Del II: Rimfrost

Del II: Rimfrost


Kyrkklockorna klingade ifrån klocktornet. Långa, melodiska läten som ekade över taknockarna och parkeringen. Snön låg djup över gravarna. Några modiga själar, immuna mot allt vad is och kyla hette, hade banat sig fram genom snömassorna för att sätta nya ljus på sina anhörigas gravar. Nu fladdrade ljusskenen för vinden som blåste genom allén.
Rebecka drog kappan tätare om sig, slog armarna om kroppen för att hålla värmen.
Som på en given signal började folksamlingen röra sig mot dem, svartklädda människor som blev större och större ju närmare de kom. Några bar på buketter, andra på väskor eller vita brev. Rebecka slöt ögonen, vinglade till. En hand lades om hennes ländrygg. ”Du klarar det här”, viskade rösten den tillhörde.
Hon vred på huvudet. Beskådade den kvinna som stod vid hennes sida. Hon hade åldrats tio år på de få veckor som förflutit sedan den ödesdigra snöstormen. Kvinnans grepp darrade knappt märkbart när hon tog i hand med de första gästerna och hon behöll vänsterarmen om Rebeccas rygg som för att hålla dem båda upprätta. Skuldra mot skuldra stod de. En gammal och en ung. Bägge svartklädda, bägge med ansikten färgade av sorg och sömnlösa nätter.
”Jag beklagar.”
”Jag beklagar.”
”Jag beklagar.”
En efter en, alla klädda i samma uttryck. Någon försökte till och med le. Hur kunde de le mitt i det här?
Sötsliskig parfym letade sig in i näsan när en kvinna Rebecka inte kände drog in henne i en hård omfamning. Stora tårar trillade ner för kvinnans runda kinder när hon lösgjorde sig med en medlidsam blick på kulan under kappan. ”Åh, kära barn”, snyftade hon och satte ett handskbeklätt finger till ögonvrån. ”Vilken tragedi. Ja, jag säger då det.”
Gunnel lutade sig närmare Rebecka och viskade in i hennes öra. ”Det där var Henrietta, hans… faster.” Hon svalde hårt. ”En av… Ludvigs… fastrar.”
En man banade sig fram genom folkhopen som fortfarande stod kvar ute på kyrkbacken. Rebecka hade varken sett eller träffat honom förut, men bara genom att slänga en enda blick på honom visste hon vem han var. Han slöt armarna om Gunnel som nästintill föll in i hans famn och ylade. Hela hennes kropp skakade av gråt där de klamrade sig fast vid varandra, han och hon, hårt och smärtsamt, utan att ta någon notis om de som stod runtomkring.
Rebecka blinkade bort sin egen smärta. Såg sig om efter en flyktväg. Efter andrum. Hon behövde andas. Behövde se något annat. Kunde inte så kvar där. Kunde inte se det. Kunde inte känna. För åh, som hon kände. Hjärtat hade gått i bitar för tre veckor sedan. Ingenting annat, varken före eller efter det ögonblicket hade någonsin gjort så ont. Och trots det så fortsatte hjärtat att spricka. Det var konstigt det där. Hur ont det än gjorde så gick det tydligen alltid att smärta lite till. Det kunde vara av det mest banala av saker som gjorde det. Lukten av tandkräm. Lukten av handsprit, av korv, av parfym.
Sjukhussalen stank av desinfektionsmedel när hon kom dit. Och av blommor. Det var blommor överallt. Från fastrar och mostrar trots att det bara gått några timmar sedan hans död. Fastrar och mostrar som nu stod i korridoren utanför och grät stilla med armarna om varandra.
Och där ensam i rummet låg han. Ludvig.
Ett vitt sjukhustäcke täckte honom hela vägen upp till halsen. Hans näsa var blå och bruten. Nyckelbenet och alla revben på höger sida som plockepinn på grund av avsaknaden av bälte. Han hade inte haft en chans när bilen voltade. Flera varv hade den snurrat, runt, runt, runt i luften, slagit i vägrenen och slutligen slungats rakt in i ett träd.
Rebecka visste att där också fanns fler omfattande skador som hon inte kunde, eller borde, eller fick se, någonstans under täcket. Att det var revbenen som punkterat ena lungan och gått rakt in i hjärtat. Det fanns inte mycket symmetri kvar i ryggraden efter den kraschen. Inte i höften eller i högra armen heller.
Det var som att han imploderat från insidan.
Som att alla ben i kroppen plötsligt beslutat sig för att gå i tusen vassa bitar.
Men det var han som låg där. Det rådde inget tvivel om saken. Det var Ludvig. Hennes Ludvig. Hans vackra, bleka ansikte, så vanligt och alldagligt men sammanfogat på ett sådant sätt så man bara var tvungen att titta en extra gång när man gick förbi honom. Det var sådan han var. Varit. I det enkla bor det vackra.
Rebecka stod alldeles stilla. Hon rörde honom inte. Kunde inte.
Det luktade handsprit och begravning. På bordet intill sängen fanns rosor i olika färger, tusenskönor, importerade tulpaner som redan börjat sloka. Och det doftade Ludvig. Det doftade fortfarande Ludvig i hans hår och i hans halsgrop.
Det var så fel på något sätt. Att se honom ligga där och blunda medan snön föll utanför sjukhusfönstren och doften av honom fortfarande kändes så… levande. Som att han när som helst skulle slå upp ögonen, se på henne och börja le sådär långsamt som han alltid brukade göra när han tittade på henne.
Men minuterna gick och han rörde sig inte. Snön fortsatte att falla. Hans hår fortsatte att dofta Ludvig.
Blomdoften fortsatte att klia i näsan och desinfektionsmedlet fortsatte att göra henne illamående.
Aldrig mer. Aldrig mer. Aldrig mer. Orden gick runt, runt i huvudet. Rebecka blev yr och var tvungen gripa tag i den kalla sängramen för att inte falla.
Genast var Gunnel där vid hennes sida, drog henne intill sig.
Det spelade inte längre någon roll, allt det där som blivit och inte blivit sagt under åren som gått, under det plötsliga mötet på mödravårdscentralen. Det var gömt och glömt till förmån för det som nu låg framför dem orörlig i sin sjukhussäng. Inte förlåtet, det skulle gudarna veta, men glömt. För stunden. Nedtryckt i en låda som förflyttades längst in där den saknade mening och anledning att existera.
