Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Den Replikerade Mannen

Där var det ljudet igen.

Det mjuka spräckande ljudet, som när man trampar på en hög med torra grenar. Marcus var dock rätt säker på att det inte var grenar, så han försökte än en gång att få igång sin gamla ficklampa som hade slutat fungerar för en liten stund sedan. Han lyckades få den att lysa lite svagt, tillräckligt för att kunna belysa den mörka korridoren han befann sig i. Som han trodde var det inga grenar på golvet utan ben, kvarlevor av något som en gång har varit vid liv. Han kunde dock inte avgöra om det var människo- eller djurben.

Marcus fortsatte mot dörren vid slutet av korridoren. Han ångrade att han hade stannat upp för att få igång ficklampan eftersom hans kropp såg till att påminna honom om hur trött och hungrig han faktiskt var, nu när adrenalinet hade lagd sig och inte längre gav honom skenet av att han orkade fortsätta.

” Lite till, bara. Sen kan jag vila. ” viskade han till sig själv när han närmade sig dörren.

Han drog i handtaget. Dörren hadde fastnat så han bestämde sig för att kasta hela sin kroppsvikt mot den i hoppet om att den skulle ge sig. Med ett smäll flög han ut genom dörren och landade på betongen. Han reste sig upp och möttes av en vy där han kunde se nästan hela staden.

Han hade mödosamt tagit sig upp genom ruinerna av en lägenhetskomplex för att nå taket, där han intalade sig själv att han kunde tillbringa natten i någonlunda säkerhet.

” Äntligen. ” mumlade han, utmattad men lättad.

Marcus hade fått in vanan att föra mindre konversationer med sig själv. Han hade inte pratat högt med en annan människa på . . . länge. Dagarna, månaderna, till och med åren hade runnit ifrån honom sen bomberna föll och nästan utraderade allt liv på planeten.

Han mindes inte mycket från tiden innan och direkt efter, troligen någon märklig form av överlevnadsinstinkt där hjärnan förtränger traumatiska minnen.

” Undrar vilka andra trauman jag har numera? ” skrattade han för sig själv när han hade gjord upp sin bivack där uppe på det höga taket och till slut fick sitta ner.

Tillvaron för Marcus, och naturligtvis andra överlevare, hade reducerats till konstant rädsla. Varje dag riskerade man att svälta, bli sjuk, skada sig eller bli dödad av andra människor. Radioaktivitet var den största faran. Den fanns nästan överallt, gömd som en osynlig och ilsken vålnad, en gengångare från bomberna, vars dödsgrep fortfarende kunde ta tag i en.

Marcus hade sett det många gånger. Folk som vandrar ödemarkerna, bestrålda, brända, pinade och i väntan på döden.

” Sånt märkar man ändå inte tills det är för sent. Även om man skulle märka det, kan man ändå inte göra något åt det. ” resonerade han. Att acceptera att döden kan komma närsomhelst var en befriande tanke.

Solen var på väg ner och mörkret började falla över dom utbrända och urholkade kvarlevorna av byggnaderna i staden. Marcus såg till att snabbt sätta upp ett provisoriskt larmsystem. Han ville undvika överraskningar på natten, så han spände en lina med aluminiumburkar framför dörren han kom ifrån. Om någon skulle ta sig upp på taket under natten, skulle skallret av burkerna förhoppningsvis väcka honom.

Det blåste lätt däruppe på taket, men det var inget som störde Marcus. Den döda staden som bredde ut sig nedanför gav då och då ifrån sig läten av klankande metal och rasande betong. Den höll, efter alla år, fortfarende på att dö. Inget rörde sig på gatorna, så långt han kunde se.

Det låg en säregen lukt i luften. Marcus hade rest långt och sett många olika ställen i åren efter katastrofen men oavsett vart han tog sig låg det alltid en konstant odör av något man endast kan beskriva som någon sorts metallisk röta.

Själv såg han till att hålla sig själv gömd så gott det gick vid att vara tyst och endast ha igång en liten glöd.

” Ljud- och lysdisciplin.” mumlade han och tog fram en konservburk av okänd innehåll. Det visade sig vara någon form av kött som inte luktade allt för illa, så han såg till att värma burken över glöden.

Marcus låg i sin sovsäck och kände hur sömnen långsåmt kom krypande medans han tittade in i glöden som nästan kändes hypnotisk. Det gamla och tillförlitliga Remington Model 700 jaktgeväret, som han hade haft vid sin sida i en del år nu, låg intill honom med en kula redo i patronläget.

Sömnen fick dock ett tvärt slut när skallret av aluminiumburkerna väckte honom. Någon hade tagit sig upp och var på taket med honom!

Det var bäckmörkt runt om Marcus. Glöden i lagerelden hade gått ut och tystnaden var kvävande. Hans hjärta slog blixtsnabbt, adrenalinet pumpade och han andades snabbt, nästan hyperventilerade. Han hade instinktivt tagit upp geväret och höll det tätt intill kroppen medans ögonen for runt i ett desperat försök att hitta hotet.

Marcus lyckades resa på sig och siktade med geväret ut i mörkret och fick till slut syn på en smal gestalt några meter ifrån honom. Personen stod helt stilla och verkade studera honom.

” Vad. . . vem är du? Lämna mig ifred! ” varnade han.

Plötslig flög personen mot Marcus som i samma ögonblick, reflexmässigt, avfyrade ett skott i dennas riktning. Ljudet ekade ut i natten och Marcus öron började ringa. Hans angripare låg rörelseslöst med ansiktet neråt på betongen framför honom.

Förvirrad och shockad tittade Marcus ner på kroppen och såg att han inte verkade vara beväpnad. Mannen var täckt i vad som verkade vara kevlar nästan från topp till tå och även någon sorts hjälm.

Marcus vände sakta på den lealösa kroppen tills den låg på rygg. Han kunde vid första anblicken inte riktigt förstå vad han hade framför sig. Skottet hade träffat den okända mannen rakt i huvudet och hjälmen hade ett stort hål. Inget blod syntes till, vilket i sig var underligt, så Marcus bestämde sig för att ta av hjälmen.

Under hjälmen möttes han av en bisarr syn; Mannen hade inget riktigt ansikte utan något groteskt, särdragslöst anlete, nästan som en skylltdocka. Helt slät, utan ögonbryn eller hår. Ögonen var halvöppna och onaturligt gråa.

Skottet hade träffat varelsen ovanför högra ögat, där det nu fanns ett stort hål, fortfarende utan spåret av blod. I hålet syntes bitar av metal och något som verkade som gummi, likt det som var på utsidan.

Marcus kände hur paniken började komma krypande när han insåg att detta inte var en människa utan någon sorts syntetisk eller mekanisk varelse som ville döda honom. Han hade aldrig sett något liknande. Han började ställa sig själv alla möjliga frågor.

Var det förkrigsteknologi? Eller hade någon skapat detta monstret i åren efter katastrofen? Och till vilket syfte? Varför hade maskinen tagit sig upp för alla trappor och siktat in sig på just honom mitt i natten?

Förvirrad och skakad packade Marcus ihop sina saker, lämnade den syntetiska varelsen på taket och gav sig snabbt igenom dörren och ner för alla trappor.

Mot sitt eget bästa omdömme begav han sig ut i ödesmarken, den tysta natten som ett täcke, mot ett okänd öde. . .

Skriven av: Peter Ryan Borg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Sten Wiking