Den eviga konsten eller konsten att föreviga

I höstas satt jag och bläddrade i en gammal bilderbok av Elsa Beskow. Det var Petter och Lottas jul som var den sista av de fem böckerna om tanterna Grön, Brun och Gredelin. Den kom ut till julen 1947. I en av slutbilderna i boken skrämmer Farbror Blå utklädd till julbock halvt ihjäl barnen.
I kulturspalterna har det diskuterats om denne Blås eventuella sexuella relationer till de färgglada tanterna, men det var inte detta som fick mig att stanna framför bilden.
Han påminde starkt om någon i min egen barndoms jular. Det var ju min farbror Robert som plirade bakom de runda glasögonen och detta just julafton 1947!
Det hade varit ett händelserikt år. Vi hade flyttat till ett eget litet hus i Vadstena och blivit grannar med farmor Ida och farfar Johan. Släkten var stor, Ida och Johan hade fått nio barn. Dessa hade i sin tur redan hunnit förse mig med ett ansenligt antal kusiner. Robert var en ingift farbror som var folkskollärare i Skåne. Alla sina långa lov tillbringade han, faster Margit, sönerna Nisse och Gunnar samt tvillingflickorna Maggan och Biggan, hos farmor och farfar.
Sommartid hittade man oftast farbror Robert i svärföräldrarnas trädgård under biggaråträdet iförd nätbrynja, uppkavlade byxben och fötterna vilande i ett handfat med kallt vatten. Där tillbringade han åtskilliga timmar med sina böcker under ständig uppassning från husets kvinnor.
För att skydda sig mot solen bar han alltid lilafärgade glas utanpå sina runda goggles och på huvudet en rutig näsduk med knutar i hörnen. Man skulle nog kunna kalla honom för pascha men också en mycket intellektuell, originell och humoristisk kuf utan det minsta talang för praktiska ting.
Men nu var det om julfirandet 1947 jag skulle berätta. Min mamma kände nog trycket på sig att avlasta sin svärmor en smula. De i släkten som permanent eller tillfälligt befann sig i staden, inbjöds att fira julafton hos oss. Med oss själva blev det 14 vuxna och 8 barn. Huset var inte stort och övervåningen var uthyrd. Det blev, som göteborgarna brukar säga, knökfullt och fönstren immade snart igen av ångorna från maten och alla varma kroppar.
Som alla barndomens julaftnar var dagen en enda lång utdragen och nervös pina från morgon-radions ”Lille Viggs resa på julafton” till tomtens ankomst. Detta trotts att underhållning inte saknades i denna förtelevisionens tid. Äldste kusinen Nisse hade stor lycka med sin dockteater och en faster fick håret att resa sig på alla småbarnshuvuden med skuggspelet ”Hos tandläkaren”. Med en stor hovtång drogs det ut långa maskar och diverse husgeråd ut gapet på patienten bakom det uppspända lakanet – undra på att vi fick tandläkarskräck!
När tomten till slut kom, uppgavs att min pappa för en stund tvingats iväg till sitt jobb på hospitalet. Även om var och en inte fick så fantastiskt många packet så var vi som sagt 22 personer så när allt var utdelat, uppackat, prövat och tackats för, var klockan tämligen mycket och alla genomsvetta och uttröttade. Bland de många enkla och billiga leksakerna som delades ut minns jag hur avundsjuk jag var på tvillingflickornas små magnethundar. Grejen var att de följdes åt på var sin sida av ett papper. Så enkla nöjen var det som gick hem på den tiden!
Nu återstod bara att äta julgröten innan var och en kunde dra sig tillbaka i några timmar för att samla kraft till den obligatoriska julottan - trodde vi!
Det var nu farbror Robert skulle göra sin insats. Bland många av hans ”onyttiga” hobbys ingick också fotografering och nu var det dags att föreviga den trevliga familjefesten. Alla skulle samlas kring granen, gärna med några klappar i famnen för att göra bilden ”mer levande”. I den trånga dörröppningen till finrummet med granen, alla de levande ljusen och hela den uttröttade släkten, riggade han upp sin långa bälgkamera på ett stativ. En tämligen utdragen process med många haverier på vägen och där de mer praktiska svågrarna med sina råd och sin handgripliga assistans säkert bidrog till att öka förvirringen. Några av de yngsta kusinerna gallskrek av utmattning innan allt var på plats. Med ”allt” inkluderades bl. a. magnesiumblixt och självutlösare. I likhet med kameran var dessa tillbehör av mycket ålderdomligt slag. Jag vet inte om du blivit förevigad med hjälp av magnesiumblixt, om inte, ska du veta att det är en mycket egensinnig ljus
källa med många överraskande effekter. Så snart Robert fått magnesiumet på plats brann blixten av utan att kameran i övrigt reagerade.
Ett enormt svart moln steg mot taket och allt var tvunget att tas om från början; påfyllning av magnesium, spänning av fjädern för självutlösningen och tröstning av småbarnen. Även det andra försöket misslyckades men denna gång var kameran inkopplad. Bilden finns f ö bevarad och upptas av en närbild av en plirande Robert som undrar vad som hängt upp sig. Nästa bild liknar den förra men nu är Robert helt sotig i ansiktet. På den tredje bilden är nästan alla med, alla som inte döljs bakom ryggen på den framrusande fotografen som just faller över ett insomnat barn.
Juldofterna av hyacint och gran hade vid det här laget ersatts av de råa ångorna från sot och magnesium, svett och vidbränd risgrynsgröt.
Min tämligen koleriske far önskade nog att han verkligen begivit sig till hospitalet och stannat där. Värre än så här kunde det knappast vara ens på stormavdelningen!
Det fotografi som så småningom klistrades in i albumet med texten ”Julstämning”, togs en dryg timma efter den första plåten och föreställer ett tjog fullständigt upplösta människor med svettblanka ansikten och tom blick, alla utom Robert. Han liknar mest en krigsmålad frontfotograf på väg att föreviga avgörandet i finska vinterkriget. Hans slutreplik minns jag inte exakt men löd ungefär: ”Jag tror det där får duga - nu ska det bli gott med lite gröt!” För gröt åt vi, tämligen kall och rätt vidbränd.
Några timmar senare satt vi alla uppklädda på otta i klosterkyrkan. Att tvillingarna ställde till med ett ogudaktigt tumult när magnethundarna visade sig inte fungera på de tunna bladen i psalmboken, märkte inte Robert, han sov tungt. Vid kyrkkaffet efter ottan hemma hos farmor och farfar konstaterade farbror Robert nöjt att allt varit mycket stämningsfullt och föreslog att även denna stämningsfulla gryning var värd att föreviga. Förslaget avslogs med acklamation!
Detta utspelade sig som sagt på den svartvita tiden. Nu när allt sker i färg och gärna digitalt kommer minnesbilder av detta slag snart att blekna bort och skönt är kanske det. Men vi som trängs på bilden ”Julstämning” kommer att gå in i evigheten tack vare vår egen svartvita farbror Blå.

Skriven av: Leif Thegle