Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Demonen inuti.

“Oj, var kom det där ifrån?” Ögonen var fortfarande uppspärrade och de stora, svarta pupillerna skvallrade om en form av upphetsning utöver det vanliga. Andhämtningen var fortfarande intensiv och rester av adrenalin pumpades ut i kroppen av ett ansträngt hjärta. Han kände med en darrande hand på sin panna, var det svett eller hade han precis duschat? Varför mindes han inget? Hans lägenhet, som i vanliga fall agerade mall för renlighet och god smak, såg nu ut som om en tredje klassens pundarkvart. Soffan låg vält mot den östliga väggen och det såg ut att ett stort djur hade klöst sönder tyget. “25000 spänn för den soffan och nu ser den ut som en klösbräda…” Hyllan där han förvarade minnena från sina resor låg på andra sidan rummet. Han reste sig försiktigt, klev över glas, porslin och fragment av hans en gång älskade ägodelar. Hade han varit med om en jordbävning? Ja, ja så måste det vara. En jordbävning av biblisk magnitud hade slagit till och ruskat hela hans lägenhet så som ett barn upphetsat skakar en snöglob. Han måste träffats i huvudet av något och svimmat. Han lyssnade efter sirener, skrik, rop på hjälp, hela staden måste ju snudd på ligga i ruiner efter denna apokalyptiska händelse. Han hasade sig över till fönstret som vette ut mot Lundagatan, beredd på att se de värsta. Vad han såg fick honom att sjunka ihop på golvet i en form av förvirrad förtvivlan. Världen utanför var helt opåverkad, människorna hastade förbi varandra, bilar passerade som om inget hade hänt. “Jordbävning…” tänkte han medan blicken sakta vandrade runt och beskådade det kaos som numera var hans lägenhet. “Det måste ha varit en jordbävning, en jävligt lokal jordbävning…” När blicken återigen gled över hyllan som tidigare så stolt hade visat upp hans souvenirer och exotiska krimskrams, såg han att fästpunkterna hade kvar betongklumpar. Dessa klumpar tycktes matcha hål i väggen där hyllan tidigare varit fäst. Under sina år som byggingenjör hade han aldrig sett något liknande, det borde faktiskt vara omöjligt. Den enda förklaringen han kunde komma på var att någon, eller något hade slitit loss hyllan från väggen.



Anders arbetade åt sin svärfar Åke som hade en välrenommerad byggfirma i staden och som var lite av en kändis i näringsbranschen. Han hade fått jobbet på nåd. Åke hyste inga varma känslor för Anders och ogillade det faktum att hans dotter hade fallit för denna unga spoling.
“Kringresande kvinnojägare” hade pappan kallat honom. Han hade säkert fått jobbet för att Åke skulle kunna ha ett vakande öga på honom. Hans förflutna var förvisso kantat av tillfälliga förbindelser och extravaganta resor men det var just det som det var, det förflutna. Han hade verkligen fallit pladask för Sanna. Hennes gröna ögon hade trollbundit honom och han kände att han hade hittat rätt. Det som nu gnagde i hans tankar var hur han skulle berätta för henne hur den lokala jordbävningen hade ödelagt deras lägenhet men lämnat resten av staden, kvarteret och till och med byggnaden intakt. Han visst inte ens hur han skulle närma sig försäkringsbolaget med en sådan berättelse, här fanns ju risk att bli anklagad för försäkringsbedrägeri. Han tittade på sin mobil och såg att klockan närmade sig 10.30. Sanna väntade på honom vid cafét. De hade träffats på en resa i Egypten bara två år tidigare. Hon hade köpt den lilla snidade stenfiguren till honom som ett minne. Den hade stått placerad på hyllan i lägenheten men han hade inte hittat den i kaoset. Hon hade tyckt att den var häftig, han hade tyckt att den var lite smaklös men bedyrade för henne hur mycket han tyckte om den lilla figuren med de uttalat stora tänderna och hornen. Han rundade hörnet där Elsas Salong låg och tog sikte på torget och Café Voltaire.

Sanna kastade sig runt halsen på honom och kramade om honom rejält. Hon signalerade baristan med, vad som verkade vara en på förhand överenskommen signal och hon plockade fram två mellanstora koppar. Anders och Sanna slog sig ned i den lite mörka men mysiga lokalen.
“Vad var det du ville berätta?” frågade Sanna storögt och full av förväntan.



Anders visste inte riktigt vad han skulle säga. Jordbävning? Inbrott? Poltergeist? Allting verkade så osannolikt och liknade mer lögner en idiot skulle berätta för att rädda sitt eget skinn. Han bestämde sig för att berätta vad han visste, vilket i rättvisans namn inte var så mycket, men det skulle ändå vara sanningen så som han uppfattade den. Anders andades in djupt och skulle just berätta sin underliga historia om den massakrerade lägenheten när hans mun helt plötsligt bedrog honom. Utan att kunna hindra det hör han sig själv säga: “Det är ditt fel, du släppte ut honom.”
“Va? Vad menar du? Släppte ut vem?”
Anders vill säga förlåt, att det inte alls var det han ville säga, att han inte har en aning om vad som pågår men munnen forsätter sprida gift i Sannas öron.
“Du tog med honom från det gamla landet, du gav honom makten åter, nu har du dömt oss alla till undergång.” Anders kunde inte förstå hur han kunde säga så till henne, vad i hela fridens namn pratade han om? Varför löd inte munnen? Sannas ansiktsuttryck förändrades från förvåning till sorg och hennes ögon började bli fuktiga.
“Varför säger du så? Vad menar du?
Anders ville bara springa därifrån utan att förvärra situationen mer men han hade inte längre kontakt med sin kropp, han kunde bara hjälplöst höra på medan hans kropp fortsatte förvirra och förnedra kvinnan i sitt liv. Till slut reser sig Sanna gråtande och springer därifrån, Anders kämpar inuti sin egen kropp för att återfå kontrollen och följa efter henne, förklara för henne att det inte var han som… Vad är det som händer med honom?!

Efter att Sanna försvunnit utom synhåll återfår Anders kontrollen och han börjar springa. Han vet inte riktigt vart han är på väg men han känner sig jagad. Kan han ringa någon? Vem skulle kunna hjälpa honom? Han stannar till och fumlar utanpå kläderna efter något som känns som en mobil. Fingrarna spelar över en form i hans jackficka som han inte kände igen, det var inte mobil, nycklar eller plånbok. Han fiskade upp den lilla tingesten ur fickan och en våg av illamående sköljde över honom när han såg den lilla snidade figuren som Sanna hade köpt åt honom två år tidigare. Dess horn syntes vassare och dess tänder större än han mindes. Han tyckte nästan att den hånlog åt honom. Han tänkte tillbaka på den dagen, hur de hade vandrat bland stånden på marknaden. Det var stökigt, varmt och högljutt. Sanna hade stannat hos den gamle mannen och beundrat hans varor. Han saknade ett öga och leendet visade mer gluggar än tänder. Men hur hade figuren hamnat i hans ficka? Hade den ramlat från hyllan under “jordbävningen” och på ett närmast magiskt manér flugit ner i hans ficka? Han vände och vred på figuren, han hade aldrig riktigt tittat på den. Vid första anblick var den anskrämlig, läskig till och med, men arbetet var utsökt. Han kände med sina fingrar runt figuren och upptäckte till sin förvåning att något var inristat i botten. Han vände upp figuren mot den ljusa himlen för att kunna tyda inskriptionen.
“B… Bahmt..?”
BAPHOMET!
Ordet slog ned som en blixt i hans hjärna och mullrade som den följande åskan och Anders slogs omkull av den mystiska kraft som hade hamrat in ordet i hans huvud. Baphomet ekade fortfarande mellan hans öron medan han långsamt kämpade sig upp på fötter. Anders började få panik. Det kanske var fel på honom. Han måste ha blivit sjuk. Stressen med jobbet och att färdigställa deras lägenhet spelar hans hjärna grymma spratt. Han måste uppsöka en läkare. Han slängde figuren i den å som delade staden i öst och väst och sprang.


Det sved i hans bröst och blodsmaken var så stark att han i det närmaste förväntade sig att hosta upp stora klumpar blod när han väl föll ihop av utmattning. Halsen och tungan var så torra att det kändes som om han hade tuggat på en kamelhårsfilt. Med en tung, väsande andhämtning vände han blicken uppåt och såg stadens gamla stenkyrka. Han hade konfirmerat sig där när han var ung och det hade varit första och enda gången han hade satt sin fot i den kyrkan. De stora dubbeldörrarna som utgjorde entrén stod på glänt. Han började krypa mot ingången men ju närmare han kom desto trögare tycktes det gå. Han fick verkligen kämpa mot den osynliga kraft som verkade motarbeta honom och hans redan uttröttade kropp saknade den nödvändiga styrka som krävdes för att övervinna den tunga känsla som hade fallit över honom. Bit för bit närmade han sig dörrarna och ju tyngre blev hans kropp och sinne. Han hörde ordet varje gång han blev nedtryckt, tillbakahållen, motarbetad. Ba-pho-met… Ba-pho-met… Ba-pho-met.
Ljudet ökade i intensitet och till slut fick Anders sluta sin långsamma färd mot kyrkan och hålla för öronen. Ljudet växte ytterligare och det började göra ont. Han skrek men hans egen röst var som ett löv i höstvinden. Det obönhörliga ljudet fortsatte hamra i hans huvud. BA-PHO-MET! BA-PHO-MET! När smärtan nådde gränsen för vad en människa klarar av stänger kroppen helt enkelt ner, som en säkerhetsåtgärd. Lite som att en propp går när strömmen blir för stark. Ljudet var borta, synen var borta, hörseln var borta. Allt var svart och tyst. Hur länge han befann sig i mörkret kunde han inte säga. Tid verkade inte fungera på samma sätt där.

När kroppen så att säga hade startat om, rebootat sitt system, så slog Anders långsamt upp ett öga. Det var ganska mörkt och suddigt, de få ljuskällor som fanns verkade komma från levande ljus. Han kände en fuktig, kall trasa på sin panna. Det var så skönt! Hade han feber eller höll han på att brinna upp? Han vred sakta sitt huvud för att kunna se vem som hade kommit till hans hjälp, hela kroppen värkte, som en svår influensa fast värre. Hans räddare i nöden visade sig vara en äldre präst. Han hade vitt hår och skägg som påminde honom om jultomten, ansiktet var fårat av ålderdom och erfarenheter.
“Ditt liv och din själ är i stor fara” sa prästen medan han försiktigt baddade Anders med den svala trasan. Anders ville fråga vad han menade men hans torra hals och mun var ännu inte ordentligt återfuktade och hans tappra försök blev ett rosslande och hostande inferno. Prästen lugnade honom och bad honom att inte försöka tala. Han ropade något till någon längre bort, utanför det som Anders kunde se. Var det italienska? En betydligt yngre präst närmade sig med ett glas vatten. Han försökte visa sig tapper med Anders kunde se skräcken i hans ansikte. Den gamle prästen tog en tång och höll upp ett föremål framför Anders. Det rök om det som om det var varmt men han kunde inte riktigt fokusera sin blick ännu. “Var hittade du den här?” frågade prästen. Anders kisade mot föremålet och kände hur han blev iskall och kokhet på samma sekund. I tången höll prästen figuren, samma lilla figur som Sanna köpt åt honom i Egypten, samma figur som han kastat i ån tidigare samma dag. “Det är farligt att bära runt på sådana här” sa prästen och pekade på Anders jacka som hängde på en stol bredvid soffan han låg på. Vänster jackficka hade ett hål bränt rakt igenom.

När Anders hade återhämtat sig något och fuktat sin torra strupe, leddes han till den äldre delen av kyrkan. Stadens kyrka hade snudd på uråldriga anor i sitt originalutförande men hade byggts ut och byggts till för att modernisera byggnaden. Denna del av kyrkan hörde dock till det allra första som byggdes och prästerna stannade vid en tjock gammal ekdörr med järnbeslag och ett massivt lås. Den gamle prästen suckade medan han plockade fram en nästan lika massiv nyckel från en stor metallring. “Jag hade hoppats att jag skulle slippa öppna den här dörren något mer under min livstid.” Han stoppade in nyckeln och vred om låset. Den gamla mekaniken gnisslade och lät plågad. Rummet var mörkt men förvånansvärt torrt, elektricitet var inte indragen i det rummet så den yngre prästen tände fumlande ett par levande ljus. Anders lät blicken glida runt i det gamla rummet. Det var inte så stort och sparsamt inrett. Den gamle prästen gick fram till en hylla, lät fingrarna vandra över böckernas ryggar, som om de var gamla vänner, innan han drog ut en tjock, inbunden bok täckt i gammalt läder. Anders kunde inte tyda skriften på omslaget “Regole per esorcismo”. Den gamle prästen tittade Anders rakt i ögonen och sa “Mitt namn är Claudio Monteverdi, jag skall rena din själ.” Anders hade i vanliga fall skrattat och dylikt hokus pokus men när han hörde prästen presentera sig bubblade en massa oförklarliga känslor upp inuti honom. Rädsla, obehag, panik. Han kände en primal skräck inför den gamle mannen som stod framför honom och han kunde inte förstå det. Han måste därifrån. Han vände sig mot den massiva ekdörren men hann inte se mer än den yngre prästen låsa in honom. Skräcken och paniken som sköljer över honom i den stunden är olikt allt han tidigare känt. Andetagen blir snabbare och kortare, han vill skrika på hjälp men får inte fram ett ljud. Monteverdi och hans unga hjälpreda talar upphetsat med varandra, pekar och gestikulerar men Anders förstår ju inte italienska, eller…? Till sin förvåning börjar han förstå enstaka ord. “Demonen, texterna, måste avslutas.” Återigen bubblar en panik som inte är hans egen upp i honom, kroppen fylls av något som påminner om adrenalin och efter ett djupt andetag hör han sig själv skrika “BAPHOMET!” och kasta sig genom rummet mot de två prästerna.



Det entoniga pipandet hade växt i intensitet, från ett avlägset knappt hörbart ljud, till veritabla domedagsbasuner. Anders slog upp ögonen för att kunna lokalisera och förgöra vad än det nu var som förde ett sådant infernaliskt oväsen. Blicken var suddig, som fett smetat på en kameralins. Handen letade febrilt efter en väckarklocka att ha ihjäl men han verkar sitta fast i något… Försiktigt gnuggar han sina ögon i hopp om att kunna fokusera på det pipande ljudet. Han ser en nål i hans arm, kopplad till en slang som i sin tur snirklade sig upp mot en påse som hängde i en ställning. “Saltlösning…?” mumlade Anders förvånat fram. Han upptäckte då till sin förvåning att det inte var de enda sladdar och slangar som satt fast i hans kropp. Han hade någon form av elektroder på huvudet och en kateter. En sköterska kommer in i rummet. “Hej Anders, minns du vad som har hänt? Du hade fått ett epileptiskt anfall utanför den katolska kyrkan på Björkvägen.” “Anfall…?” Upprepade Anders oförstående. “Ja, en av prästerna hade sett dig utanför byggnaden och ringt efter en ambulans.” Han visste inte om han kunde lita på sina minnen, de berättade ju en helt annan historia. En åldrande läkare kommer in i rummet och Anders hjärta slog ett dubbelslag. Den gamle prästen! Mannen presenterade sig. “Hej Anders, jag heter Claudio Monteverdi och jag är onkolog. Efter ditt anfall gjorde vi en magnetröntgen på dig och det visade sig att du tyvärr har en hjärntumör som troligtvis orsakade ditt anfall. Vi kommer omgående att påbörja behandling med strålning och försöka krympa tumören innan vi kirurgiskt avlägsnar den.” Anders försökte ta in all information men bilder av läkaren i prästkappa, det lilla rummet med den massiva ekdörren ekade fortfarande i hans huvud. Läkaren fortsatte: “Vi har också en unik möjlighet att prova en experimentell medicin för att krympa tumörer i hjärnan utan att skada närliggande celler. Bacystika-Phosphorous-Methylene eller Baphomet som tillverkaren kallar det, lustigt att det har fått sitt namn efter en avgudabild som tillbads av Tempelriddar orden.” Anders kände hur hans kropp spändes, maskinerna han var uppkopplad till började pipa oroväckande snabbt, minnena slog mot honom som en tsunami, lägenheten, Sanna, prästerna, de vedervärdiga prästerna… Ba-pho-met. BA-PHO-MET. BAPHOMET!

Lastbilschaufför som sadlat om till lärare. 36 år på nacken och barnsligt förtjust i skräck. Nybörjare på att skriva noveller.
Peter Olsson är medlem sedan Peter Olsson har 2 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck