Publicerat
Kategori: Novell

Den bästa sommaren

Hur ska man börja? Jag har ju ingen fantasi eller nånting... Ska jag bara strunta i alltihopa?
Jag skulle skriva ner vad jag hade gjort den här sommaren. Jag hade valt det själv, just som jag tyckte så mycket om att skriva. Jag hade VG i svenska men skulle jag bara träna lite nu i sommar så skulle jag gott kunna höja mitt betyg.
Jag bestämde mig för att slå ihop alla händelser till en saga, en riktig bok! Men det skulle nog vara jobbigt för en bok är ju flera hundra sidor lång. Men en novell skulle ju inte skada.

Jag sitter på mitt rum med en kopp te och försöker komma på vad jag ska skriva. Och all grammatik och sånt, hur blir det med det? Äsch, det löser sig. Bara man kommer igång så går det som ett rinnande vatten.
Okej... Det var en gång... Nej, så kan man ju inte börja. Låter som värsta medeltidsberättelsen. Nej, men såhär kan man ju skriva:

Solen sken och blommorna blommade för fullt. Folk gick i kjol och sandaler och stämningen var på topp. Syrendoften spred sig över skolgården som solen över den klart blå himlen. Det var sommar. Och sommar betyder sommarlov! Slippa skolan och bara ligga och dega och va med kompisar. Bättre än så kunde det inte bli. Jo, förresten, jag skulle ju till Finland i sommar! Carro, min bästa kompis, var finsk och hade släkt i Finland. Dom hade egen sommarstuga där på en ö i skärgården. Varje år åkte som dit och nu hade dom lovat att jag skulle få följa med.
Skolorkestern spelade och kören sjöng sommarsånger.
Jag såg mig omkring på skolgården bland alla elever och lärare. Var kunde han vara?
Carro såg undrande på mig.
”Vad kollar du efter?”
Jag ryckte till och försökte se ut som om ingenting hade hänt.
”Nä, ingenting.”
”Men jag ser ju att det är något.” Hon såg snällt på mig men jag förblev tyst. ”Men kom igen Erica, säg vad det är.”
Jag skakade sakta på huvudet i en nekande gest.
”Är det Danne igen? Jag trodde att ni hade gjort slut.”
”Men han e ju så snygg! Jag fattar inte hur jag kunde göra slut med honom, jag blev bara så sur på festen i lördags. Jag fattar bara inte hur han kunde dansa med den där horan, hoppas det inte blev nåt mellan dom.”
Carro försökte tysta ner mig.
”Inte så högt, han står ju där borta!”
Och det gjorde han. Snyggaste killen på hela skolan, enligt mig. Men smaken är som baken, brukar jag säga. Jag menar Carro, hon kan ju flirta med dom absolut fulaste killarna på hela skolan!
Jag sökte ögonkontakt med honom men han hade full uppmärksamhet på kören. Han letade väl efter snygga tjejer. Men då har han inte sett mig.
Vi stod där i en evighet kändes det som. Och inte en sekund kunde jag ta ögonen från Danne. Att han inte kunde titta hit någon gång!
Och då äntligen, när rektorn hade hållit sitt avslutningstal och det var dags för alla att gå upp till sina klassrum, kollade han åt mitt håll. Jag sökte än en gång ögonkontakt och den här gången kollade han. Han var så vacker; hans ögon var gröna som mossa och tänderna vita som sten. Han blinkade åt mig och jag blinkade tillbaka. Sen gick han. Han åt sitt håll, och jag åt mitt. Jag ville gå fram och säga hej, men det var för trångt med folk för det. Han gick i 8b, basketklass. Jag hade alltid tyckt att basketkillar var snyggare än andra killar; dom är långa och har oftast bättre kroppshållning än vissa andra, som t.ex. Arne. Han var känd som skolans tönt och de e ju inte så konstigt med tanke på hans mage! Värsta tjockisen!

Vi gick uppför trapporna tills vi kom till vårt klassrum. Vi gick in och satte oss på våra vanliga platser och väntade spänt på betygen. Hade jag höjt mig i något ämne, eller kanske rent av sänkt mig i något? I min klass var det bra om man inte hade IG i något ämne och skitbra om man inte hade något G. Förra terminen hade jag 2 IG, 7G, 3VG och 1 MVG. Jag hade MVG i bild, som självklart var mitt favoritämne.
Mentorerna började snacka lite men jag orkade inte lyssna. Jag diskuterade betyg med Carro, men tyst så att lärarna inte hörde det. Carro hade ungefär samma betygsnitt som jag, kanske något bättre. Hon var inte heller någon riktig plugghäst men ödslade inte lika mycket tid som jag på kompisar och annat. Visst brukade jag vara med henna ibland också, men om hon sa att hon måste plugga så respekterade jag henne.
Nog pratat om det. Nu skulle betygen delas ut! Jag var jättenervös, fråga mig inte varför. Rädd att ha sänkt mig kanske. Jag var ju inte alltid så uppmärksam på lektionerna som man kanske borde vara, men jag har försökt så gott det går. Ibland bara måste jag berätta en sak för Carro och då kanske jag missar något viktigt som läraren säger. Men sak samma, jag har ju gjort mitt bästa.
Jag satt i min bänk och nästan skakade när jag fick kuvertet på bänken. Sakta öppnade jag det och tog ut betygspapperet som var i. Snart kunde jag se mina betyg: 6 G, 5 VG och 2 MVG! Jag letade och letade men kunde inte hitta något IG. Det va ju skitbra! Sen fick jag se på Carros betyg och hon fick se mitt. Hon hade 4 G, 5 VG och 4 MVG.
”Vad bra du fick”, sa Carro.
”Du med”, sa jag.
”Äsch, jag hade kunnat få bättre. Men det får jag satsa på till nästa termin.”
”Nä men 4 MVG är ju skitbra! Jag hade bara två!”
”Jag det beror på hur man ser det. Men jag tyckte båda fick bra.”
”Jag är nöjd med mitt i alla fall”, sa jag stolt.
”Det har du stor anledning att vara!”

Sen var det bara för oss att gå hem. Sommarlovet var äntligen här! På väg till bussen snackade jag lite med Carro.
”Jag skulle följa med er till Finland sen, va?” frågade jag.
”Självklart! Det kommer bli skitskojigt!”
”När åker ni då?”
”Pappa snackade nåt om den 15:de juli. Men jag kan ringa dig sen om vilken tid och så.”
”Det blir bra. Men har du hört om discot på fredag?”
”Nej, när är det?”
”Klockan sju på gården. Vi kanske kan gå tillsammans?”
”Jag det kan vi göra.”
”Jag ringer dig på fredag så kan vi träffas innan dess.”
Då kom bussen. Vi gick på, visade våra busskort och gick och satte oss längst bak i bussen. Carro berättade lite om vad man kan göra på deras sommarställe. Mest sitter dom och läser, sa hon. Tråkigt, jag hatar att läsa! Det slösar bara tid. Fast iochförsig så är det ju nu på sommaren som man har tid till sånt. Men dom badade mycket också, sa hon. Det är roligt i alla fall! Jag brukar dyka mycket och jag älskar att göra kullerbyttor! Jag kan göra åtta stycken. Men jag vill göra nio...
Nu var vi framme. Vi steg av och gav varandra en stor kram.
”Hej då, jag ringer dig!” sa jag.
”Ja, gör det. Hej då!”
Vi skildes åt; jag gick åt mitt håll och hon åt sitt. Men snart skulle vi träffas igen, det var ju disco på fredag!
På fredag ringde jag Carro som jag lovat. Vi bestämde att jag skulle komma till henne och att vi skulle gå därifrån till discot.
Carro bodde i ett höghus med åtta våningar, och hon skulle självklart bo högst upp. Visst var det väl bra utsikt och så, men dom har inte tänkt på hur jobbigt det är att gå i alla trapporna! För att hissen skulle såklart vara trasig. Det har den varit i ett år nu. Att dom aldrig kan laga den någon gång! Men lite motion ska man väl ha...
När jag väl var uppe brydde jag mig inte om att ringa på ringklockan. Det hade jag aldrig gjort och jag skulle aldrig göra det heller. Hon ringde aldrig på hos mig heller för den delen. De e liksom nånting som infaller av sig självt när man e bästa polare. Att skita i ringklockan. Då e man verkligen bästa kompisar, känner man.
När jag kom in i lägenheten blev jag anfallen av Vovve, deras 1-åriga hundvalp. Han var av en virvelhårig ras, mina favoriter. Och han var så gullig med sina långa slängande öron!
Jag tog av mig ytterkläderna - om man nu hade några, det var så man svettades bara i skuggan – och gick in i Carros rum. Det var ett något större rum än mitt med många olika affischer på väggarna med olika popgrupper. För övrigt såg det ut som ett vanligt tonårsrum. Om nu ett vanligt rum har så mycket affischer och planscher på väggarna vet jag inte, men antagligen är det unikt för detta rum.
Carro satt och sminkade sig vid en spegel när hon fick syn på mig.
”Hej, hej”, sa hon glatt.
”Tjenare”, sa jag. ”Vad försiggår här då?”
”Inget särskilt, sitter och sminkar mig bara.”
”Till ikväll?”
”Japp! Man måste ju vara snygg när man ska på disco. Jag kan sminka dig också om du vill!”
”Nja, jag vet inte riktigt”, sa jag tveksamt. ”Bara lite i såna fall.”
”Yes! Jag ska göra dig skitsnygg!”
Jag satte mig på stolen som Carro suttit på förut och hon satte genast igång med sminkandet. Hon tyckte visst att det var roligt. Smink var det värsta jag visste.
”Vad vill du ha då?” frågade hon. ”Mascara, ögonskugga och eyeliner?”
”Ja, det blir väl bra”, sa jag bara.
”Okej...” Hon började fixa med mascaran. ”Vad vill du ha för färg på ögonskuggan då?” frågade hon medan hon smetade på med mascara på mina ögonfransar. ”Jag har blå, lila, beach och röd.”
”Ta lite lila då.”
Efter några minuter var det klart.
”Färdigt”, sa hon. ”Nu får du kolla hur fin du blev.”
Jag vände mig mot spegeln. Ögonfransarna var svarta av mascara och jag hade lila ögonskugga över ögonen. Rätt så snyggt faktiskt.
”Vad fint det blev”, sa jag och försökte låta överraskad. ”Det blev snyggare än jag trodde.” Och det var faktiskt sant.
”Japp”, sa hon stolt. ”Med det där kommer killarna inte att kolla åt nåt annat håll än på dig!”
”Tror du?” sa jag.
”Självklart! Det här är ditt livs stora chans att imponera på Danne! Och självklart ska du väl bjuda upp honom?!”
Jag sa ingenting. Vågade inte erkänna att jag inte vågade. Men jag måste. Jag bara måste få dansa med Danne! Annars kommer jag aldrig förlåta mig själv!
”Vad tänker du på?” frågade Carro. Jag försvann ur mina tankar.
”Nä, ingenting”, sa jag. ”Jag bara undrar hur det ska gå på discot ikväll. Jag menar, är det inte killarna som ska bjuda upp tjejerna?”
”Nej inte när man inte känner varandra. Då får vem som helst bjuda upp, så de e inga problem. Men vaddå, vågar du inte fråga honom?”
”Asså jag vet inte. Jag kommer aldrig våga.”
”Det är klart att du kommer! Va inte så feg, det är ju bara att gå fram till honom.”
”Ska du säga, som aldrig dansat med en kille förut!”
”Jo, det har jag visst!”
”Ja när då? Med Simon, menar du? Men det var ju inte på riktigt! Det var ju bara på skoj. Nu är det allvar! Om jag inte vågar det här så kanske ha frågar en annan tjej!”
”Men ta det lugnt! Så allvarligt är det väl ändå inte...”
”Jo det är det visst!”
”Ja, ja, men då är det väl bara att du tar dig i kragen och går fram till honom! Svårare än så är det inte!”
”Ja... Jag ska göra det!”
”Så ska det låta!”