Hon följde med Gunnel hem efteråt. Ludvigs mamma bjöd henne på te för klockan var efter sju och Rebecka var trots allt gravid. Sedan pratade de. Först trevande, försiktigt, gick omvägar runt allt det där som gjorde så ont. Men allt eftersom att timmarna gick rann orden av tungan utan hejd.
De pratade om Ludvig.
De pratade om förhållandet som tagit slut sju år tidigare.
De pratade om barnet två skräckslagna tonåringar aborterat, och sedan grät de. Det gjorde så ont. Att prata om det. Att minnas. Att tänka, både framåt och bakåt i tiden. Ludvigs närvaro var så tydlig där i köket bland trasmattorna och de gräddfärgade skåpluckorna. Temuggarna stod fortfarande på samma ställe som för sju år sedan, det enda som hade förändrats var en spricka i kakelplattan strax ovanför kranen. Rebecka mindes så väl den senaste gången hon varit dit. Som de varit dit, påminde hon sig. Den där gången när Gunnel påstått att Rebecka behövde banta. Att hon hellre skulle ha skurit ut sitt eget öga än att se Ludvig bli pappa till ett barn av Rebeckas blod.
Det var länge sedan nu. En hel värld låg emellan nutid och dåtid. Den kvinna som satt invid bordet och krampaktigt kramade temuggen mellan sina stela fingrar var inte densamma som sju år tidigare, inte densamma som för bara några timmar sedan. Den här kvinnan var färdig. Förstörd. Navet i hennes liv krossat likt benen i hennes sons kropp. Hjulet skulle aldrig rulla igen, åtminstone inte med samma fart och åt samma håll som förut.
Allting hade förändrats.
Men på något sätt tog de sig igenom de två veckor som följde. Och helt plötsligt var dagen inne. Dagen för Ludvigs begravning.

Rebecka gick långsamt fram mellan gravarna. Det var egentligen dags att gå tillbaka. Att gå in i kyrkan och sätta sig ner på en ledig bänk. Plocka upp bibeln och lyssna till tonerna av Blott en dag, den färdiginspelade versionen av Carola. Det var Gunnels favoritartist. En låt perfekt för begravningar.
Hur nu en låt kunde vara det.
Hon hade själv lovat att sjunga för de samlade gästerna. Hon kunde inte minnas varför hon någonsin erbjudit sig. Inte ville hon sjunga. Varför skulle hon vilja sjunga på Ludvigs begravning?
Hon gned sig under ena ögat. Fan. Hon hade så nära till gråten, hela tiden. Den låg där i halsen och bubblade, strax bakom ögonlocken, strax bakom de hårt hoppressade käkarna.
Bara en liten stund till, sedan skulle hon gå. Christopher stod säkert redan och väntade på henne, svartklädd i ny kavaj och med trygghet och evig stabilitet någonstans i sina bruna ögon. En man att luta sig emot när det stormade. En man att krampaktigt hålla sig fast vid när marken gungade under fötterna.
Den första tåren rann över kanten, ner över de bleka kinderna och droppade ner i snön.
En liten stund till. Några hackande andetag till. Hon höjde ansiktet mot solen. Kände kylan bita i kinderna och stelna de tårar som föll.
Träden såg så krispigt vita ut, täckta med ett tjockt lager rimfrost. Det var januari. Två dagar in på det nya året. Det första året utan Ludvig.
Vacklande tog hon stöd emot en parkbänk. Lät den krispiga luften fylla hennes lungor. Sväljas ner i den grötiga halsen.
I samma stund såg hon honom. Han stod en bra bit därifrån, på den plats som var bedömd att bli hans, Ludvigs, sista vila. Vad gjorde han där? Varför stirrade han ner i sin egen grav? Han höll huvudet nedböjt och det svarta håret stack fram ur luvan. Hon betraktade honom i stillhet utan att blinka, rädd för att om hon slöt ögonen ens för en sekund så skulle han försvinna. Illusionen var så tydlig. Som att han verkligen stod där. Såg ner på sin egen grav. Ödets ironi. Eller kanske bara vaneföreställningar. Sömntabletterna läkaren skrivit ut skulle inte påverka fostret på något sätt, men hon hade inte sagt något om eventuella drömbilder.
Långsamt tog hon ett steg framåt, lämnade parkbänken bakom sig. Hon kunde inte släppa honom med blicken. Hjärtat dånade i bröstkorgen, i öronen. Hon kunde knappt andas. Ville inte andas. Ville inte känna. Ville insupa den där parfymen en sista gång. Bara en enda gång till. Smeka honom över kinden. Sitta här på bänken i en bubbla bortom rum och tid.
Ännu ett stapplande steg. Tårarna fyllde ögonen och synen blev alldeles grumlig men hon vägrade blinka bort dem, vägrade blinka bort åsynen av honom bara några meter därifrån. Så här nära hade de inte varit på fem månader. Då, i biblioteket, den första gång de träffats på nästan fem år. Eller egentligen på Espresso House som de gick till efteråt. Eller i bilen när de kört runt stan och dess omgivningar i tre timmar medan de pratade om allt det där som de stängt inne sju år dessförinnan, ord som aldrig fått släppas fria.
Som att han kunde höra hennes tankar höjde han på huvudet. Rebecka förblev stående. Chockat stirrade hon på honom. Det var inte Ludvig.
Det här var någon annan. Någon som såg ut som honom. Någon med hans hållning, klädstil och ansiktsform. Men det var inte Ludvig.
”Hej”, sade den okända mannen, och vid Gud, det var hans röst.
Hon bara gapade och han vred på oförstående på huvudet när hon inte svarade. Sedan log han, hastigt, igenkännande, för en sekund innan leendet slocknade över cigaretten i mungipan. ”Vi är lika, eller hur?”
Vart hade alla ord tagit vägen? Rebecka harklade sig. Försökte sträcka på sig, hejda sig själv från att rusa fram och slå armarna om honom. Det var inte Ludvig, men det hade kunnat vara hans tvillingbror.
”Det är inte möjligt”, viskade hon. ”Hur… Vem…?”
Han fick upp en tändare. Tände cigaretten och drog ett djupt halsbloss innan han svarade henne. ”Du är Rebecka”, sade han då och betraktade henne med rök som bolmade ut ur munnen. ”Ingen annan skulle se på mig med den där blicken.”
”Jag förstår inte.”
Han sträckte fram handen, den som inte höll i cigaretten. Han var längre än Ludvig, men inte med många centimeter, och hans ansikte var täckt i ojämn skäggstubb. Han såg så sorgsen ut. Precis som Ludvig när… när…
Mannen stannade upp när han lade märke till hennes tårar. De dumma tårar som vägrade lyda, som vägrade blinkas bort. Hans hand föll lealös till sidan. ”Fan. Jag är ledsen. Ludvig, han… måste ha betytt mycket för dig.”
”Det gjorde han.” Orden måste ut även om det högg och sved där innanför. ”Det var ju Ludvig. När han väl kommit in i ens liv är det svårt att glömma honom helt och fullt.”
”Jag är ledsen.”
”Det är svårt att komma över någon som… som…” Orden svek henne igen. De hade samma grå ögon. Hur kunde den här mannen vara så väldigt lik hennes Ludvig utan att vara Ludvig?
”Jag önskar att jag hade någon som såg på mig med den där kärleken”, sade han med en sorgsen suck och övergick sedan till att titta på henne. ”Jag vet vem du är. Det är du som är Rebecka. Ludvigs Rebecka, du kan inte vara någon annan.”
”Ludvigs Rebecka. Det var länge sedan någon kallade mig det.”
Mannen tog ett bloss till. ”Han pratade om dig. Mycket. Länge. Han kom inte heller över dig.”
Adrian. Namnet dök upp från ingenstans. ”Det är du som är Adrian”, andades hon, mindes diskussionen hon och Ludvig haft så många år tidigare om hans halvbror som Gunnel förskjutit när hon blivit gravid. Det hade inte funnits plats för den treåriga Adrian i hennes och hennes mans nya liv, även om han var hennes styvson.
Adrian fick flytta till sin mamma nere i södra Sverige någonstans och Ludvig hade bara fått träffa honom en handfull gånger under sina första tio år i livet. När Adrians mamma lite senare gick bort placerades han i familjehem blev till ett suddigt minne längst bak i periferin. Helt och hållet Gunnels förtjänst. Gunnel och hennes demoner.
”Du kom”, sade hon därför, tog obemärkt ett steg närmare.
”Det är klart att jag kom”, muttrade han med en knappt märkbar sydlig dialekt. ”Det är ju min lillebror det handlar om.”
De stod sida vid sida nu. Adrian nästan ett helt huvud längre än henne. Korpsvart hår, grå ögon och ett ansikte så likt pojken hon en gång älskat så vansinnigt. Det var konstigt det där, hur de kunde se så lika ut fastän de bara var halvsyskon. Adrian var måhända några centimeter längre med gester som inte riktigt stämde in med Ludvigs rytmik och det var inte heller Ludvigs mun där i hans ansikte. Hon ruskade på huvudet när hon insåg sig fastna med blicken på den, när det blev vått och varmt någonstans långt nere vid minnet av vad den gjort med henne.
”Vad tänker du på?” frågade Adrian.
Rodnaden sköljde över henne. Bilderna försvann. ”Ingenting. Ni är så lika, bara. Det är svårt att… stå här. Se det. När… när…”
Adrians hand for ut. Slöt fingrarna om hennes. Hon kramade hans hand, absorberade lite av den kraft och mod som hans beröring erbjöd. Sedan såg hon ner på sina skor, på det avlånga hålet i marken, och tjöt till. ”Det är sex”, utbrast hon med en röst som stockade sig. Hon lyfte upp hans hand i solljuset, strök hastigt över vart och ett av fingrarna. ”Du har också sex. Precis som honom. Som Ludvig. Och… och…”
Han väntade på svar, men när meningen självdog utan att återupptas ryckte han på axlarna. Lät alla de sex fingrarna böjas och sträckas, en efter en medan han talade. ”Ett arv från farsan. Båda två. Det, och utseendet. Jag vettefan vem brorsan fick sin tjurighet ifrån. Det var definitivt inte från honom.”
”Jag känner inte Gunnel tillräckligt väl för att svara på den frågan”, svarade Rebecka, ”men hon är definitivt långsint. Så långsint att något som hände för sju år sedan fortfarande sitter där som en tagg i sidan.”
”Gunnel glömmer aldrig något”, fnös Adrian. ”Oavsett vad. Det är hennes gåva. Hennes förbannelse.”
Rebecka svarade inte. Adrian sade inget mer. Kyrkklockorna hade för länge sedan tystnat. Christopher måste undra var hon befann sig, varför hon inte kommit än.
”Jag borde gå tillbaka”, sade hon då. ”Jag har lovat att sjunga.”
”Sjunga?” Adrian såg uppriktigt förvånad ut. Cigaretten föll ur hans hand och ner i det mörka hålet. ”Skit också. Jag tänker definitivt inte plocka upp den där.”
”Inte jag heller”, sade Rebecka och rös. Det var nog hemskt att stå här en halvmeter ifrån det tomrum som skulle krama om hennes Ludvig för all evig framtid tills kistan och benen vittrade bort till damm och smuts och ingenting. Tills Ludvig inte längre var Ludvig, tills det som varit honom förvandlats till någonting annat. Till maskar och jord och frön och nya växter, tills gravstenen om många hundra år föll baklänges eller försvann under snår och kvistar som en gång varit ett dunkande hjärta och ett hest, smittande skratt.
Tanken fick det att vrida sig i magen. Varför blev han inte begravd under en ek? Eller på ett fält med utsikt ner över dalen? Varför måste han ligga här, i det mesta skuldra mot skuldra med döingen intill? Han såg inte älven härifrån. Ingenting annat än rad efter rad med skiffergrå stenar och fladdrande ljus. Här var han inte bara Ludvig utan en i mängden av de som gått hädan och där minnet av dem började svika så fort de lades i graven.
Hon undrade hur länge det skulle ta innan folk som älskade honom slutade komma hit. Hur länge det skulle ta för henne själv att glömma bort känslan av hans hud mot sin egen, hans grå ögon och det plågande skrik som fortfarande hemsökte henne.
Hade jag vetat att det var så här det skulle bli hade jag aldrig lämnat dig, tänkte hon. Men det visste hon inte. Det kunde ingen veta. Så här stod dem. Hon, och Adrian, med ny luft i lungorna för varje andetag de tog framför hålet i marken. Ludvigs eviga viloplats.
”Men du, sjunga?” Adrians röst så nära hennes öra. Den var mjuk och följsam, som en stilla flod. ”Du är modig. Jag hade nog inte klarat det.”
Rebecka blinkade bort tårarna igen. ”Jag behöver göra det. För Ludvigs skull. För… allt det som inte blev sagt. Du vet.”
”Jag vet”, sade han stilla. Blicken i fjärran, långt förbi klocktornet och rimfrosten och älven bortom. ”Jag vet.”
De började gå. Sida vid sida, med armbågarna som skavde mot varandra. ”Jag kommer inte att stanna kvar till minnesstunden”, berättade Adrian. ”Jag försöker undvika Gunnel så mycket det bara är möjligt. Det är inte så svårt att förstå att hon inte vill ha mig här.”
”Hon är inte frisk”, medhöll Rebecka, för det var sant. ”Men… de här två veckorna som gått har… ändrat mycket. Navet i hennes liv har gått av. Jag tror inte det finns plats för någonting annat än sorg just nu. Stanna, snälla. Det är din brors begravning. Du har all rätt att vara här. Gunnel kan inte köra ut dig.”
Adrian knep ihop käkarna. ”Jag hatade henne så länge. Mest för att hon fick pappa att skicka iväg mig när det enda jag ville var att spendera tid med min nya lillebror. Gunnel lät mig aldrig komma i närheten av honom. Hon var svartsjuk. På mig, på ett litet barn, för att jag var sprungen ur en annan kvinna tillsammans med mannen hon älskade. Hon slutade aldrig hata mig för det, fastän jag omöjligt kunde göra något åt det.”
”Jag är ledsen”, viskade Rebecka.
”Jag väntade vid postlådan i tre veckor efter att jag flyttade in hos mamma. Pappa lovade att skicka brev, vykort, hälsningar. Jag väntade på brevbärarna varje dag utan att det kom något. När den tredje veckan var slut förstod jag att det aldrig skulle göra det heller. Farsan ratade mig. Han hade fått en ny familj där jag inte längre var välkommen.” Adrian sparkade iväg en isklump längs den frusna grusgången. ”Det går inte att förklara den känslan. Jag har spenderat tjugoåtta år i patetiska försök att fylla det hålet och jag har ännu inte lyckats. Inte med någonting.”
”Jag vet inte vad jag ska säga.”
”Det är okej. Det var inte direkt så att jag menade att ösa allt det här över dig när jag såg dig komma gående längs allén. Det var heller inte i meningen att göra dig ledsen. Jag vet att vi är lika, han och jag. Var. Jag vet att vi var lika.”
”Jag trodde nästan att det var Ludvig som stod där.”
”Jag vet det. Jag menar, jag såg det. Ingen har någonsin tittat på mig sådär som du gjorde. Jag vet att det inte var på grund av mig, det ska gudarna veta, jag är inte den människa någon frivilligt tittar efter två gånger. Och jag är inte så självisk så jag säger det här för att jag vill dra nytta av situationen. Jag vet att du älskade min bror. Det såg jag på dig. På din hållning, sättet du såg på mig. Det där lilla leendet. Fan, du krossade mitt hjärta när jag såg att du hade höll på att börja gråta.”
”Adrian…” Hon kramade hans hand igen.
”Ingen har någonsin älskat mig på det där sättet. Ingen, aldrig någonsin. Ingen har tittat på mig som att de skulle göra vad som helst för att få spendera en enda minut till i mitt sällskap.”
”Då har du inte letat på rätt ställen.”
”Jag tycker att jag varit precis överallt.” Adrian harklade sig, bytte ämne. ”Det var rätt länge sedan du och Ludvig gjorde slut, va?”
”Ja, det var det. Sju år.”
”Han berättade det för mig. Det där om att du lämnade honom och vad han kände i det ögonblicket. Att ingenting varken före eller efter kom i närheten av den smärtan.”
Rebecka slet åt sig handen. Adrian fångade den innan hon hunnit dra den intill sig helt och hållet. ”Jag var inte färdig”, fräste han. Han var så lång, tornade upp sig framför henne. Hon stannade till. Körde surt ut läpparna. ”Du vet ingenting.”
Han höll fortfarande fast deras sammanlänkande händer mellan dem. Det var inte många centimeter som skilde dem åt; de delade samma luft, andades ut samma rök som steg emot skymningshimlen. De blängde på varandra. Rebeckas hjärta slog fort. Handen blev alldeles svettig, men det brydde han sig inte om. Varför reagerade han inte? Det fullkomligt rann efter ryggen på henne.
”Ludvig sade att det var omöjligt att komma över dig. Jag vill att du ska veta det. Att du fanns på hans näthinna varje stund av varje dag oavsett om det gått sex år eller sex timmar sedan du lämnade honom i hallen.”
Hon knep ihop ögonen.
”Och han sade att om det inte vore för Gunnel så hade ni fortfarande varit tillsammans, att barnet du väntade skulle ha varit hans helt och fullt.”
”Snälla.” Där var tårarna igen, stora, grumliga. Halsen snörde ihop sig och det blev så väldigt svårt att andas normalt. Ner med det, bara ner med det, ner med luften. Hur svårt kunde det vara? Bara pressa, pressa, pressa.
”Det skulle ha varit Gunnel som kört av vägen”, morrade Adrian och släppte henne så brutalt att hon vacklade till. ”Det skulle fan ha varit Gunnel.”
”Adrian, sluta.”
”Det skulle ha varit Gunnel”, röt han. ”Ludvig förtjänade inte det här! Han förtjänade inte att dö! Han som aldrig gjort någon illa med flit. Han som skickade panikslagna sms efter att ha kört på en fågel och frågade om han måste begrava den. Han som var omtyckt. Hade många polare. Han som drömde om en framtid tillsammans med en tjej han aldrig kom över, oavsett vem hon tillhörde och vems barn hon väntade.” Hans axlar höjdes och sänktes. Huvudet åkte fram och tillbaka när de arga andetagen plöjde genom honom. Hans ansikte, Ludvigs ansikte, vitnade ju fler sekunder som gick. ”Det skulle fan ha varit Gunnel.”
”Adrian.” Rösten höll inte, men det brydde hon sig inte om. Smärtan var så stark. Så total. Framför henne stod en man trasig på så många olika sätt och som nu förlorat den enda fasta punkt han hade och kände det. Hennes egna hjärta sprack ännu lite mer när hon såg på honom, när hon såg hur det arga, fina ansiktet skrynklades ihop och hur det kvidande lätet tog sig ut genom läpparna.
Hon slog armarna om honom. Hon kände honom inte, hade aldrig tidigare träffat honom. Men hon kände för honom. Med honom. Hon visste inte hur det kändes att bli ratad som treåring, utfryst och ignorerad av de som stod en allra närmast. Hon visste inte hur det kändes att förlora sin lillebror, det enda syskonet, den enda som välkomnat honom med öppna armar och ovillkorlig kärlek. Kanske den enda som älskade honom. Och nu var han borta. Fina Ludvig som såg till andra före han såg till sig själv. Fina Ludvig som avgudat sin storebror och som hatat tanken på att ha mist kontakten på grund av Gunnel.
Gunnel hade skadat henne psykiskt under den tid som hon och Ludvig var tillsammans. Det hade tagit många år att komma tillbaka från det, många timmar hos en KBT-specialist för att bli kvitt ångesten över mat och kalorier. Men det var plötsligt så futtigt i jämförelse. Det spelade inte längre någon roll för den man som sjönk ihop i hennes armar och grät en klagande gråt som sved i själ och hjärta.
Rebecka grät med honom. För honom. För allt de haft och allt som de förlorat.
Adrian klamrade sig fast vid henne. Hulkade emot hennes axel och det gjorde så ont, så ont. Smärtan var så tydlig. Som att marken under hans fötter inte klarade av att hålla honom upprätt. Sakta började hon smeka honom över ryggen, genom dunjackan, började känna honom genom sin egen. Hans värme. Hans hårda bröstben och magmuskler. Och barnet mellan dem spratt till, vilket han kände. Han höjde huvudet, backade ett steg bort och tog all den där värmen med sig.
”Jag är ledsen, kompis. Personal space och allt det där.” Adrian såg på henne, men talade till magen.
”Jag tror att det var en uppmuntrande spark”, sade Rebecka och försökte le. ”En sympatisk.”
Adrian gned sig med jackärmen under näsan. ”Förlåt”, mumlade han, gjorde detsamma med ögonen. ”Att bryta ihop inför dig var det sista jag ville. Jag är ledsen.”
”Inte alls. Du behövde det. Vi är på begravning. Det är tillåtet att bryta ihop.”
Han fnös. Skakade långsamt på huvudet med hettande kinder. Såg plötsligt ut att inte veta vad han skulle göra av varken händer eller armar. ”Ska vi?”
Han lät henne passera in genom de öppna dörrarna till kyrkan före honom. Det spelades ingen musik. Det enda som hördes var stilla gråt och prästen som pratade om ljus som släcktes. Rebecka smög sig in djupare i salen. Såg Christopher vända sig om på en av de bakre raderna som att han kände hennes närvaro. Hon pekade på platsen bredvid honom så att Adrian skulle slå sig ner intill.
Det var så konstigt. Christopher på ena sidan, med sin hand i hennes, och Adrian, mannen som var så himla lik den pojke en del av henne skulle älska så länge hon levde, med knutna händer på andra sidan.
Hon behövde inte lyssna till många ord av det prästen sade. Tårarna rann i alla fall. Hon gjorde ingen ansats till att torka dem. Adrian fick fram en näsduk. Rebecka tryckte den över ansiktet, lät tårarna och snoret från den ljudlösa gråten absorberas någonstans i den.
Och allt för snart kände hon hur Christopher buffade på henne.
”Det är din tur nu, Rebecka.”
”Vad då min tur? Vad pratar du om?”
Hon höjde huvudet. Tjugotvå par ansikten var vända åt hennes håll och hon visste. Hur hade tiden gått så fort? Hon skulle inte sjunga förrän alldeles i slutet. Efter att den inspelade Carola gjort sitt. Efter att prästen pratat sig blå i en timme och Jill Johnsson sjungit om änglar som flugit förbi.
Men jo. Det var nu det gällde. Det fanns ingen återvändo. Ingen väg tillbaka. Hon måste. För sig själv. För Adrian. För Gunnel. För barnet hon bar.
För Ludvig.
”Klarar du det?” frågade Christopher affärsmässigt. ”Det är helt okej att inte orka, det måste Gunnel förstå.” Men Rebecka gav honom näsduken utan ett ord, ålade sig förbi Adrians knän som gav henne ett försök till ett uppmuntrande leende. Knäna skakade på vägen fram till altaret. Hon såg Gunnel i periferin. Såg Ludvigs pappa sitta intill henne och överösa henne med nya näsdukar och en arm att luta sig emot när världen rämnade gång på gång på gång.
Hon tittade inte på kistan. Kunde inte. Kände hans närvaro där så tydligt i alla fall.
Hon hade aldrig sjungit inför andra människor förut. Åtminstone inte sedan hon började mellanstadiet. Mikrofonen, ditsatt för hennes räkning, kändes kall och hård och luktade äckligt på något vis. Dammigt. Hon slöt ögonen. Tänkte på hur fan hon skulle klara det här, hur hon skulle lyckas hålla sig upprätt.
Pianisten startade utan hennes medgivande. Nej. Det gick för fort. Nej, inte var hon beredd. Det skulle aldrig gå. Hon kunde inte.
Den första textraden påbörjades utan att hon fick fram ett ord. Hon svalde ner den klump som bara växte. Ett ord till, en mening till, hon måste ju börja någon gång.
Och så var det som att någonting hände. Som att ryggen automatiskt sträcktes ett par centimeter till som att tungan hittade rätt bland alla toner och meningar och nakna, rivande ord som måste ut, som måste få släppas fria.
I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig men du var nån annanstans
Varenda gång jag funnit nån
Så såg jag att drömmen inte var sann
Rösten stockade sig i halsen. Ett hackande andetag där luften inte räckte till. Det lät falskt. Hemskt. Gråten anföll på nytt.
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste mänska jag nånsin mött
Gunnel grät öppet nu. Hennes klagande ylande ekade över kyrkan, exploderade emot stuckaturen och de medeltida målningarna högt där uppe. Rebeckas ögon var slutna i ett lönlöst försök att hejda tårarna. Hon måste. Hon måste, för Ludvig. För allt det som aldrig blev sagt, för det som aldrig hann sägas.
Det var enkelt och vackert, du sa att du väntat mig
Jag kunde ana att det fanns en himmel på jorden, jag såg den
Och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig
Jag följde dina steg och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig
Refrängen gick mekaniskt medan tankarna rusade. En paus, hon måste få en paus, hon måste sluta, gå därifrån, fly, gömma sig, men orden slutade inte komma, inte ens tungan fick hon stopp på. Hennes hjärta dunkade så hårt innanför bröstbenen att det kändes som att de skulle implodera likt de gjort i Ludvigs kropp ute på väg 57. Men smärta var bra. Det betydde att hon fortfarande levde, och så länge hon levde skulle hon fortsätta. Släppa ut de orden som Ludvig måste höra, vart han än befann sig.
Det finns ingen som lockat mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna
Alla skuggor allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras och tillsammans ser vi ljuset som stiger med solens fart
Hon öppnade ögonen igen. Lät blicken svepas över de bleka ansiktena som satt på raderna längst fram. Såg Christopher långt där borta göra tummen upp med näsduken hårt hållen under näsan. Vilken liten mes han var. Hennes älskade, älskade mespropp.
Sedan stannade hon upp.
Adrian. Han var inte kvar.
Hon blev så paff att hon kom av sig. Åsas ord dansade förbi utan att hon hittade takten. Prästen rynkade pannan, gjorde sig beredd att höja handen, att få pianisten att sluta. Men så hände något alldeles bakom.
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Rebecka snurrade runt. Låste fast sina röda, tårfyllda ögon i ett par grå, lika svullna, en meter bort. Han sjöng hest, men högt, behövde ingen mikrofon trots att rösten var trasig och tjock och knäna hotade att kapitulera.
Adrian nickade obemärkt till henne. Uppmuntrande. Bad om acceptans. Behövde få. Måste få. Och han fick.
Rebecka satte munnen till mikrofonen igen. Väntade in honom och så sjöng de tillsammans refrängen en gång till medan bebisen gjorde volter inom henne.
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste mänska jag nånsin mött

När sången dog ut blev det alldeles knäpptyst i kyrkan. Ingen sade någonting. Ingen rörde sig. Ingen applåderade ens en gång. Gunnels klagande ylande hade lagt sig. Skrämts bort av åsynen av Adrian och Rebecka, sida vid sida, som nu klamrade sig fast vid varandra och lät de sista tonerna ifrån pianot dö ut. Det var så skönt att ha honom där. Han, av alla människor. Adrian. Ludvigs bror och blod, den närmaste släkting han hade kvar. Och han var här. Han fanns på riktigt. Det var inte Ludvig, men det var tillräckligt.
Det var Adrian.
Och han levde.
Han andades och genom att fortsätta göra det så skulle minnet av Ludvig aldrig blekna. Genom att finnas här såg han till att Ludvig aldrig försvann även om han aldrig mer skulle ringa eller skratta eller berätta något eller slå armarna om någon av dem i världens björnkram.
”Tack”, viskade han med så många känslor i orden att det var omöjligt att besvara honom utan att falla till marken vid hans fötter när den sista delen av hjärtat sprack.
”Adrian.”
Det var Gunnels röst alldeles intill.
Rebecka backade ur hans famn. Gunnel tog några tveksamma steg upp på podiet där de stod. Hennes glansiga blick var fokuserad på en enda sak. Hon stannade till framför honom. Framför Adrian. ”Får jag röra vid dig?” viskade hon, inte ett spår av annat än sorg och smärta i rösten. Han sade ingenting först. Gunnel skakade sorgset på huvudet. Underläppen började darra på nytt. En krossad kvinna, förstörd djupt där inne.
Så lade hon båda händerna om hans ansikte. Till en början stod Adrian alldeles stel. Fastfrusen i golvet med armarna lealöst hängande utmed sidorna. Gunnel skakade fortfarande på huvudet, sakta, långsamt. ”Adrian”, sade hon bara. Som en bön. Som ett rop på hjälp. Som en bekännelse, en ursäkt.
Och han lade till slut sina långa armar om hennes rygg. Drog in henne i famnen och höll henne uppe när hennes egna ben inte längre hittade styrkan att hålla sig upprätt. Rebecka vände sig om för att ge dem utrymme, vacklade tillbaka till sin plats längst bak där hon föll över Christophers axel så trött och tom på kraft.
”Bra gjort”, sade han, strök henne rytmiskt över armen.
”Tyckte du?” fick hon fram under näsduken. Hon hade förmodligen mascara i hela ansiktet efter fulgråten framför församlingen, och det måste ha låtit fruktansvärt med den grötiga röst som hörde till.
”Det var jättebra. Det sved inte alls av att höra dig dedicera en kärleksballad till ditt ex och se dig gå sönder av gråt. Du älskar honom fortfarande, eller hur?”
”Christopher…”
Han ruskade på huvudet. Rebecka kände ilskan blossa upp som från ingenstans. ”Vad vill du att jag ska göra då?” fräste hon. ”Han var en del av mitt liv.”
”För sju år sedan ja! Du gjorde slut med honom, du lämnade honom och ert dysfunktionella förhållande. Det man gör när man är en sketen tonåring ska inte ha någon betydelse för det man gör eller känner när man är tjugofyra!”
”Men är du på riktigt?!”
Christopher knep tjurigt ihop käkarna. Rebecka ville vråla högt. Hon ville verkligen det. Slita sitt hår. Kasta bibeln rakt i hans ansikte men hon var tillräckligt civiliserad och väluppfostrad för att inte ställa till med en scen. Inte här, inte nu. Men åh, så hon gnisslade tänder. ”Nu åker vi hem”, sade hon, så väldigt korthugget, försökte inte ens hålla känslorna utanför. “Vi åker hem.”
”Är du säker? Du vill inte stanna till minnesstunden? Prata lite mer om den underbara, fina Ludvig och hans heroiska bravader?”
Rebecka blängde på honom. Rafsade åt sig väskan och kappan och reste sig upp. Hon var färdig. Klar. Det fanns ingenting mer att se, att ge.
De gick därifrån med en sista blick upp mot altaret där Gunnel och Adrian fortfarande stod med armarna om varandra framför Ludvigs bruna kista. Rebecka svalde bort gråten för tusende gången. Tryckte tillbaka tårarna och klev ut i den kalla skymningen. Ut på kyrktrappan där hon stått åtta år tidigare och sett honom för första gången.
Det var nästan mörkt nu. Solen hade helt försvunnit bakom träden på andra sidan älven. Klockan var tre. Det var tjugoen minusgrader ute den andra januari.
Ludvig hade varit död i tre veckor.
Ludvig skulle vara död i många fler veckor än så.
Hans tid var slut. Hans tjugosju år och sextiotre dagar på jorden var över för alltid. Och Rebecka och Gunnel och Adrian och hans pappa skulle lära sig att leva i en värld där Ludvig inte längre fanns.
Hon satte sig på passagerarsidan. Christopher körde som vanligt. Han sade ingenting. Alla ord tycktes ha tagit slut, runnit av dem, stannat kvar på kyrktrappan tillsammans med alla minnen.
