Den fördömda världen

Han märkte att ekot kom från bakom bergen, och han kunde urskilja sitt namn från ekots långa färd. Galio reste sig sakta upp och gav till en djup suck. Hans häst betade i den vackra dalen, utan något bekymmer i världen. – Ari, vi måste hem, sade Galio och hästen ignorerade honom och fortsatte beta. Galio plockade upp pergamenten från det torra gräset och satte de i sin svarta mapp. Hur länge hade han suttit där och skrivit? Han visste inte, men han tog tag i den mörkbruna hästen grimma och drog med honom. Irriterad frustade hästen till, men den visste att den inte hade någon makt.
Han vandrade vägen mellan bergen, våren hade nått världen och drakarnas sånger om den ankommande våren hördes från deras grottor i bergen. Galio och hans häst vandrade på stigen som sköt ut mellan bergen, och vinden lekte med vårblommorna, som att visa att även den välkomnade våren. När snön hade smält och solen värmt landskapet, hade Galio skyndat iväg till bergen för att påbörja en saga. I flera dagar hade han suttit där och de få gånger han lade ifrån sig sagan var när solen bestämde sig att ta sin skönhetssömn.
När de lämnade bergen bakom sig, spred den stora ängen framför dem. Gräset var fortfarande inte högt, men de kämpade sig med att växa. Tyvärr så hann inte vissa av dem ens njuta av sitt nya liv, då Ari snappade upp så mycket strån han kunde, medan Galio drog i grimman. Den fredliga byn Ellin växte framför deras ögon, och även den hade fått liv med solens återkomst. Människor pratade och skrattade, vissa sålde redan gröna tomater och små potatisar, och de gamla satt vid bänken och berättade berättelser om världen de bodde i.
Galio vandrade bland dem, och flera hälsade glatt på honom. Han hörde konversationer, som aldrig talades på vintern.
- Enhörningarna ska komma förbi vilken dag som helst, oh vad jag längtar att se de välkomna våren! Sade en gammal gumma till sin gubbe, som nickade och drömde bort sig.
- Tror ni kentaurerna kommer för att spå om året för oss, mor? Sade en liten pojke hoppfullt, men modern ryckte med axlarna.
- Vad är detta för dåliga tomater, de är ju alldeles gröna? Sade en ung flicka och pekade på de gröna tomaterna som en gubbe hade lagt fram.
Flickan fortsatte med panik i rösten. – Jag måste ha massor med råvaror, alvernas vecko-dans börjar imorgon kväll!
- Tror ni dvärgarna kommer förbi till marknaden? Jag vill verkligen se deras ädelstenar som de har grävt ut under vintern! Sade en man som verkade vara rik.
- Mermas har lovat mig en flygtur! Sade en ung flicka till sin vän. Vännen höjde förvånat på ögonbrynen. – Mermas? Vem är det?
Den första flickan skrattade högt. – En av de bevingade hästarna! Var har du varit under hela vintern?
Och så fortsatte det. Men Galio fann ingen som helst nöje i alvernas danser och enhörningas ankomst. Han klappade med den fria handen, den som inte höll i grimman, på den svarta mappen, och tänkte: ”Min värld är mycket bättre än den här. Varför måste jag vara i den här världen?” Och medan han vandrade genom byn drömde han sig bort i den svarta mappen.
- Galio! Hörde han en röst som väckte honom ur sina tankar. Han ryckte till och såg sin mor komma ut från deras lilla stuga. Han hade inte ens märkt att han var framme. Han suckade. – Goddag mor, sade han och tog av grimman från Ari. Hästen buffade på honom som tack, och sköt iväg bland ängarna bakom stugan, för att äta sig gott från den magra vintern.
Galios mor gick fram mot honom och strök över hans svarta hår. – Drömt bort dig igen, min son?
Galio nickade dystert, men modern log. – Oh, Galio! Dina sagor är så underbara! Ikväll kommer Orpheus till byn, han kommer säkert vilja höra din nya saga!
Galio lyste upp. Orpheus var en trollkarl som vandrade bland byarna, men han hade inte setts på ett tag i Ellin, då området var svårtillgänglig under vintern.
- Åh, vad roligt! Utbrast Galio och blev genast på bättre humör, men som snart förstördes av att hans mor som beordade honom att rusta upp deras trädgård, så att feerna skulle må bättre i miljön. Han suckade ljudligt, så himla tråkigt med alla dessa feer som hans mor var bara tvungen att ha som husdjur!
Feerna svärmade omkring honom och sjöng glatt, men han blev bara på sämre humör för det. ”Lata små ting” tänkte han förbittrat medan han tog bort ogräset bland de vackra gula rosorna. När solen sjönk ner i horisonten samlades byfolket i ängen mellan byn och bergen. De tände en stor brasa, och till mångas förtjusning hade bergsnymferna och faunerna vandrat ner till dem, och nu dansade och sjöng de med byfolket runt brasan. Galio tittade uttråkat på dem, och han höll hårt i den svarta mappen. Han tittade omkring sig, och såg flera av de gamla människorna sitta vid en mindre brasa. Några barn och ungdomar satt bredvid de på gräset och lyssnade på deras ord.
”Och Harron räddade Astarte från den stora draken, varpå han dräpte den med svärdet Belling!” Några av barnen drog efter andan, och Galio avbröt.
- När skedde detta?
- Åh, Galio, för många år sedan. Jag var Harrons tjänarpojke, men jag skall säga att han var en stor man. Och Astarte var väldigt vacker!
Men Galio ryckte med axlarna. Hur många gånger hade han inte hört liknande berättelser om det som hade skett i världen? Han gäspade, men bet ihop käkarna. Världens historia var synbart tråkigt för honom, alltid samma visa med drakar och onda härskare som ville ta över världen! Inte för att det någonsin hade drabbat honom, men han tyckte ändå inte om att läsa historia.
- Ah, och här samlas ni och tråkar ut barnen med saker som skedde för många år sedan! Sade en röst bakom Galio. Han snurrade runt, och såg trollkarlen Orpheus stå där och le mot den lilla församlingen. – Mäster Orpheus, utropade flera av dem och Galio sprang och omfamnade den långe trollkarlen. Hans silverskägg kittlade i Galios unga ansikte, men han brydde sig inte om det.
Orpheus satte sig bland de gamla männen och de unga barnen. – Har du några sagor som inte har skett i verkligheten? Sade Galio hoppfullt och tittade på Orpheus.
Orpheus skrattade högt. – Inga som jag inte har redan berättat. Men ryktet når mig att du har skrivit en alldeles själv?
Galio rodnade lätt, men när alla som satt kring honom bad honom läsa upp högt, harklade han sig och började:

