Den dödliga flykten Del 3

Nästa morgon när jag vaknade så gick jag upp och gick ut och kände på den sköna morgonluften. Jag blundade och drog in den sköna vinden genom näsborrarna.
Jag rusade till brunnen och luften upp en hink med vatten och ställde den utanför tältet. Jag gick in i tältet hukandes
- Vakna Rokshad, viskade jag och röde vid honom för att han skulle vakna
- Är det dags?, frågade han gäspande
- Ja, svarade jag. Rokshad satte sig upp och sträckte på sig
- Jianah, sa Rokshad och strödde över handen över hennes kind. Hennes ögon öppnades långsamt och gäspade.
- Ska jag kolla om det finns något att äta, frågade jag Rokshad. Han nickade. Jag gick bort mot min odling för att kolla om det fanns något ätbart. Jag hittade lyckligtvis några majskolvar som man kunde lägga över öppen eld.

Jag försökte att få upp en eld vilket jag fick också. Så lade jag på majskolvarna på pinnar som jag hade byggt grillgaller av. Det funkade helt ärligt riktigt bra. Det tog en stund men det var inga problem, och när de sen var klara fick vi alla lyckligtvis äta sig mätta. Jag och Rokshad delade på en, men vi blev nöjda och glada ändå.

När alla åt upp sina majskolvar vad det dags att ge sig av.
- Dags att ge sig av, signalerade jag och alla började förbereda sig att gå
Vi började lunka bortåt längs grusvägen
- Det är så himla varmt, sa jag. Rokshad instämde med ett leende. Det kändes som om vi var en familj. Pojken och Roskhads lillasyster var så uttråkade så lekte kull medan vi gick. Vi gick, gick och gick och så kom vi fram till ett hus på högersidan som såg ut att vara påväg att falla ihop.
- Stackare som bodde där, sa Rokshad fämtande.
- Stannar här, sa jag till Rokshad och räckte honom ett vapen. Jag gick till huset som såg ut som om det hade brunnit ner. Jag hoppade plötsligt till när jag såg ett skelett ligga under de halvruttna bräderna.
- Stackars man, tänkte jag. Jag rotade bland bräderna och tittade om jag kunde hitta något användbart. Jag suckade över att det inte fanns någonting och jag sprang tillbaks mot Rokshad. Jag fick tillbaka vapnet och så fortsatte vi.
- Vänta, sa Rokshad som började klättra upp för ett träd.
- Se upp, sa han och så föll två stora kokosnöter ner på marken. Jag tog fram kniven och skar upp kokosnötterna
- Här, sa jag och skickade så att alla fick varsin halva. Vi njöt verkliga av den svalkande kokosmjölken
- Hur långt har vi gått nu, frågade Jianah.
- Nån mil, svarade jag och flämtade. Vi kände den varma brisen och såg in mot den skinande solljuset som stod som allra högst på himlen. Jag tog fram kartan som jag givetvis hade med mig och fällde ut den
- Rokshad, sa jag
- Det är jag det, svarade han och kom fram till mig
- Om vi går rakt åt nordväst kommer vi till staden, sa jag och pekade ut staden på kartan
- Det är väl nära Turkiska gränsen, frågade Rokshad
- Rätt så nära, svarade jag
- Hur långt är det till staden, frågade Rokshad
- Dryga fyra mil, svarade jag igen.
Jag vek ihop kartan och la ner den i väskan
- Vi är i staden nån gång imorgon eftermiddag, sa jag. Rokshad nickade och hörde Jianah kommer närmare honom för att få en kram.
- Har du druckit upp din kokosmjölk?, frågade Rokshad henne
- Jag är trött, svarade hon med svag röst medan han satte sig på knä.
- Drick upp kokosmjölken så blir du starkare, sa han, Hon nickade och drack upp den
- Vi måste vidare, sa jag och klappade mina händer och så sprang hon och pojken i förväg. Vi tog vår packning och gick vidare med raska steg mot staden.

Vi lunkade och lunkade och de kändes som om man gick på en stig där man aldrig kom fram. Till slut kom fram fram till en landsväg så vi gick längs med den och kollade var den tog oss. Vägen var såg helt övergiven ut. Inte en bil mötte vid på den närmsta timmen. När vi hade gått ett par kilometer såg gick det en liten återvändsgränd in. Med gick in där för att vila.
- Jag är törstig, snyftade Jianah och tittade upp mot mig
- Jag lovar att vi ska dricka något när vi kommer fram, sa jag. Rokshad tittade på kartan och så förvånad ut.
- Det verkar att vi går från staden, sa Rokshad
- Va!!!, sa jag och bad om att få kartan.
- Men och vi går upp för vägen här och fortsätter på den här gångleden så kommer
vi rätt, sa jag
- Är du säker?, frågade Rokshad tveksamt
- Titta själv, svarade jag och räckte över kartan till honom
- Vi fortsätter, sa Rokshad och tog täten.

Vi fortsatte och gå längs den långa landsvägen men plötsligt hörde såg en gammal Jeep som kom i en hög fart. Jag viftade med armarna men han körde förbi. Sen såg jag att bilisten stannade vid vägkanten längre fram så jag sprang fram till bilen och frågade mannan som röde bilen.
- Kan vi få lift till den här stigen, frågade jag och pekade på kartan. Lyckligtvis så nickade han
- Vi får lift, ropade jag och då började att komma rusande efter. Vi satte oss och på flaket och höll i kanterna och i varandra. Det gick fort också så sjöng ,medan vi färdades fort genom de torra landskapet. Det var längre än jag trodde från början så vi hade tur att bilisten hade vägarna förbi.

När vi var framme så gav jag mannen en stor kram för att kunna uttrycka min tacksamhet till honom. Vi tog farväl och började att gå längre och längre in bland den heta öknen. Jag och Rokshad mumlade om allt möjligt
- Hur visste du att det var en god människa, undrade Rokshad
- Jag gick på magkänsla, svarade jag och log
- Vi hade tur den här gången men nästa gång kan det helt gå över styr, sa Rokshad när han höjde rösten
- Vad är problemet?, frågade jag återigen
- Du ber en helt främmande man om att få lift, sa han
- Men..., sa jag och hann inte tala klart innan Rokshad avbröt mig
- Tänk om han var beväpnad, sa Rokshad

Jag tänkte efter var jag skulle säga, men jag kom inte på något
- Vi kör tysta leken tills vi kommer fram till staden, sa han som om han hade helt kommandot. Vi gick sakta men säkert mot staden men raska steg. Jag och Rokshad Gick bredvid varandra, tittade på varann men sa ingenting till varandra tills vi kom från till staden.

De började blir kväll och mörkret lade sig över oss.. Vi hade hittat en liten gräsplätt där vi tog upp tältet och börjar göra ordning oss för att gå och lägga oss. Vi alla var trötta efter en lång dag av gående i den ständiga värmen.
- God natt, sa vi alla till varandra och somnade medan brisen for förbi utanför tältet.

Nästa morgon jag vaknade ''tänkte jag'' gå ut för att gå röra på mig och för att jag skulle komma igång. Jag gick en bit och då såg jag en hel stad framför mina ögon. Jag sprang in för att hämta Rokshad. Jag rörde vid honom och han vaknade direkt
- Kom ut, sa jag och han kom efter.
- Vad är det?, frågade han
Jag sprang ivrigt före och han kom efter.
- Kolla, sa jag. Rokshad trodde inte sina ögon
- Det är staden, sa Rokshad med ett leende

Per Skoglund Larsson

Jag är en glad kille som är född 1999. Jag bor i Stockholm och ett av mina största intressen är att skriva.
Per Skoglund Larsson är medlem sedan 2016 Per Skoglund Larsson har 30 publicerade verk