Sen tyckte Carro att vi skulle prova ut lite kläder. Man kunde ju inte komma som värsta zombien när man skulle på disco.
Carro smällde upp garderobsdörren.
”Nu ska vi se vad vi har här, då...”, sa hon och kollade runt i garderoben.
”Jag har fyra kjolar, om du vill låna”, sa hon och la ut kjolarna på sängen.
”Och till kjolarna har jag lite linnen som skulle passa bra.”
”Jaha...”, sa jag eftertänksamt. ”Får jag välja vad jag vill?”
”Javisst! Jag skulle föreslå kanske den vita kjolen med ett svart linne till. Det skulle bli skitsnyggt!”
”Ja, det kanske blir bra... Jo, men jag tror jag tar det. Om jag får låna det?”
”Ja, det är klart du får! Vi är ju kompisar ändå!”
Jag provade kjolen och linnet. Det passade jättebra.
”Vad bra...”, sa Carro och tänkte efter. ”Kanske att man kan göra nåt med ditt hår också. Vill du att jag ska sätta upp det i någon snygg knut eller nåt?”
”Ja, det kanske man kan göra. Om du har någon hårklämma kan man ju ta det.”
”Ja precis vad jag tänkte!”
Hon började fixa med mitt hår och inom någon minut var det klart. Hon hade satt upp håret i en stor klämma och låtit lite hår hänga ner på vardera sidan av huvudet. Skitsnyggt!
Jag tittade på klockan.
”Hon är halv sju nu”, sa jag.
”Oj då, då kanske vi ska gå snart.”
”Ja, men kan vi inte ta en macka först eller nånting?”
”Jo det kan vi göra.”
Vi bredde oss några smörgåsar gjorda av hennes mammas nybakade bröd. Å, så gott det var. Snabbt åt vi upp mackorna. Carro fyllde på med hundmat åt Vovve innan vi gav oss iväg.

