Publicerat
Kategori: Novell

Den perfekta planen

Alla tycks intrigera med alla och ingen tycks gå att lita på – som överallt annars i livet



– Välkommen, sa frun hjärtligt till mig och visste inte att hon släppte in döden i huset.
Den försupne pappan stod avvaktande och anslog ett ansträngt leende medan deras mytomaniske artonårige son höll sig i bakgrunden.
Detaljerna om den vidriga familjen som försökte spela högklassig och som jag skulle vara inneboende hos hade jag kartlagt länge, så måste man göra om allt ska gå planenligt.
– Vad sysslar du med? frågade mannen efter presentationen.
– Affärer, ljög jag i maskopi med föräldrarna, helt enligt planen.
Mitt egentliga ärende var att på föräldrarnas inrådan, efter att de läst min bok ”Den perfekta planen”, försöka kartlägga sonens problem för att kanske få någon bot på honom.
Pappan var återhållsam och skeptisk till psykologi i allmänhet och till psykologer i synnerhet, medan mamman som tagit initiativet till konsulterandet av expertis för att få rätsida på sonens problem, trodde på hjälpen.
Sonen stal, misshandlade, hade våldtagit en underårig flicka men framförallt ljög han om allting och hade så alltid gjort. Enligt läkarna var han en mytoman som troligen även led av det man kallar ”Münchhausens syndrom”.
– Du får ta det varligt med honom, sa frun med en konstgjord accent för att verka förnäm. Han får inte misstänka att du är psykolog som ska hjälpa honom.
– Ingen fara, svarade jag. Han kommer inget märka från allt är färdigt.
– Menar du att han kommer bli av med problemen helt? frågade pappan.
– Ja, vissa av problemen lovar jag ska vara borta snart.
Dr Fröjd visades runt i huset av paret medan sonen höll sig inne på sitt rum och främlingen studerade allt i detalj, allt var av intresse. Paret tyckte nästan han snokade runt för mycket, men han ursäktade sig med att miljön är viktig.
– Det här är Dr Fröjd och här är vår son Sebastian, eller Seb, som vi säger, sa mamman.
Seb tog avmätt Dr Fröjd i hand med butter min.
– Jag ska hyra som inneboende här en tid, sa jag. Hoppas du inte tycker det blir för trångt eller att jag stör?
Ungdjävulen svarade inte, men jag skulle nog få honom intresserad med min metod.
Dr Fröjd och sonen pratade efter några dagar lite förstrött. Trots sin slutenhet var sonen ändå nyfiken på främlingen i huset och mer nyfiken skulle han bli.
– Hur länge ska du stanna? frågade Seb inne på mitt rum där han numera kom in för hålla koll på främlingen.
– Är du redan trött på mig? frågade jag med ett falskt psykologleende. Jag ska stanna tills jag är färdig med en sak jag håller på att utföra.
– Vad jobbar du med då? frågade han och försökte få till en första vändpunkt.
– Jag är yrkesmördare, svarade jag odramatiskt medan jag packade upp.
– Va? Du skojar?
– Nej, ser jag ut att skämta?
– Nej… men? sa Seb och kollade när jag lugnt packade upp, det är ju sånt man säger bara…
– En sak ska du ha klart för dig, sa jag med sträng ton: jag skämtar aldrig om jobb, och du ger fan i mina saker.
– Fan vad häftigt! Jag, har själv hållit på med lite brott och morsan och farsan är tokiga. Men de ska inte säga något. Farsan var boss för något syndikat och morsan satt inne…
– Jag vet, avbröt jag.
– Fan, du är den enda som trott på mig!
Fröjd och sonens vänskap fördjupades efter han sagt att han var en yrkesmördare. Seb tyckte han var tuff och iskall och en respekt utvecklades som det i bästa fall ska göra mellan terapeut och patient; den var dock inte ömsesidig.
