Death Note- Jigsawpuzzle

Knappt ett hundratal meter bort från den relativt avlägsna herrgården låg en tågstation tillsammans med ett tiotal hus och en liten affär, och detta tillsammans kallades på kartan för Golden Hill. Men vad med detta som skulle föreställa gyllende förstod ingen. En dyster stämning rådde i stort sett hela tiden, till och med när solen var framme och inget tycktes vara fel. Det var bara någon lågmäld, olustig känsla som man fick när man besökte den till synes idylliska lilla staden som låg relativt isolerad från omvärlden. Och att regnet vräkte ned från den grå himmelen i något som liknade monsun gjorde inte saken precis bättre. Fast hade man paraply så var det inget större problem, mer än att dojjorna kanske läckte in. Nåja. Inget att göra åt. Han hade i allafall haft tur då han faktiskt fått ta moppen, då Matt lika gärna kunde ha fått för sig att han skulle ha gått de fem kilometrarna hit. Resan hit hade gått i stort sett helt och hållet smärtfritt, bortsett från spöregn och motvind då.
Fast å andra sidan hade han varken velat gå eller åka hit. Han hade hellre stannat hemma ensam i en månad, än att bo en månad i det här råtthålet. Det intryck han nu fick av herrgården var utan tvekan negativt, lika negativt som det varit första gången han sett det. Visst såg det relativt välskött ut, precis som alltid annars, men det var inte direkt en munter plats. Den vita fasaden tillsammans med de svarta fönsterramarna och den matchande, svartbetsade verandan med tak och trappa gav ett dystert intryck, även om det på något sätt ändå såg skräckinjagande och mäktigt ut. Det var onekligen en stor byggnad, med sina två våningar och balkongerna till de stora, öppna fönstren på övervåningen som tycktes se nakna ut så här nedifrån grusgången. Att trädgården var välskött och snart skulle stå i blom var det enda som kontrasterade till allt det dystra, färgklickar i rött och blått gjorde sig synliga i form av outslagna rosenknoppar och hyacinter.
Efter att ha studerat detta med en tankfull blick så ryckte han på axlarna och gick grusgången fram till trappan på verandan, villken han med försiktiga steg sedan gick upp för, som om de högt knarrande, murkna plankorna skvallrade om att det skulle braka ihop. Men det gjorde den inte, så han öppnade den svartmålade dörren och klev in, med en stor gäspning.
"Jag är här nu!" ropade han högt och svor tyst när han hörde att det klafsade om jympadojjorna, han var dyngsur och i stort sett genomfrusen.
"Julian?", frågade en kvinnoröst tillbaka, villket sedan följdes av ett stadigt klapprande från klackskor som ekade mellan väggarna.

Regnet piskade mot bilens rutor och tak, smattrade och dränkte alla övriga bakgrundsljud, bortsett från bilens egna. Utanför susade ödsliga fält och åkrar förbi, med slumpmässigt utplacerade träd som långt borta avtecknade sig som mörka, suddiga gestalter i den tjocka dimman. Horisonten gick inte att se, men bestod troligen av tall- och granskog, som överallt annars. Det såg ut som att världen gått i ide, att hon själv var den enda levande människan på jordens yta. Hon vände istället blicken upp mot himmelen, men inte heller där fanns mycket att se. Ljust grå himmel i skiftande nyanser som för ett par timmar sedan öppnat sig och obarmhärtigt dränkt allt i sin väg, utan så mycket som en kråka i sikte. Allt gick i gråskala, villket bara gjorde henne deprimerad, så hon blundade och tryckte pannan mot den kalla rutan, i ett försök att koncentrera sig på ingenting och stänga ut om världen. Gud vad hon önskade att hennes Ipod inte var nedpackad, så gott som alla hennes ägodelar ver nedstuvade i väskor och lådor som låg på hennes nya rum i den förbannade herrgården.
"Gemma" hörde hon den kvinnliga föraren säga, varav hon rycktes ur sitt ingengenting och vände blicken mot sätet. Den bruna luggen föll ned i ögonen, hon strök bort den och lade bakom örat.
"Vad är det?" frågade hon aldeles lagom dystert för att få den andre att möta hennes blick i backspegeln. Hon stirrade irriterat tillbaka, som om hon anklagade henne för att ha stört henne i sitt försök att fly från omvärlden.
"Är du hungrig?" frågade rösten en smula tveksamt.
Gemma drog upp tröjärmen en aning och tittade på armbandsklockan, vilken bekräftade att det var lunchtid, men hon hade inte heller haft tid att äta någon frukost, vilket nu resulterade i en skrikande hunger som jorde sig hörd i form av knorranden och magont. Hon hade ju sedan fyratiden föregående natt börjat sin resa, hon ville egentligen bara gå och dö och låtsas att ingen kände till hennes existens.
"Gissa" svarade hon och väne blicken ut genom fönstret igen, precis i tid för att se de öppna fälten förbytas till granskog. Mot den mörka bakgrunden såg hon sin spegelbild i glaset, knappt förnimbar. De grågröna ögonen stirrade anklagande tillbaka.
Det här är ditt eget fel, Gemma. Du kan inte skylla ifrån dig.
Är det? Mamma då? Hennes utbrott på pappa och Haydens alkoholproblem har ju inget med saken att göra. Sen att jag fick skulden för Elisabeths kvaddade biljävel spelar ju inte heller någon roll.
Inget svar. Där visste hon antagligen inte vad hon skulle svara, eftersom hon faktiskt delvis varit delaktig i skiten. Hon hade ju till och med varit den som köpt alkoholen. Men hon hade inte kört. Nej, hon hade bara suttit i baksätet och skrikit "Fortare, fortare!!" ända tills det roliga fått ett plötsligt slut i diket, efter att bilen hade ställt sig på sidan. Tacka Gud för att den inte tippat omkull, eftersom det varit en porsche och därför inte haft något tak. Tre hundra tusen som Elisabeths farsa pungat ut hade blivit surt fördärvade, på grund av hennes dumma idéer.
Nej, förresten. Det hade inte bara varit hennes fel. Nog för att hon köpt alkoholen, olagligt dessutom, men det hade varit Elisabeth som fått idén att provköra bilen. Så hon var inte heller helt oskyldig, villket Gemma visste att hon själv var medveten om, lik förbannat hade hon skyllt allt på någon annan. Det kändes som att hela världen var emot henne, till och med hennes bästa vän. Okej, bästa och bästa, det kunde väl diskuteras. Men innerst inne visste de båda två att de kunde lita på varandra. De var som systrar, de hade känt varandra ända sedan mellanstadiet och hade hållit kontakten oavsett hur många tusen mil det varit mellan dem.
Oj. Hon kanske till och med saknade London, trots att hon drunknade i problem och stod i skit upp till knäna där hemma. Allt kändes bättre än att flytta till en gammal lanthåla. Och med denna nya insikt om att hon längtade hem så kändes plötsligt situationen än mer irriterande, hon ville inte på några som helst villkor lämna storstadslivet. Hennes samvete skrek innuti hennes huvud att hon skulle säga ifrån. Men inte fan lyssnade någon på henne? Det har dom alldrig gjort. Inte mamma. Inte Hayden. Inte skolsköterskan som snackade skit om att hon måste skärpa sig.
Elizabeth. Elizabeth var den enda ljuspunkten i hennes liv, som en tändsticka i mörkret. Nog för att hon jusst nu hatade henne, men hon kunde faktiskt erkänna att hon för tillfället saknade henne. Fast det skulle hon förstås alldrig säga öppet. Så klart. Det var hon aldeles för stolt för, hennes heder hindrade henne i mycket. Hon bad alldrig om ursäkt och frågade alldrig om något, utan bara tog det hon ville ha. Men det fanns en mycket bra anledning till det beteendet, och det var att hon-
"Jag frågade om du ville ha ett äpple."
"Huh?"
Hon hade varit så försjunken i tankar att hon inte hört Hillary fråga om hon ville ha det sista äpplet, de hade nämligen plockat med sig mat för den nästan tjugo mil långa resan.
"Du är både blind och döv. Stackare, redan vid sexton års ålder."
Gemma bar glasögon. Hon såg så fruktansvärt dåligt redan som dagisbarn att hon var en trafikfara utan dem. Och det störde henne, hon tyckte hon var så ful i dem, av någon anledning skämdes hon, som om det vore en ful, äcklig utväxt som inte var till nytta.
"Nej, jag vill inte ha något äpple" ljög hon och och suckade melankoliskt. När hon tänkte på det, att hon inte burit glasögon hade lett till att Elizabeth kört istället. Hade Gemma själv kört så hade hon dragit på sig hela skulden. Betydde det att hon skulle vara glad över att hon såg dåligt? Det skulle hon alldrig kunna vara. Gud nej.
Den andres fula pik fick henne att rätta till glasögonen och vända blicken ned i golvet, som om det på något sätt kunde ge tröst istället då utsikten genom fönstret bara spädde på hennes dåliga humör.
"Gemma?"
"Ja, vad är det nu då?" frågade hon än mer irriterat och kliade sig i bakhuvudet, som för att släppa ut ilskan som bubblat och växt i henne under bilresans gång.
"Jag hoppas att du ska trivas på internatet. Faktiskt."
Hillary var en mycket snäll människa, inte mycket äldre än Gemma själv, men det uppskattades inte alltid av fröken dysterkvist. Men nu kunde hon inte låta bli att lägga märka till de oroliga, bruna ögonen i backspegeln, vilket fick henne att bli förvånad. Men hon suckade uppgivet och log ett svagt leende, om än knappt märkbart.
"Jo. Jag får väl göra det bästa av situationen." svarade hon och lutade sig bakåt i sätet, sjönk ihop och tycktes bli en mycket liten människa. Hillary studerade henne tankfullt i backspegeln och saktade samtidigt in bilen en aning inför en snäv kurva.
"Om inte annat så kommer säkert Elizabeth och hälsar på. Sen kan du ju alltid ringa hem också, du vet att vi alltid finns till hands. Jag och Matt."
Om Bell fortfarande varit i livet så skulle han fått en kram och en fet kyss. Mobilen var hennes käraste ägodel, tätt följd av Ipoden, speciellt vid sådana här tillfällen då det enda att göra antagligen skulle vara att busringa folk och hålla sig uppdaterad med vad som händer hemma. Fyra veckor hemifrån kändes som en oändligt lång tid, även om hon faktiskt långt ifrån trivdes hemma. Hennes tillvro var bara en enda stor salig röra, som ingen verkade se eller orka göra något åt.
"Matt?" frågade hon och kliade sig på hakan. Matt. Matt. Hon kände igen det.
"Matt. Mitt ex. Du vet att han alltid ställer upp när det behövs."
Just ja! Den där snygga människan med det svarta håret i hästsvans. Hon gillade honom, även om de knappt sett varandra. Som en bakant alltså, Gemma var ju inte ens myndig och han var säkert tjugofem. Men han lyssnade alltid och kom med goda råd och förslag, när hon hade problem. Att hävda sig bland sina tre syskon och få uppmärksamhet från mamma var omöjligt, så Matt brukade istället bli lösningen, lite som en surrogatpappa av något slag.
"Varför tog det slut mellan er?" frågade hon med ny energi i rösten. Hon jorde en konstpaus, och när ingen reaktion kom så ville hon förklara sig.
"Altså. Jag menar, ni pasade så bra ihop. Det höll ju i sex år."
"Han har en brorson. Och den där människan är inte riktigt klok. Jag klarar inte av honom. Matt ville att vi skulle adoptera honom eftersom han bor på ett fosterhem, och när vi väl jorde det så gick allt utför."
Hillary hade stor respekt för den ungen. Respekt, som rotade sig i den rädsla som alla hade för honom. Han hade en tendens att göra folk nervösa med sin blotta närvaro, även om han var som vilken människa som helst.
"Vad heter han då?" fortsatte Gemma, utan att ta hänsyn till att Hillary lät tveksam.
"Julian Doyle." svarade hon kort och tryckte omedvetet foten mot gasen ytterligare en aning, villket Gemma mycket väl märkte. Det var tydligen ett känsligt ämne, så hon bestämde sig för att inte gräva mer i det och istället fråga Matt själv någon gång när de sågs. Eller hon skulle kanske rent av ringa honom? Inte nu i vilket fall, Hillary skulle antagligen bli sur eller irriterad.
Den följande timmen var det dödstyst i bilen. Delvis för att Gemma kände att hon trampat på en öm tå, men också för att ingen utav dem orkade vara social. Hillary hade kört bil i nio timmar och var egentligen en trafikfara, och Gemma hade lagt mycket av sin energi på att vara arg på allt och alla. Men hon var nog ändå piggare än föraren. Så Gemma tog initsiativet till att bryta tystnaden efter att ha studerat omgivningen de körde förbi, mest för att den var jobbigare att höra på än det var att föra ett samtal.
