namnet eller varför. Det hade inte varit där vid den sista lektionen. Det verkade som om någon ville spela oss ett rätt okänsligt spratt. Men vem tyckte att detta var roligt? Som Nathalie sa innan så var detta väldigt okänsligt. Och rätt obehagligt.

Plötsligt tog Nathalie några steg framåt och jag frågade vart hon skulle, men hon svarade inte. Hon höll fortfarande i ficklampan och jag ryckte åt mig den i farten och lös den i hennes ansikte. Nathalies olikfärgade ögon var glasartade och hon såg ut att vara långt borta samtidigt som hon långsamt gick igenom stallgången innan hon stannade framför en box. Skräcken högg tag i mig och en iskall kyla lade sig i magen.

“Nathalie? Hallå! Vad gör du?” Viskade jag högt. Inget svar. Jag knäppte med fingrarna framför hennes stela ansikte. När hon inte svarade så gick jag försiktigt framåt och lös på boxen hon stod framför. Det stod “Filur” med snirkliga bokstäver på plåtskylten. När jag lös in i boxen såg jag att Filur stod mot Nathalie och med huvudet lite åt sidan. Ett av hans stora bruna ögon stirrade rakt in i Nathalies ögon. Ingen av dem rörde sig och jag kände hur en kall kåre letade sig ner över ryggraden.

”Nathalie.” Viskade jag. ”Nathalie, kom.” Jag tog tillslut tag i henne och då såg hon förvånat på mig. Nathalie blinkade till ett par gånger och såg sig omkring, som om hon inte förstod vad vi gjorde i stallet. Filur hade återgått till att tugga i sig sitt hö och våra andhämtningar var tunga. Jag torkade av mina svettiga handflator på benen.

”Vad hände?” Frågade hon tyst och jag andades ut. Jag skulle precis förklara för henne men ångrade mig, rädd för att hon skulle bli oroad och samtidigt var jag själv rädd för vad hon skulle berätta. Jag ville bara gå tillbaka till stugan och glömma allt. Jag sa att vi kunde prata senare och att vi borde gå tillbaka. Nathalie nickade försiktigt samtidigt som hon verkade stirra rakt ut i mörkret på ingenting. Jag tog hennes hand och gav den ett försiktigt tryck och gick mot utgången. Nathalies steg var en aning långsamma och tveksamma. Utanför lös månen upp delar av gårdsplanen som en naturlig lykta, men innan vi hann ut ur stallet ryckte jag till av ett konstigt ljud. Det lät som en låg viskning. Jag stannade till och lyssnade. Det kanske var fler tjejer som bestämde sig för att gå ner till stallet på natten i hopp om att se ett spöke? Eller så ville de skrämmas. Jag rös till och ville snabbt ta oss därifrån innan viskningen hördes en aning högre denna gång. Jag stelnade till av skräck och kände hur det susade i öronen.

”Vi… ol.. a.”

Jag hörde mitt namn viskas ut i en hes och hackande mening. För ett ögonblick så drogs jag till att gå in i stallet igen. Det var fruktansvärt skrämmande men en del av mig kände en lockelse av rösten. Det var väldigt viktigt att jag hittade ägaren till rösten. Det var det viktigaste i mitt liv. Långsamt vände jag mig om och skulle precis gå in igen när jag kände en hand krama åt min arm och höll mig kvar.

”Viola.” Det var Nathalies röst. ”Jag vill gå.”

För ett ögonblick förstod jag inte vad som hände och såg på Nathalie i månljuset. Hennes ansikte såg tomt ut och hon höll min arm i ett järngrepp. Jag insåg några sekunder senare vad jag hade försökt göra och förstod inget. Jag ville ju inte gå in i stallet. Men på något sätt så hade jag just i den stunden, då rösten viskade mitt namn, tyckt att det var det viktigaste som fanns. Att jag bara måste följa den.

Nathalie drog lite i min arm och jag följde med henne till stugan. Gruset knastrade under våra fötter och plötsligt kändes luften iskall. Jag hade börjat skaka när vi tyst smög in genom dörren igen. De andra tjejerna snarkade lätt och Nathalie släppte mig och la sig i underslafen.

”Kan jag få sova bredvid dig i natt?” Viskade hon tyst och jag nickade i mörkret innan jag la mig ner bredvid henne. Plötsligt kände jag hur hennes hand slöt sig om min hand. Jag låg en stund och tänkte medan vi höll i varandras händer, förvirrad och skrämd av nattens händelser, innan jag sakta kände hur ögonlocken slöt sig.

Morgonen därefter så vaknade jag ensam i sängen. Solen lös in genom de ljusgula gardinerna och förvånad över att Nathalie bara hade gått satte jag mig upp. Tjejerna som bodde i samma stuga sa god morgon till mig när de höll på att ta på sig sina ridkläder. Jag tittade på klockan på väggen och insåg att det var frukost om 15 minuter. Snabbt tvättade jag ansiktet och drog på mig nya ridkläder och gick mot matsalen.

Jag spanade efter Nathalie under frukosten men såg henne inte bland alla tjejer i olika åldrar och hårfärger. Lite dystert åt jag min macka innan det var dags för samling på gården utanför stallet och upprop. Några tjejer stod och skrattade i olika grupper och jag kände mig med ens ganska ensam utan Nathalie och undrade vart hon var, när jag plötsligt hörde henne svara på sitt namn.

Jag sträckte på halsen och såg henne stå inne i stallet vid en box. Ridläraren ropade till henne att komma ut och hon lydde. Förvånat såg jag hur hon ställde sig en bit utanför klungan med tjejer. Jag vinkade till henne och när hon mötte min blick såg jag bara en glasartad tomhet, som natten innan i stallet. Långsamt sänkte jag handen och svalde hårt.

När uppropet var färdigt och alla var samlade fick vi gå in till våra hästar och göra dem redo för morgonlektionen. Jag fick förbi Filurs box och kikade in. Nathalie stod bredvid den mörkbruna ponnyn. De hade ögonkontakt och hon viskade något till hästen. Plötsligt vände hon snabbt huvudet åt mitt håll och för ett ögonblick så kunde jag ha svurit på att hennes båda hennes ögon var bruna. Jag stapplade bakåt och skyndade mig till Fatimas box. Väl där inne andades jag ut och la pannan mot Fatimas hals. Den var varm och kändes trygg. När jag tittade upp insåg jag att hästen hade vänt sitt huvud mot mig.

Jag blev återigen slagen av sorgsenheten inuti dem men nu såg jag även något annat. Medlidande. Förvånat blinkade jag till och gick ut ur boxen för att hämta utrustningen. Jag skakade på huvudet och tänkte på hur alla idiotiska skräckfilmer hade tagit sig in i mitt huvud. Detta skulle bli ett fantastiskt ridläger och jag hade redan lyckats skrämma upp mig själv.

Denna gång accepterade Fatima både sadeln och tränset utan protester, men istället för att vara nöjd så fick jag känslan av att hon snarare hade gett upp. Med en klump i magen ledde jag henne till paddocken tillsammans med alla andra och lektionen gick förvånansvärt bra. När jag tittade upp under lektionen såg jag hur Nathalie och Filur gav perfekta resultat varje gång i varje övning, nästan som om de läste varandras tankar. De rörde sig som ett och jag var ofrivilligt imponerad och önskade att jag var lika duktig.

Efter lektionen och avryktningen av hästarna fick alla fri tid att göra vad de ville innan lunch. Jag såg inte Nathalie förrän jag gick förbi en av hagarna - och där stod hon. Mitt ute på en grön äng där några hästar betade. Hon stod alldeles stilla med det mörka håret flygande i vinden. Jag skulle precis ropa på henne men ångrade mig. Det var något med henne som inte stämde och jag mindes vad hon hade berättat om Linnea. Att hon hade betett sig konstigt och att de hade hittat henne i hagarna. Jag var livrädd att Nathalie skulle gå samma öde till mötes och samtidigt var jag livrädd för min egen del. Jag vet att det låter fegt men jag ville inte att samma sak skulle hända mig, så jag lämnade henne där. Ensam och stilla i hagen. Det ångrar jag nu.

Dagen flöt på i samma stil som dagen innan, men denna dag var Nathalie inte med mig, och efter middagen smet jag ensam upp till stugan. Jag stängde dörren om mig och la mig i sängen och funderade på att ringa hem och be mamma hämta mig. Men dum som jag var så stannade jag kvar. Jag hade ju tjatat i åratal på att få åka och om jag ringde nu och bad om att få åka hem så skulle jag säkerligen aldrig få åka på ett ridläger igen. “Det är ju inte gratis att åka på ridläger.” Som mamma brukade säga. Jag svalde hårt och bestämde mig för att stå ut.

Utanför började det att skymma och genom fönstret såg jag hur himlen började anta guldiga och rosa toner. Det var vackert och jag njöt av utsikten. Imorgon skulle jag och Fatima vara lika duktiga som Nathalie och Filur, det var jag säker på. Jag började slappna av och slöt ögonen för att vila en stund.

”Vi.. o.. la.”

Jag vaknade med ett ryck och satte mig upp. Håret hängde trassligt över ansiktet och jag blinkade bort sömnen. Rummet var mörkt och utanför lös månen upp träden. Förvirrat försökte jag att se vad klockan var men det var för mörkt. Jag hörde tjejernas andetag, reste mig upp och ställde mig på kanten av sängen för att kika in i överslafen. Den var tom. Jag drog en hand genom håret och mindes plötsligt varför jag hade vaknat. Viskningen. Mitt namn. Jag blev med ens orolig för Nathalie och tog på mig en huvtröja och grep tag i ficklampan innan jag smet ut i natten. Luften var kylig och jag huttrade när jag gick mot stallet.

”Vi… ola.”

Viskningen var fortfarande hes men en aning högre och klarare. Jag stannade till och tvekade.

”Nathalie?” Frågade jag ut i natten men fick inget svar.

Jag fortsatte mot stallet och tittade in. När mina ögon hade vant sig vid mörkret så såg jag att stallgången var tom sånär som på några glömda redskap och det enda ljud som hördes var av tuggande hästar. Jag funderade på att gå tillbaka när jag hörde viskningen igen.

”Vi… ola.”

Jag stelnade till och ville springa därifrån, men min kropp lydde inte. Istället tog mina fötter ett steg framåt. Sedan ett till och ett till. Utan att förstå vad som hände gick jag framåt genom den mörka stallgången och hörde mitt namn som viskades gång på gång inuti mitt huvud.

”Vi… ola. Vi.. ola. Viol..a. Viola.”

Plötsligt stannade jag framför en box längre fram. Med en darrig hand lös jag på skylten. Birk.

Långsamt höjde jag ficklampan och tappade den nästan när ljuset träffade en ljusgrå päls och sedan ett par stora bruna, lite mjölkaktiga, ögon. De stirrade rakt in i mina. De kändes beräknande och kyliga, inte som de flesta hästar jag umgåtts med genom åren. Inget av den mörka intelligenta och varma känslan fanns där. Jag insåg att det var hästen som stallpersonalen hade stått utanför och pratat om. Den gamla valacken.

Jag försökte ta ett steg bakåt men kroppen lydde inte och jag stod kvar fastfrusen i golvet. Birk vände lite på huvudet men fortsatte att hålla kvar min blick. Jag kunde inte titta bort och jag kände hur jag nästan drogs närmare den äldre hästen. Någonting inuti mig höll på att slitas ur min kropp och jag kämpade för att hålla det kvar. Birks mjölkaktiga ögon borrade sig in i mina och jag kände hur det vattnades i mina egna ögon av behovet att blinka, men jag kunde inte. Ren lättnad sköljde över mig när jag plötsligt kände hur jag lyckades ta ett steg bakåt och sedan ett till. Utan att veta vad som hände vände jag mig om och sprang ut ur stallet. Jag snubblade ut på gårdsplanen och mina knän slog hårt i gruset. Smärtan ekade genom kroppen men jag ignorerade den och reste mig upp och fortsatte att springa mot stugan.

Jag tänkte mig inte för utan slet upp dörren och smällde igen den efter mig innan jag kastade mig i sängen och gömde mig under täcket. Jag hörde tjejernas skrik och sedan irritation över att jag väckt dem men jag lyssnade inte. Istället låg jag och lät tårarna forsa ner för kinderna. Ljudet av min andhämtning tog över och hjärtat hamrade hårt i bröstet. Rädslan fick det att knottra sig på armarna och kroppen surrade av adrenalin. Efter en stund måste kroppen ha stängt av och jag somnade tillslut av ren utmattning.

Dagen efter missade jag uppropet och vaknade yrvaket till av en knackning på dörren. Jag steg mödosamt upp ur sängen och öppnade. Utanför stod ridläraren för vår grupp och såg orolig men även lite irriterad ut.

”Du och Nathalie missade uppropet. Väck Nathalie, klä på er och var i stallet inom 15 min.” Sa hon och skulle precis vända sig om för att gå.

”Nathalie är inte här.” Sa jag hest och ridläraren vände sig om.

”Vart är hon då?” Frågade hon otåligt och jag ryckte på axlarna. ”Har hon sovit här i natt, Viola?” Frågade hon och jag hörde att hon inte försökte låta orolig.

Jag skakade långsamt på huvudet och sa nej, skamsen över att jag somnat igår och inte letat efter henne ordentligt. Innan ridläraren skyndade sig iväg bad hon mig att gå ner till stallet. Jag bytte snabbt om och gjorde som hon sa. När jag kom ner viskade folk med varandra och lektionen var uppskjuten till dess att vi hade hittat Nathalie.

Det skulle inte ta lång tid innan de hittade henne, sovandes i en av hagarna. Men när de försökte gå till henne, rädd att hon var skadad, så vaknade hon och sprang iväg. Jag hörde ljudet av ridlärarna och sprang till hagen där hon hade sovit. En bit bort såg jag hur hon hade stannat och tittade på dem. Ridlärarna ropade till henne men hon kom inte närmare. Efter ett par försök med att prata med henne gav de upp och ringde hennes föräldrar. De kom efter ungefär en timma men det gjorde ingen skillnad. Nathalie brydde sig inte om deras vädjan över att hon skulle komma. Istället gick hon längre bort i den stora hagen.

Det viskades omkring mig om att hon hade tagit droger eller liknande och när de frågade mig så sa jag att jag inte visste, men att jag inte hade sett henne äta eller dricka något konstigt. Jag berättade inte om natten i stallet. Jag skulle ha gjort det, men det fanns ändå inget att göra. Det var för sent. Efter flera timmar kom polisen som försökte prata med henne och en ambulans kom också, men hon sprang bara iväg. Till slut fick de springa efter och tvinga henne att följa med. Jag minns att hon bara skrek. Jag förstod inte vad hon sa. Ingenting lät som ord. Bara skrik och höga ljud, men de skrämde mig halvt från vettet. Hennes mamma grät när de satte fast Nathalie på en bår i ambulansen. Efter en stund körde den iväg och föräldrarna körde efter. Jag såg tomt efter dem medan dammet från vägen yrde efter som en lång svans.

Efter händelsen samlade ridlärarna alla i ridlägret och pratade om det som hade hänt. Jag satt bara tyst och stirrade på mina händer. Någonting rörde sig i mitt huvud och jag svor på att jag kunde höra någon viska mitt namn. Efter samtalet fick de som ändå ville rida på eftermiddagens lektion. Jag hoppade över det och smet in till stallet istället. Någonting i mig drog mig dit och tystheten i stallet kändes lugnande. De flesta hade velat rida och de som inte ville gick och badade. Jag hörde att en av hästarna lät orolig och stampade runt i sin box men jag gick bara mot en box där jag stannade vid. Luften kändes kvalmig och illamåendet steg i halsen på mig.

Birk verkade ha väntat på mig och hans ena öga inspekterade mig. Jag stirrade på honom och någonting inuti mig drog mig mot hans intensiva blick. Något fängslande. Vad vill du? Tänkte jag och kände mig både rädd samtidigt som en annan känsla växte. En känsla som inte verkade vara min. Tanken på frihet.

”Leva.”

Rösten lät klar. Den var inuti mitt huvud men det var inte min röst eller min tanke. Jag såg djupt in i Birks ögon och kände hur mina tankar började fyllas med annat. Minnen som inte var mina. Lukter som jag inte kände igen. Det var Birk. Någonting i hästens ögon sa mig att han förstod att jag förstod. Han visste att han hade vunnit, och nu var det bara en tidsfråga. Jag kände mig kraftlös men kämpade ändå mot det som slet mig itu.

”Nej!” Skrek jag till och kroppen lydde plötsligt. Jag hoppade bakåt och Birk backade tillbaka in i boxen med ögonen fortfarande fästa vi mig.
Utanför hörde jag ett gällt skri, från en häst, och ljud av något som brakade ihop. Jag sprang ut mot paddocken. Vinden ven i öronen och återigen kände jag hur hjärtat bultade hårt när jag tryckte mig framåt. En fruktansvärd syn mötte mig när jag kommit fram.

De hade övat på hoppning och Filur hade hamnat illa, väldigt illa. Tjejen som hade ridit Filur satt en bit bort och höll sig om armen. Hennes snyftningar ekade mellan byggnaderna och slöt sig samman med ljuden som kom från Filur. De var fruktansvärda. Ett ljust och högt kvidande. Han låg på några bommar framför det raserade hindret, vilt sprattlande med ett ben. De båda bakbenen låg i märkliga vinklar medan det högra frambenets benpipa hade punkterat huden och stack ut. Blodet pumpade ut från det groteska såret och jag höll mig för munnen. Ett illamående sköljde över mig.

Flera av tjejerna grät och andra satt chockade kvar på de oroliga hästarna. Ridläraren skrek på hjälp och sprang fram till Filur. En annan kvinna sprang fram till tjejen på marken och hjälpte henne upp. Jag stod i chock och såg på hur de ringde någon samtidigt som de försökte lugna Filur. Långsamt började mina fötter röra sig framåt och jag gick förbi de gråtande tjejerna och in i paddocken tills jag stod framför den skadade hästen. Jag ville vara till hjälp och trösta det stackars djuret. Han låg på höger sida och hans ena bruna öga stirrade hjälplöst in i mina. Filurs bröstkorg hävdes upp och ner i snabb takt och hans päls var mörk av svett. Jag klappade honom försiktigt längs med halsen medan ridläraren pratade i telefonen på andra sidan av honom.

Jag satt så tills veterinären kom. Han gav Filur en snabb blick och jag förstod vad han tänkte. Han pratade lågt med den äldre ridläraren och hon nickade förstående med glansiga ögon. Veterinären gick till bilen och kom tillbaka en stund senare med en spruta. Det skulle gå snabbt, det visste jag. Plötsligt såg jag hur Filur fick syn på veterinären med sprutan och han fick då panik. Han flängde med det enda friska benet och jag hoppade undan för att inte riskera att bli sparkad samtidigt som veterinären bad ridläraren hålla Filurs ansikte. Hon pratade lugnande till honom och klappade på hans fuktiga hals. Hans bröstkorg rörde sig snabbt. Jag såg hur sprutan sjönk ner i Filurs halsven, hans ryck när sticket registrerades och sedan såg jag på hans ansikte. Vi fick ögonkontakt. Tills att hans öga glasades över och blev stilla höll vi ögonkontakten.

Jag stod kvar tills de kom dit med en traktor med släp och när de, med hjälp från hela personalen, hävde upp Filur på flaket. Han hamnade på vänster sida och jag gick dit snabbt för att ge Filur en sista klapp på mulen. Det hela hade känts overkligt och jag kände tårarna välla fram. Alla hade gått in med sina hästar och det var bara några ur personalen kvar. Solen som stod högt på himlen fick Filurs päls att skimra och hans öppna öga glänste. Det borde vara stängt kände jag och gick närmare när jag plötsligt blev iskall. Illamåendet sköljde över mig ännu en gång och jag började hyperventilera. Det kunde inte vara så. Detta händer inte. Solen träffade hans högra öga. Hans högra öga som var mörkgrönt.

Jag minns inte hur jag kom därifrån men plötsligt stod jag i en hage. Det var samma hage som de hade jagat Nathalie i, den dagen som hon skrikande hade åkt hem. Eller gjorde hon verkligen det? Åkte hon verkligen hem? Värmen fick svetten att rinna längs med ryggen och jag kände mig så totalt ensam. Det fanns ingen hjälp och jag stod mot världen själv.

Plötsligt insåg jag något och sprang mot stallbyggnaden. Andan fastnade i halsen på mig och jag hostade till. Det var tomt och svalt i stallet. Utanför längre bort hörde jag röster från några tjejer som gick mot matsalen. Tveksamt gick jag längre in i stallet, försökte ignorera draget mot Birks box, och gick istället fram till den mindre fuxen, Fatima. Hon stod som vanligt med huvudet i ett hörn. Kanske försökte hon stänga ute omvärlden? Gömma sig från sanningen. Jag öppnade dörren och gick in.

”Fatima?” Sa jag men hon brydde sig inte. Jag svalde och tog mod till mig. ”Linnea?”

Hästens öron vinklades mot mitt håll och hon höjde på huvudet och såg på mig. Då brast det och jag sjönk ner på golvet. Allt var hopplöst och jag ville bli slukad av marken. Tårarna rann våldsamt ner för kinderna och jag kände hur jag förstod allt men samtidigt förstod jag ingenting. Varför? Varför Nathalie? Varför Linnea? Varför jag? En varm mule pressades mot min panna och jag torkade mig om kinderna.

Nathalie vad död. Filur hade åkt iväg. De hade på något sätt bytt kroppar. Precis som Fatima och Linnea. Precis det som höll på att hända mig och Birk. Hästen framför mig, Linnea, såg på mig med medlidande och nu förstod jag äntligen varför. Hon visste vad som skulle hända med mig. Ingen av oss kunde göra något åt det. Linnea var i sitt egna personliga helvete där hon inte kunde berätta för någon att hennes kropp inte längre var hon. Hon kunde bara se på när fler och fler personer valdes ut och byttes ut. Jag reste mig upp på skakiga ben och la en hand på Linneas mule.

”Jag är ledsen.” Sa jag tyst och Linnea tittade på mig.

Jag gick ut ur boxen men struntade i att stänga dörren. Hon visste ändå att detta var hennes plats nu. Till slutet. Jag tog ett djupt andetag och gick mot Birks box, dit min kropp ständigt drogs mot. Han stod som väntat vänd mot boxdörrens öppning och mötte min blick när jag ställde mig framför den. Långsamt såg jag hur min hand höjdes, tog tag i dörrens handtag och drog den åt sidan. Birk backade några steg och jag gick förbi honom, in i den svala boxen och förbi hans varma hästkropp. Försiktigt la jag mig ner i halmen, orädd för hans vassa hovar. Birk skulle inte skada sin nya kropp.

Nu ligger jag inte längre kvar i halmen i Birks box utan i våningssängen. Personalen tror att jag är sjuk och har ringt mina föräldrar som ska hämta mig, men de kommer inte hinna i tid. De kommer istället få hem någon annan i sin dotters kropp.

Mitt sinne slits ständigt ifrån mig. Korta fragment i taget som börjar bli längre och längre. Jag ser allt oftare ur Birks ögon och jag tror då att Birk ser ur mina. Ibland möter jag Linneas blick när hon tittar ut från sin box mot mig. Genom Birks minnen förstår jag nu varför han sa att han ville leva. Birk är en gammal valack. Jag märker att hans syn blir sämre, kroppen värker av ålder och jag förstår vad som kommer att ske. De sa att slaktbilen kommer om några dagar, efter ridlägret. För att hämta mig.

Därför ber jag er att läsa detta. Snälla, var försiktiga. Lita på hästar, men om du märker att någon tittar längre än vanligt på dig skynda dig därifrån. Kom aldrig tillbaka, för du vet inte om du redan har blivit utvald. Jag har det. Jag heter Viola Bengtsson och om några dagar kommer en slaktbil och hämtar mig. Mitt personliga helvete är snart över.

Jag älskar att skriva och har gjort det sen jag var liten. Nya tankar och idéer formas ofta i mitt huvud och jag försöker få ner dem i skrift så gott det går!
Sara Kyreman är medlem sedan 2023 Sara Kyreman har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren