Den nya landsvägen

Vid Pär-Jöns, där Tyringe tätort hade sitt slut, fortsatte Norregårdsvägen vidare västerut. Med två hjulspår och lite gräs i mitten sträckte sig grusvägen upp genom bygden. Och sedan bilarna slagit ut hästskjutsarna hade vägen så gott som fallit i glömska.
Med iver över 50-talets senaste vägprojekt och bort från leda och enformighet, gick vi små grabbar här gripna av känslan att färdas i frihet, i en hytt i en lastbil lastad med åtta kubikmeter grus.
Framme vid Hjalmar Andersson såg vi hur marken fraktades bort, grusflak för grusflak längs Hörjavägen. Och i ett stort sår i marken lastades grusbilar av långhalsade monster som hade tänder av stål. Grävmaskiner som åt sig fram till ett gnisslande ljud då stålvajrar spändes och skoporna fylldes med Hjalmar Anderssons grus.
Först en otålig väntan sen dök Agne upp med sin Volvo-rundnos. Och med rytande motor och full last bjöd han upp till ett rafflande äventyr ”on the road”. Och likt en skeppare som parerar stormens vågor styrde han oss fram, mellan gropar och hål, guppandes och skumpandes längs Hörjavägens oljegrus.
Vid denna väg, med utsikt över ett torvaspår, bodde taktjärare Axel Rydström i sitt röda hus och i en sänka stod Palmrots gamla torp. Bebyggelsen var gles och en bit efter symaskinsagentens gula hus, vid infarten till Akumas nya snickerifabrik, stod en ensam bensinpump med ringklocka kopplad till ett närbeläget hus.
Och i färdriktningen på vägens vänstra sida, där en gul-röd stoppskylt stod, gjorde ekipaget stopp. Och här stod vi för ett ögonblick vid en gräns mellan gammalt och nytt och betraktade en vägbana med asfalt och linjer målade i vitt. Och med oss fyra små grabbar i sin hytt styrde Agne ut på den nya landsvägen medan vi undrade vad denna landsväg kunde leda till för oss.
Efter Carl Augusts hus började Akumabacken som hade vägräcke över en bro för Bergdalas kor. Och nedför backen såg vi ingrepp i sluttningar som schaktats och lämnat vallar i vår natur. Samtidigt som gamla Torupsvägen, med sina medeltida anor, enbart följde landskapets kontur.

Framför oss låg Tyringes blomstrande industrisamhälle med en snabbt växande bebyggelse och i de nya kvarteren kantades gatorna av familjehus. Här bodde industriarbetare i ett folkhemsbygge där spadar sattes i marken, drömmar uppfylldes och bolån amorterades inom loppet av tjugo år.
Färden gick genom den norra utkanten, nedför backen vid Holmkvists trädgårdsmästeri och genom Mosebacke som öppnats upp med dynamit och lämnat vallar där berget springer fram. Och att bilarna skulle bli många kom vi till insikt om när vi passerade Joel Nilssons nya bensinstation som var ett tecken på bilismens kommande expansion.
Med gruset yrande från flaket lämnade vi samhället bakom oss och när vi möttes av en varningsskylt för vägarbete slog Agne av på farten. Och mitt ute på Mjölkalångas ängar brakade ljudet lös med buller och bång från vägarbetarnas maskiner, samtidigt som vår hytt fylldes med doften av tjära.
Vägarbetarna var i full gång och arbetade i samverkan med sina maskiner medan lastbilar som kom lastade med asfalt, makadam och grus körde fram och tillbaka. Sakta passerade vi en asfaltmaskin med en oformlig konstruktion som fylldes med asfalt. Och den rörde sig långsamt framåt likt en mäktig drake av svart metall som röt och gnisslade medan en svart rykande massa kom ut ur dess gap och lade sig platt. Den följdes sedan av en ångvält med tunga cylindrar som med stor kraft och till synes oberörd pressade ihop den svarta massan med Rundbergs makadam och Hjalmar Anderssons grus.
Omgärdade av Mjölkalångas kor gick färden vidare mot Finjabacken, på en bädd av sten och grus som skapats av vägarbetarna som ett stabilt fundament och en grund för den nya landsvägen.
När vi nått vår destination ställde Agne lastbilen i position. Och vid en djup grop steg han av för att med hydraulik tippa av vår last. Och med ett rasslande ljud gled gruset av och svaldes mullrande av ett gapande hål. Genom hyttens bakruta såg vi allt som ägde rum vid Finjabacken. En bulldozer var synlig framför oss och drev jord och grus framför sig likt en mullrande järnhand som föste bort det gamla och banade väg för den nya landsvägen. Längre bort såg vi vägarbetare som lade dräneringsrör vid vägens kant. Och lantmäteriet som pågick väckte vår nyfikenhet och ledde min bror till att köpa en karta för att utforska världen.
På färden tillbaka förstod vi att en ny epok var på väg och att vi för första gången i historien skulle kunna färdas på en asfalterad väg till vår Göingemetropol – Hässleholm.
Den nya landsvägen som vi sett växa fram var en inbjudan till en framtid med nya horisonter och vägval för oss. En väg som förbinder oss med en ny värld där vägarna ligger öppna och tar oss dit vi vill.
Och den blonde Agne som gjort oss delaktiga i detta vägbygge blev för alltid vår idol. Ett vägbygge som för oss aldrig skådats sedan romarna uppförde sitt berömda vägnät. Och en väg som för alltid skulle bli en del av oss och en väg som tar oss hem. . .

Claes Selander

In gardens lush where blushing tomatoes twine, There dwells a man of letters, of tongues divine. With nature's fruit he gently does engage, Whilst words of foreign grace adorn his page.
Claes Selander är medlem sedan 2023 Claes Selander har 2 publicerade verk