Den dödliga flykten del 15

Den natten kunde jag verkligen inte sova. Min hjärna var full med läskiga tankar och jag kände att det var mycket värre än mycket annat. Man kunde faktiskt känna att den var på högvarv. Jag låg på den hårda madrassen på rygg och hade blicken mot taket. Just då tyckte jag att jag hörde något från korridoren, men jag bestämde mig för att ligga kvar där jag låg. Jag försökte somna men det gick inte. Jag längtade efter den mjuka sängen som jag hade hemma. Det gick inte ens och jämföra mellan den här sängen och den hemma. Den här var hårdare, mycket hårdare. Efter att jag hade vänt mig om flera gånger så satte jag mig upp och satt på sängkanten tittandes in i cellväggen. Tystnaden var väldigt skrämmande och den gjorde mig mer rädd. Jag tittade mig omkring i det tomma rummet och sen styrde blicken mot den låsta dörren. Jag reser mig upp och går mot dörren med små steg. Jag lade mitt huvud mot den kalla betongdörren och hörde bara vinddragen som kom utifrån. Jag höll huvudet mot dörren längre i väntan på något, eller någon skulle komma. Jag bankade på dörren och var samtidigt medveten om att ingen skulle komma, men jag gjorde det ändå. När jag hade gjort det några gånger så bestämde jag mig att ge mig. Jag fick känslan att det var lönlöst. Jag gick tillbaka till sängen men just då så hörde jag skrik i korridoren utanför, men försökte att ignorera det. Plötsligt så hör jag att det blir knäpptyst i samband med att ett skott avfyras. Jag backade in mot väggen samtidigt som hjärtat gick upp i högvarv, igen. Rätt som det är så hör jag Rokshads röst klart och tydligt.
- Rokshad, är det verkligen du? frågade jag. Han skrek ut mitt namn av lycka och lät exalterad. Han tog tag i dörren för att öppna den medan jag backade. När jag väl såg hans ansikte så sprang jag till honom, kramade om honom och grät av lycka. Det var en lättnad att få se honom igen, vid liv framför allt.

Vi hann knappt säga något till varandra förrän vi var tvungna att springa.
- Vi letar upp Jianah och sen sticker vi härifrån, säger han. Jag blev väldigt fundersam när han hade sagt det sista ordet.
- Men vet vi ens om hon är här, frågade jag
- Nej men jag misstänker det, svarade han. När vi gick längs korridoren så hörde men röster ovanför oss. Vi började småspringa men jag stannade upp helt plötsligt vilket gjorde Rokshad förvånad.
- Jag har fått en ny kompis här och vi måste ta henne med oss härifrån. sa jag. När jag hade sagt klart meningen så blev Rokshad ytterst tveksam.
- Vi har inte råd att riskera vårt liv i onödan, sa han
- Det här nödvändigt, förklarade jag. Jag bad om hans tålamod. Han nickade till. Vi stannade upp och ställde oss längs med väggen när vi fick syn på en trappa som ledde neråt.
- Vem ska vi leta efter, förresten, frågade han
- Bara en ny kompis, svarade jag. Rokshad suckade djupt innan vi fortsatte. Jag kollade om jag såg någon i närheten. Det var nämligen knäpptyst. Det var exakt den typen av tystnad som jag inte tyckte om.
- Nu, viskade jag snabbt och så tog vi oss till trappan som var där framme och gick ner.

