Den dödliga flykten del 6

Jag dirigerade bort de andra längre bort till den andra änden av kullen. Jag sköt ett närskott och soldaten föll ner som en pinne på marken. Jag gick till de andra och laddade om geväret. Hela min kropp skakade.
- Får jag pistolen? frågade Rokshad snabbt. Jag räckte över pistolen till Rokshad när jag såg skymten av en soldat på andra sidan.
- Vi tar varsin sida, sa jag och laddade geväret. Jag tittade ut försiktigt och drog in huvudet snabbt igen. Jag pustade och kände att mitt hjärta började att bulta. När en soldat kom till Rokshads sida så lade han krokben och satte sig ovanpå. På min sida så hade en soldat vänt sig om och då fick jag min chans. Jag tog en strypgrepp på soldaten så han skulle tappa andan. Han var så himla stark så till slut tappade jag greppet om honom och föll ner på marken. Han tog fram sitt gevär, jag mitt och så siktade vi mot varandra. Jag hann skjuta innan när han precis var påväg på att avfyra sitt skott. Han föll ner pladask mot marken och jag sprang tillbaka till klippblocket för att ta skydd.
- Fick du honom?, undrade jag
- Ja, sa han och suckade. Jag tog mig tillbaka till min post och såg de andra soldaten närmade sig honom som jag hade skjutit. En av soldaterna skrek till och pekade rakt mot mig. Jag backade mot Rokshad och laddade geväret. Hans steg hördes tydligt vilket var väldigt obehagligt. När jag såg skymten mot honom så sköt jag honom. Han ramlade på rygg med armarna utsträckta.
- Fort, sa jag till de andra som tog sig runt hörnet
- Det är flera här, viskade Rokshad. Jag tog mig fram så jag var först i ledet med mitt gevär i högsta hugg.
- Två stycken, viskade Rokshad och bad de andra att hålla för öronen. Han sköt och tog snabbt skydd igen. Han höll ut handen för att visa ett tecken för att vi skulle vara knäpptysta
- Jag nockar honom och du skjuter, sa jag. Rokshad nickade. När vi hade läge så reste jag mig hastigt upp och nockade bössan på honom så han tappade balansen och ramlade. Rokshad var snabb och sköt soldaten i huvudet så han skulle dö på direkten. Jag drog in honom snabbt bakom klippblocket för att se om han hade någon ammunition.
- Ingen ammunition, sa jag
- Förbaskat, sa Roskhad lite besviket. Han gick småningom tillbaka mot klippväggen igen.
- Jag behöver din hjälp, sa jag till Rokshad bestämt och bad honom att komma till mig.
- Jag smyger på dem och du står här som en backup, sa jag. Han nickade.
- Jahdia, sa Jianah lite ledsamt
- Inte nu, sa Rokshad till henne och tog med hennes hand från min arm. Jag smög framåt mot soldaterna som stod bortvända. Jag stannade när jag kände att jag var på lagom avstånd, då siktade jag och sköt. När jag sköt ner den ena så vände sig den andra om men jag var så snabb så han inte hann avfyra innan jag hann skjuta ner honom. Jag pustade ut några gånger innan jag sa till de andra att vi kunde fortsätta.

Vi joggade i lagom fart och kände när solen stekte på oss. Vi var mitt ute i den varma vildmarken och det var helt vindstilla. Plötsligt så frågade Jianah en helt oväntad fråga.
- Varför vill de döda oss, frågade hon. Pojken tittade också upp mot mig med undrande blick. Jag visste knappt vad jag skulle svara så jag bad Rokshad att förklara.
- Så här är det, sa han och satte sig framför henne. Det är för att vi är på flykt och jag bör inte låta dig höra det här, men.... Han visste själv att hon var alldeles för liten att förstå och han ville inte göra henne rädd i onödan.
- När vi kommit i säkra händer kommer du nog att förstå, sa Rokshad och klappade henne på axeln.

Vi lunkade vidare genom den ensliga ödemarken. Rokshad tog upp kartan och tittade på den.
- Hur långt har vi gått sen vi var i staden?, frågade jag Rokshad
- Nästan fem mil, svarade han. Han tittade ner i kartan och upp emellanåt. Själv nynnade jag på en melodi som jag mindes sen jag var yngre.
- Snart kommer vi att komma till ett inhägnat område, sa Rokshad. Jag bad honom att få se på kartan. Kartan gav mig en suckande blick.
- Vi måste ta oss runt, sa jag och gav honom kartan. Vi gick med raska steg rakt på för att sen se vad vi hamnade.
- Tror du det är soldater där?, frågade jag
- Säkert, svarade han och stoppade ner kartan i väskan. Pojken och Jianah gick bakom oss och pratade om alla olika saker, om lekar de skulle vilja leka och så vidare.
- Hur långt är det kvar, frågade Jianah.
- Jag vet inte, svarade jag ryckande på axlarna. Jianah sprang ikapp mig för att hålla mig i handen.
- En damm, hojtade jag. Pojken och Jianah sprang fram till dammen för att dricka. Vi sprang efter. Vi var så törstiga så vi sörplade i oss vatten i flera minuter. Smakade inte lika som vatten i brunnen hemma men det släckte törsten ändå.

Jag tog kartan ur Rokshads ryggsäck och vek ut den. Jag såg att vi var mindre än en mil från den turkiska gränsen.
- Roskhad, ropade jag och han kom mot mig.
- Vi är mindre än en mil från den turkiska gränsen, sa jag igen. Han tog en närmare titt där jag pekade och på den turkiska gränsen. Han tänkte tyst för sig själv.
- Vi har gått långt och vi behöver krafterna, sa han
- Ska vi slå läger, frågade jag och han nickade. Vi såg när pojken och Jianah vilade vid dammen.
- De är som du och jag, sa jag till Rokshad. Han instämde helt.

När vi hade fått upp tältet så såg jag skymten av en buffel.
- Jag har tändstål, sa Roskhad
- Det menar du inte, sa jag och tog upp geväret. Jag sprang bort och hukade mig bakom en sten. Buffeln sprang bort en bit och jag följde efter. Jag vill bara ha nånting och äta men jag tänker samtidigt att en buffel tar en tag och äta upp och den är väl tung att bära med sig.

Plötsligt såg jag en fågel landa på en gren på ett träd i närheten. Jag siktade på den och avfyrade ett skott. Den föll ner med huvudet före mot marken. Jag höll i benen på fågeln och gick tillbaka till lägret. När jag kom tillbaka så visade jag upp fågeln.
- Ingen buffel men det blev nånting iallafall, sa jag. Alla tjoade och var överlyckliga.

När fågeln var rensad, uppskuren och låg på elden så lekte vi en ordlek, där en beskrev ett ord och så skulle någon annan gissa vad det vad för ord som den beskrev. Vi gjorde det före maten, när vi åt och fortsatte i flera timmar efteråt. Vi satt uppe sent och drog massa skämt. Det fick oss att inte tänka på det hemska, vilket vad rätt skönt ändå. Det hann bli midnatt innan pojken och Jianah gick och lade sig. Rokshad gick och lade sig samtidigt som dem. Vi sa godnatt till varandra och jag tittade när de gick in i tältet. Jag bestämde mig för att sitta uppe en stund. Det var typ min favoritstund på dagen. Jag satt och stirrade in i elden och emellanåt tittade jag upp mot stjärnorna som lyste upp himlen.

Per Skoglund Larsson

Jag är en glad kille som är född 1999. Jag bor i Stockholm och ett av mina största intressen är att skriva.
Per Skoglund Larsson är medlem sedan 2016 Per Skoglund Larsson har 30 publicerade verk