Discot skulle vara på fritidsgården i stan. Det var inte så väldigt långt från vårt bostadsområde, det tog kanske 10 minuter att gå. Normalt brukade det vara disco varannan fredag och vi brukade gå ibland. Discot var för alla skolors högstadier i stan så det var inte alltid så många från vår skola där. Men idag hade vår skola bokat gården så ikväll skulle det bli skoldisco med bara folk från vår skola. Jag tror att nästan alla skulle gå.
Jag tänkte på Danne. Det gick bara inte att släppa. Jag var som besatt. Hur jag än försökte att för en gångs skulle tänka på nåt annat så gick det bara inte. Jag var kär. Jag hade varit kär hela tiden. Men nu hade han en annan. Någon som han tycker är mycket bättre än mig. Den jäveln…
Vi sa inte så mycket på vägen dit. Jag behövde få tänka en stund. På mina bekymmer. Och hur jag ska göra det. Och om jag ens vågar göra det. Hur ska man se ut när man gör en sån sak?
”Ser jag bra ut?” frågade jag.
”Ja, du ser skitbra ut!”
”Tror du jag kommer att klara det?”
”Ja, det måste du göra!”
Just det, jag måste. Det fanns inget annat. Jag kunde inte bara ge upp nu när jag var så nära! Men jag var nervös. Jag var så himla nervös så att det inte gick att beskriva. Och pissnödig var jag också. Men jag fick hålla mig. Snart var jag där. Snart skulle sanningens ögonblick vara här. Om jag skulle våga eller inte. Om jag var en skit eller inte. Snart var jag där.
När vi kom in genom dörren var det liv och rörelse överallt. Från högtalarna spelades det hög musik och dansgolvet var fullt av dansande människor eller bara folk som stod och snackade. De flesta kände jag igen från skolan men somliga var nya för mig. Vi hängde av oss och gick och köpte oss en läsk. Sen satte vi oss i en soffa och väntade. Jag såg mig omkring men Danne hade ännu inte kommit.
Efter en stund såg jag Danne gå in på dansgolvet.
”Där är han”, viskade jag.
Vi började sakta röra oss ut på dansgolvet vi med. Jag ville inte förlora Danne med blicken. Han gick till sina polare som stod i ett hörn av dansgolvet. Jag började se tveksam ut.
”Ska jag?” frågade jag Carro.
”Klart att du ska! De e bara att gå dit!”
”Men jag vet inte om jag vågar…”
”Jo då, låtsas som ingenting bara. Jag lovar att du klarar det.”
Jag började sakta gå. För varje steg jag tog kom jag en meter närmare honom. Min drömprins. Skulle jag våga fråga? Vad skulle jag säga? Fråga om han vill dansa? Det verkar ju urlöjligt… Men jag kunde inte komma på vad jag annars skulle säga.
Snart var jag där. Jag hade inte tid att tänka längre. Snart måste jag säga något.
”Hej”, sa jag tyst men så att han hörde.
”Hej”, sa han glatt.
”V-vill du dansa?” stammade jag fram.
”Gärna!”
Han tog ett stadigt tag om min midja och jag satte händerna om hans axlar. Jag kände lukten från hans hår. Det luktade Danne. Sen kysste han mig. Tänk att jag hade dansat med honom!
När låten var slut släppte vi varandra. Men jag ville dansa mer! Men det sa jag förstås inte. Det var underbart att dansa med honom. Han var mer annorlunda än andra killar. Men nu var det slut. Skulle jag aldrig mer få dansa med honom? Var det här bara en engångsföreteelse? Nej, jag måste få göra det igen! Men inte nu. Inte den här veckan, kanske inte på hela månaden. Men jag kände på mig att jag skulle få göra det igen.
”Tack för dansen”, sa han.
”Tack själv”, sa jag .
Jag gick tillbaka till Carro.
”Det gick ju bra”, sa hon. Hon hade suttit och kollat på oss hela tiden.
”Ja”, sa jag drömmande. ”Det gick bättre än jag trott. Man liksom njöt av att dansa med honom. Man försvann bort från verkligheten.”
Vi gick och köpte oss varsin macka i kiosken. Jag var glada att det var över nu.
Vi dansade lite till innan vi gick hem. Jag var stolt över mig själv för att jag klarade det. Att jag vågade fråga, det trodde jag aldrig att jag skulle våga. Men tillslut gjorde jag det ändå. Jag skulle aldrig glömma den här kvällen.


Efter någon vecka ringde Carro. ”Ring, ring!” Jag svarade.
”Erica?”
”Hej, det är Carro.”
”Hej Carro!”
”Hur är det med dig?”
”Bara bra, själv då?”
”Jorå, det rullar på.”
”Schysst. Men du, hur blir det med Finlandsresan?”
”Det var det jag ringde om. Vi tänkte åka dagbåt den 15/7 och dagbåt hen den 22/7.”
”Okej, när åker ni?”
”Båten går 8.10 så vi kommer och hämtar upp dig 6.30. Blir det bra?”
”Skitbra! Men då ses vi då! Om vi inte träffas nåt innan det förstås.”
”Jo men det gör vi säkert. Vi kan ju gå på stan eller nåt sen.”
”Ja det kan vi ju göra. Men ha det bra till dess!”
”Du med! Puss!”
”Puss!”
Vi la på. Jag funderade på hur det kunde vara i Finland. Det kanske var precis som i Sverige. Eller kanske helt annorlunda. Det skulle bli spännande att åka dit i alla fall. Längtade dit redan nu.

”Pip, pip! Pip, pip!” Det var min väckarklocka som ringde. Vad stod den på? Halv sex?! Inte orkade jag gå upp så tidigt. Kunde man inte få somna om? Men nej, jag måste gå upp för att komma i tid. Snart skulle jag ju till Finland! Tanken på det fick mig snabbt ur sängen. Jag klädde mig, åt frukost och borstade tänderna innan jag kontrollerade att jag hade med mig allt jag skulle.
Halv sju kom Carro som hon sagt. Vi hjälptes åt att bära ner packningen till bilen. Jag gav mina föräldrar en sista kram.
”Sköt om dig, var rädd om dig!” sa mamma.
”Ja, ja, jag lovar att det kommer gå bra. Var inte orolig.”
Vi satte oss i bilen och jag vinkade till mina föräldrar. Sen bar det av. Till Finland!

