Den dödliga flykten del 8

Jag hörde rösterna som skrek till varandra utanför tältet. Nu hörde man att de var precis utanför.
- Kryp in i längre in i hörnet men nudda inte väggarna, viskade jag. Jianah nickade. Jag stack ut den främre delen av geväret genom den lilla öppningen. Det var svårt att sikta för att alla soldater sprang omkring och letade efter oss överallt.
- Kom igen nu, sa jag tyst för mig själv. Plötsligt såg jag en springa rakt mot tälten. Jag tog min chans att skjuta och jag träffade honom rätt på bröstet. Jag hörde hur alla andra soldater reagerade. De började snacka ihop sig med varann medan Rokshad viskade något. Jag tog mig närmare tältväggen för att höra vad han vill säga.
- De kommer från det här hållet också, sa han och det var just det som jag var rädd för. På min sida så började de att sära på sig och då sköt jag ner den soldaten som var närmast oss. Efter att jag skjutit ner några stycken så hörde jag att Rokshad skrek på hjälp.
- Jag kommer snart tillbaka, sa jag och gick ut genom tältet.
- Jahdia, sa Jianah oroligt. Jag tog mig snabbt ut och sköt ner de sista som var på min sida av tältet. Rokshad tog sig mot mig för att ta skydd.
- Nu skulle man behöva någon bomb av något slag, tänkte jag och kastade blicken på helikopter som stod parkerad en bit bort. Rokshad öppnade min väska för att ta flera kulor
- Det här är det sista, sa han nedstämt.
- Skojar du?, frågade jag chockerande
- Nej, sa han och sköt ner en soldat som var typ en meter ifrån honom. Det var några kvar att skjuta ner innan vi var helt säkra.
- Jag tar de sista, sa jag bestämt och räckte honom min kniv. Han höll med och tog emot kniven. Jag reste mig upp, sköt ner två soldater på två skott och hukade mig igen.
- Jahida, sa Jianah som satt inne i tältet och var livrädd.
- Vi är snart färdiga, svarade jag. Jag reste mig och sköt ett skott på den soldaten som var närmast oss. När det var ett fåtal soldater kvar som sprang dem iväg mot helikoptern. Jag sprang efter dem och men jag var knappast beredd på att de skulle vända sig om och skjuta mot oss. Jag och Rokshad sprang tillbaka mot tältet och hukade oss. De sade något till varandra. När de stod stilla för att ladda om sina vapen så sköt jag och lyckades inte bara att få ner en utan två av de tre soldaterna som stod där
- Han är min, viskade Rokshad men helt plötsligt så tänkte soldaten gå in i tältet där pojken och Jianah var gömda
- Vad gör vi nu, frågade jag Rokshad nervöst. Han rusade fram och högg soldaten i ryggen när han precis började att öppna upp dragkedjan till tälltet. Rokshad öppnade tältet och bad Jianah och pojken att komma ut
- Kom, ropade jag och småsprang mot helikoptern. De andra följde efter

När vi kom fram så var Rokshad lite fundersam
- Hur tänker du nu, undrade han. Jag saktade ner och vände mig om.
- Jag har en plan, svarade jag och fortsatte framåt mot helikoptern.
- Låter lovande, svarade han med en suck. När vi hade kommit fram i till helikoptern så öppnade jag dörren och steg in. Jag kollade om allt var säkert så vi inte hade gått in i en fälla, vilket vi inte hade gjort. Jianah och pojken steg in i helikoptern, men inte Rokshad. Han stod kvar nästan som en staty
- Men kom då, sa jag och vinkade ombord honom
- Du kan glömma att jag sätter mig i den där mackapären, svarade han argt. Jag tänkte nästan åka utan honom när han sa så där, men efter allt gräl så steg Rokshad lyckligtvis ombord ändå. Han kom ombord med en djup suck medan jag hade hittat nyckeln som satt i.
- Funkar det här nu då, frågade Rokshad tveksamt. Jag nickade och satte på tändningen. Jag visste egentligen inte vilken knapp som var vilken, så jag tryckte lite på måfå. Propellern sattes oväntat igång när jag tryckte på en knapp. Jag la märke till att den var symbolen markerade på vissa knappar och spakar så jag använde mest dem. Jag kände snabbt att jag hade fått kontroll på var de olika knapparna hade för funktioner. Spaken visste jag vad den hade för funktion, det var inget att snacka om.

Efter en stund av tryckande och babblande så lyfte vi och kunde åka iväg. Jag såg en spak så visade upp och ner och när jag höll den uppåt som gick vi högre upp.
När vi hade lyft var så blev det lite vingligt, men än så länge så hade vi inte kraschlandat. Snart hade vi kommit fram till den turkiska gränsen, vilket kändes som en seger. Jag kan säga att det är tack vare helikoptern som vi kommer över den turkiska gränsen utan att bli upptäckta. Helt plötsligt så hände något
- Vad var det, frågade Jianah oroligt
- Jag vet inte, svarade jag och rörde vid spakarna. Jag började att märka att vi gick lägre och lägre ner och jag fattade ingenting. Jag visste nu att vi kommer att kraschlanda. Vi gick ner till tjugo, femton, tio meter och ner.

När vi hade landat, helt på ett oplanerat sätt så föll jag fram med huvudet mot instrumentbrädan.
- Gick det bra, frågade jag allihopa och lyfte upp mitt huvud från instrumentbrädan.
- Ja, svarade alla och satte sig upp. Själv öppnade jag dörren och klev ut och plötsligt få jag se en man stå framför mig. Jag tog fram mitt gevär med munstycket mot honom.

Per Skoglund Larsson

Jag är en glad kille som är född 1999. Jag bor i Stockholm och ett av mina största intressen är att skriva.
Per Skoglund Larsson är medlem sedan 2016 Per Skoglund Larsson har 30 publicerade verk