Den dagen

När han öppnade dörren och klev in i rummet log jag. Jag bara log. Kunde inte göra mycket annat. Det kändes som om han stannade hela min värld. Allt som nyss hade snurrat på som vanligt stannade plötsligt till och blev stående helt stilla. Som en frusen sjö eller ett vasstrå när det inte blåser. Jag vet inte vad det var som var så speciellt med honom, det kanske var leendet, hållningen, utseendet eller blicken. Jag vet inte, det enda jag vet är att jag blev som paralyserad.
- Hej! sa han.
- Hej, sa min klassföreståndare och log milt.
- Jag tror att jag ska gå i den här klassen.
- Oscar Olsson?
- Ja.
- Då har du kommit rätt.
Jag märkte inte att jag bara stirrade på honom. Inte förrän Kalle knuffade till mig så att jag höll på att ramla av stolen.
- Aj! vrålade jag.
Jag kände genast hur alla blickar riktades mot mig. Det tycker jag inte om, jag trivs inte i rampljuset. Jag satte mig ordentligt på stolen igen och försökte koncentrera mig på något annat än Oscar. Det var svårt. Kalle lutade sig mot mig.
- Vad fan är det Ville!? undrade han.
- Jag vet inte, svarade jag helt sanningsenligt.

Efter lektionen kände jag att jag inte hade fått särskilt mycket gjort. Kalle, som satt bredvid mig och tydligen hade upptäckt att jag vände mig om hela tiden för att titta på Oscar som satt på en bänk längst bak i klassrummet, märkte att det var något med mig.
- Vad är det med dig, är du bög eller? frågade han halvt irriterat.
- Bög? sa jag med frågande min.
- Ja. Du stirrar på Oscar hela tiden. Borde du inte hålla lite mer koll på tjejerna?
- Vadå?
Vilket ordförråd. Jag började känna mig som en riktig tönt. Bög?
- Nej, herregud! Vad tror du om mig! utbrast jag.
- Jag vet inte, men du var ganska…
Eftersom jag inte orkade höra mer av den onödiga diskussionen började jag gå mot matsalen i hopp om att Kalle skulle släppa ämnet och följa efter. Det gjorde han inte. Han verkade inte ha en tanke på att äta lunch.
- Känner du honom?
- Nej, hurså?
- Varför stirrade du då?
- Jag stirrade inte på honom.
- Försök inte, Ville! Tror du inte att jag såg?
- Såg vad?
- Att du glodde på honom!
- Jag glodde inte.
- Du glodde!
Jag började ana irritation i rösten och bestämde mig för att det var bäst att fly fältet istället för att stanna och kämpa, i alla fall när det gällde Kalle.
- Jag måste på toa, gå före du, sa jag och försvann in på en av kill-toaletterna innan Kalle hann säga något.
Jag låste dörren noga och pustade ut. Sedan vände jag mig om.
Jag antar att jag förväntade mig att få se den välbekanta toaletten med papper överallt och kiss på toaringen. Jag förväntade mig väl inte att det skulle stå någon där. Kanske var det därför jag blev så förvånad.
- Hej, sa Oscar.
Hade jag inte sett honom? Bara öppnat dörren, klivit in och låst?
- Såg du mig inte? frågade han.
- Nej, svarade jag och antog att jag såg ganska skräckslagen ut, vilket jag naturligtvis också gjorde.
Pulsen slog hårdare och kinderna började hetta. Ibland är världen liten. Så liten att det nästan inte är klokt. Men jag trodde inte att sådant hände på riktigt. Bara i dåliga filmer eller ogenomtänkta böcker. Jag stod helt stilla och hade inte en tanke på att han kanske ville ut.
- Vad gjorde du här inne? frågade jag nästan irriterat.
- Tvättade händerna innan maten. Vad gjorde du själv?
- Skulle på toa.
Vi stod ett tag och granskade varandra, Oscar och jag. Jag kände de bruna ögonen över mig och slog ner blicken. Vad var det som var så speciellt med honom? Jag hade lust att berätta för honom precis hur jag kände. Hur kände jag egentligen? En värme? En varm känsla som spred sig från tårna upp till hårfästet. Vad var det? Kärlek? Knappast. Killar känner inte kärlek för andra killar. Det gör de inte.
- Jag tror jag gillar dig, sa jag.
Herregud! Vad var det jag stod och sa? Att jag gillade en annan kille? Han stirrade bara på mig.
- När du kom in i rummet var det som om allt stannade. Ingenting spelade någon roll längre, jag vill bara ha dig nära, berättade jag.
Ändå förstod jag inte varför jag berättade det för honom. Jag hade känt honom i någon timme, och ändå stod jag här och försökte förklara något för honom. Något underbart.
Oscar log nästan. Jag trodde i alla fall att han log. Sedan såg han med ens allvarlig ut och sa:
- Jag är säker på att vi kommer bli goda vänner. Kanske till och med riktigt goda vänner. Men aldrig mer än så.
Han passerade mig, öppnade dörren och gick ut. Jag tog ett steg ut ur toaletten, som om jag ville stoppa honom, men hejdade mig. Vad hade jag gjort?

Skriven av: Karin