När vi kom ner på våningen under så blinkade lysrörslamporna i taket. Vi smög för vi visste ju inte om alla sov eller inte. Jag kände mig tvungen att fråga Rokshad.
- Tror du att vakterna är vakna vid den här tiden, frågade jag lite blygt.
- På ett sånt här revir så är finns det med största sannolikhet vakter som vakar nattetid, svarade han. Jag var oberedd på just det svaret om jag ska vara ärlig.
Jag fick syn på att han hade en pistol i bakfickan. Just det fick mig att undra.
- Du har en pistol, sa jag. Han tittade på mig.
- Jag lyckades sno den ur en vakts bälte utan att han märkte något, svarade han. Jag nickade och såg någon pöl längre bort. Jag tog mig dit för att koll var det är med Rokshad bakom mig. Jag närmade mig och satte mig på huk så observera det. Jag doppade pekfingret i det och lyfte upp fingret och höll det framför mina ögon
- Det där ser ju ut som blod, sa han förvånat.
- Det är blod, sa jag och reste mig och klev över blodpölen. Längre fram så gick dit en korridor där man kunna välja om man ville gå vänster eller höger. Vi stöd dit genom att föra så lite oväsen som möjligt. Just då hörde vi någonting. Vi backade tillbaka på direkten. Rokshad stod beredd med pistolen redo i sin hand med jag hade en skarp blick mot det håll ljudet kom ifrån. Vi satte oss ner och väntade och bara för det så blev det tyst igen. Jag gick fram för att kolla om kusten var klar. Jag vågade egentligen inte göra det men jag gjorde det ändå. Allt jag såg var långa, tomma och tysta korridorer åt båda hållen
- Psst, sa jag till Rokshad som sen reste sig och kom mot mig. Han pekade mot höger och så gick vi åt det hållet. Vi smög försiktigt och när vi kommit en bit så låg det en täckning på marken. Vi småsprang fram och tog upp den och såg två fina och färgglada figurer på med varsin pratbubbla. I den ena pratbubblan så står det att den ena figuren heter Jianah och den andra pratbubblan står det att den andra heter Nadja. Det var då jag blev ytterst fundersam.
- Jahdia, var är det, frågade Rokshad och tittade på teckningen.
- Tror du..., frågade jag och pekade på Jianahs namn
- Att Jianah kan vara här i närheten, avbröt han snabbt. Vi tittade oss om.
- Nadja, där är hon jag menade, sa jag och tittade på Rokshad
- Finns hon här då, frågade han
- Ja, svarade jag envist och försökte formulera det så att Rokshad skulle tro på det.
- Vilket håll vi än går så håller vi alltid ihop från och med nu, sa jag. Rokshad instämde helt.

När vi hade tagit oss en bit igenom de trånga korridorernas hörde vi väl tydligt att vi inte var ensamma, Rösterna som hördes var manliga. auktoritära röster som pratade i munnen på varandra. Min rädsla började kännas mer och mer för varje sekund som gick. Rokshad tog fram sin pistol ur sin bakficka och räckte fram den.
- Jahdia, viskade han och rörde på huvudet. Jag gjorde inget annat än att följa hans steg. Rösterna kom närmre och närmre.
- Fort, vi måste gömma oss, sa Rokshad bestämt. Vi tog oss tillbaka och sprang åt andra hållet så fort vi kunde. Det var nu man kände att man var i panik. Det här var exakt som att spring vilse i en labyrint och ha människor som jagar en på samma gång. När vi sprang in så kommer en beväpnad soldat mötande från andra hållet. Vi såg att det gick en väg in så vi tog den vägen, men det visade sig vara en återvändsgränd som inte ledde någon vart. Vi hade gott in i fällan. Vi stod blixtstilla och var knäpptysta. Nu vet jag inte om han såg oss eller inte.
- Har du skott kvar, frågade jag Rokshad. Han nickade. Nu hörde vi verkligen att soldaten var nära, mycket nära. Jag tittade på Rokshad och han nickade för att visa att han var beredd. Jag gjorde likadant mot honom. Han ställde sig upp och ställde sig framför mig. Nu var soldaten snart runt hörnet och det började kittla rejält i mina nerver. Helt plötsligt så kastade Rokshad sig runt hörnet och sköt. Jag satt fortfarande kvar och när soldaten föll ner på golvet. Jag reste mig upp och hjälpte Roskhad att dra in honom så vi hade lite längre tid på oss att ta alla vapen och all ammunition som vi nu hade tillgång till. Jag såg att soldaten bar på ena ryggsäck. Jag tog och öppnade den och hittade en låda av rostfritt stål. Jag tog ut den och öppnade.
- Ojojoj, sa jag när jag såg att det var gott om ammunition i det rostfria stålskrinet. Jag passade på att ladda geväret så att det var fullt.
- Ska vi ta med ryggsäcken?, undrade Rokshad.
- Det är ju klart att vi ska, svarade jag som om det var en dum fråga. Jag tittade för att kontrollera om kusten var klar. Rokshad lade ner skrinet i ryggsäcken och gav den till mig.
- När jag säger till så springer vi längs hela korridoren, sa jag och fick en nick av Rokshad som svar. Jag lyssnade om jag hörde om någon var i närheten. Det verkade vara lugnt.
- Nu, signalerade jag och så sprang vi så fort vi kunde igenom den långa korridoren.

När vi hade sprungit upp och ner, höger och vänster så tyckte jag att jag hörde Jianahs röst. Det var inte lätt att höra var den kom ifrån. Jag försökte och följa rösten noga men så började jag höra röster på nytt från soldater. Det hördes att de var oss de letade efter. Vi kände att vi närmade och Jianah eftersom att hennes röst hördes att tydligare. Men när korridoren svängde kände vi att korridoren ledde oss bort från henne.
- Säg att det här är att är en skämt, sa Rokshad när vi stannade upp. Jag funderade och funderade. Vi beslutade oss att fortsätta. Det kändes som om man sprang i en tunnel som aldrig tar slut. Vi ville att det skulle finns en väg in till vänster, vilket det också gjorde. Snacka om att man har tur ibland. Det visade sig vara en återvändsgränd men en lucka på golvet. Jag försöker få upp luckan. Det går inte.
- Backa lite grann, sa jag till Rokshad som lydde direkt. Jag tog mitt gevär och siktade mot låset och sköt. Det hjälpte inte.
- Äsch, sa Rokshad och stirrade på luckan. Jag tänkte ropa efter för att se om jag kunde få något svar, men jag kom på att det inte var riktigt lämpligt. Vi bestämde oss för att gå tillbaks för att fortsätta att leta.

Helt plötsligt så fick jag en idé.
- Kom, sa jag till Rokshad och ledde honom samma väg tillbaka som vi hade gått.
- Vart ska vi, undrade han.
- Tillbaka dit där vi hörde Jianahs röst, svarade jag utan att titta på honom.
Vi sprang och sprang så fort vi kunde tillbaka till platsen vi hörde Jianah sist. Men när hade kommit tillbaka dit så hörde vi ingenting. Vi blev väldigt fundersamma båda två.
- Vi springer tillbaka, sa Rokshad snabbt. Vi sprang tillbaka igen och lyssnade efter Jianahs röst. Vi hörde absolut ingenting. Allt som hördes var våra fötter när det trampade på marken. Vi sprang förbi återvändsgränden där vi var och fortsatte. Korridoren gjorde en fyrtiofemgraderssväng och sen gjorde den en till lite längre fram. Längre fram så såg vi en stäng dörr på vänster sida. Vi bestämde oss snabbt att försöka ta oss in. Vi kände på dörrhandtaget. Det var låst.
- Vi skjuter upp dörren och sen får vi se, sa han. Jag nickade och siktade mot geväret med munstycket nära låset. Jag räknade ner tyst för mig själv och avfyrade mitt skott när jag hade kommit ner till noll. Rokshad drog ner handtaget och öppnade dörren.
- Var bra vi är är asså, sa han och log mot mig. Jag instämde med ett leende och så gick vi in. När vi hade kommit in så stänge vi dörren försiktigt.
- Hallå, hörde vi en röst säga. Vi kunde snabbt räkna ut att det var Jianah röst och tog oss dit.
- Jag vaktar här så går du, sa Rokshad.
- Okej, svarade jag långsamt och fortsatte att gå.
- Jianah, sa jag med en normal ton. När jag hade gått en bit så såg jag en trappa som ledde neråt. Jag tyckte att det var här ifrån jag hörde rösten så jag bestämde mig för att gå ner för att kolla.

Per Skoglund Larsson

Jag är en glad kille som är född 1999. Jag bor i Stockholm och ett av mina största intressen är att skriva.
Per Skoglund Larsson är medlem sedan 2016 Per Skoglund Larsson har 30 publicerade verk