Den dödliga flykten del 13

Efter några timmars sömn i det lilla rummet som jag hade förts in i, så bankade det på den låsta dörren. Jag gäspade och satte mig upp på den ganska hårda madrassen som låg i rummet och tittade mig omkring i rummet. När dörren ryktes upp så stod en soldat och ropade ut någonting strängt och pekade åt sidan. Jag gick med långsamma steg, men när jag skulle gå förbi honom så tog han tag i min nacke och puttade mig framåt så att jag tappade balansen och ramlade på marken. Jag reste mig snabbt upp och gick raskt. Mina armar var som pendlar gick fram och tillbaka. Jag vågade inte vända mig om. Nej, jag vågade bra inte vända mig om. I det här ögonblicket var det just det som var det läskigaste. Jag höll min blick förstelnad och höll den rakt framåt. Att bara gå fram med en fullt beväpnad man bakom var väldigt obehagligt. Jag hade lusten att be honom att fara åt helvete, men i det här fallet är det nog bäst att låta bli.

När jag väl kom ut i den friska morgonluften så fick jag solen rakt mot mina ögon. Jag fördes bort till en stor åker och såg direkt många som arbetade och slet som bara den. Det dröjde inte länge till jag fick syn på en inhägnad som omringade åkern. Jag fattade snabbt att jag hade gått i fällan, och att den enda utvägen härifrån är samma väg som man kom in. Jag fortsatte att gå med blicken neråt i marken. Plötsligt som råkade jag gå rätt in i en vakt utan att se mig förr.
- Oops, tänkte jag bara. Jag kände att det skulle hända grejer nu, eller sen. Jag vet faktiskt inte när det skulle hända men jag kände på mig iallafall att det skulle hända något förr eller senare. Jag följe efter vakten längs den jordiga gången emellan åkrarna. På åkrarna jobbade barn och kvinnor. Jag såg inte en enda man som jobbade. Jag tänkte bara att jag kommer att hamna i slavarbete. Det var en fråga som jag bar på. Det var om Jianah var här, om hon ens var vid liv överhuvudtaget. Om Rokshad var okej eller inte hade jag ingen aning om. Tankarna snurrade bara runt utan att stanna. Inombord så såg jag inte ut som något annat än ett stort frågetecken. Jag kom till min plats, tog upp krattan som låg på marken och började arbeta. Vakten sa någonting som jag inte ens förstod. Svårt att ta order på ett språk som man inte ens begriper. Solen stekte över åkern där vi jobbade. Mitt jobb var att rensa ogräs. Inte min stil men vad ska man göra. Arbetet tar mig förhoppningsvis härifrån. Tiden gick mycket långsamt. Det kändes att den gick ännu långsammare med tiden. Hungern blev som ett aggressivt monster som slog som om någon slog mig i magen, fast inifrån. Jag knep igen magen och fortsatte att arbeta. Att stå ut var det enda sättet.

En stund senare så går en flicka som ser ut att vara i min ålder, fram till en vakt och frågar något. Jag hör inte vad hon frågar. Plötsligt så ger vakten henne ett kraftigt slag mot ansiktet. Hon tappar balansen och ramlar. Jag vänder snabbt ner för att visa att jag var uppe i mitt arbete. Min lust var att reagera men jag bestämde mig att inte lyda den. Nu blev det svårt att koncentrera sig för det var nu det dåliga samvetet kom. Jag vände sakta upp blicken och såg henne gå tillbaka till sin plats. Blåmärket som hon hade fått i ansiktet syntes tydligt. Jag följde henne med min blick. Hon fortsatte sitt arbete sakta, och platsen där hon arbetade kunde jag se inom synhåll. Man kunde tydligt se att hon var nedstämd. Bara det gjorde att jag fick mer ont i magen. Vakterna var precis överallt. Det spelade typ ingen roll var nånstans som man vände blicken. Jag spelade som om att jag var i min lilla värld för att visa att jag var fokuserad.

Efter några timmars intensivt arbete så blev det dags för lunch. Jag hade ingen aning var jag ska gå nånstans så jag följde bara efter alla de andra. Vi gick in igenom en dörröppning där det fanns en trappa som ledde oss neråt. Rummet som vi kom in i var väldigt slitet och sunkigt. Borden var brunmålade och de stod på rad efter varandra. Jag var stilla med blicken en lång stund utan att röra den. Kön var lång, otroligt lång. När jag vände blicken framåt så hade kön kommit en bit fram som jag följde bara efter.

När jag hade kommit längst fram i kön så såg jag flickan som blev slagen av vakten där uppe på åkern. Jag följde henne med blicken tills hon satte sig. Jag tänkte nämligen ta och sätta mig bredvid henne. Jag tog brickan med tallrik med mat och gick mot bordet, men på vägen så stannade jag upp och glodde ner på maten som såg ut som en gammal sörja och ingenting annat. Jag gick fram till borden där den där tjejen satt vid och satte mig mittemot henne. Hon började att stirra på mig och tittade ner igen. Vi hade nog samma inställning när det gällde maten. Jag var så himla hungrig så jag tog en tugga av sörjan. De såg inte gott ut och det var inte heller. Trots det så beslutade jag mig att tvinga mig själv att äta. Det var det enda som skulle vara steget framåt. Jag tittade på henne och såg ner hon lyfte upp sin blick mot mig. Det fick mig att känna något. Jag vet bra inte riktigt vad. Efter en stund så reste flickan såg och lade en ihopvikt lapp på bordet. Jag följde henne med blicken när jag gick iväg. Jag tog lappen och öppnade den. Den är skriven på kurdiska. Det är ju det språk som jag också talar. Lappen var antagligen nyskriven. Så här stod det:

Hej.
Jag heter Nadja och vill jättegärna bli kompis med dig om du vill.

Per Skoglund Larsson

Jag är en glad kille som är född 1999. Jag bor i Stockholm och ett av mina största intressen är att skriva.
Per Skoglund Larsson är medlem sedan 2016 Per Skoglund Larsson har 30 publicerade verk