Den där kvällen

Den där kvällen..


Novell
Elvira var 16 år. Hade mörkt kort hår och bruna vackra ögon.
Hon var lång och smal, snygg och söt och bar nästan alltid ett leende på läpparna.
Ja så beskrev i alla fall hennes kompisar henne.
Hon hade ensam hyrt en liten stuga över halloweenhelgen ute i skärgården.
Visst hon hade trevliga grannar som precis gått i pension, och en läcker kille, hon ville utforska killen lite mera den här veckan, så hon tänkte bjuda med honom på fest i helgen.
När hon mötte honom på bryggan på eftermiddagen blev stämningen spänd emmellan dom.
Hon kände en lätt rodnad över ansiktet.
Killen skruvade besvärat på sig och blåste bort en svartlockig hårslinga ifrån pannan.
- Jo, började Elvira.
- Det är ju fest nu i helgen uppe vid bergen, ja du vet hos Ange, jo jag undrar om du vilje följa med.
Hur korkat lät det där egentligen, hon lät ju inte klok, vad skulle han tro om henne?
Killen spratt upp i ett leende.
- Äntligen får man fart på den här lilla skitön, sa han och stirrade rakt på Elvira.
Hon kände en lättnad genom sig och kom på att hon inte ens visste namnet på läckerbiten som stod framför henne.
- just det, vad heter du? Frågade hon ironiskt.
- Carlos, och du?
- Elvira! svarade Elvira och slätade till kjolen.
- Bra då ses vi i helgen… kom över till mig vid .. åttatiden? Sa carlos och väntade på svar.
- Absolut, sa elvira och gick mot sin stuga.
När dom skiljdes gick dom med ryggarna mot varandra, Elvria kunde inte låta bli att låta blicken falla bakåt på Carlos, han smälte i hennes ögon, så underbar han var.
När hon gick in i stugan kände hon sig iaktagen på något konstigt vis, men hon visste ju att det bara var hon i stugan, som vanligt var det väl bara inbillning.
När hon klädde av sig och stod spritt språngade naken framför spegeln hörde hon steg bakom husknuten.
Hon svepte snabbt om sig morgonrocken och gick mot fönstret.
Ute var det mörkt, man såg inte särskilt mycket, kanske var det bara ett djur eller så.
Elvira visste att här fanns inget läskigt, men när hon lade sig kunde hon ändå inte sluta fantisera om det värsta.
Men sedan kom hon att tänka på Carlos, Carlos med det svartlockiga håret, med den välbygga kroppen.
Tänk honom smekande över hennes kropp..
Elvira var oskuld, och ville förlora den genom en kärleksfull natt med mycket kärlek! Att förlora oskulden var ingen snabbis eller att man utnyttjade den för vem som helst, nej för elvira var det viktigt.

Nästa morgon när Elvira vaknade märkte hon att dörren stod på glänt.
Hon kastade sig upp ur sängen och såg sig omkring, hade hon inte låst, vem hade öppnat dörren?.
Elvira känner sig rädd, vem kan ha varit här mer än grannarna? Dom skulle ju aldirg gjort något sådant här, anges fest är inte förrens ikväll så hennes drickarkompisar borde inte vara här redan nu!
Någon har alltså brytit sig in!

Elvira klädde sig snabbt och gickk i raskt takt över till Carlos.
Han bodde i en mysig liten blå stuga mitt över henne.
Hon sneglade på klockan när hon knackade första gången på dörren.