På båten var det fullt med människor som skulle på semester. Vi hade ingen hytt så vi fick bära med oss grejorna om vi skulle någon stans. Men det mesta lämnade man ju kvar i bilen så det var inga problem.
Vi gick och kollade lite i affären som fanns där. Jag köpte ett par nya solglasögon för en billig summa. Sen gick vi och käkade i en restaurang. Det var en trevlig liten båt det här. Mestadels av tiden gick man bara runt på båten lite eller satte sig och läste en bok eller köpte en tidning.
Tiden gick snabbt här på båten och tillslut var vi framme i Åbo. Sen tog det ännu någon timme innan vi kom fram till deras sommarställe. Där tömde vi bilen på väskor och bäddade sängarna. Sen var det bara att gå och lägga sig. Det hade hunnit bli ganska så sent just för att Finland ligger en timme före Sverige i tidszonen. Men det gjorde ingenting. Jag somnade som en stock.

Jag vaknade av att jag fick solen i ögonen. Det var soligt och vackert ute, inte ett moln syntes till på himlen. Perfekt badväder!
Jag skyndade att klä mig och äta frukost. Sen frågade jag om Carro ville bada.
”Vi ska åka ut med båten snart”, sa Carro. ”Vi tänkte åka till en ö med släta klippor och sola och bada. Vi tar med oss matsäck också.”
”Nä va härligt! När åker vi?”
”Så snart vi är klara.”
Snart var båten lastad och klar. Dom hade en vit Yamaha med 80 hästkrafters motor. Snart bar det iväg, och snabbt gick det också! Jag hade aldrig åkt motorbåt förr så detta var en upplevelse. Det blåste lätt om kinderna och solljuset blänkte i vattnet.

”Sisten i är ett ruttet ägg!” skrek jag. Jag hoppade i och dök med huvudet före. Vattnet var kallt men ändå skönt och avsvalkande.
Carro rusade i vattnet i snäppet efter mig.
”Tjena ägget, har du hunnit ruttna bort nu”, skämtade jag.
”Du din lilla skit ska inte säga nånting! Och det är ju verkligen troligt att man ruttnar när man är två sekunder längre än dig på land!”
”Ja men du ser ju ut som ett ruttet ägg också! Så jag tänkte att det kanske var anledningen.”
”Du, vill du veta vad du ser ut som? Du ser ut som en rutten gris som tjatar efter ruttna ägg hela tiden!”
”Tror du jag är intresserad av små ruttna ärr som du? Inte en chans!”
”Trakasserar du mig nu också? Okej, du bad om det!”
Så började ett vattenkrig. Carro skvätte och skvätte vatten hela tiden. Och jag skvätte såklart tillbaka! Shiit vad roligt vi hade! Vi höll säkert på i en halvtimme minst. Sen kom jag på idén om att vi skulle tävla om vem som kunde dyka längst.
”Ska jag börja då?” frågade jag.
”Visst. Får man ta hur många armtag som helst?”
”Såklart. Kör tills du drunknar.”
Jag tog ett djupt andetag och dök ner i vattnet. Jag simmade så långt jag kunde och stannade där.
”Nu är det din tur”, ropade jag till Carro.
Carro dök ner i vattnet och simmade nästan lika långt som jag.
”Haha, jag vann”, sa jag.
”Men… Det var bara för att jag hade så lite luft”, försökte Carro.
”Nä du, det går jag inte på.”
”Men jag kom ju nästan lika långt i alla fall.”
Vi simmade runt lite i vattnet, dök, gjorde bomben och allt möjligt. Jag gjorde lite kullerbyttor i vattnet. Jag kunde göra 8st och hur jag än försökte så gick det inte att göra nio. Jag kom bara till åtta, sen tog luften slut.
”Kan du göra kullerbyttor?” frågade jag Carro.
”Ja, det kan jag väl.”
”Hur många då?”
”Typ tre eller nåt. E inte så bra på det.”
”Okej… jag kan göra åtta stycken framåt. Men jag vill kunna göra nio.”
”Gör det då.”
”Jag har försökt. Men luften tar slut när man har gjort åtta.”
Jag bestämde mig för att göra nio och inte bry mig om att luften. Jag skulle göra det snabbt. Då skulle jag säkert hinna.
Jag tog ett så djupt andetag jag kunde, och började snurra. Ett... två... tre... fyra... fem... sex... Jag kände att luften började ta slut. Men det var ju bara tre kvar! Sju... åtta... Nej, jag kan inte sluta nu! Det är ju bara en kvar! Jag försökte mig på en kullerbytta till, men det gick inte. Jag måste ha luft! Snabbt simmade jag mot ytan. Men jag hann inte. Jag trodde jag drunknade.

”Erica, hör du mig?”
Sakta vaknade jag till liv igen. Vad hade hänt, varför låg jag här? Jag hostade till.
”Vad hände?” undrade jag. ”Jag minns ingenting.”
”Du drunknade när du gjorde kullerbyttor i vattnet.”
Då mindes jag. Varför skulle jag göra nio kullerbyttor egentligen? Varför?!
”Vi drog upp dig på land. Du hade fått vatten i lungorna. Hade vi inte dragit upp dig så kunde du ha drunknat.”
Drunknat? Kunde jag ha dött? Jag reste mig upp till sittande. Carro och hennes föräldrar stod stilla omkring mig och stirrade på mig. Jag kände att jag måste säga nåt.
”Tack för hjälpen”, klämde jag ur mig.
Jag stirrade ut i havet. Aldrig mer skulle jag göra nio kullerbyttor i vatten. Aldrig mer.

