Publicerat
Kategori: Novell

Den olyckan

Sommaren hade varit varm men var nu sakta men säkert på väg mot sitt slut. Sofia springer hukande genom regnet som piskar mot den mörka asfalten. När hon kommer fram till ytterdörren stoppar hon darrande nyckeln i låset. När hon kommer in så slänger hon sin svarta ryggsäck på golvet, hänger upp jackan och går sedan in i badrummet där hon börjar ta av sina blöta kläder. Hon kliver in i badkaret, sätter på duschen och låter det heta vattnet sakta strila ner för hennes kalla kropp. Hon duschar en lång stund och sedan när hon ska kliva ur badkaret så halkar hon till. Hon faller och slår i huvudet i kakelväggen. Hon ligger kvar några minuter.. bedövad av chocken. Sedan reser hon sig upp och kliver ur badkaret, överraskad av att hon inte känner någon smärta. Hon torkar av sig och tar sedan på sig sin favoritpyjamas; en ljusgul pyjamas med lila blommor på.
Hon går ut i köket och gör ordning lite te åt sig, hon tar koppen och går sedan ut i vardagsrummet och kryper upp i soffan och börjar titta lite på TVn och har snart glömt bort olyckan i badrummet. Hon zappar lite mellan kanalerna men bestämmer sig till slut för att titta på video istället.
Hon går fram till videohyllan och plockar fram en film som hon har sett flera gånger innan men som hon fortfarande tycker lika mycket om. Efter att ha tittat på den ett tag så ringer telefonen, Sofia hoppar till av den höga signalen.. hon stänger av filmen och tar sedan luren.
- Ja, hallå.. de e Sofia..
- Hej älskling de e jag.. hur e de?
- Jo.. de e bra.. själv då?
- Jo då bara fint.. men jag saknar dig så otroligt mycket.. kan jag komma över?
- Javisst kan du de, svarar hon glatt.
- Okej.. men då är jag hos dig om 15 minuter?
- Ja, de blir bra.
De avslutar samtalet och Sofia går ut i köket och tar en Panodil eftersom huvudvärken hon haft hela kvällen bara blir värre och värre. Men hon tänker inte något extra på de eftersom hon ofta brukar ha ont i huvudet på eftermiddagarna och kvällarna.
Hon går in i sovrummet och hämtar en filt och har precis lagt sig i soffan med filten om sig, när de ringer på dörren. Hon släpar sig upp ur soffan och stapplar sedan fram till dörren och öppnar. Utanför står hennes pojkvän sedan ett och ett halvt år med en stor bukett rosor i famnen.
- Hejsan gumman… hur e de med dig du är ju alldeles likvit, säger han med ett bekymrat uttryck i ansiktet.
- De är inte så farligt, har bara lite ont i huvudet… det går nog snart över, säger hon med ett ansträng leende.
Pontus hänger upp sin jacka, sparkar av sina skor och tar sedan Sofia om axlarna och hjälper henne in i vardagsrummet.
Hon sjunker ner i soffan.
- Hur mår du egentligen älskling?
- Äh, jag vet inte.. men det går snart över. Kan du hämta ett glas vatten till mig så är du snäll?
- Visst… allt för dig min ängel, säger han och ler.
Han går ut i köket och kommer snart tillbaka med ett glas vatten. Han räcker fram glaset till henne och sjunker sedan ner bredvid henne i den svarta skinnsoffan. Hon sätter sig upp och lutar huvudet mot hans axel.
- Kan du inte sätta på videon så att vi kan se klart på filmen.
Hon böjer sig fram över bordet och tar tag i videodosan och sätter på filmen igen.
Sofia känner hur hon har svårt att hålla ögonen öppna och till slut somnar hon och sjunker ner i Pontus knä.
- Hemskt vad snabbt du slocknade älskling, säger han skrattande och kysser hennes huvud.
Filmen är slut och Pontus lyfter försiktigt bort henne från sitt knä och lägger ner henne i soffan. Han går fram till fönstret och tänder lampan sedan går han fram och stänger av TVn och videon.
Han går in i sovrummet och bäddar upp sängen och klär av sig till boxers och
t-shirt. Sedan går han ut i vardagsrummet och lyfter upp Sofia och bär in henne i sovrummet. Han lägger försiktigt ner henne i sängen och kryper sedan upp bakom henne och börjar försiktigt kyssa hennes nacke.
Hon vaknar till och känner hur smärtan i huvudet bara blir värre och värre.
- Hur är det med dig nu älskling, mår du bättre?
- Jag vet inte.. men jag måste på toaletten. Hon reser sig upp på ostadiga ben och stapplar över golvet.. hon vinglar till mot väggen och faller sedan avsvimmad till golvet. Pontus rusar fram och sjunker ner på knä bredvid henne. Han lyfter upp henne i sitt knä och skakar försiktigt om henne och säger hennes namn, men hon ligger fortfarande medvetslös i hons armar. Han känner på hennes panna och känner att hon är alldeles brännhet. Pontus går ut i badrummet och kommer snart tillbaka med en blöt handduk som han lägger på hennes panna för att svalka av den lite. Han sträcker sig efter telefonen och ringer till sin syster Carina som är sjuksköterska.
- Hon har svimmat.. medvetslös.. ååh.. vad ska jag göra.., snyftar han.
- Lugna ner dig nu och berätta vad som har hänt.
Pontus tar ett djupt andetag och tar sedan allt från början.
- Okej. Jag kom hit till Sofia innan tidigare i kväll och då mådde hon inte så bra. Hon klagade på att hon hade ont i huvudet och hon var alldeles likblek. Sen tittade vi lite på film och hon somnade och jag bar in henne i sovrummet och hon skulle upp på toaletten och då svimmade hon och jag kan inte få liv i henne nu. Hon är ju alldeles borta.
Carina hade lyssnat tålmodigt men tog nu till orda:
- Kan du kolla om hon har någon puls?
- Hur gör jag det då?, skriker han med panik i rösten.
- Jag kommer.. ring ambulansen så länge.
Carina bor bara några hus därifrån så hon är där efter bara några minuter. Då sitter Pontus gråtande med Sofia i sin famn.
- Du får inte lämna mig.. vakna då älskling, snyftar han.
- Har du inte ringt ambulansen ännu?
- Nej, han skakar på huvudet.
Carina skyndar fram till Sofia och "kollar läget" och slår sedan numret.
- Ja, hej jag heter Carina och jag behöver en ambulans till Sparvhöksvägen 17B.
- Okej, vad är det som har hänt?
- Jag har en medvetslös tjej här och jag misstänker att det kan vara en ordentlig hjärnskakning, svarar Carina.
- Vi har skickat en ambulans så den borde vara där när som helst nu.
Minuterna efter öppnas ytterdörren och in kommer 2 vitklädda ambulansmän. Carina springer ut i hallen och möter dem och visar sedan in dem i sovrummet där Pontus sitter och håller om Sofia.
- Pontus.. du får flytta på dig lite nu så att dom kan ta hand om henne, säger Carina och drar försiktigt undan Pontus och tar honom tröstande i sina armar. Han klamrar sig fast och snyftar Sofias namn om och om igen.
Ambulansmännen undersöker snabbt Sofia och lyfter sedan upp henne på båren och bär ut henne till ambulansen. Den yngste av dom vänder sig om och tittar frågande på Carina..
- Ska någon av er följa med i ambulansen?
- Nej, åk ni.. vi kommer efter sedan.
Han nickar förstående och försvinner sedan ut genom dörren. Carina sitter kvar och håller tröstande om Pontus som gråter som ett litet barn i hennes armar.. trots att han 2 månader tidigare fyllt 23.
- Så, gå och tvätta av dig så går jag och hämtar bilen så länge.. säger hon och knuffar till honom lite.
Pontus reser sig upp och går sedan ut i badrummet och börjar skölja av sitt rödgråtna ansikte. Han klär på sig sina kläder och är precis färdig när Carina kommer upp för att hämta honom.
- Är du klar för att åka nu?
Han nickar och biter sig i underläppen för att hålla tillbaka tårarna som bränner i ögonen. Efter 20 minuter kommer dom in genom dörrarna på sjukhuset. Carina går fram till receptionen för att ta reda på hur det är med Sofia. Hon kommer tillbaka med ett sammanbitet uttryck i ansiktet. Pontus tittar oroligt upp på henne från den blå tygstolen han satt sig i.
- Hur är det med henne.. kommer hon klara sig?, frågar han med darrande röst.
- Jag vet inte.. de skulle ringa efter doktorn så att han kan förklara, han kommer nog snart. Hon sätter sig bredvid Pontus och lägger en arm om hans darrande axlar. I samma ögonblick kommer en äldre man fram till dom med ett allvarligt uttryck i sina gröna ögon.
Pontus flyger upp ur stolen….
- Hur är de med henne.. kommer hon klara sig?
Mannen tittar på honom och lägger sedan en tröstande hand på hans axel.
- Om jag ska vara ärlig så vet jag faktiskt inte.. de har tillstött vissa komplikationer, säger han med allvarlig röst.
- Vaddå komplikationer.. vad menar du.. prata svenska så man förstår, skriker Pontus irriterat.
- Pontus.. lugna ner dig nu… Carina reser sig upp och lägger armarna om honom.
- Men vad menar hon.. menar han att hon kommer dö?, han tittar hjälplöst på sin syster och börjar gråta igen.
- Ja, kanske.. det är inte säkert att hon överlever, men vi ska ju inte sluta hoppas, säger hon så tröstande hon kan.
Pontus ger ett plågat ljud ifrån sig och sjunker sedan till golvet och bryter ihop helt.
Carina sjunker ner jämte sin lillebror och lägger tröstande armarna om honom och ber viskande doktorn att gå så att de kan få vara ensamma ett tag.
- Ni kan få gå in i ett enskilt rum om ni vill vara ensamma, säger han.
Carina nickar och hjälper Pontus upp på fötter och hjälper honom in i ett närliggande undersökningsrum.
De sätter sig i soffan och doktorn går tyst ut och stänger dörren efter sig.
- De är mitt fel.. jag borde förstått att något var fel när hon mådde så dåligt som hon gjorde, snyftar han. Varför märkte jag inget.. varför mä.., rösten sviker honom och han börjar gråta ännu mera och klamrar sig fast vid Carina som sitter och försöker hålla tårarna tillbaka för att inte göra allt värre för sin lillebror. Hon sitter och håller om honom i flera timmar och till sist har han somnat av utmattning i hennes armar. Hon lutar sig bakåt i den hårda sängen och snart sover även hon.