Carlos kom och öppnade, han såg nyvaken ut.
- Förlåt!, pep Elvira, jag vet att det är tidigt, men jag måste prata.
Carlos log sitt underbara leende igen och gjorde en gest mot att hon får komma in.
Aldrig, och redan nu hade Elvira fått tro sig se Carlos i kalsonger, men det fick hon.
- Frukost?, Carlos gick mot kylskåpet.
Elvira tvekar först…men
- Ja tack, jag är utsvulten, svarar hon och ler
Han öppnar kylskåpet och ställer smöret på bordet
- Ja vad var det nu du ville prata om, frågar han gäspande.
- Jo… min dörr stod på glänt imorse men jag låste den ju igårkväll. Någon har alltså varit inne i min stuga under natten… säger Elvira räddsamt.
Carlos stannar upp där han står med mjölken i handen.
- Det var som fanken!, här ? på denna fina ö? Inbrott?
, Han ser ut att inte fatta någonting.
Elvira suckar.
- Ja intevet jag ! någon har ju i alla fall varit inne i min stuga. Hon tar en tugga på mackan som ser en vecka gammalt ut.
Carlos kommer fram och sätter sig på huk framför henne.
Ja inte skulle han fria inte..
- Om du känner dig rädd vet du att jag alltid finns här och du kan sova här… han avslutar med en öm klapp på låret på henne.
Elviras tankar sprids runt i huvudet, carlos & hon..
Hon försöker att inte låta så glad…
- Tack.. vad…. Snällt?, säger hon generat.
Det piper till i Carlos mobil och han öppnar smset kvickt.
När han läst klart ser han stirrig och allvarlig ut.
Elvria slutar tugga och tittar på honom
- Vad?, frågar hon frågevist.
Carlos sväljer..
- Jag brukar få nyhetsrapporter på min mobil där jag finns.. och..
- Och?
- Ja det står..
Han läser texten högt
Våldsam man går lös ute i den västra skärgården, vid upptäckter kontakta efterlyst 0900-256 365.
Elvira känner att maten håller på att komma upp, och gråten är påväg.
En våldsam man? Här i skärgården, var det han som hade öppnat hennes dörr på natten? Han kan ju göra vad som helst.
Hon sätter handen för munnen och reser sig.
Carlos sätter en gräns med foten.
- Lugn , hit kommer han knappast, dörren kan ha blåst upp, vi ska på fest ikväll och vi hör mera där!
Det gör inte elvira ett dugg lugnare, utan bara mer frustrerad.
Hon känner hur brösten krymper av förskräckelse och hur hudcellerna drar ihop sig, nu är hon riktigt rädd.

- Får jag.. du vet. Sova. Ja… här.. någon n.. INATT?
Carlos kramar om Elvira.
- Ja det får du!
Fixa iordning dig så checkar vi lite på tv sedan drar vi upp mot festen, säger han och ler igen, som vanligt.
- Och du föresten,säger han och trummar med fingrarna, vi bor i östra och inte västra skärgården.
Elvira ger honom en kall blick, hon vet ju att en mördare kan fly vart som helst.
Mördare? Hade hon en mördare i sina tankar? Han var våldsam, han var säkerligen nog inte mördare!

Hon gick över till sin stuga igen, ensam.
Hon försökte att inte tänka på den där mannen, men det gick inte, hon sneglade hela tiden mot dörren.
Elvira satte på den lilla brasan som stod vid väggen och klädde sig sedan i sin korta kjol och det tighta linnet som visade en bit av magen.
Sedan betraktade hon sig noga i spegeln.
Hon suckade när hon upptäckte finnarna under luggen.
Brunkrämen stod vid sängkanten, när hon skulle lyfta på den upptäckte hon ett märke på byrån.
Hon spärrade upp ögonen och tittade noga, det var ett märke från en kniv eller något vasst.
Förra sommaren kunde hon kanske ha slintit med något vasst…. Men hon hade inte tillräckligt bra minne.

Hon sminkade klart sig med mascaran och tog sedan den tunna blusen över sig.

På festen var det verkligen drag, musiken spelades högt och det stod människor överallt.
Det stod sprit och vodka fint uppradat på borden.
Ange hade en rätt så stor stuga.
Och där kom hon, snygg som vanligt, uppklädd i minimal kjol och magtröja, sotig under ögonen men glad som alltid.
- Tjena gumman! Kommer du ensam?, hon gav henne en varm kram.
Elvira rodnade lite men log.
- Nej jag kommer faktiskt inte ensam, det här är Carlos, hon tog honom på axeln.
- Åh de var som fan!, inte visste jag att du kunde få såhär snygga boys!, Ange blinkade mot Elvira och vände på klacken och gick.
Carlos sneglade sakta på Elvira och gav henne en undrande blick.
- Hon skämtade, sa hon med avlägsnad ton.
Dom hällde upp lite vodka i ett varsitt glas och satt och snuttade på.
Elvira brukade inte dricka annars så hon blev lite fnittrigt och snurrig av alkoholen.

Plötsligt tog Carlos elviras hand och dom gick ut på dansgolvet.
Det var en lugn låt.
Carlos famnade om henne och dom gungade sakta fram och tillbaka.
- Du är vacker, viskade han i hennes öra, och smekte henne över ryggen.
- Och så är du sa hon tillbaka och tittade honom djupt in i ögonen.
Han böjde ner huvudet för att kyssa henne, den blev lång och kärleksfull.
- HAPPY HALLOOWEEN!, ange hoppade galet runt och slängde med håret.
Elvira skrattade och drog med sig Carlos in till deras soffrum, där var det lugnt och tyst.
Där började dom sakta att kyssas igen och Elvira knäppte försiktigt upp sin kjol och lät den sakta falla ner för hennes ben. Dom hjälpte varandra av med kläderna och så lade dom sig på soffan med en filt över sig.
Elvira blev nervös..
- J..a…ja..eh, är… har aldrig gjort det förut, sa hon och blev snabbt generad.
Carlos log och smekte henne över håret.
- Det är lugnt, vi tar det försiktigt sa han.
Den natten blev den underbaraste i hela hennes liv, Carlos hade tagit hennes oskuld!
Dom hade älskat i över en timma, och det var fantastiskt.


Dom stannade ett par timmar till på festen, av allt vimmel så tappade dom bort varandra så elvira var tvungen att gå hem genom skogen alldelles ensam.

Hon gick med raska steg hemmåt, det var kolsvart ute och natten var kall.
Hon var lite snurrig av spriten också.
Plötsligt kände hon sig iaktagen igen, och hon hörde olika prasslande ljud.
Elvira kände sig rädd, och tankarna om den våldsamma mannen snurrade runt i huvudet!
Hon började springa och hörde steg bakom sig, hon hann inte vända sig om förrens hon kände något vasst och hårt i ryggen.
Hon skrek till.
- HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP! HJÄLP MIG NÅGON.
Hon kände nu den otroliga smärtan i ryggen och såg hur blodet kom rinnandes nerför midjan.
- HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP MIG, HJÄÄLP!, hon skrek så mycket hon bara kunde, men smärtan var för mycket.
Hon lade sig ner på marken och grät, handen låg som ett plåster på ryggen.
Hon hörde steg bredvid sig.
- håll käften slampa, hörde hon och kände hårda slag mot armarna och benen.
Någon sparkade henne.
Nu klarade hon längre inte smärtan.
Allt värkte och hon hade längre ingen känsel.
Hon såg bara nu , suddigt hur hennes kläder slets av och hur någon slet i henne, sparkade på henne, spottade.
- ELLVIIIRAA! , hon hörde bara svagt någon mörk röst eka genom skogen.
Den mörka mannen som höll på med henne fick bråttom att skynda sig från platsen.
Men den blodiga kniven låg kvar bredvid henne.
- ELVIIRA!!, hon hörde att det var Carlos.
Hon kände hur någon tog henne runt nacken och bar upp henne.
Hon kände klappar mot kinderna.
Plötsligt kom hörseln svagt tillbaka.
- ELVIRA, SNÄLLA, VAKNA, JAG FÅR INTE FÖRLORA DIG, ELVIRA?!
Carlos tårar rann ner för kinderna och han ringde direkt 112.
Det tog inte lång tid innan ambulansen och polisen kom på plats i den mörka skogen.
Dom lindrade snabbt in Elvira med de hjälpmedel hon behövde.
Carlos satt med huvudet i händerna och lät tårarna rulla ner.
- Allt är mitt fel, jag skulle följt henne, skulle letat mer en vad jag gjorde efter henne.
En kvinlig sköterska klappade honom på ryggen.
- Det kunde ändå gått lika illa, sa hon, Elvira har blivit knivhuggen i ryggen, sparkad och slagen mot huvud armar och ben, och tyvärr, våldtagen.
Carlos bet ihop och tittade på sköterskan.
- Hur mår hon?
- Det är allvarligt, och det bli inte värre än att hamna i rullstol.
- Rullstol? Carlos kände hatet inom sig, om han bara följt henne hem behövde hon inte hamnat i rullstol.
Han gick in i ambulansbilen för att hälsa på henne.
Hon såg sjuk ut , skadad.
- Hej, kved hon fram och grät.
- Jag hamnar i rullstol, förlåt att jag..
- sch, det var mitt fel att jag tappade bort dig, och att detta hände det kommer följa med mig som en plåga i mitt liv, jag vill inte att den som jag älskar mest av allt ska ha fått bli behandlad såhär, och jag bryr mig inte ett dugg om att du får sitta i rullstol eller inte, för det har ingen betydelse av kärlek. Jag kommer ta hand om dig och ge dig äkta kärlek. Jag kommer aldrig lämna dig. Jag ska döda den jävlen som gjorde såhär mot dig, en underbar människa.
Elvira började gråta och dom famnade om varandra.
- Alltid vi, sa hon!, och det var ingens fel att detta hände.
- Men du blev knivhuggen, våldtagen och misshandlad , fröstår du hur hemskt det är? Det som var bra var att du förlorade din oskuld med mig och inte genom att bli våldtagen!
Hon nickade, och dom kysstes.

Och dom levde lyckliga framöver, carlos tog hand om elvira, och tillsammans fick dom en liten dotter!



Såhär illa kan det gå! Men alla är lika mycket värda även om man sitter i rullstol eller inte, eller har andra skador.
Man kan vara kär i någon ändå, och det här bevisar att är man någon äkta partner så lovar man att vara trogen och ta hand om en!

Av Nathalie edström 12 år.
25/10-04.

Skriven av: Nathalie