Den mörka sänkan

Från att ha tultat fram genom lummiga dalar, till att marschera genom snåriga terränger och att till sist att irra runt i en sänka utan slut. Det var inte så hon hade tänkt sitt liv skulle sluta.
För några dagar sedan så hade flickan strövat omkring på böljande höjder. Inte sett ett enda moln på himlen och solen hade stått högt på himlen i flera dagar. Hon hade gått förbi flera byar med massor av människor.
Det hade börjat med att flickan hade lunkat fram över en karg slätt och hade fått slut på mat. Hon hittade en knagglig väg som ledde till en ödslig by. Synen av bergen var storslagen och där mellan de två stora bergen låg en by in klämd. När flickan kom in i byn såg hon inte ett spår av en enda människa. Trädgårdar hade växt sig vildvuxna, bänkar och andra saker som står utmed gatorna är så murkna att till och med en fluga inte vågar sätta sig på den. Flickan såg en hink som någon hade tappat på vägen för länge sedan. Som någon hade gått med stapplande steg och sedan bara tappat den. Flickan fortsatte fram i smygande steg och kliver över det kvarlämnade sakerna på vägen. Hon vet inte varför hon smög fram, kanske för att inte väcka de döda. Men inte tror hon väl på spöken. Det gjorde hon i alla fall inte då. Men mycket kan hända på den tiden.
När vägen delade sig i tre stannade flickan och bara glodde på de tre vägarna. Den ena gick brant uppför, den andra var en liten stig över böljande kullar och den tredje vägen var inget mer än en upptrampad väg genom en tät granskog där marken är sank. Flickan tänkte en stund och sedan valde hon. Undervegetationen är kantade av svampar och mögel. Den upptrampade vägen ledde bara längre och längre in i skogen. Grenarna rev sönder hennes hud där den inte var täckt av tyg.
Flickan stannade när det enda ljuset som nådde marken bara var ett dunkelt ljus som knappt nuddade marken. Hon hade hört något, någon som stövlade fram bakom henne. Men ingen var bakom henne. Det enda hon kände var vattnet som trängde in i hennes tygskor och en svag vind. Flickan vände sig om och tänkte tassa fram på tå men stannade i rörelsen. Där var det igen, en svag vind. Den kändes bara i ansiktet, den blåste inte i håret, den drog inte i kläderna. Den blåste bara i ansiktet. Det var säkert inget, bara hon som inbillade sig. Hon kanske började bli knäpp, knäpp på att inte ha sett en enda levande varelse på så långt tid.
Flickan skakade på huvudet och tänkte fortsätta men fötterna lydde henne inte. Hon drog och drog i bena men de var fast. Hur mycket hon än drog för att få fötterna att röra på sig, så drogs hon bara neråt. Hon hade fastnat i sankmark. Det var då hennes rädsla började komma. Rädslan för att sitta fast där tills någon förbipasserande bara skulle komma förbi dagar efter hon hade svimmat av. Eller att hon hittas efter flera månader efter att ett rovtörstigt djur har fått sig en tugga. Eller det värsta, att hon aldrig blir hittad.
Då var det som om skuggorna fick liv. De försvann och bildades på ett och samma ställe. Skuggorna blev till en gestalt som närmade sig henne. De svarta ögonhålorna tittade tomt på henne. Den ville att flickan skulle säga något och hon visste vad den ville säga. Men flickan vägrade. Men det är hennes enda val. Flickan viskade vad gestalten ville, han tycktes inte höra. Hon sa det igen och igen men den hörde inte.
- Mitt namn….Mitt namn fortsatte flickan med gråt i halsen.
- Det är väl inte så svår sa en röst i huvudet på henne. Det är inte så mycket begärt.
Flickan tvekade.
- Mitt namn är, hör flickan sig själv säga innan hennes bultande hjärta når ända till öronen och sedan en smäll.
Flickan faller handlöst fram i sankmarken, flickans ögon ser tomt framför henne. Gestalten suckar missnöjt och tar tag i flickans huvud och slänger det sedan i marken igen.
- Dumma lilla flicka säger gestalten och fortsätter in i skuggorna.

Skriven av: Tindra