Den beskyddande vännen

Det var en sval vårdag i maj. Svaga brisar dansade runt mina grenar och lekte med mina löv. Det var en härlig dag med solen som sken. Några svalor cirklade över min krona, men jag ville inte ha deras sällskap. Fåglar har aldrig varit intellektuella, åtminstone aldrig i närheten av människorna. Jag önskade att den lilla flickan i det stora röda huset skulle komma ut. Hon brukade sitta i skydd från solen under min täta krona och dingla med benen när hon satt på mina stadigaste grenar. När hon besökte mig ute i trädgården så hade hon ofta med sig ett ritblock, där hon ritade hemska bilder av en flicka. På många av bilderna blev flickan slagen, på andra bilder var det oerhört verklighetstrogna sår som var avbildade. Flickan i ritblocket var väldigt lik flickan som besökte mig. Jag brukade undra om det var bilder av vad som hade hänt henne, men varje gång jag tänkte på det blev jag deprimerad så jag sköt alltid bort tanken. Det var hemska bilder men ändå vackra och det är inte ofta ett träd som jag får besök av en människa så jag uppskattade alla besök.

Hon kom inte ut till mig den dagen.

När solen stod mitt på himlen och kyrkklockorna klämtade i fjärran, såg jag en pojke i flickans ålder komma gåendes mot huset. Jag tänkte först att han var en vän till flickan, men sen kom jag att tänka på flickans bilder. Jag drabbades av panik och hoppades verkligen att han inte skulle slå henne. Det var den enda gången i mitt liv som jag innerligt önskade att jag inte var förankrad i marken via mina rötter. Jag ville in till flickan och skydda henne men det enda jag kunde göra var att vänta. Väntan var olidlig.

Efter vad som kändes som en evighet kom pojken ut. Han såg orolig ut och flackade med blicken, varpå han sedan snabbt sprang därifrån. Jag undrade om han hade dödat henne.

Plötsligt fick fåglarna ovanför min krona en väldig fart. De flög iväg och det tog mig en stund att förstå anledningen. De hade blivit skrämda av ett tjut från en reflexfärgad bil, med blinkande blå lampor, som susade fram över asfalten på flickans gata. Bilen stannade framför flickans hus och två män sprang ut med en bår i händerna. De rusade in i huset.

När de kom ut igen bar de flickan på båren mellan sig. Hon var medvetslös och hade röda märken från något runt och smalt som hade omslutit hennes hals. Hennes handleder var färgade röda även dem. Såren såg nya ut och vinden förde med sig en lukt av järn. Männen från den snabba bilen förde in flickan i den och körde iväg. Jag hoppades att de var snälla och skulle hjälpa flickan. Jag själv kunde ju inte göra det.





Duvorna pickade i asfalten under mitt lövverk och den vita flaggan med det röda korset vajade i vinden framför sjukhuset. Detta var en hemsk plats att vara planterad på. Varje dag kom det skadade människor hit. Jag hade nog inte överlevt mina år som björk om jag inte hade sett all kärlek mellan människorna och glädjen när de tillfrisknade.

En dag när solen stod högt på himlen kom en flicka i ung ålder inrullandes på en bår genom sjukhuset. Hon hade röda märken runt både halsen och handlederna. Jag kände djup sympati för henne. Hon såg dock inte ut att lida, kanske var hon van vid smärta. Jag såg henne inte länge men jag kunde ändå inte förskjuta henne ur mina tankar på hela dagen.

När besöksförbudet inträdde på sjukhuset hade ingen besökt flickan, det vet jag för hon hade placerats i ett rum nära mig så jag kunde höra alla samtal genom ett öppet fönster. Tre sjuksköterskor hade pratat om att några ambulansförare hade fått ett samtal från en anonym pojke som hade berättat om att en flicka hade försökt ta sitt liv. Sköterskornas röster hade kommit från rummet där flickan, som vägrade lämna mina tankar, låg, så jag förstod att det var det var hon som de pratade om. Den pojken måste ha räddat hennes liv.

Vid midnatt såg jag en pojke smyga sig in till flickan. De började prata men jag hörde inte så bra. Det enda ord jag lyckades urskilja var ett "tack". Det var en svag och ljus flickröst som uttalade det.

M.A.L

15 årig tjej som är fast i en värld av musik. Det passerar inte en enda dag utan att jag lyssnar på musik. Något annat än musik jag älskar är mina vänner, min familj, sport, filmer, sova, mat och böcker ;)
M.A.L är medlem sedan 2016 M.A.L har 2 publicerade verk