Den mörka byn

Eric vaknade på kvällen av en obehaglig känsla och sträckte på sig stort. De smakade illa i hans mun.
Han såg sig omkring i rummet. Han hade ingen känsla av att han gillade rummet precis som tidigare. Dom vinröda väggarna, exakt samma färg som blod. Golvet, ljusblått som själva himlen men det såg ut som det hade runnit ner riktigt blod från väggarna där. Han rös till. Aldrig hade han sett ett så obehagligt rum! Han ville måla om allt, men mamman hade sagt ifrån. Hon var också en sån som aldrig gillat blod men verkar göra det nu.... Han ville inte bo här, han ville bort härifrån! Det var inte bara färgerna som var otäcka. Han kände också att något elakt och mörkt jagade omkring här. Det syntes på stort sett hela byn.
Eric lämnade rummet och tittade vidare. Ingenting såg trevligt ut. I hallen, köket, vardagsrummet eller där hans föräldrar sovrum var.
Inte ens föräldrarna såg eller ens var trevliga mot honom verkade de som, fast dom alltid varit det. Kanske var det något som tagit deras själar.
"Mamma, jag går ut ett tag." Sa Eric och hoppades på att de inte var lika hemskt ute, men inget kändes säkert här omkring. Han nästan skakade.
"Visst, kan du gå ut men var inne igen efter 22.00." Svarade hon med en spökaktig ljus röst och var som ett plåster på honom. Då försökte något obehagligt ta sig in i honom. Men det kastades ut igen. För Eric kändes det som om hon försökte smälta bort hans själ, eller om det var något annat i huset, kanske spökade det i huset? Han fick en rysning och knuffade hastigt bort henne, gick ut för att slippa henne mest och, den hemska villan.
Så fort han lämnade dörren stängdes den helt plötsligt igen av sig själv, och han hörde hur något låste dörren. Han förstod att han inte skulle kunna komma in igen även om han försökte. Han hörde hur ugglorna hoade. De såg redan ut att vara sen natt, fast klockan var bara 21.03 just nu.
Uppe på himlen visades hundratals stjärnor som bildade hemska bilder, till exempel två män som slogs, en dödskalle, en kropp - av bara ben, och skadade djur och människor. Han kunde se hur en mördare hade kastat en kniv i en människa som föll för att han höll på att dö. Eric förstod inte, han verkade inte kunna komma undan alla hemska saker. Dom var hela tiden omkring honom. Dom förföljde honom. Han slutade titta på stjärnorna och såg ner på marken istället. De var en ljusbrun grusväg han gick på. Men här var de fläckar av... Blod! Han såg hur det vinröda blodet påminde om rummet i villan. Han mådde illa. De här var, en hemsk by! Tänkte han och började följa de färska blodet ner till en större väg först, sen till en bladskog utan nå löv på träden. Fast de var snart sommar. Ovanför sig kunde han se dom nakna hemska träden och sen stjärnorna som fortsatte att bilda hemska bilder. Nu hade dom konstigt nog färg med sig också, Eric förstod inte helt hur. En droppe som dom bildade hade ett rött, nästan lila sken över sig.
Men han gick vidare i skogen och följde med rädsla blodet på den mossiga marken.
Plötsligt hörde han hur en välbekant tjej röst skrek av ännu mer rädsla. De påminde om hans flickväns röst som han älskade så. Inte bara rösten, allt av henne. Hennes kropp, hennes ansikte. Och speciellt hennes roliga jag.
Han gick fortare, nu var han inte bara rädd, utan orolig också. Varför skrek hans flickvän så. Han kunde se sin tjej inom sig. Han såg att det var nåt som jagade henne. Hon hade trasiga kläder på sig och hade sår på kroppen. Hon kröp med rädsla bakåt och såg hela tiden upp mot det som jagade henne. Eric skakade på huvudet, hur kunde han veta vad som hände egentligen, innan han såg det?
Eric gick vidare och såg plötsligt att det verkligen var så som han hade sett! Den som jagade henne framför sig. Han visste inte vem det var. Såg en människa i svart rock som höll en pistol med sin vita hand. Mördaren hade inte hört Eric än. Men Erics flickvän hade just fått syn på sin kille. Men låtsades inte se honom.
Eric såg sin tjej Carrie framför mannen med pistolen. Hon hade sina trasiga kläder och blödde precis så som han hade sett inom sig. Hennes svarta lockiga hår var nu trassligt och hennes mörka kropp, alltid lika fin och vacker, men nu bestod den bara av världens värsta rädsla. Fullt av sår, trassligt hår, trasiga kläder, blåmärken och olika ärr. Det var som om något mer försökte skada hennes kropp. Hennes smink rann på ansiktet. Under henne började det bildas pölar av blod.
Eric såg att mannen snart tänkte skjuta hans tjej. Han sprang mot mördaren och hoppade på honom. Men försent, hans tjej blev träffad mitt i hjärtat!
Mördaren bröt sitt näsben på en rejäl rot när han föll till marken av Erics hårda knuff. Eric sprang fram till den som var hans tjej. La sig bredvid henne, höll om henne och grät för henne. Han blundade hårt.
Men efter en stund blev Eric väldigt arg och rädslan försvann. Fast han hade försökte stoppat den förbannade mannen, så träffade han Erics flickvän! Han kände för att slå till mannen våldsamt, varför hade mannen dödat henne? Vad hade hon gjort mot honom egentligen!
Ursinnig och hämndlysten reste sig Eric beslutsamt igen. Rädslan som tidigare fanns i honom hade försvunnit och ondska hade lagt sig inne i hans själ, i alla fall till mannen som han vände sig till nu.
Mannen tog upp pistolen igen undertiden som Eric beskådade mannens bleka ansikte. Ansiktet kunde faktiskt inte bli vitare, och ögonen hade inte ens pupiller. Så Eric förstod efter en stund att något kanske hade tagit mannens själ. Mannen såg ju faktiskt ut som ett spöke med svart rock, ibland var hans ansikte nästan lite genomskinlig. Innan mannen hann avlossa skottet kastade Eric sig mot mannen igen, när han var i luften sköt mannen och träffade Eric i benet.
Samtidigt som Eric återigen träffade mannen mot marken skrek Eric till av smärta. Skottet i Erics ben gjorde att han inte ens kunde röra benet, men det gjorde Eric bara ännu mer ilsken, det var som om något hade tagit över. Något som tog sig förbi både smärtan och rädslan. Han behövde ju ändå inte använda benet just nu och rörde mest det friskna benet när han satte sig upp igen. Sedan utan att tänka krossade han den äldre mannens huvud mot en sten bakom mannen. Genast blev mannen medvetslös och ett kraftigt sår visades där stenen träffade.
Något, som liknade en själ, eller ett spöke med ett tydligt grymt ansikte lämnade mannens kropp, därefter verkade mannen va helt död ett tag i alla fall.
Själen iakttog Eric argt och skräckfyllt ett tag. Han fick en kraftig vindpust emot Eric som tog hans rädsla tillbaka, och hans vanliga jag. Eric föll till marken han med, och det sista han såg var att själen flög upp mot himlen.
När Eric vaknade till lite senare var det alldeles ljust omkring honom. Skogen grönskade riktigt ordentligt omkring honom. Vackra blommor blomstrade överallt omkring honom. Aldrig hade han sett en så fantastik skog tidigare. Solen lyste och skogen gnistrade med klara gröna blad.
Huvudvärk och rädsla hade minskat, men smärtan i benet fanns fortfarande och blodet rann och gjorde byxorna röda. Han tog den döda mannens rock och lindade om såret hårt innan han haltade bort krypande till sin tjej som låg död på marken. Tårar rann ner från hans ögon. Han ville göra vad som helst för att få henne tillbaka. Att han lyckades få bort en sorts ondska över byn, som tydligen befann sig i mannens kropp brydde han sig inte om. Flickan som var underbarast i världen var ju fortfarande borta!
"Du begåvade pojke har räddat livet på den här byn!" Ekade det omkring Eric men mest bakom honom från den mannen som tidigare var död! Eric skakade till och kände hur svetten rann. Han vände sig om och kände sig alldeles kall, fast det var ganska varmt. Han fattade inte va han hade lyckats med än.
"Va menar du?" Eric kunde inte prata knappt men ändå förstod mannen som plötsligt hade återuppstått med samma bleka ansikte.
"En elak själ som försökte ta över byn tillsammans med fler elaka själar fanns över hela byn. Som du såg gjorde dom hela byn otäck och skräckfylld med förintelse, vissna växter och död. Flera otäcka själar tog över människans själ. Men vissa som du, lyckades mer eller mindre stå emot dom. Men dom som inte lyckades blev mer och mer elaka och bedövade, mindre och mindre kunde dom styra sig själva och blev otäcka precis som byn i sig. Men du lyckades förinta själarnas onda mästare. Då kan byn återställa sig och redan nu är den lika vacker och fantastisk som den en gång var innan själarna tog över." Mannen föll sedan till marken och försvann långsamt. Dom sista partiklarna som fanns av honom blåstes sedan med vinden bort därifrån.
En stund försökte Eric lugna sig och försökte förstå allt det otroliga han hade gjort. Hade han verkligen räddat byn? Räddat byn från elaka själar som försökte ta över?!
"Åh, jag, jag lever! Åh vilken, vilken vacker skog! Eric... har du lyckats rädda byn?!" Sa hans flickvän bakom honom.
En stor lycka svepte sig över honom, lever hans flickvän igen?! Han vågade knappt vända sig om och se det, men såg henne därefter levande, hon satt upp mitt emot honom. Alla sår var borta och hon såg väldigt frisk och vacker ut. kläderna var hela och föreställde en vacker klänning. Hon lyste som den vackraste ängeln nånsin.
"Hade ingen själ tagit sig in i dig?" Undrade Eric tveksamt och flickan Carrie skakade på huvudet.
"Nej, ingen lyckades, även om jag kände mig borta ibland och mörk som byn och andra människor. Till och från försvann den och jag förstod efter ett tag att byn hade fått mörka själar och andar över sig. Och mannen som du tog livet av, han var mästaren, det var den själen som började. Vem vet hur långt det skulle gå om dom till slut hade tagit över hela byn, sprider dom ut sig i fler då?" Undrade flickvännen och Eric ryckte på axlarna.
"Eric, du kan lugna ner dig nu. Dom ville ha dö på mig och några till för att ingen elak själ lyckades ta över. Troligen din också, men du, du räddade mig och hela byn från andarna och deras elaka själar. Eric, du har räddat många liv och du är en hjälte! Ja i alla fall min hjälte och några få till som förstod vad som hände byn. Vi som vet, vet inte hur vi ska kunna tacka dig." Flickan kramade om sin pojkvän hårt och ett lugn svepte sig över Eric. Även fast han inte helt förstod allt, så blev han glad och stolt över det han hade gjort, hans sår på benet försvann och sedan reste dom sig upp. Hand i hand gick dom sedan ut ifrån skogen och till hans familjs hus som nu hade blivit ljus och vacker ovanlig villa.
Allt mörker och ondska i byn hade helt försvunnit från den här byn. Men vem vet om den annars kanske kunde va i en annan by och jaga den på snälla själar och göra den byn alldeles mörk? Kanske fanns det fler onda andar utanför byn än vad dom kunde föreställa sig?
Men åtminstone där Eric och hans flickvän levde hade dom försvunnit och förhoppningsvis skulle dom kanske aldrig försöka återta byn igen.


Slut, Gjord för många år sen. Omgjord år 2017, 7/10. Kommentera gärna va ni tycker :)

Cecilia Ridderborg

Hejsan, jag har ett restaurang jobb och bor i Gästrikland, Jag är en kreativ tjej, spelar teater, tränar kungfu, hållt på med lera, klättrar, är med kompisar och pojkvännen, Jag har även gillat att rita fast tiden har vart liten för det på sistone. Men skrivningen är något jag verkligen älskar och jag kommer aldrig att sluta skriva så länge möjligheten finns, jag skriver både böcker och noveller, inget utgivet än men jag försöker, jag har vart på små kurser mest distans och en som fanns nära.
Cecilia Ridderborg är medlem sedan 2017 Cecilia Ridderborg har 2 publicerade verk