Den dödliga flykten del 9

Mannen backade långsamt med händerna upp i luften.
- Lugn, sa han
- Är det någon som ska vara lugn så är det inte jag iallafall, sa jag med en arg betoning. Rokshad hoppade ut helikoptern och ställde sig bredvid mig
- Vad heter du, sa han
- Fabiano, svarade han nervöst med händerna upp i vädret. Rokshad kastade sin blick mot mig och jag sänkte mitt vapen. samtidigt tog mannen ner händerna långsamt
- Jag vill inte skada er eller nåt, sa han men hans blick såg misstänkt ut, som om han ljög. Men det lät ju som om han talade sanning så jag öppnade dörren till helikoptern och ropade att pojken och Jianah kunde komma ut. De steg ut ur helikoptern och ställde sig bakom mig.
- Vilka har vi här då, sa han och sökte sig fram till Jianah och pojken. Jag ställde då hastigt benet för och då kom Rokshad och drog ner honom så han föll baklänges på marken
- Du skulle bara våga, sa jag och riktade geväret mot honom
- Ni får vad som helst, sa han spänt. Mat, skydd eller vad som helst. Jag och Rokshad tittade på varandra.
- Lite mat i magen är aldrig motbjudande. sa Rokshad och vände tillbaka blicken. Nu kändes det lite irrande i magen när jag hörde där här. Vi tog våra grejer och följde med honom.

När vi kom in i byn så blev jag otroligt lugn, alltså så där ovanligt lugn som om att jag inte förstod varför vi hade flytt. Det var evigheter sen när jag var så här lugn. Gatan var fullt med små marknadsstånd och lite annat
- De står här varje lördag, sa Fabiano glatt. Jag kikade på varenda stånd jag gick förbi
- En sådan skulle man vilja ha, sa jag och pekade på en filt gjort av vargpäls.
- Är vi framme snart, frågade Jianah otåligt.
- Förhoppningsvis, svarade jag henne empatiskt. Vi gick in på en trång och mörk gata, och den var lång. När vi sen kom fram till Fabianos lägenhet så satte jag mig ner i en gungstol som stod i hallen när vi kom in.
- Ni måste vara helt slut verkligen, sa Fabiano
- Skoja inte, sa jag och pustade ut samtidigt som jag tillade upp i taket. När alla de andra gick in i vardagsrummet reste jag mig upp och följde efter.
- Här bor jag, sa han fridfullt. Jag och Rokshad tittade som om vi var efterblivna.
Vi gick runt och kollade. Vi såg fina fotografier, tavlor och lite annat.
- Vem är det där, frågade Rokshad och pekade på ett av fotografierna som stod på fönsterbrädan. Han kom fram till oss suckande.
- Det där är son, svarade han
- Var är han då, frågade Rokshad förvånat och Fabiano såg ut som om han inte vågade svara
- Han dog för fyra år sen, svarade han. Jag blev både ledsen och förvånad på samma gång när han svarade.
- Vi beklagar din son, sa jag. Han nickade och tittade på fotografiet av sin döda son.
Han gick bort till köket och såg pojken sitta på golvet lutad mot väggen.
- Trötta, sa Jianah och satte sig på en stol. Samtidigt så tittade jag och Rokshad på fotografierna av honom.
- Vad snygg du är på bild, sa Rokshad. Fabiano vände sig om
- Det var när jag var i Ankara förra sommarn, svarade han med ett leende. Rokshad log tillbaka och vände tillbaka blicken mot fotografiet.

Vi gick till köket och satte oss vid bordet. Fabiano serverade ett fat med uppskuret bröd
- Ni får ursäkta mig om jag inte har mycket bjuda på för det är brist på mat här i trakterna, förklarade han
- Det är likadant i våra trakter, svarade jag och tog en tugga av brödskivan. Han nickade.
- Grabben kan få vila på sängen därinne, sa Fabiano lite glatt
- Gärna, svarade jag tacksamt. Rokshad vände sig mot Jianah.
- Vila lite du också, sa han. Jianah släpade sina fötter över parkettgolvet ner hon gick till sovrummet. Fabiano bäddade ner dem och stängde dörren.

Fabiano tog fram en karta över hela Europa och lade den på bordet
- Vi är i den sydöstra delen av landet, sa han och pekade ut var vi var. Rokshad förstod ingenting.
- Kan vi oskadda ta oss till Ankara, frågade jag. Han rykte på axlarna.
- Jag har hört att den här byn är en del av ett kontrollerat område, svarade han.
- Vad exakt betyder det, frågade Rokshad lite oroligt. Fabiano tittade ner på kartan igen.
- Att det inte är riskfritt och ta sig från eller till den här stan, svarade han nedstämt. Jag satte mig ner suckandes på stolen och tog en tugga till av brödbiten. Fabiano reste sig från bordet för att gå ner och hämta vatten. Han hämtade två tomma dunkar och var på väg ut.
- Jag är tillbaka om en liten stund, sa han. Jag nickade och tittade när han gick ut genom dörren som han stängde långsamt igen. Jag tittade mot Rokshad.
- Han verkar rätt trevlig, sa jag. Rokshad instämde helt. Jag reste mig från bort och gick bort mot fönstret. Jag tittade ut genom fönstret och glodde på den ledsamma gräsmattan. Samtidigt hörde jag ett vacker kvitter från någon fågel utanför huset. Detta är något man hade saknat. När det knackade på dörren gick Rokshad och öppnade. Jag fortsatte att gå omkring i det stora rummet.
- Kom Jahdia, sa han och gick ut genom dörren. Jag följde efter honom.
- Någon som är stark?, frågade Fabiano
- Jag är, svarade Rokshad och jag exakt samtidigt. Han lastade ur grejer ur skåpbilen som han hade
- Är det din?, frågade jag. Det kändes nästan som en dum fråga.
- Bara min,, svarade han. Jag och Rokshad tog var sitt handtag om en stor dunk med vatten och gick in. Fabiano gick bärandes på en dunk bakom oss.

När vi kom in och ställde dunken i köket så stod dörren till sovrummet på glänt
Jag började på onda aningar och tittade på Rokshad som tiittade på mig. Jag gick snabbt mot dörren och stannade upp när jag var precis framför den. Jag öppnar dörren och vänder huvudet mot Rokshad.
- Det är helt tyst, sa jag medan jag öppnar dörren försiktigt. Jag tittar in och får samtidigt en stor chock. Pojken och Jianah är borta.

Per Skoglund Larsson

Jag är en glad kille som är född 1999. Jag bor i Stockholm och ett av mina största intressen är att skriva.
Per Skoglund Larsson är medlem sedan 2016 Per Skoglund Larsson har 30 publicerade verk