Jag hatade det lilla jävla missfostret av hela mitt hjärta och jag såg med tillfredställelse fram emot slutet, men planen måste verkställas in i minsta detalj om allt ska fungera.
Trots att Seb inte visste om Fröjds egentliga ärende och att han var där för hans skull så tyckte han att han inte var som andra vuxna. Psykologer och vårdare som föräldrarna och myndigheter prackat på honom under uppväxten upplevde han bara som mjukisfjantar som daltat och varit så förstående att Seb kunde spy på dem.
Det var just därför föräldrarna hade anlitat Dr Fröjd inkognito, en av psykiatrins bästa psykologer och beteendevetare och kanske mest kontroversiella.
– Vad har du för vapen? frågade fanskapet mig.
– Det mest perfekta vapen som finns, svarade jag avvärjande.
– Hur planlägger du dina jobb?
– In i minsta detalj. Som ett drama eller schackspel, man måste tänka ut flera drag i förväg.
*
– Pappa! Vet du vad Fröjd är för något? Han är yrkesmördare!
Pappan nyktrade nästan till, då han trodde sonen kommit på vad Dr Fröjd var där för?
*
– Metoden tyck inte ha börjat hjälpa ännu, sa pappan till mamman när de var ensamma.
– Vi måste ha tålamod, förtröstade mamman. Det är ju bra att de upprättat en dialog.
*
– Hur sa du att du planlägger, frågade han mig efter att ha informerat föräldrarna som jag förstod och räknat med.
– Som jag sa. Jag bygger upp det som ett drama med peripetier, stegringar och slutligen katastrofen, förklarade jag för den illitterata idioten som begeistrat låtsades förstå.
– Vem ska du döda? frågade Seb mig och jag tyckte det var dags med en mittpunkt.
– Dina föräldrar.
– Va? Du skojar? Mina föräldrar …Du är inte klok.
– Du tycker ju det är häftigt med mord. Men kanske inte när det gäller dina egna föräldrar?
*
– Pappa, han tänker döda dig och mamma, han sa det själv!
– Fantisera inte så mycket. Ingen konfliktupptrappning nu, avbröt mamman.
– Jag lovar. Jag svär! Han sa att han ska döda er!
Förgäves försökte Seb övertyga först pappan och sedan mamman sedan återigen båda om vad han hört främlingen säga till honom. Men vem tror en som alltid ljugit, och ju storslagnare lögn desto mindre tilltro.
– Tänk om det är sant? sa pappan till frun. Tänk på vårt förflutna. Tänk om det är Domrena?
– Äsch, nu börjar du bli likadan. Drick inte mer nu. Du vet ju hur Seb är.
– Far åt helvete kärring! Jag ska i alla fall prata med Fröjd om det här.
– Ja, ja, lugnade frun. Men spoliera inget nu. Hans metod är den sista vi har.
– Ursäkta att jag stör, sa pappan, men jag måste få fråga en sak. Det gäller Seb. Det kanske är löjligt men vi blev lite oroliga. Han sa att du tänkte döda oss… ja vi tror givetvis inte…
– Nej, det är helt ok, sa jag. Det ingår i sjukdomsbilden att patienten i ett visst skede vänder sin inneboende vrede mot just terapeuten. Jag har väntat på det här.
– Så det är inget att oroa sig för?
– Nej, absolut inte. Jag är van vid den reaktionen och hade väl blivit mer oroad om den inte kommit, sa jag. Då är jag mer konfunderad över något annat?
– Vadå?
– Ja, det är märkligt. För han sa samma sak till mig. Alltså, att han tänkte döda er.
– Sa han? sa pappan och blev vit i ansiktet.
– Ja, nu ska ni inte bekymra er för mycket. Men det är märkligt för det passar inte in i symtomkomplexet. Konstigt faktiskt, men, som sagt inget att oroa sig för.
Seb tänkte länge på hur han skulle få föräldrarna att tro på honom, något han förstod inte var lätt. Först nu blev han medveten om vad hans ständiga lögner ställt till med och att han levt i en konstruerad värld – allt det som dr Fröjd beskrivit i ”Den perfekta planen” .Och där konsekvenserna av lögnerna måste brutalt tas av den som fabricerar dem.
Till sist förstod Seb den fasansfulla sanningen: ingen skulle därefter tro honom! Ingen. Men han förstod också att han måste stoppa Fröjd och han kom på en plan.
Jag förstod vad den lille djävulen hade i tankarna, det är ju det vi psykologer är till för. Hans handikapp var att han hela tiden låg ett steg bakom och att han var så förutsägbar.
Om jag inte räknat ut fel skulle han komma in till mig snart för att prata inställsamt.
En recorder var det vapen Seb tänkte använda då han förstod att han eget vittnesmål inte var värt något. En recorder ljuger aldrig och skulle avslöja allt och återupprätta honom.
– Varför ska du döda mina föräldrar? frågade Seb som den sämsta tänkbara skådespelare.
– Vad pratar du om? sa jag och inledde min andra vändpunkt. Det är ju du som sa att du tänkte döda dem. Kommer du inte ihåg det?
– Du… du… sa ju…
– Jag förstår att du måste ha något problem av något slag.
Jag pratade enkom med mamman om att hon borde sova i Sebs säng i natt. Att det förelåg risk för självmord. Hon blev skärrad och frågade om han blivit sämre.
– Nejdå. Men i just denna fas finns risken för självmordstankar och han behöver bevakning och framförallt tröst och kramar. Det är fullt normalt och höjdpunkten på bearbetningen.
– Men vad ska min man säga? skrattade hon till.
– Jag ska prata med honom och jag har sagt till Seb att du vill sova hos honom. Jag förklarade att du behövde tröst. Han köpte förklaringen; det är viktigt för hans sjukdomsinsikt.
Mina lugnande ord till mamman fungerade; nu gällde det att prata med pappan över ett eller några glas, vilket inte skulle vara svårt. Mitt sista drag.
*
” Vad i helvete!” hördes det från pappans strupe då han fram på småtimmarna stapplade in i sonens rum och besinningslöst gick lös på frun med en kökskniv.
Sonen vaknade abrupt av pappans raserianfall mot mamman och fattade först inget. När pappan utdelade de sista knivhuggen i den redan döda mamman hoppade Seb på honom i samma ursinne och ett vilt tumult uppstod där Seb upprepade gånger ropade på Fröjd, men ingen hjälp fanns att få. Seb fick tag i kniven och stack den flera gånger i pappan.
Jag gick in i Sebs nu nerblodade rum med mitt glas där han stod blek med kniven i hand.
– Det här är katastrof! pep han. Han dödade mamma och jag…
– Just det, log jag. Vi har kommit till katastrofen.
– Fan! Det är du som ligger bakom allt, du! Varför dödade han mamma?
– Jag sa, när han blivit lagom full att dina problem berodde på incest med din mamma.
– Det är lögn! Du vet att det är lögn!
Seb satte sig ner på det nerblodade golvet helt passiv och fattade inget:
– Vad är du egentligen ute efter, och vem är du i själva verket? frågade Seb mig.
– Jag sa ju att jag var en yrkesmördare och att jag skulle döda dina föräldrar, tonade jag av och fortsatte. Kommer du ihåg att du frågade mig vilket vapen jag hade och jag svarade: det mest perfekta vapen som finns – du! Ett drägg som dödar andra drägg.
– Varför? Varför? upprepade det lilla aset när polisen knackade på.
– Ni är kriminella och jag tillhör, Domrena som ingen tror finns, och vi dödar svin som er.
– Jag ska säga allt det där till polisen! väste han då jag ställde en välmotiverad motfråga:
– Poängen är; vem kommer att tro på denna fantastiska story från en mytoman? Svar: ingen.


http://boksidan.just.nu

Skriven av: Bill Persson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Mångatan

En ung tjej som inte vet vad hon ska göra med allt hon skriver

Mångatan

På andra plats denna veckan: Lars Jerrhag