Den dödliga flykten del 25

Nej, nej, nej, nej, nej. Det här händer bara inte. Allt var påväg att bli perfekt så som det skulle vara och så helt plötsligt sprack det. Men de sa att hans ansökan skulle handläggas ytterligare. Men det kan ta dagar, veckor, kanske månader. I vilken fall som helst så sitter jag och Jianah i en bil påväg ut från stan, till något hem någonstans. Det kanske låg en, fem, tio eller tjugo bort. Jag har ingen aning hur långt det är. Det här var det jag och Jianah absolut inte ville. Min ilska gjort mig så trött så jag knappt kan hålla ögonen öppna. Mannan som körde oss var en socialarbetare i kanske 40-årsåldern, mörkt hår och ljus hy. Jag riktade min blick åt två håll. Antingen ut genom fönstret eller på honom. Jianah sov med sitt huvud i mitt knä. Jag satt tyst, och hade ångest och funderingar på samma gång. Jag hade blickan ut mot fönstret och såg när vi var påväg bort från stan. Mannens mobil ringde. Han tog upp den och svarade. Jag lutade mitt huvud bakåt och försökte att somna.

Ett par timmar senare så var vi framme. Jag vaknade av att bilen stannade plötsligt. Jag öppnade ögonen och såg ett stort tegelhus utanför fönstret. Mannen gick ut, men inte jag. Jag sa åt att Jianah att sitta kvar. Mannen gick och knackade på.
- Jahdia, sa hon
- Kan du vara tyst? frågade jag och tittade mot mannen som stod och väntade vid dörren. Jag väntade tills dörren öppnades, därefter så vände jag bort blick och tittade rakt fram som om jag inte brydde mig. När mannen kom tillbaka så kom en kvinna efter. Jag kom snabbt på en idé.
- Lås dörren, sa jag till Jianah. Hon gjorde det direkt. Inom tre sekunder var hennes dörr och min dörr låsta. De kom för att öppna min dörr men de gick inte för att jag hade låst den. Dem öppnade framdörren och fällde fram förarsätet för att få ut henne ur bilen. Hon gjorde motstånd. Chauffören tyckte på en knapp som gjorde att min dörr låstes upp. Jag tog hennes hand och drog, men det dröjde inte längre förrän jag började att tappa taget. Chauffören gick runt och öppnade min dörr. Han tog tag i min hand och försökte att få ut mig ur bilen. Jag satte min arm hur huvudstödet på sätet framför mig så jag kunde hålla emot, men till slut gick det inte och jag kände att jag började att tappa greppet.

När vi kom in i huset stå fick jag en känsla. Var den negativ eller positiv? Jag vet inte. Vi stod i hallen och tittade oss omkring. Framför oss gick det en lång vit korridor. Mannen tog väskan och visade oss vägen till vårt rum. Jag tittade på chauffören när han vinkade och gick. Vi gick längs den långa korridoren till ett rum som låg längst bort. Vi gick nerför en smal trappa och när vi kom ner som kom vi till en liten hall med två rum. Det ena skulle bli vårt. Rummet var ganska litet, hade vita väggar, var högt i tak och hade en plafond-lampa som hade ett väldigt svagt ljus. Mannen ställde våra väskor vid sängarna och gick ut. När han gick ut ur rummet stängde han dörren efter sig. Jag och Jianah lade oss på var sin säng. Hon tog den vänstra, och jag tog den högra.
- Jag vill inte vara här, sa Jianah nedstämt. Hon vände sig om med blicken in mot väggen.
- Det ordnar sig ska du se, sa jag.
- Tror du?, frågade hon med svag röst
- Om man vill något så måste man tro på det, sa jag till henne. Hon kom och lade sig hos mig i min säng. Jag höll min arm om henne och la min panna mot hennes. Det gjorde henne lugn på något sätt. Jag strödde min hand över hennes hår. Det tyckte hon om. Jag märkte hur tyst det var, som om vi var de ensamma på hela boendet, men det var ju folk här. Det var ju inte så att de var bara vi på hela boendet. Jianah vände sig o .
- Jag är trött, sa Jianah. Jag reste mig upp och bäddade ner henne. Hon somnade direkt.

Jag gick ut och stängde dörren sakta, sakta. Jag gick ut för att se mig omkring. Ju längre jag gick, desto fler röster hörde jag. När jag kommit ur köket så satt ett flertal ungdomar kring köksbordet och pratade. Jag satte mig på en stol som jag såg var ledig. Killen som satt bredvid mig var jämngammal som jag, kanske något år äldre.
- Hej, sa jag
- Hej, svarade han, nickade och log. Sekunder senare tog en kille som satt mitt emot mig fram en kortlek.
- Vad heter du?, frågade han.
- Jahdia, svarade jag. Han nickade och log. Jag såg när killen mitt emot mig började att dela ut korten. Vi skakade hand och han sa sitt namn
- Ahbrendou, sa han och tog upp sina kort. Han frågade om jag ville var med. Jag sade att jag gärna tittade på. Killen som satt till vänster om mig presenterade sig för mig
- Virun, sa han med ett leende
- Jahdia, sa jag och nickade.
- Han är den charmigaste brodern på stället, sa Ahbrendou till mig.
- Sluta skämma ut mig inför alla, sa Virun. Jag flinade lite tyst. Just då kom han som bar in våra väskor på våra rum
- Hej Buorah, sa Ahbrendou och vinkade. Buorah var påväg till diskbänken för att hela upp en kopp kaffe till sig själv. Han tar koppen och sätter sig på en pall, tillsammans med oss. Ahbrendou tittade på sina kort och slängde ett ruter ess på bordet.
- Hur länge har du bott här?, frågade jag honom. Jag blev tyst någon sekund eller två
- I snart två år, sa han och nickade. I samma ögonblick så gick Buorah fram till mig
- Vill du ha något att dricka, frågade han.
- Vatten, gärna. svarade jag och log mot honom. Några sekunder senare så kunde Virun gå ut med en klöver-fyra. Jag fattade aldrig vilket kortspel de spelade. Det berättades att Virun hade tur i spel men otur i kärlek. Bourah kom med ett glas vatten och ställde det bordet
- Tack, sa jag. Han nickade.
- Ahbrendou, det är din tur att blanda, sa en av killarna och frågade mig om jag ville var med
- Okej, då, sa jag. Vi körde poker. Det körde jag och min mamma mycket. Jag älskar poker, det är nog det roligaste spelet som finns. Jag körde ett parti. Där satt vi och hade roligt. Så här roligt har jag nog aldrig haft.

Efter en stund kom Jianah in i köket. Hon gick med långsamma steg emot mig och vågade om hon fick sitta i mitt knä. Det fick hon. Hon gäspade och bad om att få ett glas vatten. Jag satte henne på min stol och hällde upp ett glas vatten. Jag ställe vattenglaset på bordet.
- Nu ska ni få, sa jag och tog mina kort. Jag var nöjd efter två byten. När alla var nöjda så visade vi vad vi hade. Jag vann med flush. Det kändes nästan att det var min turdag när det gällde spel.
- Spelar du poker mycket?, frågade Bourah
- Inte mycket, svarade jag. Det var nog ingen svar som förväntades komma i första taget. Några sekunder senare blev det dags att äta. Jianah och jag var vrålhungriga så det skulle bli gott och få något i magen. Bourah visade oss vägen till matrummet.

Matrummet var stort och målat i mörkblått. I mittan av rummet stod det en avlånga dukat bord med levande ljus. Vi gick långsamt in och satte oss vid bordet. Vi satte och bredvid varandra på platserna längst bort. Det kändes som om man levde i en dröm som hade blivit verklighet. Jag stirrade på skålarna med mat som ställes på bordet. När de sa varsågod så fanns det ingen orsak att vänta längre, vi högg in. Vi åt snabbt, men det var bara för att vi var så hungriga. Bourah tittade på oss.
- Men var kommer ni ifrån?, frågade han och satte sin gaffel i potatisen.
- Vi kommer från Syrien, svarade jag. Han nickade
- Kan man ens bo i Syrien nuförtiden? frågade Virun och tittade ner i tallriken. Jag antog att det var jag som fick besvara den frågan.
- Om man inte vill riskera att blir offer för terrorist-galningar, så nej, sa jag och lade ner gaffeln. Jag tittade på Jianahs tallrik. Men såg att hon var hungrig, för det tog inte en lång stund för henne att äta upp maten.
- Jahdia, kan du skicka vattnet?, frågade Virun. Jag sträckte mig efter vattenkannan och skickade den till honom. Han fick kramp i handen och råkade spilla. Bourah var snabb med att skicka servetter.
- Jag är trött, sa Jianah och hade svårt att hålla ögonen öppna.
- Är det okej att Jianah lämnar bordet, frågade jag
- Javisst, självklart, svarade han snabbt. Jianah reste sig upp, tackade för maten och gick långsamt ut ur matrummet.
- Du får ursäkta....., sa jag
- Nej, det är lugnt, avbröt han snabbt.

Dagen gick. Jag och några ungdomar satt i köket och pratade. Jag satt med händerna runt en varm kopp med te. Te är bland det bästa jag vet. Det har en samt som är helt fantastisk. Te är bara helt fantastiskt. Jag tittar ner i koppen och ser när tepåsen badar i det kokheta vattnet. Vi satt och pratade lite om våran historia om vad vi gjorde innan vi kom hit. Det var intressant och spännande att höra vad man har varit med om. När man hörde någon berätta så var det som om man lyssnade på en saga, och att man bara ville höra mer. När det var min tur att berätta så visste jag knappt var nånstans jag skulle börja. Det var ingen som sa: berätta mer, förrän jag berättade min historia. Hur jag hade flytt och hur jag hade varit förmögen att ta mig enda hit var något som intresserade dem. De ställde massa frågor om hur jag bar mig åt och så vidare. Efter ett tag så reste jag mig upp, tog koppen och ställde den på diskbänken
- Godnatt, sa jag.
- Godnatt, sa alla samtidigt och vinkade.

Per Skoglund Larsson

Jag är en glad kille som är född 1999. Jag bor i Stockholm och ett av mina största intressen är att skriva.
Per Skoglund Larsson är medlem sedan 2016 Per Skoglund Larsson har 30 publicerade verk