Den andra stranden

Alla har vi våra perioder av besatthet. Det förvånar till exempel mig hur lång tid jag nuförtiden tillbringar med att göra de små sakerna, med att göra nyckfulla förändringar i rummet som jag har gjort till mitt sovrum, som att flera gånger dagligen byta ut blommorna i den fula vasen på fönsterkarmen mot nya, andra slags blommor, först gula sen röda sen lila och så där håller det på, flytta på fotografiet med den bruna, glada retrievern några centimeter till höger eller vänster, fram eller tillbaka eller vända det mot eller bort från sängen, så där ja, nu sitter det bra. Just fotografiet är en intressant historia, det var här när jag kom hit för första gången och har fått stanna kvar, den gamla hunden ser på en så där glatt och belåtet som bara en retriever kan göra, i ögonen kan man se den nästan löjliga entusiasmen som strömmar ut ur fotografiet och in i rummet, som obevekligt riktas mot fotografen, den anonyma hussen eller matten som den älskar över allt annat och som framkallar den nästan löjliga entusiasmen i hundens ögon, ögon som gläds åt att närsomhelst åker frisbeen fram och så får jag springa och hämta den så fort kameran har lagts bort, snart ska jag få springa och hoppa. Timmar går alltså åt att byta blommor, vrida på mattan i mitten av rummet, arrangera om böckerna i den perfekt avdammade bokhyllan, en dag är det bokstavsordning, en annan dag är det färgen på omslaget, länderna som författarna kommer ifrån, storlek (pocket och inbundna), böckerna byter ständigt plats och ibland undrar jag om inte en dag kommer då cirkeln är sluten, då böckerna inte kan arrangeras om på ett helt nytt sätt något mer. Då måste jag alltså inordna dem enligt ett mönster som redan har funnits och så upphör den livlighet som föränderligheten skänker åt det muntra rummet. Men det är ju strunt, det finns alltid något att ändra på som jag inte har försökt med förut, och så kommer det att fortsätta, retrievern betraktar glatt detta ständiga byte av skepnad, detta rum i förvandling, den följer en med sina snälla ögon.
Jag ser bara allt det som spelar roll endast i utkanten av mitt synfält men jag hör det desto bättre. Naturligtvis bryr jag mig inte särskilt mycket om vad som pågår i huset, jag har inte kommit hit för att snoka och tänker inte heller låta någon annan störa min frid här. Det hela fungerar dock väldigt bra, jag sköter mitt och ommöblerar mitt rum eller sitter i vardagsrummet och läser, hon är sitt rum eller i något gästrum och målar (jag kan bara gissa vad hon gör) och så här håller det på och ärligt talat fungerar det väldigt bra på något underligt sätt, jag är i något av gästrummen och målar av det mäktiga havet utanför medan han håller på med jag vet inte vad, han känns som en sån där typ som dissekerar döda fåglar, nu är jag kanske för hård, han kanske samlar frimärken eller fjärilar, lepidopterist heter det väl. Han uppskattar frid lika mycket som jag, och ser man på det på det viset är det inte svårt att förstå varför vår tysta pakt fungerar så bra. Jag sitter vid det lilla köksbordet, dricker mitt te i lugn och ro, han kommer in och slår sig ner bredvid mig och läser en gammal tidskrift som säkert handlar om fåglar eller fjärilar och utan att bli det minsta besvärad av hans närvaro räcker jag honom en kopp med te och sätter mig åter och skissar på det som sen ska bli min bästa målning. Rätt som det är befinner jag mig i gästrummet, tillbaka vid målardukens kaotiska skönhet, de oavslutade, mörka vågornas brusande smekande av den underdåniga strandsanden, de mörka molnen, åskans dån som ibland fyller gästrummet med röster som driver ut mig därifrån, den kusliga fyren i fjärran vars bleka skimmer knappt lyckas tränga igenom orkanens förödande dominans.
Universum är en behållare vars sammansättning är i ständig förändring. Samtidigt som en osynlig hand skruvar upp korken som isolerar den från den andra tillvaron öppnas en tub och ut strömmar en galax med planeter och stjärnor som äntrar vårt universum, sedan förvandlas de till ett fint stoft som kommer att lämna penseln i min hand och samla sig på målarduken och föreställa mannen som står framför mig just nu; tuben stängs igen och allt återförs till det vanliga för en kort stund, universums kork skruvas på och världsalltet sänks åter i sitt sköna gungande. Plötsligt slår det här mig när jag ser på honom och så sänker jag blicken och tittar ner i marken och när jag tittar upp så stor hon där och iakttar mig fortfarande, som om jag är ett efemärt motiv till hennes målning, ett motiv som hon inte har långvarig tillgång till, därför måste hon lägga varje detalj hos mig på minnet så att hon sen kan gå in till sin målarduk och påbörja arbetet. En vild känsla av ett annat universum som kolliderar med vårt översköljer mig och får marken under mig att gunga.
Det är till ingen nytta att grubbla över det som inte leder till något. Tillvaron är sällan symmetrisk; världar glider in i varandra och åstadkommer gungningar. Medan mina händer rör sig sakta över alla otaliga bokryggar i hyllan känner jag retrieverns blick i min rygg, glädjen som strålar ut ur fotot, och jag kommer att tänka på detta hus och havet utanför. Är mitt hus verkligen detsamma som hennes hus, blåser inte vinden utanför för mig, kallar inte vågorna på mig? Vad fan är det som pågår, varför knackar han på min dörr sådär? Den röda färgen på toppen av min pensel glider nästan över de mörkblå vågorna, målningen är nära att förstöras av den oväntade knackningen. När jag öppnar står han där, med en kosmisk oro i ögonen och ett snällt leende på läpparna, frågar mig om jag vill gå ut. Hon tittar irriterat på mig men ser ut att inte kunna jobba längre på grund av mig och mina barnsliga behov, jag hör en gigantisk kork skruvas av en behållare och ett långsamt gungande inombords, resignationen i hennes ansiktsuttryck. Vågorna smeker våra bara fötter och vi tycker att det borde finnas en öde fyr längs bort vid kustlinjen, för vi tycker oss höra den kalla på oss, hörsamma våra funderingar och besvara dem.
Maten smakar förvirring och peppar. Vi sitter mitt emot varandra och tittar i våra tallrikar, vår meditation punkteras ibland av en ensam fiskmås vingslag, fönstret är på glänt. Fisken ser trött ut på tallriken, potatisen är överkokt och så smaken av peppar, jag tittar på henne och bestämmer mig för att det ändå är jag som är den bättre kocken, fönstret öppet och måsen skrikande, pepparn vibrerande i munnen och bakom ögonen. Kan detta verkligen vara samma… Vi dricker konjak och han tuggar trött. Måsen avlägsnar sig sakta, tycker jag, den verkar flyga mot den osynliga fyren som tillkallar den, ett sista avlägset flaxande samtidigt som han nickar till en ohörbar melodi och frånvarande låter sin gaffel klirra mot det smutsiga glaset med konjak i, maten är verkligen stark. Han säger att han tar hand om disken, jag nickar kort några gånger, hon verkar försjunken i tankar och sveper sin konjak, häller upp ett nytt glas, tvekar vid köksdörren, vänder och räcker mig det halvfulla glaset. Jag tackar henne för maten och hon säger att ja, det var en god krydda vi åt precis, med lite mat i här och där. Fyrens bleka ljus sveper in den vindstilla kvällen i ett märkligt hölje av ovisshet, tuben balanserar på randen till ännu ett utbyte av materia och tid i vad som tycks oss vara ett interregnum mellan en falsk frid och en annalkande storm.

