Den hemska resan.

-Därför har jag glädjen att berätta,att vi ska åka i bussresa till Vasa.
Alla klappade i händerna,och inte minst jag.
-Det ska bli roligt,tycker du inte det,Johanna? frågade Rosalee.
Jag nickade,det skulle bli förfärligt roligt!
Direkt när jag kom hem berättade jag för mamma.
-Nämen vad kul! sa hon och kramade om mig.
-Ja,jättekul,viskade jag.
Jag var tolvårig flicka,med långt,blont hår,blåa vackra ögon,en rak vacker näsa och underbar röst.
Om jag får säga det själv!
Jag tog en plats i mitten där bak i bussen.
Där hade jag en spegel framför mig som jag helst ville spy på.
Rosalee satte sig bredvid mig.
-Vasa! Förstår du? Först buss,sen båt och så buss igen!
Hon skrattade.
-Och tänk att gå till tropic-landia! skrek hon. Det är ju inte samma sak som serena,men en bra simhall i alla fall!
Jag var lika uppspeld som hon,men jag mådde lite illa.
Vår fröken passerade bänken jag satt på.
-Nämen Johanna,sa hon glatt. Du sjunger väl åt oss?
Jag försökte göra mig liten.
-Javars,det ska hon,sa Rosalee i mitt ställe.
Jag blängde på henne.
Det tog inte långt tid att åka till hamnen,vi klev av och sedan på.
När fotografen tog kort,så var vi där,alla klassens tjejer (killarna ville ta ett kill-foto).
Vi fick inte vara uppe till sent,och inte ströva omkring,men vi röstade om saken.
DEt slutade med att vi fick vara uppe till halv elva.
Jag sjöng kraroke och alla klappade som galna.
Jag log och neg blygt.
Sedan tog jag emot ett pris,gratis läsk hela kvällen!
-Yess!!!
Jag delade läsken i smyg med Rosalee,fröken skulle inte låtit mig behålla den annars.
Jag och Rosalee lekte,skrattade och dansade i takt med de andra som sjöng.
Vissa sjöng outhärdligt falskt,vilket jag var tvungen att påpeka åt Rosalee.
När det var läggdags var jag helt slut.
Jag somnade direkt och väcktes tidigt.
DEt tog lång tid innan alla hann duscha och göra sig iordning,killarna med sin magister,och tjejerna med sin fröken.
Till slut klev vi på bussen.
Jag satte mig på samma plats som förr och så började bussen rulla.
-Visst var det kul igår? frågade Ginger och satte sig framför mig.
-Jätte!,skrek Rosalee som tagit plats bredvid mig.
Så plötsligt vinglade bussen till.
Rosalee skrek som en galning.
-Ingen panik,sa fröken. Allt är under kontroll.
Men så fick jag syn på den,en skreva,bussen skulle närsomhelst halka nedöfr den!
Jag slängde mig fram,skulle jag hinna?
Så plötsligt så kastades jag bakåt.
Jag gled på samma plats som förut,men Rosalee var inte där!
Jag skulle just leta efter denne när bussen gjorde en volt.
Jag skrek.
Fönstret krossades,jag höll händenra framför huvudet men glasbitarna kom innanför min tröja.
Det gjorde så ont att jag skrek igen.
Så gjorde den en volt till och jag flög genom det trånga utrymmet när jag slutligen nuddade marken.
Foten var fast,och det gjorde så outhärdligt ont.
Hulkande och gråtande försökte jag få loss foten,men det kändes som om hela den skulle gå av.
Ingen hjälpte mig och bussen fortsatte volta.
Till slut stannade den,mitt huvud kolliderade med nånting hårt när jag förlorade medvetandet.
Jag satte mig upp,jag hade bara varit mdvetslös i några sekunder,det visste jag.
Smärtan i enet och det bultande huvudet fick mig att skrika högt.
Krossade glas fanns överallt på golvet och innanför min tröja.
Jag kröp framåt till den plats där jag och Rosalee suttit,men det var svårt,efterosm hela bussen var uppochner.
Men så hittade jag henne,hon blödde överallt,näsan,huvudet,benet och på kroppen.
Jag märkte att jag själv blödde så det rann över alla kroppsdelar.
Jag hävde upp min medvetslösa kompis på min rygg,och med de krafterna jag hade kvar kröp jag till utgången.
Med darrande händer som försvagats tryckte jag på ''ulos-ut'' knappen.
Dörren öppnades men mot marken.
Jag började gråta.
Vad skulle jag ta mig till?
Om vi inte slutade blöda skulle vi snart dö båda två!
Jag gick till utsidan,mina fötter satt på marken,men jag var fortfarande inne.
Jag satte händerna i sidan och försökte lyfta,det gick inte.
Men jag brukade vara stark ju!
Snyftande lyfte jag den igen,den rörde sig en aning.
Till räckligt för oss båda,tänkte jag.
Med alla krafter jag hade öppnade jag den igen,lite.
Så knuuffade jag ut Rosalee.
DEt gick! Underbart!
Men så insåg jag att JAg fortfarande var inne i bussen,och nu hade jag inga krafter kvar.
Jag drog ett djupt andetag,och fast det värkte i alla kroppsdelar lyfte jag på den och ålade ut.
Men krach!
Jag skrek högt när hela bussens tyngd föll på mig.
Var jag inte död? Det var ju ovanligt!
Jag drog med fötterna upp den och sköt mig sedan ut.
Jag kände mig som en förrädare,men jag lämnade min hals,duk och lala mina kläder i resväskan.
Kanske inte alla skulle kunna stoppa blodet,men vissa.
Jag lyfte Rosalee på ryggen trots att jag nu inte hade några krafter kvar.
Jag sprang det fortaste jag kunde,där var hotellet!
Men just när jag var där vid dörren så ramlade jag och förlorade mevetandet.
När jag vaknade låg jag i en mjuk säng,med fröken böjd över mig.
-Åh,Johanna,tack,viskade hon.
Jag satte mig upp och fann till min lättnad att Rosalee låg där.
-Vad hände? frågade jag.
Frökens ögon fylldes av tårar.
-Alla är skadade,sex dog....
Jag började snyfta.
-Men vå av de sex,KANSKE man kan rädda,sa fröken. Tack Johanna,utan dig skulle vi alla nog dött till slut.
Just då kom kusken in.
-Jag kan säga,att ni hade änglavakt.

Jag tittade på min klass,Tamara,Janina,Janne,Oscar och Jill hade lyssnat uppmärksamy som alla andra.
Nu ör jag vuxen och berättar om min klassresa.
Om den lilla Johanna som en gång hade räddat sin klass.
-Och man kan säga,att jag hade änglatur,avslutade jag min historia.

Hej,jag heter Tamara och är 10 år.
Det här är sant,när jag gick på tvåan så hade vi en sån underbar lärare.
Alla heter kanske olika i verkligheten men det här är en sann historia.
Hoppas jag inte tråkade ut er!

Skriven av: Tamara