Vi åkte hem direkt efter det. Jag mådde dåligt. Det kändes som att jag skulle spy, men ändå inte. Hemresan kändes lång. Mycket längre än ditresan. Men tillslut kom vi hem i alla fall. Jag gick och la mig direkt. Tänkte på vad som hänt. Jag trodde nästan att jag drunknade. Eller höll på att drunkna. Det kändes så i alla fall. Äckligt. Och hemskt. Jag ska aldrig göra om det igen.


Nästa dag mådde jag bra igen. Solen sken ännu denna dag och humöret var på topp som vanligt. Det var underbart att bara sitta i solen och läsa eller bara i det varma vattnet. Bara man hade solskyddsfaktor så kunde man vara lugn. Jag kunde sitta i solen i flera timmar utan att bli bränd. Dethär var verkligen livet. Vad livet går ut på: att sola och bada hela dagarna.

En dag föreslog Carro att vi skulle åka ut med den lilla roddbåten och fiska. Det fanns en liten motor till den också, men den var nog bara på fyra hästkrafter. Hon tyckte att vi skulle åka på kvällen, för då var det mysigare påstod hon. Jag hade inget emot det. Så på kvällen vid niotiden gav vi oss iväg med fiskespön och en hink som vi fyllde med vatten. Där i skulle vi sen lägga fiskarna ifall vi fick någon. Ingen av oss visste nämligen hur man bröt nacken på fiskar som man brukar göra för att typ döda dom lite.
Vi åkte ut en bit, för det var ju inget mysigt att vara nära hemma, menade hon. Men att vi skulle åka så långt visste jag inte.
”Ska vi verkligen åka så långt?” frågade jag oroligt.
”Ja men hur farligt kan det vara egentligen? Vi behöver ju inte vara borta så länge.”
”Ja men vi kanske inte ska åka alltför långt bort i alla fall. Du vet ju vad din pappa sa.”
”Ja, ja, men vi behöver bara åka en liten bit till.”
En liten bit, vad såg hon det som? Tvärs över havet eller? Jag började bli orolig. Dom hade ju sagt att vi inte fick åka hur långt som helst. Helst ville dom att vi bara skulle vara här utanför, men det var ju inget ”mysigt” tyckte Carro. Jag tycker inte att det skulle ha gjort något. Hennes pappa hade sagt att det inte var så jättemycket bensin kvar i tanken heller.
Efter en stund stannade vi i alla fall till mitt ute på havet, men ändå i ett skyggt område. Solnedgången var underbar. Solen speglade sig i vattnet och gav molnen färger av röd och lila i alla möjliga nyanser. Det var så otroligt vackert. Det borde man ta kort på.
Vi to upp fiskespöna och började kasta. Vi kastade och kastade, vevade och vevade, men fick inget napp. Kanske skulle vi åka hem. Det började bli sent nu… Då fick jag napp. Jag drog och slet, det var en stor firre jag hade fått. Carro fick hjälpa mig att dra in den. När vi fått upp den såg vi att det var en stor gädda. Stor räckte inte, den var verkligen otroligt stor, säkert en på minst fem kilo!
”Shiit, vilken baddare!” sa jag.
”Jo du, den var inte liten den”, sa Carro. ”Den kan vi röka till middag imorgon.”
Vi fortsatte att fiska. Nu fick vi inte fisk på ett tag, det tog säkert minst en kvart innan Carro fick napp. Det var inte en riktigt lika stor fisk som jag fick. Det var en liten abborre som hon fått på kroken.
Efter det orkade vi inte ficka mer, så vi åkte hem. Men när Carro skulle starta motorn funkade det inte.
”Vad är det här, nu då…”, sa Carro och drog förbryllat i snöret. Men ingenting hände.
”Det måste gå!” sa hon och drog och drog. Men motorn gav sig inte. Så vi blev tvungna att ro hela vägen hem. Nä, det är inte sant! tänkte jag. Men det var det. Vi fick ro hela långa vägen hem. Och inte nog med det! Sen började det regna mitt i alltihop också! Nåt värre hade jag aldrig varit med om. För det verkligen öste ner regn! Vi blev helt dyblöta! Kunde det verkligen bli värre än så här? Jag frågade Carro. Hon tänkte efter innan hon svarade.
”Ja det skulle vara om det gick hål på båten så den började läcka in vatten. Då vet jag inte vad vi skulle göra, vi skulle få gå hem vid strandkanten med båten på släp.”
Ja, det skulle vara hemskt ju. Men hur stor chans var det egentligen att det gick hål på en båt? Och just nu också, inte så troligt. Men egentligen var jag rädd. Vaddå, det kunde ju hända nåt på vägen! Det skulle ta minst 20 minuter innan vi var hemma igen. Tack vare Carro!
Vi turades om att ro och snart var vi hemma igen. Eller snart och snart, jag tyckte att det hade tagit en evighet att komma fram! Hela vägen satt jag bara och väntade och längtade efter att få komma hem och värma mig. Så vi satte fast båten och sprang uppför berget till huset. Jag bytte om och satte mig i soffan och myste lite. Men Carros mamma var inte särskilt glad precis!
”Var har ni varit? Jag sa ju åt dig att ni inte skulle åka så långt! Och nu kommer ni hem helt dyblöta och ser helt förstörda ut! Förstår du inte att vi har varit oroliga?!”
Hon var helt hysterisk. Och det kunde man mycket väl förstå. Men Carro bara låtsades som ingenting.
”Men ta det lugnt! Vi hade ju åror så vi kunde ro, och det var ju inte så väldigt långt ändå...”
”Joho det var det visst! Jag sa att ni skulle vara här utanför och så åker ni iväg till andra sidan sjön!”
”Ja men det gjorde väl inget! Vi är i alla fall oskadda!”
Dom bråkade och diskuterade hela kvällen om det där. Jag orkade inte lyssna så jag gick och la mig. Men lite kunde jag hålla med hennes mamma. Jag blev skitsur på Carro för att hon inte ville lyssna på mig när jag sa att vi inte skulle åka längre. Men hon brydde sig inte. Vilken kompis!


Snart hade vi varit här i en vecka. Och snart började ett regnoväder komma in som orsakade ett dåligt slut på veckan med dåligt väder. Så vi passade på att åka in till Helsingfors när man ändå inte kunde sola eller bada som man annars gör hela dagarna. Perfekt dag att gå i affärer! Vi åkte till ett stort varuhus med jättemånga affärer. Vi gick där hela dagen. Jag köpte en sjal och en cd-skiva. Jag ville köpa ett par byxor också. Men det var nånting som inte stämde.
”Var är min plånbok?” undrade jag förvånat.
”Har du den inte i fickan då?” frågade Carro.
”Nej, där har jag kollat... och jag har den inte i väskan heller. Vad konstigt, jag hade den ju när jag köpte sjalen och cd:n!”
”Du kanske har lagt ifrån dig den nånstans.”
”Kanske det. Ibland gör man ju saker utan att man tänker på det.”
”Jo de e ju det. Men hade du mycket pengar i den?”
”Ja, 800 i kontant.” Jag blev förvånad över hur mycket pengar jag egentligen hade. Och nu kanske dom var helt borta!
”Ojdå, men då måste vi gå och leta efter den! Vilka affärer har du varit i?”
Och vi började leta. Vi letade och letade men fann den inte nånstans. Jag började nästan ge upp hoppet. Nej, det fick bara inte vara sant!
”Var kan den vara?!” nästan skrek jag.
”Jag vet inte, vi har ju letat överallt”, sa Carro. ”Kanske att vi får ge upp. Vi kan ju inte gå här hela dan.”
”Men vi måste hitta den! Jag har ju för sjutton 800 spän där i!”
”Jag vet, Erica...” Hon kramade om mig. Hon viskade i mitt öra.
”Men jag tror att du har blivit bestulen. Av en ficktjuv.”
Nu började jag gråta på allvar. Jag kunde inte förstå det! Jag hade aldrig blivit bestulen förut. Varför skulle det hända just här i Finland? Aldrig mer skulle jag åka hit. Aldrig mer!

En vecka hade gått snabbt och snart var det dags att åka hem igen. Men jag vet inte riktigt vad den ska få för bedömning. Det har ju hänt både bra och dåliga saker på samma gång. Men i stortsätt tror jag att det har varit en bra vecka med många soltimmar och båtfärder.
Den morgonen vi skulle åka hem fick man gå upp lika tidigt som den då vi åkte hit. Fast nu fick man gå upp ännu lite tidigare för att det var längre bilresa till båten. Och så skulle vi packa det sista i bilen.
Snart var vi på väg till båten. Jag tyckte det var roligt att åka båt. Att stå där och gunga på havets vågor... fast det kanske inte märks så mycket när man åker en så stor båt, men det är kul i alla fall!
När vi var på båten fick Carro idén att vi skulle spana in snygga killar på båten. Typiskt Carro, säger jag bara. Bara för att hon inte har någon kille så måste hon åka båt för att hitta nån! Men jag gick med på det i alla fall. Fast av egen erfarenhet vet jag nog vad Carro kan hitta på för ”dumheter”.
Vi började med att gå runt hela båten. Nästan i alla fall. För vi hittade aldrig någon som var sådär extra snygg. Ingen klår ju Danne förstås, men det kanske finns någon rival till honom.
Tillslut hittade vi i alla fall en kille... han var faktiskt ganska snygg. Så vi bestämde oss för att gå fram och snacka med honom, efter viss tvekan. Nu var faktiskt Carro blygare än mig, ovanligt!¨
”Du sköter snacket”, sa jag.
”Nä men kan inte du snacka?”
”Varför det? Det var du som ville att vi skulle göra det här.”
”Ja, men du är bättre på att prata.”
”Du, jag bjöd upp Danne på discot. Nu får du snacka med honom.”
Hon gav sig tillslut och gick fram till honom.
”Tjena”, sa hon.
Killen vände sig mot Carro.
”Moi”, sa han.
Jag började garva.
”Smart, Carro! Nu har du verkligen gjort bort dig, snacka svanska med en finne!”
”Vaddå, jag kunde väl inte veta att han var finsk!”
”Hehe, jag vet. Men det var roligt i alla fall.”
Vi gav upp. Det här var ju helt meningslöst egentligen. Jag menar, när man väl har hittat en kille så måste han ju för det första vara svenne. Och hur stor chans är det egentligen på en finlandsbåt? Och om det nu skulle vara en svenne så... ja, det kan ju va kul att snacka på båten, men vi kommer ju aldrig träffas nå mer sen. Men det var jäkligt kul i alla fall!
Nåt mer kul gjorde vi inte på båten. Vi kollade lite i affären, köpte godis på Taxfree, käkade på restaurang och gick runt och hade kul. Plötsligt hade det gått 12 timmar utan att man vetat om det. Så då var det dags att gå av. Det hade varit en rolig båtfärd även den här gången.
Resan hem från båten tog inte mer än en timme. Dom stannade utanför mitt hus. Dom erbjöd sig hjälp att bära upp väskorna men jag sa att jag nog skulle klara mig. Jag gav Carro en kram, vinkade adjö och vips var dom borta. Jag var ensam. Sakta, sakta lunkade jag fram till porten. Det var först nu jag kände hur trött jag var. Vi hade snackat hela vägen hem så då fick man inte en chans att sova. Nu ville jag bara gå och lägga mig i min sköna säng.
Jag tittade mig omkring. Bara för att kolla läget, liksom. Då såg jag någon som kom gående mot mig. Men än kunde jag inte se vem det var. Jag stod där en stund alldeles stilla. Personen kom närmare och närmare. Undra vem det kunde vara? Kanske en granne bara? Men det kändes som om det var något mer än det. Något större och mer betydelsefullt än bara en granne. Plötsligt såg jag det. Det var Danne.
Jag slängde av mig väskorna och bara rusade mot Danne. Jag gav honom en stor kram.
”Förlåt”, sa jag. ”Förlåt för att jag gjorde slut.”
”Det gör inget. Vi kan bli ihop igen.”
”Vill du verkligen det?”
”Mer än gärna. Snyggaste tjejen i hela världen, skulle jag gå miste om det?”
”Åh, Danne... Jag älskar dig.”
”Och jag älskar dig.”
Vi kysstes länge. Å vad glad jag var nu. Jag hade ångrat mig så mycket för att jag gjorde slut. Trodde att han aldrig ville vara ihop med mig igen. Nu var jag så lycklig som jag aldrig hade varit i hela mitt liv. Nu lovade jag mig själv att jag aldrig skulle göra slut med honom igen.
”Jag måste gå nu”, sa jag tillslut.
”Vi kan väl ses igen?”
”Javisst. Jag kan komma över senare idag om du vill.”
”Det blir underbart. Vi ses, älskling.”
Han gav mig en puss på kinden. Sen gick jag upp. När jag kom in i lägenheten rusade mamma fram och kramade mig så hårt hon bara kunde.
”Välkommen hem, älskling”, sa hon glatt. ”Hur har du haft det?”
Jag är inte din älskling, tänkte jag. Jag är Dannes älskling.
”Bra”, svarade jag kort.
”Men nu måste du berätta”, sa hon spänt.
”Nej, jag orkar inte”, sa jag trött.
”Men snälla, jag har längtat efter dig hela veckan och sen vill du inte berätta vad du haft för dig.”
”Men jag orkar inte, säger jag ju!”
”Kom igen nu, du får godis om du berättar! Jag lovar att lyssna.”
Godis hade alltid funkat på mig. Om mamma mutade mig och jag gick med på det gick jag alltid mer godis än vad jag annars skulle ha fått. Så jag berättade. Först tänkte jag bara berätta ytligt vad som hänt. Men sen gick jag mer och mer in på detaljer. Det blev som en saga tyckte jag nästan.
”Vad roligt du måste ha haft det”, sa hon när jag berättat klart.
”Roligt och roligt, hur kul är det egentligen att bli av med sin plånbok?”
”Nä det måste ha varit hemskt. Men bortsett från det måste du ha haft det underbart.”
”Jo roligt hade jag nog, ska du veta. Jag och Carro lekte hela dagarna.”
”Vad bra, gumman. Men nu måste du vara trött. Ska du inte gå och vila dig lite?”
”Jo, kanske det. Man har ju inte fått så mycket sömn dom senaste dagarna.”
Jag gick in på mitt rum och slängde mig på sängen. Men jag kunde inte sova. Jag kände för att göra nånting. Spela data? Nej. Va med kompisar? Nej. Jag tänkte och tänkte och tillslut kom jag på det. Det var bästa idén jag fått på länge. Jag skulle skriva en novell om den här sommaren. Om allt som har hänt under sommarlovet! Shiit vad bra det skulle bli! Jag satte igång direkt.

Och nu sitter jag här. Det var lite svårt att komma igång med novellen, men det blev ju bra tillslut. Eller vad tycker du? Den här ska mamma få läsa! För det här var verkligen den bästa sommaren jag har varit med om med både bra och dåliga saker. Den bästa var nog att jag fick min Danne tillslut. Jag älskar lyckliga slut.

Skriven av: Elisabeth Ahlman

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson