Den första dagen i resten av hans liv

Jag är 12 år och drömlandskapet är ett kollage av minnen. Udden vi sitter på är från min mosters stuga i Lappland. Huset i horisonten är mitt föräldrahem och pappa lärde mig fiska med kastspö från ekan vid stranden. En marmeladfärgad solnedgång får sjön att brinna och tonar världen i guld. Pojken som sitter bredvid mig heter Oliver och han är det enda minnet jag inte riktigt kan placera.

”Måste du sticka redan?” frågar Oliver lite uppgivet och kastar en sten i sjön.

”Mm. Jag måste vakna nu” Det här är en perfekt värld och jag önskar att jag kunde stanna.

Jag vet att jag drömmer, och jag vet att jag vaknar om jag tar ekan och ror ut på sjön. Jag vet det för det alltid är så. Små saker förändras men reglerna förblir desamma.

”Kom igen. Stanna en liten stund till?” vädjar Oliver och griper tag i min tröja när jag försöker ställa mig upp. Så här är det alltid. Klockan är ungefär 06:30 i den verkliga världen att döma av solnedgången. Larmet kommer börja tjuta närsomhelst.

”En liten stund, men jag måste till jobbet snart” Jag suckar och kastar en egen sten som bryter vattenytan med ett plums.

Vi blir sittande. Ringarna på vattnet är hypnotiserande och solen rör nästan vid horisonten nu. Jag kan slappna av här. Allt känns så verkligt.
Tiden rinner iväg och jag måste tvinga mig själv att stå upp. Oliver bryter tystnaden.

”Vet du vad som händer när du sticker?” Det här är nytt. Jag skakar på huvudet och ser på honom. Vad händer med drömmar när drömmaren vaknar?

”När du går till jobbet eller äter frukost med din fru försvinner allt det här” Oliver tittar allvarligt på mig. Han är ingen liten pojke längre ”Jag kvävs i en rymd utan stjärnor”

Jag vet inte hur jag ska reagera. Något i Oliver skrämmer mig och plötsligt rasar en snöstorm i min mage. Det här är min dröm och jag vill härifrån nu. Jag tar några steg mot stranden och är nära att snubbla över mina egna fötter när jag ser mig om. Oliver fixerar mig med blicken och jag känner att jag borde säga något men har ingen aning om vad. Han existerar ändå bara i min fantasi.

”Tänker du bara lämna mig här? Va?!”

Jag fortsätter mot båten. Oliver flyger på mig vid strandkanten. Jag faller framåt och ansiktet träffar en sten med en dov smäll. Tändernas geografi känns främmande. Han sitter gränsle över min rygg och bearbetar mig med nävarna. ”Har. Du. Inget. Att. Säga?!” Smärtan haglar ner. Jag vrider mig runt och försöker skydda huvudet så gott jag kan. Jag blundar och lyckas tillslut krypa ihop i fosterställning där jag blir liggande.

Ett långt skrapande ljud hörs. Någon som vadar och det knakar i trä. Jag tittar upp och ser hur Oliver tar ett första årtag på väg ut mot sjön. Kroppen lyder inte riktigt och världen snurrar när jag tar mig upp och ut i vattnet. Det är kallt och snart kan jag inte känna botten längre. Båten försvinner allt längre bort. Jag ropar och sträcker upp en hand men får inget svar. Mina muskler fungerar inte som de ska och det blir allt svårare att hålla sig över ytan.

Jag sjunker, världen blir blåsvart och kall. Lungorna skriker efter luft och svarta fläckar glider omkring framför mina ögon. Upp och ner förlorar sin betydelse. En svart missil korsar en blek, konturlös halvcirkel. Jag andas in och paniken tar över.

BEEP-BEEP-BEEP-BEEP-BEEP

Han slår upp ögonen och ser sig om. För första gången.

Skriven av: MaK0