Demoner

Demoner

När regnet öser ner så lever jag. Att få känna de svarta, överrumplande, nerdragande, våta dropparna slita i en, tära på en och påfresta de ända som jag igentligen lever för. Vad lever jag igentligen för? Som om du någonsin skulle kunna förstå mig...

Blodet rinner långsamt ner. Den vidriga smaken av mitt inre sätter sig fast i munnen när jag försöker stå upp. Flammorna bränner mot huden och stanken av rök tynger mitt huvud. Det slutar sakta men säkert att ringa i mina öron. Ögonen brinner. Huden brinner. Min kropp och mitt liv tynger ner mina fötter och får självaste Jorden att skaka i vrede.

Rak i ryggen, böjd i själen. Deras ögon... De är som blixtrande vägar som leder rakt in i mina innersta sår. De är leende och hatiska.

Allting skakas om i ett sista slag... Marken vänder sig under mina fötter. Gatan rusar under mej. Ljus och mörker virvlar förbi mej, följer de spår som mina ben slår i luften. Det sista jag ser är handen. Den hand som nyss tagit mitt innersta och strött ut det på gatan.

Mitt huvud slår hårt ner på den iskalla gatan. Igen. Nu ser jag inte mer men rösterna hör jag. Skrattande, hånande, vidriga och fyllda med livsglädje.

Nu ser jag klart igen. Allt som hände. Hennes blick. Den som såg på mig med äckel och distans. Färgglada ljus viner fram och tillbaka över golv, väggar och tak. Musik dånar ur högtalare någonstans i de stora hoppande och dansande folkmassorna.
Alla njuter av natten, lämnar sina alldagliga liv bakom sej för en stund och låter glädjen ta över. Och hon har rätt. Hon ser på mig med distans för jag är långt borta. Ingenting är annorlunda. Jag stod fram tills nu ensam
i ett mörkt hörn dit lampornas ljus inte kunde nå mig. Hon var också lite avsides. Inte riktigt hemma. Men fortfarande glad. Söt. Jag njöt av att bara se på henne.
Men...
En stund senare befann jag mig i en totalt normal situation. Hon ser på mig. Med äckel och distans. Jag är totalt ensam när mina gamla demoner kommer och besöker mig återigen. Demoner från dagar sedan länge försvunna. Nästan. De lever kvar i andras sinnen. Alla vet vem jag är. Vart jag kommer ifrån. Jag är här förevigt stämplad som annorlunda. Förevigt stämplad som något lägre. Hennes blick är bara en av tusen. Alla lika kalla...

Men allt tar plötsligt en vändning. Hon talar till mig. Jag talar till henne...
Vänligt. Normalt. Samtalsämnet är inte viktigt, ingen av oss märker vad det är. Bara pratar...

Ett rus av schock.
Ett rus av glädje.
Ett rus av nyfikenhet.
Ett rus av förundran.

Ett rus av shock.
Ett rus av skräck.
Ett rus av smärta.
Ett rus av tårar.
Ett rus av total tomhet.

Allt har tagit ytterligare en vändning. Nu ligger jag på gatan med blod rinnande ur munnen. Demonerna skrattar i huvudet på mej, skriker 'DU GICK PÅ DET!'...

Jag sa något dumt. Så måste det ha varit. Jag minns inte riktigt men något hände. Det måste det ha gjort. Varför skulle jag annars ha blivit omringad på vägen hem. Av personer utan själar. De ser inte mig. Det ser ett objekt. Ett objekt som står i vägen. Som tar upp den plats som andra med glädje kunnat utnyttja. Kanske
har de rätt. Jag kan inget förstå. Allt är bara tomt.

De känner henne. Han med det första och sista slaget tycker om henne. Det förklarar bara hälften. Hon tycker inte om mig. Har aldrig gjort det. Han behövde en ursäkt för att kunna samla ihop så många som möjligt. Och hon hjälpte honom. Låtsades. Så att andra skulle få för sig något. Så att han kunde dela sin glädje med dem. Så som de nu gör.

Allt blixtrar till... Jag kvider ihop på gatan. Han drar tillbaka benet och jag trycker med händerna mellan benen där han träffat. Nu rinner tårarna igen. De är fler än regndropparna. Min kroppen skakar av smärta. Deras kroppar skakar av skratt. Någon har slutat att skratta och ser bara på mig med chockade ögon. Jag avskyr honom. Varför är han inte som alla andra? Varför känner han medlidande...?

Då smäller det. En enorm knall hörs och pojkarna slungas iväg. De faller handlöst ner på asfalten. Mina vingar har fällts ut. Mina demoniska vingar. Där står jag rak, upprätt och stolt! Där står jag och ser på dem med ögon som skriker 'ERA PATETISKA KRÄK!'...
Mina två demoniska vingar slår en gång till och vindkraften lyfter mig ifrån marken. Ytterligare en gång och jag stiger högt över staden. Eld sprutar ur min mun och sätter eld på allt som befinner sig under mej och ända bort till horizonten.
Låt dem brinna. Till slut är jag segrare. Jag flyger iväg. Ifrån detta brinnande inferno. Ut över horizonten... Vidare... Dit inga av mina demoner kan nå mej. Där mitt förflutna kan förbi en hemlighet. Eller ännu bättre: anses vara normal.

Det blod som rann ut ur min mun täcker nu de fläckar på människors bakgrunder vars sår är evigt öppna...
Jag sa ju det... Som om du någonsin skulle kunna förstå mig... En enkel berättelse vars inre förstör...

Skriven av: Simon Barak