Då och då markeras tiden endast av identiska solnedgångar och mörkret som de förbiglidande molnen ovanför oss försätter huset i. När huset, stranden och havet befinner sig i springan som mötet mellan två världar öppnat mäts den dock av andra parametrar, föreställer jag mig. Ute i vardagsrummet klappar jag retrievern på huvudet, en båge kröker sig över verkligheten och slungar mig mot gästrummet där jag med penseln i högsta hugg målar en liten bit den av härjade strandsanden rött. Måsens ensliga vingslag och kraxande fortplantar sig i mitt huvud tills det river upp de former och ordningsstrukturer som håller uppe världsalltet och finner sin väg in i min målning. När min pensel har slutat röra sig vid mitten av stranden kan man skönja konturerna av en kropp mitt i all förödelse, den ligger på mage och med huvudet vänt mot havet, den röda vätskan vid kroppen har samlats till en pöl i en grop tätt intill kroppen.
Den kvantmekaniska obalansen definierar våra avstånd, huset är en oas med oklart innehåll och otydbara intentioner. Tiden för mig är densamma som tiden för honom, våra dagar och nätter är en och samma tills en långsam sammanstötning vänder upp och ner på husets strukturer och delar upp det i två skikt, ofta liknar känslan att vistas i huset den som man erfar när man tycker sig känna en knackning på axeln eller ett bistick i ryggen bara för att vända sig om eller känna på ryggen och där endast finna sina egna hjärnspöken. Därför förvånar det mig inte det minsta att när jag går ut ur gästrummet så är trapporna till höger om mig och inte till vänster som de varit hittills, jag måste även säga att målningen ser allt bättre ut, den kaotiska natten som den föreställer är nästan fulländad, balanserad som den är av fyrens befallande närvaro. Retrievern följer efter mig i jakt på uppmärksamhet och vi kliver båda ut på terrassen. Kottarna som ligger lite utspridda överallt förvånar mig för det finns inga träd här i närheten.
Jag tittar upp från boken av att vågorna kallar på mig och två röster hörs från terrassen, det är hon och det är… Gungningarna under marken (eller hörs de från himlen?) ger mig kväljningar som ger mig huvudvärk som gör mig yr men jag lyckas ta mig ut ur mitt rum med boken i min hand. Ute på terrassen ser jag kottarna som säkert fallit ut ur sprickorna som bildats vid en av dessa gungningar, inga konstigheter egentligen men ändå så märkligt, och jag sätter mig i stolen bredvid henne, med hunden som hoppar omkring och tittar på havet där den står mellan oss. Boken faller ner från min hand och kyssar den blöta marken, vågorna har nått ända hit. Jag tittar på henne lite i smyg och hon tittar rakt framför sig.
– Visst är…
– Ja (detta ”ja” dryper av likgiltighet men det är tydligt att hon vet vad jag känner och att hon också känner det).
– Märkligt (han är väl inte så dum som han ser ut, trots allt, adjektiv är han bra på att välja. Märkligt…).
– Visst är det det, yr blir man också.
– Har du matat hunden, frågar jag (hur?).
– Nej, svarar jag.
– Undrar om den också…
– Det gör inte jag, ingen ser så glad ut med en bultande yrsel i skallen. Se så entusiastiska ögon.
– Så glada, jag tittar på henne medan jag säger det, men egentligen vill jag ju titta på hunden, ögon som är så entusiastiska läker säkert yrsel.
– Mm. Konjak?
– En utmärkt idé, säger jag, även fast jag inte är särskilt sugen, men när jag tänker efter så är jag sugen trots allt.
– Då blir det inte så mycket till var och en men vad är det för mening med att dricka om man inte… Målningen kräver distraktioner ibland, den kommer att uppsluka mig om jag inte gör annat emellan, som att dricka konjak.
– Ja, så är det ibland.
– Försök igen. Hon säger det med en värme som också är kylig, märkligt.
– Ehm, går det bra då? Är det långt kvar? Vad är det du målar?
– Jag målar det här, säger jag och slår ut med händerna framför mig, håller uppe konjaksflaskan i ena handen. Vågorna bubblar med uppskattning, bekräftar mitt val av motiv. Vad ska man annars måla, egentligen? Jag böjer mig efter konjaksflaskan och de två glasen som jag tagit med mig ut, häller upp lite mindre än häften av konjaken åt honom och räcker honom hans glas. Hunden har lugnat ner sig lite och lagt sig på den blöta marken och slickar sig nöjt om munnen.
