Deep City

Skrev detta under en kväll som bidrag till en novelltävling. teckengränsen låg på 6000 (inklusive blanksteg (!!!)), så därav är den kanske lite kortfattad/svårbegriplig/kort/avhuggen. Tänkte att jag skulle kunna publicera den här, för att varför inte, liksom hahah. Vissa saker, som snedstilt text, inhopp osv verkar ha försvunnit efter copy/paste, men har rättat till det så gott jag kunnat :)


DEEP CITY
______
Blodet? Ja, det rinner. Förvisso inte dramatiskt, varken sensationellt eller spektakulärt, heller inte på något som över huvud taget skulle antyda på ett akut behov av vård. Men det rinner oavsett!

I sin nedåtgående färd skapar den en hastigt avtagande värmande känsla, koncentrerad till den stripa av rött som gör min hy till ett kanvas. Kontrasten får ett slut, då vägen över min handleds knöl visar sig vara för svår, och allting stannar upp.

Om jag behöver hjälp?
Vadå plåster?
Skingra er! Här finns inget att se!

Dovt mummel återgår till en påtaglig och familjär ihållande tystnad; endast blickarna består.

Men varför föll jag?

En gren? En gatsten? Måhända blott ett felsteg?

Nej, snälla låt det vara någonting större.

De glasbeklädda ytorna runtom mig bjuder i sina reflektioner på ett behagande spel av färger. En karmosinröd neonskylt studsar mellan förbifarande bilrutor, och på marken skiner gatstenen upp, ty i blodets vita reflektion anas en gatlykta.

Tygstycket kring min hals får agera bandage. Numera är skillnaden den och gatstenen sinsemellan mindre än någonsin - en grumlig grå-röd sörja alltihop!

Oberoende mig själv, och oviss mitt eget färdmål flyttas jag flyktigt framåt. I takt med mina rörelser ljuder skrällande stenar av fyrkantig karaktär högt och tydligt. En lättad känsla, då inga ögon tynger ned mig. Nu, när de äntligen har anledning att finnas.

Framför mig, en anonym byggnad.
En sådan som bara finns och ingenting därtill.

Uppfattningen av en sådan kan te sig aningen förbryllande. Ful, malplacerad och tråkig, men likväl kär. Den växer sig, och snart finns det inget annat. Tre oförskämt stora fönster stirrar på mig; noterar allt jag gör och tänker.

Vad tittar ni på?

Dörren, som närmast kan liknas vid en kyrkport, lurar mig att tro att det som gömmer sig där bakom är av Gud skapat och frälst. Själv vet jag sanningen - här har Gud aldrig varit.
Dörren knakar öppen. Föreställningar om änglaröster byts ut mot en illa behandlad elgitarr. I ett ögonblicks verk möter jag glimten av en annan; det hör väl till vanan att granska de nykomna.
Det här, vill jag tro, är ett fridens hus, ty här har tröttheten lagt sig matt och tjock. Gnistan är borta, kvar finns endast det önsketänkande som betingat det. Intresset för världen, för andra, är i fjärran.

I taket härjar sladdar i alla regnbågens gråa nyanser. Ovan och under. Vid sidan om och genom. Till synes förgäves, in i den slumpmässiga oändligheten.

Till vänster löper en vägg med otaliga halvtomma flaskor.

Till höger upprepas en oändlig cykel av bord och stolar. Större bord med fyra stolar eller fler, följt av ett mindre med två eller färre, följt av ett större, följt av ett mindre, och om och om och om igen till förbannelse.

Det yttersta bordet, ett stort sådant, tilltalar mig. Damen i ramen på väggen tätt intill, oanständigt klädd och livlös, glor på mig då jag kommer närmare.

Vad är hennes problem?

Ett halvt uttömt glas dränkt av avtryck står på bordet; skivan lime intryckt i kanten har tappat kraften. Det osar Gin.

Vem skulle sakna den här, egentligen?

Då jag försöker greppa fördärvet till glas, gör min skada sig påmind; tygstycket lindat kring min hand omöjliggör hela processen.

Varv efter varv nystar jag upp den. Grått på grått. Mer grått. Sedan: sörja.

Blodgenomträngda fibrer har på det innersta lagret efterliknat den distinkta ovala formen som kännetecknar mitt sår. Åt sidorna har blodet sipprat ut ytterligare och ger skadan en skugga större än sig själv. Små trådar har fastnat i det klibbiga i min hand.

Längs mina kinder rinner tårarna. På bordet samIas de en efter en, i det runda märket från ett överfullt glas, och blandas med smutsen.

Tänk att en så äcklig drink kan smaka så gott.

Jag torkar min ögon och en tår slinker ned i såret. Det svider och jag skriker till. Det sticker till i min rygg.

Nu finns bara jag, glaset och bordet. I det stora fönstret framför mig har allting svartnat. De dämpade ljuden har tystats; alla sinnesintryck förutom synen har blivit dräpta. Framför mig, i fönstret, ser jag mig själv. Jag är iklädd samma gröna jacka, samma vita keps, samma slitna hår, men blicken är någon annans

Den ser igenom mig. Min uppsyn. Min fasad. Min karaktär. Mitt allt.

Ljudlöst faller glaset ur min hand.

Då jag böjer mig och bevittnar förgörelsen, är dennes blick ihärdig.

Jag spänner blicken i denne.

Vad vill du mig?

Inget svar.

Bland kraset syns ett hack i träbordet där glasets tjocka botten landat. Jag plockar upp den största skärvan och hotar figuren i fönstret med den. Jag vrider lite på stycket när det spetsiga verkar vara utan påverkan. Genom glaset ter den sig aningen förvrängd och inte längre igenkänningsbar.

- Hallå?

Att vrida på mig hjälper inte, heller inte att titta bort. Att tänka på något annat går inte. Inget förutom mig själv finns att beskåda.

Kroppen är öm och blir stel. Hade jag kunnat gå härifrån, vore det en ickefråga.

Säg bara vad det är!

Blicken av den andre fryser mig orörlig
Den skjuter ut stolen, reser sig, och går iväg.

- Hallå?

Fönstret har inget mer att visa och förblir svart. Glaset och bordet tynar bort och blir till ingenting. Raskt tinar jag. Vattnet fyller mig och allt omkring mig - ingiver mig en känsla av att drunkna.

- Hörru, nu får du skärpa dig!

Åter till verkligheten.
Handen på min axel har börjat blivit fuktig. Antagligen har den varit där ett tag.

- Va?
- Ska du sitta här måste du köpa någonting, fattar du?
- Men jag dricker, ser du väl?
- Jag tittar ned och ser en hög skärvor.

- Glaset ska du betala för också.

Då jag vänder mig om möter jag blicken av en annan och blir stum. De är bara ögon. Inget mer och inget mindre.

- Det är bra, tack.

Jag går ut och solen bländar mig.

Jack Hermansson

Kille på 18 år. Tycker väl att det är kul att skriva å så, men gör det nästan aldrig :/
Jack Hermansson är medlem sedan 2019 Jack Hermansson har 1 publicerade verk