Den dödliga flykten del 26

Jag låg vaken länge den natten liggandes i sängen med ögonen upp mot taket. Jag tittade mot bordlampan som stod tänd på nattduksbordet. Jag satta mig upp i sängen med min rygg mot den kalla väggen. Jag tittade på Jianah som sov djupt. Jag reste mig ur sängen och gick ut i den tomma och tysta korridoren. Långt fram såg såg jag några lampor som lyste. Jag kom till köket, gick till diskbänken och tog ett glas vatten. När jag stängde av vattenkranen vände jag mig om och såg altandörren stå på glänt. Jag gick ut för at kolla om det var någon ute. Ahbrendou satt utanför på en stol med armarna hängandes rakt ner. Jag gick fram och sa hej. Han sa hej tillbaka. Jag satte mig ner i stolen bredvid honom och tittade upp mot himlen. Det såg ut som om han tänkte på något
- Tänker du på något, frågade jag
- Mmmm, sa han och log mot mig. Han gnuggade sina händer mot varandra.
- Fryser du inte, undrade jag.
- Nej, svarade han och tittade rakt upp himlen. Jag reste mig och tittade in genom köksfönstret. Efter en stund så gick jag tillbaka till Ahbrendou. Han lade sin hand på min. Han snyftade plötsligt
- Saknar du dina föräldrar?, frågade jag.
- Hela tiden, svarade han och nickade. Sekunden därpå övervägde jag om jag skulle ställa en följdfråga eller inte. Jag bestämde mig för att göra det, för jag tänker att det är bättre att fråga för mycket än för lite.
- Lever dina föräldrar? frågade jag nervöst.
- Min mamma dog i cancer när jag var liten och min pappa tog livet av sig för drygt två år sedan, svarade han med en nedstämd röst. Det skar i mitt hjärta när han svarade på min fråga. Det lät overkligt. Jag kunde bara inte förstå att det var sant. Men jag fattade samtidigt att det var helt sant. Jag hade inte missförstått en enda ord av det han sa.

Efter en stund gick vi in i köket. Jag hällde upp två glas med vatten och gick bar dem till bordet
- Tack, sa han med en nick. Vi satte oss ner vi varsin bordsände. Jag tittade ut genom fönstret och såg det vindstilla lugnet utanför. Ahbrendou tog en slurk ur vattenglaset med blicken bortvänd mot öppningen som ledde till l korridoren. Plötsligt hörde jag något men visste inte var det var.
- Hörde du något?, frågade jag.
- Jag hörde ingenting, svarade han och tog ytterligare en klunk av vattnet. Jag blev skeptisk för en sekund men släppte det. Jag hade inbillat mig det helt enkelt. Efter en stund bestämde jag mig att gå och försöka somna igen.
- Godnatt, sa jag och vinkade.
- Sov gott, svarade han och vinkade tillbaka. Jag gick längs korridoren ut mot ytter dörren för att titta ut. Jag öppnade dörren försiktigt och stack ut mitt huvud. Det var helt knäpptyst ute. Ett par sekunder senare stängde jag igen dörren sakta och gick till mitt rum. Plötsligt så kände jag mig mycket, mycket tröttare. Det kändes som att jag skulle falla handlöst framåt. Jag fortsatte att gå mot mitt rum med en hand mot väggen som stöd. När jag gick in i vårt rum så vinglade jag när jag tog dem sista stegen innan jag lade mig i sängen. Jag tittade på dörren som var öppen. Jag låg kvar och hämta kraft för att gå upp och stänga den. När jag hade kommit upp ur sängen gick jag och stänga dörren. Samma sekund som jag stängde dörren så började jag att känna att jag höll på att somna. Jag kunde bara inte hålla mig vaken, så jag satte mig ner på golvet med ryggen mot dörren och somnade.

Per Skoglund Larsson

Jag är en glad kille som är född 1999. Jag bor i Stockholm och ett av mina största intressen är att skriva.
Per Skoglund Larsson är medlem sedan 2016 Per Skoglund Larsson har 30 publicerade verk