Den fördömda världen

I en värld långt borta från vår, där det finns många ting som vi inte har i vår värld, och många ting som vi har i vår värld, men inte där, fanns det en ung man som befann sig under stora oroligheter som skedde i hela världen.
Deras vapen var helt olika våra, de hade metall-liknande pilbågar som sköt ut små, små metallskott, och träffades man av en så dog man oftast. Det fanns även sådant som liknade vad trollkarlar gör i vår värld, där de sätter eld på en byggnad som flyger upp i luften och splittras i tusentals bitar.

Ett krig närmade sig, och världens makthavare bidrog mycket till det. De ville ha varandras länder, och snart skulle den sista droppen i bägaren rinna över, innan kriget utbröt.

Den unge mannen i berättelsen var mycket mån om sitt land. Hans namn var Gavrilo, och till slut fann han ett par liksinnande vänner. Tillsammans bildade de en klubb, för att förhindra makthavare att ta över deras land. När en stor man från landets norra sida, äntrade landet, blev klubben mycket missnöjda. Fastän den store mannen kom i fredstid, så planerade klubben att mörda honom.

Flera av barnen drog efter andan, och de äldste lyssnade med spetsade öron.

”Men innan jag fortsätter med deras planer, så måste jag berätta lite om den fördömda världen. Här fanns det inga enhörningar eller drakar, djur som kunde prata eller nymfer i flodarna. Här var människan den stora ledaren, men världen var fördömd för människan, eftersom som makthavare över världen blev de galna av det.”

”Nåja, Gavrilo var mycket missnöjd, och till slut fick klubben reda på den store mannens framtåg genom staden. När dagen kom, så bidrog klubben till folkförsamlingen som hade kommit för att motta den store mannen. En av männen från klubben slängde en kula som exploderade bland den store mannen och hans hustru. Turligen träffade den en av vakterna, som fördes ilfart därifrån för att läkas hos helarna. Den store mannen blev lite nedstämd, men han tappade inte modet och fortsatte sitt framtåg. Då skuttade Gavrilo fram och med sitt metallvapen slungade han iväg en kula mot den store mannen och hans hustru, och de avled genast.”

- Åh, nej! Sade en av barnen med stora ögon. Galio log inombords och fortsatte:

”Detta ledde till ett världskrig, och många människor dog. Gavrilo gick till historien för att det var han som hade orsakat att den sista droppen i bägaren rann över tills ett världskrig utbröt. Han bidrog även till att människan förgiftades i sitt sinne, och många krig skedde efter mordet på den store mannen och hans fru. Det ledde även till att världen blev en fördömd värld, där människan präglades av ondska och girighet. Stora maktmän förstörde världen än mer, och folkets hat mot kriget tystnades.”

- Vilken bra saga! utbrast Orpheus och klappade Galio på axeln.
- Verkligen, sade en av de äldsta männen och tillade till. Tänk vad roligt med sådana äventyr, om vi var i den världen!
- Ja, nickade Orpheus, där har de sannerligen mer äventyr än våra drakkamper och ondskan på andra sidan havet.
- Ja, suckade Galio och än en gång drömde han sig bort. Han drömde sig bort till den Fördömda världen, där han var ett med människorna, som kämpade med att få världen att bli en bättre plats. Så suckade han djupt inom sig och tänkte; - Vad jag önskar att jag var i den Fördömda världen med alla dessa människor utan kentaurer och nymfer... Där jag kunde vara en med människorna och hjälpa till att få bort krigen...

Så slog han ihop pergamenten och vandrade iväg i sina tankar. En drake flög högt över hans huvud och han önskade att de kunde vara som i den Fördömda världen. Små miniatyrer som människor hade i glasburar...

Skriven av: Diana SV.