Den dödliga flykten del 5

- Hallå, sa jag och gick längre in. På marken satt en man med sönderriva kläder och lät som om han var uttorkad. Han satte sin hand på mig som om det var någonting han ville. Rokshad kom och satte sig på huk alldeles intill mig. Han sa något och vi förstod att det inte var vårar språk som han talade. Vi försökte kommunicera med händerna och det gick någorlunda bra iallafall. Han tog fram något gammalt papper som vi från början inte fattade någonting. Men sen förstod vi allt mer vad han ville säga oss. Han började peka på en bild med en soldat på, och sen en bild med ett barn på. Jag önskade att han kunde utveckla så att vi förstod, men problemet var att han inte talade vårt språk. Så det blev lite svårare att tolka honom. Men vi fick fram den grundliga informationen.
- Ge mig ett handtag, sa jag till Rokshad och så tog vi tag i varsin hand och bar ut honom i skinande solljuset. Det sågs på honom att han var uttorkad. Vi bar honom längs gatan och kunde vinka in en bil som tur stannade vid oss. Jag frågade föraren om de talade de språk som jag talade. De gjorde han inte så jag vi använda händerna där också för att förmedla det jag ville säga. Han förstod som tur var vad vi menade och var så snäll och hjälpa honom på nåt sätt. Sen försökte jag fråga om vi kunde få lift. Han förstod och nickade. Rokshad avbröt och viftade med sin hand att vi inte skulle åka nånstans med nån. Han nickade och körde iväg.

- Vill du inte komma ut ur stan?, frågade jag Rokshad argt.
- Det handlar inte om det, sa han. Det handlar att vi inte kan lita på någon.
- Jaja, sa jag. Vi sprang mot centrum för att sen komma ut på andra sidan stan. Vi såg när den stora gatan var ockuperad med folk som sprang ut från stan.
- Nu måste vi hålla ihop, sa jag petande när vi sprang mitt inne i den skräckslagna folkmassan.
- In här, hojtade Rokshad hastigt med alla oss andra efter sig. Vi sprang en genväg för att undvika den stora folkmassan och för att vara på den säkra sidan. Jag kände svetten rinna ner längs kroppen och jag kände även svetten i mitt ansikte. Kändes som om jag sprang i ett lopp nästan. Vi sprang in på en smal parallellgata till den stora gatan där alla sprang. Plötsligt så hördes det massa skrik från den stora gatan och jag kände mig helt maktlös i samma sekund.
- Fortsätt bara, sa Rokshad. Vi sprang tills gatan till slut.
- Jag orkar inte längre, sa Jianah pustande
- Bara lite till, sa Rokshad och tröstade henne. Pojken satte sig ner lutande mot husväggen
- Kom igen, sa jag till honom. Han tog min hand och Jianah var med på spåret
- Okej hörni, vi får inte ge upp, sa jag och tog i pojkens hand. Vi kollade om det var säkert att gå på den stora gatan.
- Kom igen, sa jag och vi sprang längs den stora gatan som ledde ut ur stan. Mitt hjärta började dunka och dunka för varje meter vi sprang.

Efter en stund så såg med skymten av en pansarvagn lite längre bort. Nu blev jag rädd. Alltså, nu blev jag rädd. Vi sprang tills vi kom till en tvärgata. Jag dirigerade in de andra så att jag ensam hade ögonen mot pansarvagnen. Jag gick intill husväggen så att jag nuddade den. Jag tog upp vapnet som jag fick gratis av den där handlaren. Men hursomhelst, Jag siktade mot pansarvagnen och sköt. Den fortsatte bara framåt och jag tog min väska och sprang i full galopp efter de andra.
- Fort, ropade jag och hade alla de andra efter mig. Vi stannade vid en husvägg och jag såg mig om. Den kamouflagefärgade pansarvagnen var inom synhåll så jag gick ut med vapnet i hand och såg bestämt mot pansarvagnen. Jag dirigerade de andra över gatan och jag gick sist
- Jahdia, hojtade Rokshad och viftade dit mig. Jag gick fram och såg mig om.
- Vänd om, sa jag snabbt och ledde alla tillbaka för att hitta en annan väg. Vi sprang in på en tvärgata så vi kunde undvika onödiga risker. Vi sprang ut på en stig som ledde ut från stan

Vi sprang snabbt och gjorde det ganska lång bit.
- Måste vi springa?, frågade Jianah.
- Ja, svarade ja men jag önskade att jag svarade nej.
- Fortsätt bara, ropade Rokshad ivrigt. Vi sprang tills vi kom till en förstörd kyrka som låg avlägset mitt ute i den öppna naturen.
- Göm er här, sa jag snabbt och jag gick i vapnet i min hand för att avsöka området. När det visade sig att kusten var klar så gick jag in för att hämta dem.
- Vi kan fortsätta, sa jag.
- Fy vad du skräms, sa Roskhad. Jag såg på honom med en arg min när vi fortsatte mot bergen som låg långt framför oss framför oss

Efter någon timme när vi kommit fram så tittade vi upp mot bergstoppen.
- Men nu driver du med mig va, sa Rokshad
- Har du något annat förslag, sa jag lite argt
- Äh, nej, sa han
- Va tyst då och upp med dig, sa jag argt och lät honom gå före den här gången.
Han tog ett stort kliv och fortsatte uppåt längd det branta berget med mig sist i ledet.
Det var mest så att vi fick gå en och en i stort sett uppför hela berget.

När vi sen kom upp till toppen då såg vi vakter som stod på rad: Det såg ut att de hade gevär i sina händer
- Ducka, hojtade jag hastigt till. Jag förde upp ögonen, siktade på en och träffade. Då började de skjuta mot oss och sprang i mot oss. Det var ganska svårt att sikta för att de var på väldigt långt avstånd? Jag duckade och tog några djupa andetag.
- Är de många, frågade Rokshad
- Inte så värst. svarade ja och tog fler andetag. Jag vände mig om och avfyrade ett skott på måfå och hukade mig igen.
- Jahdia, sa Jianah
- Tala inte med mig nu. sa jag och försökte få ned soldaterna som sköt mot oss. Jag hukade mig igen.
- Kan vi inte ta oss runt berget, frågade Rokshad.
- Det är dessvärre en omväg, sa jag och var fokuserad på att sikta. Tills jag hade missat för många skott kom jag på att Rokshads förslag inte vara så dumt ändå
- Vi tar omvägen. sa jag och vi gick ner för berget för att fortsätta längs med det. Vi sprang så fort vi kunde på stigen.

När vi väl hade nästan runt så stod mig med våra ryggan mot bergväggen.
- Har vi ett lockbete?, frågade jag viskande. Rokshad nickar och tog upp en pinne som han ränte till mig. Jag kastade ut pinnen i hopp om att de skulle komma närmre. Det gjorde de inte.
- Nå, vad gör vi nu?, frågade jag och tittade på Rokshad som såg ut som ett frågetecken. Jag suckade när han rykte på axlarna.
- Här, sa jag och räckte över ett vapen till Rokshad. Jag avfyrade ett skott och träffade en i bröstet. Soldaterna ropade till varann. Antagligen om skottet som jag avfyrade.
- Gå, sa jag och skickade iväg de andra. Nu hörde jag att de var påväg mot mig. De kom närmare och närmare.

Per Skoglund Larsson

Jag är en glad kille som är född 1999. Jag bor i Stockholm och ett av mina största intressen är att skriva.
Per Skoglund Larsson är medlem sedan 2016 Per Skoglund Larsson har 30 publicerade verk