Den gamle mannen.

"Satans ungjävlar!" Mumlade han medan han skrapade bort äggresterna på fönstret med hans svaga armar.
Med tanke på hans rykte i den lilla engelska byn kunde man tycka att han förtjänade det, hans gärningar var grymma och många på gränsen till djävulens verk.
I byn hade han flera öknamn, vissa värre än andra. Men hans riktiga namn var ett mysterium för alla byns invånare. Många av invånarna hade gjort ett flertal vadslag med priser som till och med fick de lugnaste att bli galna i jakten på att försöka finna den gamla mannens namn och bakgrund, men både namnet och hans bakgrund behölls undangömt.
Efter år av försök gav folket tillslut upp.

Hans smala kropp stapplade in i den breda hallen med dess exklusiva takfönster. Hinken med såpa lyfte han så gott han kunde med sina taniga armar. Det mesta av den styrkan han hade när han var yngre hade lämnat hans kropp för länge sen.

I köket tömde han hinken innan han hasade sig vidare till vardagsrummet.
"Hej Doris! Nutidens ungar va." Den gyllene hunden låg livlös på golvet och tittade upp mot sin ägare. De bruna ögonen som en gång i tiden hade fått alla att le såg inte längre livliga ut.
Suckande satte han sig i den gamla fåtöljen. Även fast hans beteende skrek ut att han ville vara ensam så kunde han inte annat än att önska sällskap ibland, han hade såklart Doris men särskilt social var hunden inte.

Den gamle mannens beteende hade inte varit så illa hela hans liv. Allting förändrades efter att hans livs kärlek lämnade honom för en multimiljonär som var på besök hos det då unga paret och diskuterade affärsmöjligheter.
Efter den hemska händelsen hade den då unge mannen fått problem med tillit. Självklart försökte han men det slutade likadant varje gång. Gråt och tandagnissel från alla hans partners, han lämnade kvinnorna innan relationerna ens hade blommat upp. Känslan av att ha blivit förråd låg alltid tung på hans axlar.

Efter år av besvikelse skaffade han tillsist Doris. Den livliga hunden med de stora kastanj bruna ögonen. Doris var hans hjälte på fyra ben.
Men med åren som gick åldrades både Doris och den gamle mannen. Och efter yttligare några år gick Doris bort.
Den gamle mannen blev förstörd och kände sig tom efter hundens död. Han var så förstörd och rädd att vara ensam igen så att han lät Doris bli en matta på hans välpolerade golv.

Sakta kröp han ner på golvet och la sig bredvid Doris och strök hennes mjuka päls.
"Doris, min vän, jag orkar inte mer." Sakta började tårarna rinna ner för hans kinder.
"Jag vill inte mer!" Fortsatte han medan hans tårar ökade och fler och fler föll.
Sakta lade han sin hand på Doris huvud och la sig till rätta innan han slöt sina ögon för sista gången.
Filmen om hans liv spelades sakta upp i hans huvud. Bilderna från hans barndom, hans bröllop och dagen han köpte sin herrgård. Men även de hemska bilderna från tiderna han gick igenom efter hans kärleks förräderi. Tiderna han satt i sin trädgård och grät. Och tiderna när han skällde ut barnen i staden. Allt visades upp igen...varenda liten minut. Och han ångrade ingenting.

Skriven av: Saga Lacke