I ett rum en bit bort kämpar sjukhuspersonalen för att hålla Sofia vid liv.. de var som de trodde.. Sofia hade slagit i huvudet.. hur visste de inte.. men nu hade hjärnan börjat svullna.. och det var dom tvungen att stoppa för att hon skulle ha nån chans alls att överleva.
Efter några timmar så är läget fortfarande kritiskt men ändå ganska stabilt. De har kopplat in respirator och det är hela tiden någon som sitter och vaktar ifall hon skulle bli sämre igen.

Pontus vaknar med ett ryck och sätter sig snabbt upp i sängen…
- NEJ… Sofia.. Sofia .. ååh nej.. NEJ, skriker han.
Carina vaknar och sätter sig upp bredvid Pontus och håller tröstande om honom.
- Såja, såja.. det var bara en mardröm.
Han sitter och skakar när doktorn de hade talat med innan kommer in.
- Har hon dött?, skriker Pontus med panik i rösten.
Men mannen ler lugnande mot honom och skakar på huvudet.
- Nej.. hon är stark och har en stor chans att överleva.. bara hon vaknar snart.. annars så vet jag faktiskt inte.
- Får vi gå in till henne?, undrar Carina.
Doktorn nickar..
- Javisst kan ni de.. men hon är fortfarande medvetslös.
Carina tar Pontus under armen och de går sedan mot Sofias rum. Pontus stannar skrämt i dörren när han ser henne ligga där inne med massa slangar överallt. Carina drar honom försiktigt i armen..
- Kom nu…
Pontus följer osäkert med och sköterskan som är i rummet ler mot dom och tar fram en stol till honom.
Han tar emot den och sätter sig sedan vid Sofias säng och tar tag i hennes hand. Han för den mot sina läppar och kysser den.
- Jag älskar dig raring.. lämna mig inte.. , tårarna börjar åter rinna nerför hans bleka kinder.
Han sitter där ett tag och talar viskande till henne.
- Det är nog dags att gå nu Pontus.. så att hon får vila.
Pontus vänder sig mot sin syster med ansiktet randigt av tårar.
Han böjer sig fram och ger Sofia en lätt kyss på hennes panna och lämnar sedan rummet på darrande ben.
Efter en vecka har läkarna kopplat bort respiratorn men Sofia har inte vaknat ännu och läkarna börjar bli oroliga.
- Om hon inte vaknar snart så är jag inte så säker på att hon kommer att överleva, säger doktorn till Pontus när han hittar honom vakande vid sängen som så många gånger förut.
- Säg inte så.. jag vet att hon kommer överleva jag känner det på mig, svarar han hoppfullt men läkaren ser tvekan i hans ögon.
Pontus sitter kvar och vakar dag och natt och efter ytterligare en vecka då läkarna tror att hoppet helt är ute, så ger Sofia äntligen ett livstecken ifrån sig.
- Pontus.. ,stönar hon svagt och kramar löst hons hand.
Pontus som har slumrat till vaknar nu snabbt och tittar på henne med tårar i ögonen.
- Raring..?
Hennes ögonlock fladdrar till och sedan slår honupp sina ljusblåa ögon och tittar på honom.
- Var är jag någonstans..? Aj jag har ont i huvudet… klagar hon och rynkar pannan.
- Åhh.. älskling.. Pontus lutar sig fram och ger Sofia en stor blöt puss mitt på munnen.
- Du.. kan du vara snäll att hämta något att dricka.. jag är alldeles torr i halsen..
- Javisst.
Han ger henne en lätt kram och en kyss på kinden och går sedan fram till handfatet i rummet och spolar upp lite vatten i ett glas till henne.
Hon tar sakta emot det men är för svag för att kunna dricka själv. Pontus plockar fram ett sugrör åt henne och hjälper henne och snart börjar hon dricka vattnet i djupa klunkar.
Efter att bara ha druckit några klunkar så faller hon åter in i djup sömn… Pontus tar försiktigt ur sugröret ur hennes mun och ställer sedan plastmuggen på bordet bredvid sängen.
När läkarna kommer in för att se om allt är som de ska hittar dom Pontus sitta och smeka Sofias hår med tårarna rullande ner för kinderna och tror att hon är död. Pontus vänder sig mot dom och ler genom tårarna.
- Hon har vaknat.. hon lever, skriker han lyckligt.
Sofia vaknar av oväsendet och slår sömnigt upp ögonen och läkarnas förvånade och lättade miner är svåra att beskriva.
Sofia repar sig snabbt och bara efter några veckor så blir hon utskriven från sjukhuset.
- Men du får lova att ta det lugnt och vila dig, säger doktorn med spelad stränghet.
- Jadå.. doktorn, skrattar hon och tittar kärleksfullt på Pontus som står bredvid med sina bilnycklar triumferande i handen.
Han hade tagit sitt körkort bara några dagar innan.. hade bara haft uppkörningen kvar när allt det hemska hände.. men de hade han nu klarat av och var väldigt stolt över de.
- Jag lovar att se till så att hon håller sig i skinnet, säger Pontus och smeker kärleksfullt Sofias kind.
Han tar henne under armen och dom vandrar sedan ut genom sjukhusets portar.
Sofia är ganska svag efter allt som har hänt och somnar på hemvägen. Pontus vill inte väcka henne så bär istället försiktigt upp henne till lägenheten och bäddar ner henne i sängen.
Efter några timmar vaknar Sofia och går ut i köket i tron att Pontus ska vara där. Men det är han inte.. istället står det en stor bukett rosor på bordet. Hon går fram till bordet och tittar på dom och hittar ett kort.

Älskling!
Ville bara säga hur otroligt mycket jag älskar dig. Om jag inte är hemma när du vaknar så är jag bara ute och fixar en sak.. det är ju snart din födelsedag så… Älskar dig, många pussar & kramar min lilla pussgurka…
Din Pontus!

Sofia böjer sig fram för att lukta på rosorna och i samma stund hör hon hur Pontus kommer i dörren. Hon rusar in i sovrummet och kryper ner i sängen och låtsas sova när han tyst kommer insmygande till henne. Han ställer sig i dörröppningen och tittar på henne en lång stund och går sedan ut i köket för att fixa ordning en överraskning till henne. Sofia som fortfarande är trött efter allt som hänt somnar snart igen. Och märker inte när Pontus kommer in och sätter sig på sängkanten och smeker hennes kind.
Hon vaknar, slår upp ögonen och tittar nyvaket upp på honom.
- Hej sömntuta, sovit gott?
- Ja..
Hon nickar samtidigt som hon försöker hålla tillbaka en gäspning. Pontus tar tag i hennes hand och drar ut henne i köket. När de kommer in där så står rosorna på bordet tillsammans med en flaska vin och räkor. Sofia känner sig lite fånig eftersom Pontus är uppklädd i kostym och t o m slips, medan hon själv bara har pyjamas. Han ser hennes tvekan och går fram och lägger armarna om henne och viskar:
- Du är lika underbar i pyjamas som i aftonklänning älskling.
Hon rodnar och tittar sedan in i hans gröna ögon som hon hade älskat sedan första gången de träffades.

De var för snart ett och ett halvt år sedan. Sofia och hennes bästa kompis Madeleine hade efter många överläggningar bestämt att de skulle gå på festen som Madeleines pojkvän Fredrik hade fixat. Sofia hade inga större förväntningar på kvällen, men vad hon inte visste var att Pontus.. killen hon hade haft ögonen på ett tag.. skulle dit. De kom till festen och Sofia upptäckte Pontus där i folkmassan och ryckte försiktigt till Madeleine i armen och nickade åt hons håll.
Senare när dom hade suttit och pratat hon, Madeleine och Fredrik så hade Pontus kommit fram och sjunkit ner bredvid henne i soffan. De hade suttit och pratat hela kvällen och dagen slutade med att de delade säng hemma hos Madeleine. Sedan dess var de oskiljaktiga och älskade varandra mycket.

- Älskling..? Pontus knuffar försiktigt till henne.
- Öhh.. va, oj förlåt, jag tänkte på annat säger hon och kysser hans nacke.
- Kom min sköna… han tar henne under armen och för fram henne till bordet.
Hon sätter sig och han skjuter in stolen åt henne och går sedan och sätter sig mitt emot. Han börjar hälla upp vin och dom skålar med varandra och hugger sedan in på räkorna.
När de har ätit klart så sträcker Pontus sig över bordet och tar tag i Sofias händer och tittar henne djupt i ögonen.
- Vänta lite, jag ska bara hämta en sak, säger han med ett lömskt leende.
Han går ut i hallen och kommer sedan tillbaka med ett liten ask i handen, han sjunker ner på knä framför henne.
- Detta är ett bevis på att jag älskar dig och vill leva tillsammans med dig. Sofia, älskling.. vill du gifta dig med mig?
Hon tittar tårögt på honom och böjer sig sedan fram och kysser honom mitt på munnen.
- Ja, de är klart jag vill, svarar hon och tårarna forsar ner för hennes rodnande kinder.
- Är de säkert, vill du de?.. frågar han nervöst samtidigt som han biter sig i underläppen.
- Ja.. ja.. svarar hon och ler genom tårarna.
Han reser sig upp från golvet och lyfter sedan upp Sofia i sin starka armar och bär in henne i sovrummet. Han lägger ner henne i sängen och börjar sedan sakta smeka av hennes pyjamas samtidigt som han kysser hennes hals. Hon börjar dra av honom hons kavaj sedan knyta upp hons slips. Snart ligger de tätt omslingrade och utforskar varandras kroppar. De kysser och smeker varandra och en kvart senare ligger de trötta och svettiga i varandras armar och pratar om bröllopet. Sofia pratar på och när hon lyfter huvudet från Pontus axel och tittar upp på honom så märker hon att han somnat. Hon flyttar sig försiktigt på sig så att hon ligger jämte honom och stöder huvudet på armen och tittar leende på honom.. han liknar en liten pojke där han ligger. Hon för sakta fram sin hand och smeker försiktigt i hans bruna hår. Hon ger honom en puss på hans kind och lägger sig på hons axel och somnar även hon. Sofia vaknar nästa morgon av att Pontus ger henne en stor blöt puss mitt på munnen. Hon slår upp ögonen och framför henne står han leende med en bricka i händerna.
- Godmorgon älskling…. Frukost.
Hon sätter sig nyvaket upp i sängen och drar undan täcket så att Pontus kan sätta sig ner. Han sätter sig och placerar sedan brickan mellan dem. Sofia slickar sig om munnen när hon tittar på brickan.. baguetter med jordgubbssylt, apelsinjuice, te och så Pontus mammas hembakade chokladmuffins som hon älskar. Hon börjar äta med stor aptit och snart är brickan tom.
Sofia reser sig upp ur sängen och tar en handduk och går mot badrummet.
- Jag ska bara gå och duscha.
- Utan mig.. frågar Pontus anklagande och följer med henne ut i badrummet.
De duschar och turas om att tvätta varandra och efter en lång stund och många kyssar senare går de upp ur badkaret och torkar sig och går sedan och klär på sig. Just när Sofia har bäddat klart sängen så ringer telefonen.
- Ja, de är Sofia.
- Hej, de är jag. Hur är de med dig. Mår du bättre.
- Jaja.. det är bara fint, svarar hon glatt.
- Hmm.. har det hänt nått eller?
- Nja.. du jag måste få träffa dig sedan.. kan vi ses vid HM om en halvtimme?
- Javisst.
- Okej, men då syns vi då. Hejdå
- Hejdå.
Sofia kommer in i sovrummet och omfamnar Pontus bakifrån och kysser honom i nacken.
- Vem var de?
- De var Madeleine.. ska träffa henne i stan om en halvtimme så jag måste snart gå.
- Är du säker på att du orkar gå i stan då?
- Jadå.. vi ska bara fika ändå.
- Men du får ta med dig mobilen så att du kan ringa om jag ska hämta dig, säger han med ett allvarligt uttryck i ansiktet.
- Ja, jag lovar pappa, svarar hon och ger honom en djup kyss och han för sakta in händerna innanför hennes ljusblåa tröja.
- Nej, inte nu.. måste gå nu… ska med bussen ju, säger hon och knuffar kärleksfullt undan honom.
- Okej älskling, men lova att ringa om du inte orkar, lova det.
- Ja, jag lovar… jag älskar dig.. hon ger honom ännu en kyss och går sedan och tar på sig sin jacka.
- Älskar dig också gumman.. ta det nu lugnt.. hejdå och hälsa Madeleine.
- Ja, de ska jag göra.. hejdå.
Hon tar på sig sina svarta skor och går sedan ut och stänger dörren efter sig. När hon kommer ut tittar hon upp mot köksfönstret och där står Pontus och tittar på henne… hon vinkar mot honom och han ger henne en slängkyss och vinkar sedan tillbaka.

När hon kommer fram till HM så står redan Madeleine där. De ger varandra en hård kram och går sedan till fiket på andra sidan gatan.
- Så, vad var det du skulle säga nu då?
Sofia ler glatt, betalar sin fika och går sedan och sätter sig vid ett hörnbord som är lite avskilt från de andra borden i lokalen.
- Pontus har friat, säger hon och hennes ögon lyser av glädje.
- Va, har han, grattis, jublar Madeleine och ger sin bästa kompis en kram över bordet.
- Han var jättesöt. igår när vi åkte hem från sjukhuset så somnade jag så han bar upp mig till sängen.. och sen när jag vaknade och kom ut i köket så stod det en jättestor bukett med rosor på bordet med ett sött kort till. Nr jag stod där i köket så hörde jag honom komma så jag sprang in i rummet och låtsades sova för jag trodde att han skulle väcka mig, men han gick ut i köket igen så jag somnade. Men till sist så väckte han mig och då var han helt stilig med kostym och slips och allt.
Sofia tar en klunk av sitt te och fortsätter sedan; Så ledde han ut mig i köket och där hade han ställt upp vin och räkor, och sen när vi hade ätit så var han så äkta romantisk. Han böjde sig över bordet och tog tag i min händer och satt och tittade på mig, sen sprang han ut i hallen och kom tillbaka med en liten ask. Han sjönk ner på knä framför mig och sa hur mycket han älskade mig och om jag ville gifta mig med honom och jag svarade ja, Sofia sitter och ser lika glad ut som ett barn på julafton.
- Men de är ju underbart, grattis, säger Madeleine skrattande.
De fikar klart och sitter sedan där och pratar de vanliga tjejsnacket.
- Du kanske borde åka hem nu, du ser alldeles färdig ut.
- Nädå, jag klarar mig. Ska bara lämna brickan så kan vi gå på stan lite sen.
Sofia reser sig upp och vinglar till, Madeleine flyger upp från stolen och tar tag i Sofia och hjälper henne ner på stolen.
- En sak är säker och det är att du ska hem och vila dig. Jag ringer efter en taxi.
- Nä, jag har mobilen.. du kan ringa Pontus.
- Men han har väl inget körkort?
- Jo, han tog de häromdagen.
- Okej, hit med mobilen.
Sofia sträcker fram telefonen och Madeleine ringer till Pontus och några minuter senare så kommer han.
- Hur är det med dig gumman?
- Jo, jag klarar mig, jag är bara lite trött.
Madeleine och Pontus hjälper Sofia på fötter och leder sedan ut henne till bilen.
- Jag hörde att du hade fått körkort.. grattis, säger Madeleine och ger Pontus en kram.
- Tack så mycket. Ja, det är nog bäst att jag kör hem henne nu.. Hon ser inte speciellt pigg ut.
- Ja, gör så. Madeleine sträcker in huvudet genom fönstret. Krya på dig nu och ta det lugnt.. vi hörs, ring när du mår bättre. Hejdå.
- Hejdå.
När de kommer innanför dörren så släpar Sofia sig fram till soffan och sjunker ner i den och somnar innan hon ens fått av sig varken skor eller jacka. Pontus sätter sig på golvet bredvid och tar försiktigt av Sofia jackan och drar sedan av henne skorna. Han lyfter upp hennes ben i soffan och lägger henne tillrätta och lägger sedan en filt över henne.
Han hänger upp jackan och sätter skorna på hallmattan och går sedan tillbaka in i vardagsrummet och sätter sig i fåtöljen och sätter på TVn på låg volym för att inte väcka Sofia. Några timmar senare vaknar Sofia och de bestämmer sig för att gå ut och gå en liten runda.
- Är du säker på att du orkar de då, frågar Pontus med en orolig rynka i pannan.
- Ja, svara hon irriterat.. fan va alla ska tjata.
- Förlåt, det var inte meningen att tjata… jag är bara orolig för dig, säger han och ger henne en hård kram.