Granarna swischade förbi där utanför i vintermörkret. Rebecka undrade om Christopher skulle strunta i hennes önskan att ta en omväg förbi olycksplatsen som fortfarande var täckt av blommor och gravljus bara för att göra henne irriterad. Bara för att visa att hans åsikter stod högre än hennes, att deras förhållande var starkare och tåligare än den människa som snart sänktes ner i den kalla jorden.
Bebisen sparkade igen, en mjuk spark som tycktes glida från ena sidan till den andra och hon lade instinktivt handen över hårdheten och vissheten for genom henne som en tsunami. ”Jag vill döpa honom till Ludvig.” Orden kom plötsligt. Överrumplade henne, men så snart de var ute visste hon att det var sant. ”Jag vill döpa vår son till Ludvig.”
”Rebecka…” Christopher suckade. ”Jag vet att han betydde mycket för dig. Jag vet att en del av dig förmodligen alltid kommer att vara kär i honom oavsett vad jag har satt säga om saken.” Han var inte sur längre, men missnöjet hördes ändå tydligt i hans röst.
”Det är inte det det handlar om. Jag vill bara att vår son heter Ludvig. Jag vill att du ska vilja att vår son heter Ludvig.”
Christopher suckade igen. ”Jag kan egentligen inte invända. Det är inte så att Ludvig kommer tillbaka från de döda för att kidnappa min son och min fästmö ändå.”
Rebecka ilsknade till över ironin i hans röst. Den klädde honom inte. Inte svartsjukan heller. ”Vad fan är det med dig?”
”Men snälla, jag menar inget illa. Ludvig är död, och du har precis lovat att gifta dig med mig. För mig spelar det ingen roll vad vi döper vår son till då. Du har lovat, eller kommer att lova, att älska mig så länge vi båda andas.”
”Jag vill inte göra det i kyrkan.”
”Vad menar du? Klart vi ska göra det i kyrkan.”
”Nej, säger jag. Jag vill inte gifta mig i kyrkan.”
”Varför inte? Bara för att du gått på ditt ex begravning i densamma kyrka? Vet du hur många som begravs här varje dag? Varje vecka? Det är förmodligen fler som begravs här än som vigs, har du tänkt på det?”
”Det spelar ingen roll. Vi ska inte gifta oss där”, tjurade Rebecka med armarna i kors över bröstet. ”Jag vägrar gifta mig där Ludvig… där Ludvig…”
Christopher slog till ratten, hårt. ”För helvete, Rebecka, Ludvig är död! Jag tänker inte bli jämförd med en död Ludvig. Jag tänker inte bli ratad för en död pojkvän. Jag tänker inte låta en död jävla människa styra min flickvän. Min sambo, min fästmö, vad du nu kallas. Det tänker jag fan inte göra.”
”Du kan väl i alla fall försöka först…”
”Ämnet är slutdiskuterat. Vi pratar inte om honom mer. Och vi ska gifta oss i kyrkan, eller så kan vi skita i det helt och hållet.”
Rebecka såg ner på sin ring. Den stora enstensringen Christopher måste ha sparat ihop till i flera månader. Den var stor och klumpig och passade henne inte alls. Den var ständigt i vägen, fastnade i vantar, i tröjor, i jackärmar, i lakanen. Det var inte en ring hon skulle ha valt om hon fått följa med till juveleraren. Inte för att det hängde på ringens storlek eller utförandet av den – för det var en fin ring – men det var inte henne. När hade hon någonsin bett om att få en flådig enkaratare till förlovningsring? När hade hon över huvud taget bett om att bli friad till? Christopher hade valt världens sämsta tid att gå ner på knä också. Bara en sådan sak.
Så snart hon kommit hem från Gunnel, jättesent på kvällen, hade han försvunnit in i sovrummet, grävt runt i några lådor, ropat dig henne och sjunkit ner på knä mitt på det stökiga golvet.
”Vill du gifta dig med mig?” hade han frågat som om det var en helt vanlig tisdag och inte domedagen, inte Ludvigs dödsdag.
Sex timmar efter att hon sagt farväl till sitt ex som låg död i en sjukhussäng. Åtta timmar efter det ultraljud hon längtat och sett fram emot i månader.
Och hon hade sagt ja. I alla fall mumlat någonting som liknade det bara för att hon blev så himla paff av allting. Trots att hela kroppen var stum och avtrubbad med ett hjärta som gjorde så förbaskat ont. Det enda hon ville var att sova. Lägga sig ner och glömma, glömma, glömma.
Hon hade känt snarare än sett honom dra på ringen, som var en halv storlek för liten, över hennes numera knubbiga gravidfingrar. ”Då säger vi så”, sade han och kysste henne. När hon inte besvarade den backade han med en axelryckning. ”Du är kanske trött. Vi kan gå och lägga oss, prata mer om allt det här imorgon.”
Inte ett ”hur mår du?” efter att ha tagit det där avskedet av en pojke, man, hon älskat så vansinnigt. Inte ett ”hur mår du?” efter ultraljudet där det kommit fram att deras lille bebis hade en yttre defekt, likt den Ludvig och hans bror hade. Han måste ju fatta hur hon mådde. Hur mycket som rumlade runt i skallen.
Men nej.
Bara satt en ring på fingret. Stängt locket. Trott att allt var bra. Men det var det inte. Inget var bra. Inget kändes längre bra. Hur skulle det kunna göra det när hjärtat just gått i miljoner bitar?
När Christopher vägrade inse, vägrade ens försöka förstå hur det faktiskt kändes att förlora en del av sig själv för gott? En del man aldrig skulle få tillbaka hur mycket man än önskade. Ludvig tog den delen med sig när han dog och det fanns ingenting hon kunde göra åt det.
Hon kunde inte prata om det för Christopher vägrade lyssna. De var hemma nu, stod i hallen och stampade och irriterade sig på varandra och pratade inte. Stämningen var tryckt. Christopher stövlade uppför trappan och drämde igen sovrumsdörren. Jaha. Det verkade som att det skulle bli en natt på soffan igen.
För tredje gången den här veckan.
Vad skulle hon göra? Vad ville hon göra? Vad fanns det att göra? Skulle livet alltid vara såhär? Skulle det alltid kännas såhär, göra så här ont, samtidigt som det sved av irritation dag ut och dag in?
En dag till, sedan ännu en. Soffan blev mer och mer en fristad för varje dag som gick. De pratade fortfarande inte med varandra. Christopher var fortfarande sur över det inställda kyrkbröllopet, väntade förmodligen på att hon skulle komma krypandes och be på sina bara knän att han skulle förlåta henne. Att hon visst ville gifta sig i kyrkan. Men det ville hon inte. Det kunde hon inte. Och han vägrade lyssna till henens anledning. Kände sig ratad. Svartsjuk över en människa som nu var både död och begraven, som inte hade haft den minsta inverkan på deras gemensamma liv varken nu eller någonsin. Åtminstone inte så stor. Inte så mycket att det skulle ha skapat den reva som nu fanns där. Det var inte det som var problemet, men det var det som blev ett.
Vad fanns det att säga när alla ord tagit slut, när Christopher slutat kalla henne för älskling och åkt till jobbet för tredje morgonen i rad utan att ens önska henne en trevlig dag?
Förutom att ta en väska och en påse och proppa dem fulla med saker. Glömma tandborsten och hårborsten men det fanns inte tid att vända, inte tid att stanna upp. Hon kunde inte stanna kvar här. Hon hade gjort sitt val. Kanske hade hon rentav tagit beslutet för flera veckor sedan. Det hade inte varit bra mellan dem på flera månader. Inte egentligen. Inte när hon kände efter, tänkte efter. Inte sedan Ludvig kom tillbaka in i hennes liv som ett spöke från förr. Ett spöke som hotade Christophers idealbild av hur ett förhållande skulle se ut och vara. Det fanns inte plats för spöken, vare sig levande eller döda i hans tillvaro med Rebecka. Det enda han gjorde var att blicka framåt när det som behövde bearbetas låg i dåtid och samlades på hög tills det slutligen välta över dem båda.
Hon kände ingenting när hon snurrade av sig ringen och lade den på köksbänken. Hon kände ingenting medan hon satte fötterna i skorna, kände ingenting när hon låste ytterdörren och kastade in nycklarna i brevinkastet.
Han väntade på henne där utanför i den svarta bilen.
”Du kom”, andades hon. Den kolsyra som börjat bubbla i benen hade ingenting med det att göra. De två trapporna och gravidvecka 25 var anledningen, inget annat.
De grå ögonen log. Mössan låg lite på sned, hade halkat ner över ena ögonbrynet. Hon satte den tillrätta genom den öppna fönsterrutan, tog fimpen ur hans hand och kastade iväg den mot en gatubrunn. ”Det här är inte bra för gravida”, förmanade hon när han ropade till i protest. ”Jag försöker faktiskt trappa ner”, muttrade han likt en tjurig liten pojke, ”men det är förbannat svårt att lägga av helt och hållet.”
Rebecka skakade på huvudet och rundade bilen. ”Vilken tur då att du har mig som hjälper dig!” ropade hon och fnittrade högt.
När hon tragglade sig in bredvid honom med väskan och påsen bestämde sig bebisen för att rulla runt inuti livmodern, och genom att göra så ge fri passage för fisnerven. Det var bara det att det inte var en vanlig standardfjärt utan en sådan där domedagsfis ändtarmen producerar helt på eget bevåg, den sortens fis som bränner sig fast på näthinnan för all evig framtid. Efteråt stirrade hon på honom, fullkomligt mållös och förödmjukad bortom alla ord i världen. Det fanns inte en chans på jorden att han missat den. Radion var avstängd, bilen var avstängd och han hade haft sin fulla uppmärksamhet riktad åt hennes håll sedan sekunden han vevade ner rutan.
Hans ansikte var gravallvarligt. Mitt mellan extremt imponerad och dödligt sekundärskamsen. Och det bubblade upp som från ingenstans. Inte prutten, men skrattet. Det tog över alla sinnen, alla celler. Hela bilen skakade. Hon. Sätet. Han.
”Rebecka”, frustade han, halvkvävd av skratt. ”Jag går av!”
Hon gned sig under ögonen, småhostade medan skrattet anföll på nytt, om och om och om igen. Hon lutade sig över instrumentpanelen för att hålla sig själv upprätt. ”Åh, herregud. Jag är så hemskt ledsen, jag vet inte vad som hände.”
”Det är det värsta jag någonsin varit med om”, intygade han och ruskade på huvudet. ”Jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv.”
”Det var ditt ansiktsuttryck som gjorde det”, inföll hon och fick ett snabbt, sorglöst leende tillbaka för en liten, liten stund innan det liksom dog bort och återspeglade det sorgsna undertill. ”Så fort jag tänker tillbaka på din reaktion så kittlar det i halsen.”
”Jag blir full i skratt bara jag tänker på att det över huvud taget är möjligt att skapa en fjärt av den där kalibern. Herre-jävla-gud, Rebecka, vad har du ätit?”
”Jag är gravid. Inte för att det är någon ursäkt, men jag kan nästan lova dig att om inte Ludvig hade gjort en tresextio precis innan jag satte mig så skulle jag fortfarande ha min stolthet och heder i behåll.”
”Hör du, pysen. Det verkar inte bättre än att du är ouppfostrad. Det ska vi råda bot på. För allas bästa, okej?”
Han fattade hennes hand. Kramade den. Rebecka lade dem båda över magen så att han kunde känna Ludvigs svar på det hela. Sedan skrattade hon igen.
Det var inte vad det hade varit. Varken världen, tillvaron eller livet. Allting hade fallerat. Gått i bitar. Ändrat kurs.
Men samtidigt fanns det någonting annat där under all bråte. En utsträckt hand. En liten kropp som gjorde kullerbyttor och tryckte ut luft både uppe och nere. En bilfärd till nya platser. Ett skratt, det första på flera veckor; ett skratt av den förlösande sorten som faktiskt kändes bra i magen.
Det fanns bra saker värda att kämpa för i detta helvete.
Och rimfrosten skulle smälta i år igen. Denna gång till tonerna av en bebis som för första gången drog in luft i sina nyfödda lungor.
För livet.
För sig själv.
För Ludvig.

Aurora Astapor

Jag är duglig, ärlig och härlig, med jordens sämsta humor och ett kall för skrivande i alla former. Gåvan kom från min far som fick den av sin mor, en lång rad av konstnärliga och musikaliska generationer. Det är det här jag brinner för, det jag vill göra tills dagen jag dör. Att skriva. Att skapa. Vilken mäktig sak det är.
Aurora Astapor är medlem sedan 2018 Aurora Astapor har 2 publicerade verk