Den galet kulinariska historien om Axel Von (Kött)Fersen!

Axel von Fersen d.y. är ju en ganska känd person inom den svenska historien. Både för sin påstådda romans med den franska drottningen Marie Antoinette, men även för sin egen makabra död! I och med den kulinariska berättelsen kring Axel von Fersens tragiska öde, kommer nu en märklig historia att dukas upp på historiens smörgåsbord! En berättelse som har anrättats i 225 grader Celsius!

Detta är en historisk vandring, kantad av diverse märkligheter från fantasins alla kantiner och matsalar. Låter det hela märkligt? Ja, denna alternativa historia är verkligen mycket märklig i sin utformning, nästan galen i någon mening!

Handlar det om någon form av kulturell konst eller är det bara galna konstigheter rakt av, kanske någon undrar? Både ja och nej, är svaret på frågan, men strunt samma. Ta på grytvantarna, för nu kör vi!

Axel von Fersens huvudlösa romans med Marie Antoinette slutade inte särskilt väl! Han försökte personligen rädda Marie Antoinette och hennes närmsta från den franska revolutionens smörgåsbord, men misslyckades tyvärr kapitalt med sitt uppdrag! Han tappade förvisso inte huvudet i och med sitt nobla räddningsförsök, det var det ju andra som gjorde. Om detta råder inga tvivel!

I huvudsak kan man väl säga att von Fersens romantiska äventyr med Marie Antoinette tog slut, hals över huvud, i och med att hon fick huvudrollen i det berömda mötet med den franska revolutionens favoritredskap, giljotinen, den 16 oktober 1793. Då dog romansen definitivt, likt en stor sufflé som bara sjönk ihop. När huvudrätten så bryskt försvann från middagsbordet, lämnade Axel von Fersen det franska riket, och åkte hem till Sverige.

Resonemanget kan kanske av vissa tyckas vara en smula huvudlöst, men ibland kan man faktiskt tappa huvudet för betydligt banalare saker! Men just denna händelses huvudakt, var inte mindre än avskiljandet av det samma. Ingen trevlig historia alls, med andra ord!

Bilan föll och ett blev två! En huvudlös romans var naturligtvis inget alternativ och Axel von Fersen fokuserade snart istället på andra ting i livet. Han hade ju ändå sjutton år kvar att leva, då Marie Antoinette agerade huvudroll i monsieur Giljotins vassa scenuppvisning i Paris.

Chop-chop och så var det slut på del ett av historien om Axel von Fersens kulinariska livsresa…

Men sjutton år senare, var det plötsligt Axel von Fersen själv som var ett jagat villebråd. Riksmarskalk Axel von Fersen dog nämligen i Stockholm den 20 juni 1810, då han lynchades till döds av en arg folkmassa i samband med det kungliga liktåget, efter kronprins Karl Augusts död!

Nu kanske vän av ordning börjar tänka på prinskorvar, med tanke på den kulinariska kopplingen! Men det finns faktiskt ingen direkt koppling mellan kronprinsens död och den kända svenska minikorven. Den enda kopplingen som finns är faktiskt fransk! Prinskorvar kallades från början för "siskonkorv", som kommer från franskan och betyder "liten korv". Men korven i sig, härstammar ursprungligen från wienerkorven som skapades i Wien 1805! Där ser man…

Men vi tuggar väl vidare i berättelsen, fast nu utan prinskorvar!

Enligt vissa märkliga källor skulle von Fersen redan ha varit död, då han lynchades till döds av den uppretade lynchmobben! Men troligtvis var nog von Fersen ändå vid liv då han dödades, vore alltför märkligt annars. Men enligt den tidens protokoll utspelades den tragiska händelsen på följande vis:

Riksmarskalken skulle delta i den kungliga likprocessionen som tågade genom Stockholm. Stämningen var redan från början mycket spänd och många hade hört rykten om oroligheterna, och på Stockholms gator flödade dessutom stora mängder gratis brännvin. Lite av en tidig stadsfestival med andra ord. Folket gick man ur huse och stärkta av livets vatten, vädrade man snart blod.

Men det fanns ingen glädje i luften, för likt den franska revolutionen sjutton år tidigare, var folket maximalt uppretade. Man vädrade blod och död helt enkelt! Blodtörsten hängde i luften, som upphängda köttstycken i ett charkuteri.

Det hade även florerat en mängd konstiga rykten bland folket. Man trodde att Axel von Fersen hade mördat kronprinsen med gift, problemet var bara det att obduktionen visade att Karl August hade dött av helt naturliga orsaker. Han hade nämligen fått en stroke, men detta var inget som pöbeln brydde sig det minsta om. Man hade redan bestämt sig för vem som var skyldig.

Flera personer försökte övertala Axel von Fersen att inte medverka i processionen, men han ville fullfölja sin plikt. Dessutom var han inte skyldig till de ogrundade anklagelserna om att ha orsakat prinsens död. Han hade ju inte gjort något fel. Inget fel alls!

Det hela var ju som att anklaga kocken för konsekvenserna av ett julbord, när man själv hade förätit sig på allt det goda. Men det ena har ju inte med det andra att göra, vilket var giltigt även i just detta fall. Axel von Fersen hade ingenting med kronprinsens död att göra överhuvudtaget, men logikens matsedel var redan ett avslutat recept i historiens kokbok! Middagen var liksom serverad, och nu skulle pöbeln helt enkelt spisa…

Redan initialt kastades det stenar på den förgyllda vagnen där riksmarskalken färdades. Stenar som bland annat träffade Von Fersen i huvudet. Vid Stora Nygatan lämnade därför den blodiga Axel von Fersen vagnen. Han sökte skydd på en krog, Hultgrens krog, men stämningen inne på krogen blev snabbt hätsk, och den hotfulla folkmassan utanför, krävde att han skulle komma ut…

Enligt uppgift, blev han därefter eskorterad till Rådhuset, som låg i det Bondeska palatset intill Riddarhuset, för att komma undan våldet. Men den uppretade folkmassan hämtade ut von Fersen med våld.

Von Fersen sträcker då ut händerna i en förtvivlad gest mot sina plågoandar. En gest som negligeras fullständigt! Det hela var som att be ett gäng grisar i svinstian om fint bordsskick vid utfodring, men det var naturligtvis helt meningslöst.

Ute på Riddarhustorget fortsatte sedan den brutala misshandeln av Axel von Fersen. Han hade fått kläderna avslitna och blödde från ett flertal sår på kroppen. Han föll snart ihop på marken, men misshandeln fortsatte, trots detta. Enligt ögonvittnen yttrar då von Fersen, med knappt hörbar röst, följande ord: ”Slå mig inte, go vänner!”

Detta blir dock Axel von Fersens sista uttalade ord, innan han kort därefter omvandlas till en mänsklig och blodig köttstuvning av just de ”goa vännerna”. Den uppretade folkmassan misshandlar helt enkelt von Fersen till döds där i dammet, utanför det Bondeska Palatsets trappa. En ren slakt, mer eller mindre, var vad det hela handlade om!

Men misshandeln fortsätter även efter att Axel von Fersen hade dött. Flera vittnen berättade att flera personer hade börjat hoppat på hans bröstkorg. Någon menar att det var då han dog, andra menar att han redan var död när detta hände. Personligen tror jag att han levde när han dog, något annat kan rimligen inte sägas, med hedern i behåll!

Ska man dra paralleller till nutida scener, så är det närmaste man kommer denna otäcka stämning, en Guns’n’Roses konsert när Axl Rose äntrar scenen 1-1½ timme efter utsatt tid, precis som alltid! Den goa lynchstämningen som infinner sig då, kan utan några krusiduller appliceras rakt av på pöbeln i Stockholm anno 1810! Visst är det lite rock’n’roll över det hela. Folk, brännvin, fylla, misshandel! Ja, det var ju bara musiken som fattades.

Den grova misshandeln slutar i alla fall med, att hans bröstkorg fullständigt krossas, genom att man helt enkelt hoppar sönder den! Ingen tidig hip hop här inte, utan bara en massa hopp, men för Von Fersen var det givetvis redan helt hopplöst! För honom var hoppet helt ute och nu såg von Fersens bröstkorg mer ut som en samling slicade revbensspjäll, än en mänsklig bröstkorg.

En mycket rå misshandel som tog riksmarsalen av daga och som postumt gav Axel von Fersen de kulinariska smeknamnen ”Axel von Köttfersen”, samt ”Den adliga köttfärsen”!

En mänsklig kroppkaka med revbensspjäll, blodig biff och köttfärs… Ja, matreferenserna är många bland alla historiker. Händelsen 1810 har även inspirerat det svenska köket genom maträtter som grillade brutna revbensspjäll, köttstuvning och köttfärssås! Ja, tro det, den som vill…

Men efterspelet till lynchningen av riksmarskalken blev nästan lika skandalöst som själva dådet i sig – och blev faktiskt ännu blodigare, eftersom en stor mängd människor fick sätt livet till i de kravaller som bröt ut i huvudstaden, sedan riksmarskalken slagits ihjäl. Man skulle kunna likna det hela vid en rå och blodig pytt i panna, anrättad utan lök, eller möjligen en blodig råbiff utan kapris! Helt sanslöst med andra ord!

Skandalöst blev även efterspelet till efterspelet, eftersom ingen dömdes för mord, eller ens dråp, i den påföljande rättegången. Man skulle kunna likna det hela med att en stor skara hungriga män går in på en restaurang och smörjer sitt krås, sedan dödar kocken och kommer undan med en springnota, rejält mätta och belåtna. En rejäl skandal, sanna mina ord!

Så här knasig och mentalsjuk kan en berättelse faktiskt bli om man blandar en drös våldsamma, men helt sanna epiteter, med diverse knasiga referenser från den kulinariska världen. Men denna smaklösa och till stora delar, huvudlösa historia, som uppkryddats efter bästa förmåga, drygt 210 år efter händelsens epicentrum, kanske inte tilltalar alla. För det finns nog bättre recept trots allt…

Man ska givetvis försöka undvika att skoja och raljera om tragiska livsöden och våldsamma händelser i historien. Men idag såg menyn ut på just detta sätt, och det går som bekant, inte heller att behaga alla.

Men till alla er andra säger jag: Bon appetit!

Skriven av: Roger Skoog