Den dödliga flykten del 19

När jag försökte att öppna mina ögon så stängdes de igen. Jag andades långsamt ut och satte mig att samtidigt som jag öppnade mina ögon. Jag var inte på samma plats som tidigare. Inne i mitt huvud blev det helt tomt. Jag satte mig upp och hade en känsla att jag var påväg att somna.
- Vakna, sade jag tyst till mig själv. Rummet lystes upp av ljuset som kom utifrån in genom springorna i taket. Jag kände hur brisen svalkade min nacke. Jag gick mot en dörr som var stängd. Jag kände om den gick att öppna. Den var låst och det hjälpte inte att jag tog i för kung och fosterland. Dörren satt fast som sten. Jag släppte dörrhandtaget och började gå runt i cirklar. Jag tänkte och tänkte så att min hjärna började koka. Jag började höra röster men lika snabbt som jag började höra dem så upphörde de genom att bli tystare och tystare och så fortsatte det bara så. Jag försökte att ropa på hjälp men det var som om att ropa till en vägg. Jag började att känna mig lite hängig, inte bokstavligen men det var något åt det hållet. Jag satte mig ner och stirrade ner mot golvet. Minnesbilderna av mamma kom tillbaka. Henne röster svävade omkring i mitt huvud. Jag saknade henne mer än någonting annat. Hennes mat, hennes leende, hennes sätt att vara och så vidare. Jag saknade allting med henne. Jag bara ville att våra dagar tillsammans skulle upprepas på nytt. Minnena fick mig nästan att börja gråta av saknad.

Rätt som det var så knackade det på väggen. Knackningen gjorde mig fundersam och ännu mer fundersam när det knackade ännu en gång. Jag tog mig snabbt till väggen och satte mitt ena öra emot.
- Jahdia, sa en röst genom väggen. Jag förstod direkt att det var Rokshads röst och det var det som gjorde mig lite lugnare. Det var bara som en stor lättnad för mig.
- Rokshad, är det verkligen du? frågade jag och trodde knappt mina öron. Hela mitt inre fylldes av lycka.
- Är du skadad, frågade han.
- Inte så värst, svarade jag med min ena kind mot den svala cementväggen. Jag drog min hand längs med marken. Jag insåg att det var ett misstag när jag kände att jag skrapade upp handen så att det blev litet sår på handflatan
- Aj, sa jag tyst och tittade på såret. Det kändes faktiskt att golvet var lite grovt.
- Har du hittat någon väg ut än?, frågade Rokshad. Jag tittade omkring i rummet och fick syn på en hög av torra löv som låg i ett utav hörnen. Jag grävde i högen och såg en trälucka som man kunde öppna
- Jag tror att jag har hittat något, sa jag. Luckan gick upp när jag drog i handtaget
- Bingo, tänkte jag. Jag kröp ner för att se efter om jag kunde komma till Rokshad via den vägen. När jag var påväg upp igen på andra sidan väggen så blev det nästan för smalt för att jag ska komma igenom. Det var trångt, bökigt och jobbigt för att det var som en trång liten tunnel så först ledde ner och sen upp igen, som ett u.

När jag tog mig upp när jag till slut kunde så lade jag mig på golvet med blicken rakt neråt. Jag började känna en hand som ströks över mitt hår. Jag tittade upp och såg Jianahs ögon när hon tittade rakt in i mina. Hon log och jag gjorde detsamma.
- Jag tror att jag har hittat en flyktväg, sa Rokshad och just när han sa det så blev min blick stel.
- Var?, frågade jag lite ivrigt. Jag reste mig upp och vände på mig. Han gick fram till en dörr, höll i en avlång metallskiva och petade med den inne i springan. Han grävde för att försöka att få upp låset. Det såg omöjligt ut. Det kanske var så också att det var omöjligt.
- Kommer vi att komma ut?, frågar Jianah nervöst.
- Hoppas det, svarade jag och kände mig som ett frågetecken. Rokshad försöka att pilla upp låset. Efter en stund så lät det någonting
- Aah, det kanske ordnar sig, tänkte jag tyst för mig själv. Jag började snart att tvivla om det överhuvudtaget skulle gå, men jag sa ingenting. Sekunderna kändes längre än de egentligen var, speciellt när man var inlåst. Nu ville jag bara ut härifrån. Det ville vi alla men speciellt jag och Jianah. Men samtidigt visste vi att vi inte skulle kunna härifrån fortare för det. Jag började att höra när Rokshad började att pusta. Jag reste mig och gick fram till honom
- Låt mig försöka, sa jag och bad om den avlånga metallbrickan.
- Om du tror att du kan få upp dörren så visst, sa han och gick och satte sig bredvid Jianah. Det var inte lätt att se in i springan. Man såg knappt någonting om man säger så. Under tiden så satt Rokshad med Jianah på golvet och höll om henne.

Timmarna bara gick och natten närmade sig. Nattens kyla svalkar faktiskt skönt efter att solen har givit oss sin värme. Det var skönt ett tag men sen så blev det kallt. Vi kröp ihop och höll om varandra. Det var det enda sättet att hålla oss varma. Under kvällen så var det liv uppe på gatan och hos oss fanns det ett hopp att någon skulle hitta oss här, eller gå hit och kanske till och med kunna hjälpa oss ut. Vad vet jag, Men så blev det inte och det hade jag också räknat med, men man kunde iallafall hoppas. Vi satt inlåsta i den ''cellen'' hungriga hela den kvällen. Vi tänkte att vi skulle svälta ihjäl. Vi försökte somna men vi var så hungriga så det gick inte. Livet på gatan bara fortsatte som om vi inte var här. Vi försökte att ropa men det var meningslöst alltihopa. Jag tittade på Rokshad otåligt.
- Vad gör vi?, frågade jag
- Det finns inget mer och göra just nu än att försöka sova, svarade han. Jag instämde och tittade upp i taket. Jag tittade på Jianah som hade somnat. Livet uppe på gatan var det som höll mig och Rokshad vakna. Nattlivet var ingenting jag förstod mig på. Inte så konstigt egentligen med tanke på att jag är en sån som kommer från landsbygden. Rokshad satte sig lutad mot väggen och var påväg för att sova.
- Du behöver också sova, sa han och tittade på mig. Jag nickade. Jag försökte somna men det gick inte..

Jag satt uppe vaken en lång bit in på natten och bara tänkte. Min nervositet var det som höll mig vaken. Från gatan hördes det prat och utöver det så var det bara vinden som blåste. Från gatan så hördes det en låt som jag tyckte kändes igen. Den fick mig att tänka på mamma för den sjöng hon alltid när jag var yngre. Det var som om en bild av henne kom upp i mitt huvud. Jag grät nästan genom att tänka på henne. Jag blundade och försökte att somna men efter några sekunder så öppnades mina ögon igen. Just då så kom det några ungdomar som ställde sig rakt ovanför oss och började at prata högt.
- Varför måste ni ställa er just här, tänkte jag. Att de valde just den här platsen var så himla typiskt. Det blev så att jag bara satt där och lyssnade på konversationen som de hade. Man kan säga att orden kastades åt höger och vänster. Efter ett tag gick dem och sen så försökte jag att somna

Nästa morgon så var det helt knäpptyst på gatan ovanför. Inte ett enda ljud hördes. Jag såg mig omkring och så såg jag att dörren stod på glänt. Det var inget annat än märkligt med tanke på att den var ju låst igår kväll. Jag reste mig och gick bort mot dörren för att kika ut. Jag backade in igen när jag hörde en bil som åkte förbi. Jag avvaktade för att kontrollera om han skulle komma tillbaka eller inte. De gjorde han inte vilket betydde att kusten var klar.
- Vakna, sa jag och väckte Jianah och Rokshad. De tyckte säkert att jag var galen eftersom det var jättetidigt på morgonen
- Vad är det?, frågade Rokshad och gäspade.
- Vi kan komma ut härifrån, svarade jag ivrigt. Rokshad uppträde som om jag hade inbillat mig. När han såg dörren var öppen så trodde han inte sina ögon
- Hur fick du upp dörren?, frågade han förvånat.
- Den var öppen när jag vaknade, svarade jag och fattade lika lite som han. Han gick ut genom dörren och gick långsamt upp för en stentrappa som ledde upp till gatan. Han såg sig omkring.
- Väck Jianah så sticker vi med en gång, sa han tyst. Jag nickade och gick in för att väcka Jianah. Det var inte lätt och väcka henne med tanke på hur djupt hon sov. Jag mindes inte att hon sov så här djupt som hon faktiskt gjorde. Till slut så lyckades jag väcka henne. Hon var väldigt trött men nu när vi hade läge att ta oss härifrån så var det hög tid att ge sig av.
- Jag är trött, sa hon och gnuggade i ögat.
- Ja men vi måste ge oss av, sa jag för det var nu det var fritt fram och det var viktigt att vi tog oss fram osedda.
- Jag har kissat på mig, sa hon nedstämt med blicken neråt i marken. När hon sa det så kände jag att jag hamnade i en situation som jag inte vill hamna i.
- Vad gör jag nu, tänkte jag men samtidigt så insåg jag att det inte fanns så mycket att göra. Jag var tvungen att säga att vi fick låta det vara för att linnet som hon hade på sig när hon var ''tillfångatagen'' lämnade vi kvar i bilen så det fanns precis ingenting vi kunde göra.
- Låt det vara och kom nu, sa jag till sist. Hon nickade och tog mig i handen. Vi gick ut igenom dörren och upp för trappan för att sen ge oss av.
- Vi får leta upp en tågstation, sa Rokshad.
- Vet du att det finns en tågstation eller tror du bara det?, frågade jag med en lite hård betoning. Rokshad suckade när jag hade ställt frågan.
- Tror du verkligen att en storstad som den här inte har en enda tågstation, frågade han som om jag var dum i huvudet. Jag sa ingenting och det förväntade Rokshad sig inte heller.

Vi sprang igenom gator, smågränder, alléer med mera för att komma till stationen. Ibland kändes det faktiskt att vi sprang i cirklar. Vi höll utsikt efter skyltar, kartor och annat som kunde hjälpa oss att kom till tågstationen. Vi gick tätt intill varandra med knappt mer än en armlängds avstånd. Vi var tvungna och ta oss från en plats till en annan väldigt snabbt för att ta oss fram på så smidigt sätt som möjligt. Jianah var lika rädd som alltid och det förstod man för vi visste inte någon av oss var som skulle ske härnäst. Just då så hörde jag någonting. Det var ett brummande ljud som jag kände igen och som gav mig onda aningar. Jag fick en känsla av obehag som gjorde att jag bara ville ta mig härifrån för att jag visste att vi inte är säkra i den här staden. Vi följde gatan för att se var den ledde. Vi försökte fråga men det var omöjligt för vi pratade inte turkiska, men vi mötte en som förstod oss. Vi frågade var tågstationen låg nånstans.
- Gå inte till stationen, sa hon
- Varför, frågade jag innan hon gick närmare oss.
- Ni kommer att dö om ni går dit, sa hon med en mycket orolig betoning. Jag visste inte vad jag skulle svara. Rokshad tittade på mig innan han ställde en fråga till kvinnan.
- Var är det säkraste stället att gömma sig på?, frågade han. Kvinnan började bli hysterisk.
- Jag är ledsen men jag kan inte hjälpa er, sa hon och sprang iväg som om hon flydde bort från någonting. Det kanske hon gjorde också. Nu var frågan om vi skulle följa hennes råd eller trotsa det. Jag stod fundersam och rykte på axlarna.
- Vi borde inte gå till stationen, sa Jianah och tittade upp mot mig. Nästa sekund så hörde jag det där brummade ljudet igen, men den här gången så hördes jag det i blandning med skrik. Skrik som var obehagliga att höra, bokstavligen. Vi hörde bara att skriken och det brummande ljuden kom närmre oss. Vi valde ett håll på måfå och sprang. Nu fanns det ingen tid kvar att tänka, inte i det här tillfället. Gatorna började fyllas med folk och det blev trängre och trängre. Jag greppade tag i Jianahs hand för att försäkra att Jianah och jag inte skulle komma bort från varann.
- Rokshad, var är du?, frågade jag skrikandes
- Till höger om dig, svarade han direkt. För en sekund så kände jag trygg i mig själv när jag hörde när han svarade. Människor sprang från alla möjliga håll, från höger och vänster. Alla trängdes för att man ville bara ta sig härifrån. Det var det enda man ville just nu.

När vi kom ner på en större gata så såg vi en stor tågstation och just då kom jag på vad den där kvinnan sa. Vi hade gjort det just det som hon uppmanade oss att inte göra, att gå till stationen. Men samtidigt så ville vi härifrån. Vi såg hur folk sprang in på stationen. Jag började att undra om det var det rätta. Jag tänkte sen att det kanske var det enda rätta att göra för att jag kom inte på något alternativ som skulle vara bättre. Vi fortsatte springa men rätt som var så ramlade Jianah på marken. Jag tittade på hennes ben och såg ett avlångt skavsår mitt på knäskålen. Hon grät och jag försökte trösta så gott jag kunde men vi var tvungna att fortsätta springa. Vi kom fram till stationen och sprang mot tågen som skulle avgå. Det stod beväpnade vakter överallt. Jag tog tag i Rokshads hand och vi sprang så fort vi kunde. Vi tog oss igenom spärren och nerför den långa, branta trapporna. Vi såg vakter som stod på perrongen, alltså de var överallt. När vi kom ner till perrongen så sprang vi in för att komma med. Jag och Jianah klev på men det var svårt för Rokshad att få plats. Vi skulle bara med tåget, det fanns inget annat. Han försökte ta sig in men det var omöjlig så han springer till nästa dörrpar och försöker att komma in där istället. Men det kommer sig att han inte hinner fram tills dörrarna stängs. Han slår och försöker att dra upp dörrparet igen men en vakt slår ner honom och jag ser hur vakten sätter handfängsel på honom. I samma sekund så lämnar tåget perrongen för att åka iväg. Jianah börjar gråta när hon ser när Rokshad grips. Tåget lämnar perrongen och åker in i en tunnel. Jianah forsätter oavbrutet gråta, hennes tårar faller handlöst ner och jag får för ett tag känslan att jag har svikit henne.

Per Skoglund Larsson

Jag är en glad kille som är född 1999. Jag bor i Stockholm och ett av mina största intressen är att skriva.
Per Skoglund Larsson är medlem sedan 2016 Per Skoglund Larsson har 30 publicerade verk