Månaderna går och snart är Sofia helt frisk efter olyckan och Pontus och hon väntar sitt första barn tillsammans. Magen blir bara större och större och hon börjar få ångest av att hon inte får på sig sina kläder längre.
- Usch.. vad ful jag är.. jag känner mig snarare som en gravid flodhäst än som en gravid människa, säger hon klagande.
- De gör inget älskling.. du ska bara veta att du är otroligt vacker och jag älskar dig även om du inte kan knäppa byxorna, säger han retsamt och ger henne en puss på kinden.
Plötsligt rycker Sofia till…
- Vad är de älskling? Har du ont?
Ett stort leende sprids i hennes ansikte och hon kramar hårt Pontus arm..
- Han sparkade, han rörde på sig, säger hon med tårar i ögonen.
- Ååh.. älskling, säger han och lägger handen på hennes runda mage och känner hur deras barn rör sig därinne.
De tillbringar de närmaste dagarna hemma framför Tvn och tar de bara lugnt.. efter som den stora dagen närmar sig så vill inte Pontus att Sofia ska anstränga sig i onödan.

Efter en helt vanlig dag framför Tvn så känner Sofia hur magen börjar värka. Hon vänder sig mot Pontus i sängen, han sover.
Hon lägger sig på rygg med händerna på magen och biter sig i läppen för att inte skrika högt och väcka honom. Smärtorna lugnar sig lite.. men någon timme senare vaknar hon med ett skrik..
- Vad är det älskling? Pontus sätter sig snabbt upp i sängen och tar tag i Sofias svettiga hand.
- Jag har ont.. det gör ont i magen, kvider hon och biter sig så hårt i underläppen att det börjar blöda.
Pontus tar sig snabbt upp ur sängen och springer in i garderoben och tar ut den redan färdigpackade väskan. Han slänger på sig sina kläder och rusar sedan fram till sängen och hjälper Sofia upp. Han tar henne runt midjan och sätter henne i fallen medan han springer ner och hämtar bilen. När han kommer upp igen så har vattnet gått och Sofia sitter och skriker…
- Skynda dig.. den kommer snart.. ohh.. de gör ont…
Pontus hjälper henne nerför trappan och in i bilen.. dom hinner inte långt förrän Sofia ger till världens skrik och klamrar sig fast i sätet.
- Pontus.. hjälp.. de kommer, de kommer nu…
Han kör in till sidan av vägen och tittar oroligt på Sofia som ligger alldeles genomsvett och kvider och han vet inte riktigt vad han ska göra…
Han tar sig samman och hjälper Sofia att lägga sig i framsätet.. han drar ner hennes trosor och skymtar redan barnets huvud.
- Jag ser honom, jag ser honom älskling..
- Käften med dig.. se till att få ut ungen istället, morrar Sofia.
Hon krystar och krystar och snart sitter Pontus stolt med sin son i sina armar. Människorna som har samlats runt bilen nu börjar applådera och gratulera de nya föräldrarna. Sofia ligger alldeles utmattad och ler genom tårarna.
Vid de laget så har en ambulansen kommit och de tar med Sofia och bebisen till sjukhuset.
Dagarna går och Sofia och lilla Linus blir utskrivna från sjukhuset. När Linus är 4 månader och Sofia är gravid än en gång så gifter de sig med varandra och är lyckligare än nånsin.
Åren går och de förblir lika lyckliga och kära ända tills deras liv får ett dramatiskt slut…
De är på väg till Sydafrika hela familjen för att fira Sofias och Pontus sjunde bröllopsdag. De har lyft och flugit ett tag när Maria, deras dotter börjar rycka i Pontus arm.
- Pappa.. varför luktar de bränt?
- Nej älskling.. jag vet faktiskt inte vad det är.
Pontus får snart svaret på frågan när planet sakta börjar sjunka i höjd… de blir panik i planet och plötsligt börjar de spraka i högtalarna…
- Ingen panik.. sätt på er säkerhetsbältet så ska ni se att allt ordnar sig..
planet sjunker mera och mera och störtar och exploderar precis innan landningen i Sydafrika.
Löpsedlarna följande dag lyder:

Charterplan störtar efter motorhaveri.. alla passagerarna omkom..

alla döda efter flyg krasch utanför Sydafrikas kust

Skriven av: Kanel_bulle

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck