Demiurgens symposium, del #1

Demiurgens uppslutning inför världens undergång. Transkriberingen i sin efterlämnade form, så gott som korrekt upplaga.

Deltagare:

SOKRATES
AUGUSTINUS
MONTAIGNE
STRINDBERG

DEMIURGEN. Jag har precis fått godkänt av den store Fadern att råda bot på människans idiotism. Till min hjälp, för att åstadkomma ett så humant exekutionsprogram som möjligt, har jag kallat er, ty - som Fadern själv uttryckte det - "vilka kan väl vara bättre lämpade för ändamålet än de som betraktat och rapporterat idiotin?" Bibeln är diskvalificerad till följd av sin påtagligt retoriska och propagandisktiska karaktär, och människans individuella moralitet diskvalificeras därtill på grund av sin vilsna, oscillerande natur.

-paus-

DEMIURGEN. Notera att beslutet huruvida detta ska ske eller inte redan är fattat, så frågor som rör ifrågasättandet av beslutet som sådant undanber jag för detta möte.

AUGUSTINUS. Varför fick vi inte vara med vid beslutsfattandet av exekution?

DEMIURGEN. Det har varit i bräschen länge. Faktum är, att jag har sökt vår Fader i frågan i tvåtusen år utan att få audiens; jag har skrivit fyra-, nej femtusen brev utan att erhålla ett svar. Ni, mina ärade deltagare, har rapporterat exemplariskt för min sak, och ni kan se det som mitt tack, att det är ni och inte några andra rapportörer och agitatorer som sitter här.

MONTAIGNE. Hur länge har beslutet varit fattat?

DEMIURGEN. Ett dygn.

-paus-

DEMIURGEN. Ni förstår säkert min angelägenhet att ro ett exekutionsprogram i hamn?

SOKRATES. Ursäkta. Kommer den ni kallar Fadern hit?

DEMIURGEN. Han är också er Fader, Sokrates.

AUGUSTINUS. Sannerligen.

STRINDBERG. En förhastad slutsats om ni frågar mig.

MONTAIGNE. Vi frågade inte dig.

STRINDBERG. Tig, lappverk.

MONTAIGNE. Tig själv! Vilsna agitator.

STRINDBERG. Jag måste inte söka andras åsikter och göromål för att vinnlägga mig en poäng. Så vem är egentligen vilsen?

DEMIURGEN. Sokrates, jag-

MONTAIGNE. Jag behöver i alla fall inte underställa mig våldskonst för att bli lyssnad på.

STRINDBERG. Då håller du människor för högt. Våldsamheter är vad hon svarar på i sin skyndsamhet.

MONTAIGNE. Du är förblindad, din stackare. Förblindad av avsky. Heidenstam hade rätt om dig.

STRINDBERG. Heidenstam ville åt min status, som alla andra underhuggare av lägre sort.

DEMIURGEN. Tystnad!! Egenkära vandaler - på mina koncilier äger inga barnsliga tuppfäktingar rum. Måste jag erinra er vad som hände Voltaire och Dante?

-paus-

DEMIURGEN. Dåså. Sokrates, jag är rädd att vår Fader inte kommer visa sig förrän vid mötets slut. Ni har alltså enbart er själva och en överenskommelse att rå för.

SOKRATES. Men du framställer hans ord som det högsta. Borde inte han vara närvarande?

DEMIURGEN. Inte alls.

SOKRATES. Det är ett viktigt beslut som ska tas.

DEMIURGEN. Flera, min kära Sokrates, och de är alla era att fatta.

-paus-

AUGUSTINUS. Hur ska vi ställa oss till det? Har du tjatat honom tröttsint?

DEMIURGEN. Inte alls. Som tidigare nämnt fick jag inte audiens förrän nyligen.

AUGUSTINUS. Hur kan han fälla en sådan dom efter att ha predikat så länge om godhet och välgörelse?

DEMIURGEN. Är du verkligen, kyrkofader, innerst inne, förvånad? Och tror du på dig själv när du säger att den som predikade någonsin var han? Har inte du om någon sett människans nycker, dessa obotliga, otjänliga laster hon inte kan frigöra sig från? Bara för att du valde att vända andra kinden till betyder inte att synderna upphörde. Vår Fader ledsnade på att se mellan fingrarna. Audiensen var på hans eget bevåg.

-paus-

STRINDBERG. Förkristnandet handlar mer om tvångsavgränsning och förblindelse än om frälsning. Det är en smärtans cirkularitet: ingen smärta, ingen förkristning; alla söker svar på smärtan och beroende på vår själsliga styrka springer vi olika långt från problemets kärna.

MONTAIGNE. Vissa springer och gömmer sig inför allas beskådan. En fetischistisk lusta för kändisskapet kan också förkläs i polemik.

STRINDBERG. Vissa låter sig narras tills trycket försvinner och väntar med att tala tills dess.

SOKRATES. Väl talat, nordbo.

MONTAIGNE. Gränsen mellan att narras och söka narra andra på grund av feghet, det är ingen dygd utan tomt vandel av en förödmjukad blind själ.

AUGUSTINUS. Här har du, demiurg, för att ålägga filosofer att lösa vad som bort vara Fars angelägenhet.

-paus-

DEMIURGEN. Kära kyrkofader. Det där, precis det du söker hos mig nu, var Franciskus misstag. Min avsikt var att låta han och inte du sitta med oss, men han var oklok nog att sätta kristenheten över filosofin - det är filosofin som ska utforma exekutionsprogrammet, inte vidskepligheten. Vår Fader uppskattar inte hädelser. Du är mer filosof än Franciskus, och jag skulle ta vara på det om jag var du.

AUGUSTINUS. Filosofin är inhyst i det kristna läran-

DEMIURGEN. Vems lära?

AUGUSTINUS. Fars!

DEMIURGEN. Inte Fars. Eran.

STRINDBERG. Tror du att Far skrev bibeln för sin hand?

DEMIURGEN. Låt mig förklara. Han tittade på, Augustinus, när ni på era så kallade missioner tvingade på land och rike era lögner och förvandlade all annan tro till otro och paganism, även om allt i grunden är samma sak. Vilket ni aldrig såg, och inte ens verkar se nu. Han förlät er, och detta vekhetens ögonblick förvandlade ni till försvar för era egna små intressen. Jag är ledsen att behöva förstöra din åskådning men det finns lögner och fabler och du försvarar varenda en av dem.

MONTAIGNE. Vad fick honom att ändra sig?

DEMIURGEN. Den frågan har hemsökt mig i nitton århundraden, Michel. Jag vet inte. Men låt oss inte spekulera i det nu, låt oss istället kasta oss in i den första punkten på dagens program-

STRINDBERG. Vad är det som säger att han inte kommer ändra sig den här gången?

-paus-

DEMIURGEN. Då blev min audiens nekad. Det blev den inte den här gången. Jag tror att både Franciskus, Dante och Voltaire kan gå i god för att jag står fast vid mitt ord när det är yttrat.

-paus-

DEMIURGEN. Programpunkt ett alltså: hur går vi tillväga? Vilka medel ska vi göra bruk av? Vilken död vill ni vålla era före detta bröder och systrar på skorpan?

MONTAIGNE. Pest.

STRINDBERG. Kolera.

AUGUSTINUS. Monasti.

-paus-

DEMIURGEN. Förlåt?

STRINDBERG. Han sade monasti.

DEMIURGEN. Jag hörde det, August. Kyrkofader. På vilket sätt tycker du att monasti ska tillämpas för vårt syfte?

AUGUSTINUS. Låt de själsstarka frälsta leva. Rensa ut resten.

STRINDBERG. Talat som en sann kristen.

MONTAIGNE. Vi är inte här för att rädda någon, Aurelius.

SOKRATES. Förgifta dricksvattnet. Eller låt dem leva som de gör och ta död på sig själva.

STRINDBERG. Hur lång tid ska exekutionen ta?

DEMIURGEN. Det är ett av era beslut att fatta.

MONTAIGNE. Ska de ta död på sig själva får vi räkna med ett millennium till i alla fall.

STRINDBERG. Det där med dricksvattnet låter bra.

MONTAIGNE. Och de som inte har något?

STRINDBERG. Hur länge tror du att de lever?

DEMIURGEN. Augustinus?

-paus-

AUGUSTINUS. Jag tycker att mötet bör uppskjutas tills Far kan deltaga.

DEMIURGEN. Varför då?

AUGUSTINUS. Det här är för stort för oss. Det här är Hans beslut, inte vårat.

DEMIURGEN. Men jag sade ju-

AUGUSTINUS. Jag är medveten om det. Men jag tror inte på det. Ett så stort beslut skulle han aldrig delegera, och allra minst till sin illbatting till son.

-paus-

(Augustinus försvinner i en rödskimrande dimma)

.....

Fortsättning följer plötsligt.

Christoffer Andersson

Status: Silver författare

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder av den själs vibrato varur orden tar form. Denna våldsdisposition är ett av skrivandescenens tabuer som under alla omständigheter ska kläs i och identifieras med sitt saktmodiga ytskikt. Jag gör inga ansatser (längre) att förklä mitt skrivande i dun och silke.
Christoffer Andersson är medlem sedan 2015 Christoffer Andersson har 27 publicerade verk