"Jag kanske ska köra istället." frågade hon tveksamt, varav den andre skakade på huvudet och gäspade.
"Nänä, jag vill inte dö i förtidlilla vän."
"Jag körde inte bilen!" fräste Gemma med en plötsligt besk, sur underton av frustration, det hade varit en riktigt ful pik som syftade på när hon och Elizabeth kört av vägen.
"H-har jag sagt det?" stammade Hillary fram och kramade ratten med sina beniga fingrar, så pass hårt att knogarna blev vita.
"Det låter ju som att du anklagar mig" sade hon och lät fortfarande arg. Hillary hade menat det som ett skämt, eftersom hon visste hur det låg till och inte anklagade Gemma, men Gemma hade misstolkat det totalt och tagit illa upp. Alla hade tjatat om det i snart en månad, och hon började bli less på att höra det.
"Men altså, det gjorde jag inte, det var inte menat på det sättet" sade Hillary och lät nästan rädd, enligt rykten så var Gemma lättirriterad och våldsam. Hon kunde grilla vem som helst och sänka någons självförtroende busenkelt, och hon gjorde det lika ofta som hon bytte strumpor.
Men där tystnade Gemma. Hon var van vid att folk brukade käfta tillbaka eftersom hon umgicks med folk i sin egen ålder, men Hillary var snarare rädd. Och det var inte den reaktion hon var van vid, hon brukade först låta personen kaxa tillbaka utan att hon gav något större motstånd, sedan slog hon till stenhårt med det allra taskigaste, elakaste hon kunde komma på. Det brukade överraska, och när personen fortfarande var för överrumplad för att ge något klyftigt svar så fortsatte hon. Det brukade sänka folk. Men om hon fortsatte nu, det var att sparka på den som ligger ned. Så nu satt hon och funderade på vad hon kunde göra för att slingra sig ur situationen som hon själv skapat, utan att hon ville sänka sig till att be om ursäkt.
"Jag misstolkade det" muttrade hon, knappt hörbart, och vände blicken ut genom fönstret igen, samtidigt som hon nonchalant virade håret runt fingrarna. Det var väl ungefär som att be om ursäkt. Typ. Hon kom inte på något bättre. Men hon vägrade att bokstavligen ta ordet i munnen, det ville hon inte sänka sig till. Alldrig.
"De... Det gör inget" svarade Hillary tyst och trummade nervöst på ratten.
Den här sortens tystnad var fruktansvärd. Den var tjock och tung, den nästan kvävde en och man kände sig tvingad till att säga något, utan att veta vad. Sådan där tystnad där man känner att allt man kan tänkas säga är opassande, och därför håller tyst även om det enda sättet att spräcka bubblan var att säga något. Men Gemma var van vid den. Hon ignorerade den. Hon bråkade ofta med sina äldre syskon, liksom sin mamma. Det var hon som hade gjort Gemma till det nervvrak som hon var. Det var hon som käftade med Gemma, det var hon som hackade på Gemma och det var hon som tyckte att Gemma borde passa sina syskon, det var hon som tyckte att Gemma kunde gå och handla och det var hon som tyckte att Gemma inte räckte till och det var hon som alltid tyckte att Gemma var avskyvärd.
Den klamrade sig fast vid dem som klister. Tystnaden hängde kvar även när Hillary dumpade av henne vid herrgården, avskedet mellan systerdottern och mostern bestod av att de utväxlade korta blickar och sedan nickade. Hon slängde igen bildörren med en smäll och såg sedan på när den blåa volvon vände om och försvann bort i tunneln av ekträd som väglett dem. Hon stod ensam kvar på grusgången i allt det gråa och stirrade på ingenting. Regnet piskade hårt mot hennes hår och axlar, vätan kröp igenom både jeans- och munkjackan, vattendroppar rann på hennes rygg och det bruna håret klibbade fast i ansiktet.
Hon kände sig ensam. Ensam och övergiven.
Hej då, Hillary. Förlåt för att jag är elak. Förlåt för att jag hatar alla. Det är inte meningen.

Skriven av: LillaGula