– Vad fint. Fyren också?
– Naturligtvis, det här (nu en svepande rörelse endast med ena armen) skulle aldrig vara det här utan fyren. Det är inte längre jag som målar, det är fyren som målar sig själv genom mig. Målningen är nyckeln.
– Den är nånting (Målningen upplöser gränserna mellan orsak och effekt, vi vet inte – kan inte veta – om den är anledningen till dessa oregelbundenheter eller om den bara har kommit till som en reaktion på dem).
– Nånting är ingenting om vi inte – hon tar en klunk och smeker den rika vätskan med tungan – … om vi inte vet var det börjar och var målningen slutar. Eller om det är målningen som börjar och i så fall var allt annat slutar. Den tar över mig snart. Jag är den (jag pekar mot där fyren borde vara, för den viskar till oss därifrån nu) och jag vet inte ens vad den där kroppen gör där, på stranden, det skulle inte finnas spår av något mänskligt i målningen från början, bara naturen och fyren i en ursinnig maktkamp, men helt plötsligt ligger den där saten där med en blodpöl intill sig.
– Sånt är oundvikligt till slut (och det hör jag mig själv säga från någonstans avlägset, som om jag befann mig i mitt rum och hörde en elak dubbelgångare säga meningslösheter, och det hör jag mig själv säga genom fyrens allvetande öron, och målningen som är så… och hunden, titta bara som den ligger där mellan mig och henne och ser så belåten ut). Jag menar att (ja, vad menar du, din skojare?) att man aldrig vet vart inspirationen och fantasin tar en. Du kanske inte tyckte att målningen inte var tillräckligt skräckinjagande.
– Har du lyssnat på oss (det är som om han skämtar, fyren skulle nästan skratta, om den fanns där och om den kunde skratta)? Jag pratar inte om ett plötsligt infall eller en förändring av min idé med målningen (jag måste besinna mig, det är inte hans fel), det är att ända sedan början med den där förbannade målningen har det inte varit jag utan något annat som (yrseln slår till igen när jag säger det där sista) …
– Det jag försöker få fram är bara att den där målningen inte kan vara det som du säger att den är. Det är vad jag tror. Du har förväxlat den med ett svar.
– Jag har aldrig letat efter ett svar, jag vill att saker och ting slutar snurra. Det är det enda jag vill, förutom mer konjak. De här gungningarna under marken, ibland tror jag nästan att du och fyren och målningen gör allt detta med mig.
– Kom ihåg att det händer mig också (jag tittar på henne och uttalar orden med en sårad röst).
– Hur ska jag…
– Titta på mig, mina ögon.
Jag reser mig upp och ställer mig framför henne och böjer mig ner, tar hennes händer i mina. Vi möter varandra blickar och förstår.
Våra blickar är fortfarande låsta vid varandra trots att deras korta möte för länge sedan är slut. Jag går in igen några minuter efter att han tagit upp den blöta boken och åter låst in sig i sitt rum, denna löjliga lepidopterist, han har väl inte dragit ut en flugas vingar med en pincett på hela dagen. Jag är rädd, hur kan jag inte vara det, men också lättad. Jag vet inte än, men jag irrar inte längre runt, fyren kommer att visa mig så småningom, kanske genom målningen. Vågorna talar dess språk, den ensamma måsen talar dess språk, målningen talar dess språk, en märklig följetong av viskningar och kolliderande världar, en virvelvind av tid och förvränga former och oförutsebara upprepningar. Hunden försvunnen lika obegripligt som den dök upp.

Varför låtsas? Varför tro att nånting är en förbannelse när den är något annat? Alla har vi haft våra stunder av besatthet och gungningar och yrsel. Har inte alla haft en fyr i sitt liv, har inte alla varit kuvade under den omedgörliga närvaron av ett främmande väsen som vill komma åt deras öde? Det jag kan göra att är att fortsatta tänka på vad jag kan göra, inte ge mig hän fallet som gungningarna vill mana mig till. Ändå…
Vi pratar knappat med varandra längre. Jag har inte sett henne på några dagar nu, målningen kräver säkert allt mer av hennes tid. Havets sjudande utanför är som en rytande utskällning från en sträng, överlägsen förälder. I mitt rum har jag slutat att möblera om, en besatthet har gett vika för en annan. Jag undrar om hon hade rätt trots allt.
Konjaken gråter på min tunga samtidigt som stormen som finns innanför min bröstkorg smälter samman med förödelsen som utspelar sig framför mig, målningen har blivit mitt öde. Har blivit? Där ute ser jag ett blekt ljus skära igenom detta oändliga oväder som river sönder natten, scenen som jag målar av anbefaller ständigt min hand att göra ändringar i målningen. Mot detta havets dån kan inga väggar och fönster göra något; de rasande vågorna stiger upp som armarna på en drunknande jätte som i blindo famlar efter guds hand, en enslig mås som kommit tillbaka från en mystisk färd blir deras byte. När olika världar förs samman kan det ändå bli så att vissa delar aldrig möts, tillvaron för det som finns i utkanten av de olika världarna dikteras då inte av denna sammanslagning utan det mesta fortsätter som vanligt. För de övriga delarna är gungningarna desto mer kännbara, för dem är insikten om ett på nytt avgjort öde det enda verkliga. Den gråa fyren avtecknar sig längst fram i utkanten av målningen; den har flyttat sig själv närmare oss och huset, den tränger fram utan att förlora sitt fäste i marken. Så annorlunda målningen och natten på andra sidan fönstret – detta sjudande skuggspel som målningen avbildar – tycks vara när det enda som skiljer dem åt är den döda kroppen och den vulgära blodpölen intill den, så stor skillnad en så liten sak kan göra. Den långa kniven som sitter fast i den mörka ryggen skyms nästan helt av allt det andra, två gigantiska tuber som nu befinner sig under makten av ett gemensamt kraftfält kretsar kring varandra och utmanar varandra, och när sådant sker är en eller annan spricka oundviklig, illamåendet skulle snarare komma från frånvaron av gungningar än på grund av dem. Målningen hypnotiserar mig och när jag tittar på den tittar fyren tillbaka på mig, jag hör mig själv ge ifrån mig ett kort skrik som blir en förlängning av förödelsen utanför huset, skriet går över i ett skratt som inte längre är mitt utan målningens, och jag lägger penseln tillbaka på det lilla bordet till höger om duken, skrattet fortplantar sig genom detta kontinuum av oundvikligheter och når ut till den andra världen, den andra tuben, den andra stranden.
Luften är tung. Det tar sekler att ta några steg bakåt och betrakta den mörka målningen genom en tung dimma av tid. Det tysta rummet fylls nu med ljud, en skälvande, ständigt stigande vätska fyller rummet tills hela min kropp hamnar under dess vikt, små pilar av ljus, lysande fiskar i en förändrad scen, susar förbi överallt medan de ger ifrån sig ett öronbedövande ljud och sliter en förlorad mås i stycken med sina vassa små tänder, jag blundar och när jag öppnar ögonen igen är allting i rummet borta förutom målningen, jag är fullkomligt torr. Hela huvudet fylls med målningens dån, genom blodet som dunkar i min hjärna hör jag fyren som befaller mig att öppna fönstret bakom målningen. Där ute råder en självklar men ändå så märklig tystnad, trots havet och vågorna och vinden och den ensamma måsen som utgör natten, som är hela natten och som alltid har varit hela natten; helt tyst, som om detta liv här ute endast var ett fotografi eller en målning och inte en oåterkallelig verklighet. Jag stänger fönstret och kommer tillbaka till det helvetiska ljud som havets snärtar mot himlen skapar inne i rummet; andra världar, andra regler. Jag dras mot det tysta där ute som då och då punkteras av en viskning och ett blekt ljus.

Vad spelar vad som huvudet säger åt en för roll när verkligheten säger emot det? Vågorna därute når nätt och jämnt terrassens slitna utkant medan vinden tränger igenom alla fönster och väggar och borrar sig in i min tomma kropp. Vad spelar en målning för roll, hon borde vara i vardagsrummet så att vi kan skydda oss mot stormen tillsammans, istället är hon i något förbannat gästrum och målar av en storm, hon är som besatt, men alla har vi våra perioder av besatthet. Men hur märkligt är inte detta fullständiga lugn i mitt inre? Stormen skrämmer mig inte, den kallar på mig. Den kallar på oss. En spricka här och en annan där är nödvändig för detta möte, oregelbundenheter och stormar och gungningar under marken, såväl fysiska som själsliga jordbävningar är förväntade resultat av en så stor sammanslagning. Jag sitter kvar och känner den kalla svetten mot pannan och mot bröstkorgen, mot armhålorna, svetten som nästan skälver i mörkret och får mig att lägga ifrån mig boken, mina solrosor som jag plockade igår ser härjade ut och förebrår mig, de tittar på mig och anklagar mig. Jag ser mig om i detta fridfulla mörker, detta lugn som avtecknar sig mot förödelsen utanför huset, som om huset och resten av världen befinner sig i två olika skikt, som om huset vägrar underkasta sig denna natts och alla andra nätters befallningar och nycker, en fridlyst oas mitt i ett likgiltigt kraftfält av tillfälligheter.
Det går inte att hålla emot denna röst längre. I mörkret kan jag urskilja hur vågorna bryts mot strandkanten, genom fönstret som är på glänt glider världen därute in i världen härinne, och de blir till en och samma, havet kallar på mig och fyren befaller mig att gå ut för att möta natten, för att än en gång känna vågorna mot mina fötter och slutgiltigt införlivas med denna sammanstötning av stränder och nätter och vågor. Jag reser mig, genomdränkt av svett och genomfluten av en kall kåre, det gläder mig att äntligen veta min mening. Jag ropar på henne, vi måste gå ut, men jag hör bara skrik och hysteriska skratt till svar. Om hon har tappat förståndet så har inte jag gjort det, och om jag känner fruktan så känner jag också en våg av lättnad skölja över mig. När jag öppnar ytterdörren blir jag välkomnad genom ett piskslag mot ansiktet av en myriad av sandkorn och små vattendroppar, stormen är så kraftfull att det bara är fyrens närvaro (som nu skulle precis intill huset, om den var synlig) som ger mig modet att gå ut.
Han har redan gått ut, jag ser honom stå och hoppa därute som en galning. Med denna eld som brinner inom mig och stormen som kyler ner rummet inifrån målningen finns det ingen anledning för mig att vara i rummet längre. Jag tar mig ut genom denna tunga materia som tycks fylla hela huset, ute i köket hittar jag vad fyren viskar åt mig att leta efter, vad målningen vill att jag ska göra. När jag öppnar ytterdörren är jag fullständigt lugn, det är helt tyst på stranden i denna perfekta storm, hans hysteriska skrik slukas av natten medan jag närmar mig honom bakifrån där han står på strandens mitt. Gungningarna under marken blir allt mer kännbara, två världar som snurrar kring varandra och slutligen kolliderar till en enda. Det är som om det är målningen jag ser framför mig, som om blodpölen som smeker strandsanden i den också håller på att bildas här ute, redan nu. Kniven är en förlängning av min arm, han hinner aldrig vända sig om och skrattet ger vika för en skälvande flämtning när jag kör in kniven i hans rygg. Tystnaden intar återigen stranden och natten. Det är först i denna stund som målningen fulländas och gungningarna upphör. Nu när fyren tycks stå precis intill huset tycker jag mig höra den skratta, om fyren var där och om den kunde skratta.

Skriven av: Okänd