Publicerat
Kategori: Romantik noveller

Den Rödatråden

Hon kom in som en storm och försvann som en vind.

Jag sätter mig ner med en duns och känner bänkens kyla mot min kind, så avsvalkande. Varför valde jag shorts istället för dessa långa jeans?

Solens strålar når varje hörn, ingen orkar göra något. Läraren försöker få vår uppmärksamhet men lyckas inte. Läraren har imponerande mycket energi kvar. Rektorns öppningstal i hettan tog kol på oss alla och nyheten om en ny klasskamrat lyckades göra oss alla stimmiga, men hon ger inte upp och fortsätter prata även om ingen lyssnar. Jag vänder huvudet mot fönstret och ser den klar blåa himlen. Trädens blad visar tusen olika nyanser, på gräsmattan skuttar små kaninungar mot buskarna och ekorrar hoppar från träd till träd. Hur börjar en en konversation? Det var länge sedan jag pratade med en kompis, eller jag har pratat med andra men konversationen brukar inte pågå länge. Kanske ‘’ Hej, jag heter August, fjorton år, mina favorit ämnen är matematik, engelska, biologi och livetskemi och du då?’’. Var det så en prata? det låter hemskt och tråkigt. Strunt samma, bättre att inte bli involverad med någon. Mina ögonlock känns tunga så varför kämpa emot för dagen är ung.

Jag väcks av ett stort small mot väggen. Alla slutar med det de gör och blickarna riktas mot den främmande flickan vid ingången. Hon andas häftigt och har krympt sig till en boll, hon ställer sig långsamt upp med ett stort leende. Med en ofattbar stor röst för hennes kropp hälsar hon, vilket breder ut hennes leende ännu mer. Långt aragonit färgat hår, en vacker vit klänning med en modern stråhatt. Färger som smälter in i vår natur.
Hon går mot mig.
Mina ögon är som fastklistrad på henne.
Hon sätter sig bredvid mig.
Jag lyckas äntligen sluta stirra. Vi sitter stilla och säger ingenting. En känsla av att någon stirrar på mig får mig att vända om. Våra ögon möts, min puls ökar hastigt, och mina kinder känns heta. Hon avbröt tystnaden med ett försök att starta en konversation ‘’Hej, mitt namn är Juni, vad heter du?‘’. Till min förvåning säger jag mitt namn med en väldigt lugn röst. Hennes mörka ögon som reflekterar rymdens alla stjärnor tindrar ’’August? båda våra namn är en månad!’’ Mitt hjärta bultar ofattbart snabbt, jag blir tvungen att vända huvudet mot fönstret igen. Det svala bordet lyckas ännu en gång kyla ner mitt ansikte men inte mitt hjärta som känns hett och slår hårdare och snabbare än någonsin. Vad är det som händer med mig? Sedan föreslår jag något som jag i vanliga fall inte skulle säga, ‘’Ska jag visa dig runt skolan?’’. Jag som alltid nekar andra som frågar om jag vill umgås med dem. Inte för att jag har något emot de, jag orkar helt enkelt inte, jag har gett upp. Hon skulle just säga något men blir avbruten av läraren för att dagens första lektion är slut. Jag ångrar mig och hoppas att hon svarar nej. Som otur verkar hon ha hört mig. Raskt går jag raka vägen ut från klassrummet och låtsas att jag inte hör henne ropa på mig.
***
Första dagen på en ny skola och jag är försenad och nu ihop krypen till en boll för att hämta andan, alla slutar prata när jag kommer in. Jag skäms, det tog tid att hitta skolan, jag skulle ha lyssnat på mamma. Skolan ligger en bit bort från den lilla staden jag nyss flyttat till. Här är allt grönt och luften är mycket friskare än där jag bodde förut och därför ville jag njuta av naturen vilket fick mig att glömma tiden, men det är ingen ursäkt för att bli försenad. Jag reser mig upp och hälsar på mina nya klasskamrater. Lät det bra? Jag kan i alla fall inte sluta le, vad ska jag göra? Jag ser säkerligen dum ut, men detta är så spännande, ny miljö, nya människor en ny start.
Min plats blir bredvid en kille som sitter vid ett hörn i klassrummet. Han verkar lugn och ser vänlig ut. Jag sätter mig ner och han verkar inte bry sig. Omedvetet granskar jag hans utseende och kommer fram till att han är nog ganska populär för han har ett bra utseende och en fin form. Han märker nog att jag stirrar på honom för nu möts våra blickar och vi sitter så några minuter för han säger ingenting. Så jag beslutar att ta det första steget. Det verkar som om han inte vill prata med mig så när han svarar blir jag över lycklig. Plötsligt vänder han huvudet och säger inget. Paniken överfaller mig händerna är kletiga, han gillar nog inte mig. Plötsligt frågar han mig något men jag är så djupt fokuserad på mina egna tankar att hans ord inte når mig. Jag skulle just fråga om han kunde repetera vad han sa men han går bara ifrån. Jag försöker gå efter men lyckas bara gå ett steg innan jag blir instängd av en flock nya klasskamrater runt mig. Jag försöker kalla på honom men han tycks inte höra mig. Men vi sitter bredvid varandra, jag kan fråga honom senare.
***
Hon försöker prata med mig men jag svarar inte. Varje gång våra blickar möts ökar min puls och min kropp gör dumma saker, men jag förstår inte varför vilket gör mig irriterad. Jag försöker ignorera henne men det går inte, varje gång jag behöver hjälp är hon den första som ställer upp för mig. Hon bemöter mig alltid med ett varmt leende. Tillslut accepterade jag mitt konstiga beteende och började prata med henne. Hon skiner alltid som en sol och jag vill tillbringa mer tid med henne, veta mer om henne och jag kan helt enkelt inte sluta tänka på henne. Det läskiga är att jag längtar efter skolan och vill att helgerna ska passera snabbare, jag vill höra hennes röst. Vad kallar en denna känslan?
***
Dumma August, han svarar inte mig men jag tänker inte ge upp. Först ville jag bara veta varför han ignorera mig så jag försökte göra allt möjligt för att få honom att titta på mig eller svara mig, men när han väl tittar på mig känns mina kinder heta och läpparna vrids upp. Efter ett tag började han till slut prata med mig och det blev bara värre, varje gång jag träffar honom fylls magen med fjärilar och om han inte syns till söker mina ögon omedvetet efter honom. Mitt hjärta slår snabbt. Vi brukar umgås på skolan allt oftare. Jag undrar vad han tycker om mig.
***
Ingen kunde förstå att det hände, allt gick så snabbt.
***
Mitt hjärta slår snabbt och fötterna kan inte stå still. Ska jag berätta om mina känslor för honom? Jag kan inte, Jo jag kan eller ska jag? Huvudet och fötterna irrar bara runt. Mitt huvud kommer att explodera! Svaret kom jag fram till för några dagar sedan. Jag ska berätta om mina känslor för honom, berätta! Även om jag är medveten om att jag ska berätta om mina känslor för honom förberedde jag ett brev ifall det misslyckas. Okej, jag har bestämt mig, jag ska på något vis förmedla mina tankar och känslor. Jag tittar vaksamt på spegeln, ser mitt skick bra ut? Med ett hårt klapp på kinden går jag med beslutsamma steg ut från toaletten och sedan mot August skåp. Han lämnar sina böcker och är på väg hem. Han brukar stanna kvar på skolan till klockan halv fem. Jag tar ett djupt andetag och fortsätter att gå mot honom. Jag bara tittar på honom, gör inget annat. Pinsamheten stiger över mitt huvud och det känns som om jag har en stor klump i halsen, orden kommer inte ut. Ta det lugnt Juni, ta det lugnt. När jag väl insåg vad jag gjorde var jag ihopkrupen till en köttbulle igen. Så pinsamt! Plan A fungerade inte. Får väl byta till plan B! Jag ställer mig upp, ger honom brevet och rusar därifrån.
***
Den långa dagen är äntligen slut, min mage kurrar, Vad blir det för kvällsmat idag? Jag lämnar böckerna i det slitna skåpet, bredvid mig står hon och stirrar på mig. Våra ögon möts. Hon försöker stamma fram några ord men lyckas inte särskilt bra, tillslut ger hon upp. Hennes ögon vandrar bort och hon kryper ihop sig till en boll. Plötsligt reser hon sig hastigt men huvudet är fortfarande riktad mot marken, hon ger mig ett brev. Hennes öron är röda som tomater. Hon kikar på mig med en liten osäker blick och tar några steg bakåt, medans hon backar ger hon mig ett stort goofy-leende. Solens strålar genom det stora fönstret skiner upp henne, hon liknar en ängel.

Vad är det här för brev? Kuvertet är skrynkligt och varmt. Det pirrar i magen, hon betedde sig ganska underligt. Jag läser brevet tyst för mig själv.

Till August!
Om du har fått brevet så misslyckades jag antagligen med plan A. Jag ville säga något till dig men vågade inte. Så jag skriver ner allt istället.
Jag vet inte sedan när, men jag vill tillbringa mer tid med dig.
Jag söker omedvetet (nu när jag tänker efter så är det inte helt omedvetet) efter dig.
Jag blir jätteglad när du talar med mig även om det bara är några ord.
Jag kan inte sluta tänka på dig……
Haha det var många punkter där, :D
ooooh, gud. Du tycker säkert att jag är super barnslig. Jag menar, vem skriver ner sina känslor i ett brev idag?
oh… vad ska en säga… Vad tycker du om mig? haha xD
Jag är säkert galen…
Men vet du vad…
Jag tror att jag gillar dig...

Nej, jag är helt säker. Jag gillar dig.
// Juni

Helt mållös står jag fortfarande på samma plats sedan hon gick. Detta är förvirrande eller nej, det är det egentligen inte. Vi har ömsesidiga känslor för varandra. Hela min kropp känns så lättad, det känns som om jag skulle kunna flyga i det här ögonblicket. Jag måste berätta det för henne, vi tycker likadant. Hon måste få reda på det. Gud vad jag vill höra hennes röst, se hennes vackra leende men det jag vill mest just nu är att få krama om henne hårt. Hon har nog inte hunnit gå särskilt långt. Snabbt tar jag min tjocka jacka och mina nya vinterskor. Med all kraft som finns kvar springer jag och hämtar min cykel. Snön dansar ner på mitt ansikte och smälter långsamt, näsan känns öm, halsen känns torr som ett sandpapper och mina ben värker. Jag känner mig levande. Där står hon ensam vid trafikljuset i en korsning.
***
När blir det grönt ljus, jag vill hem och gömma mig bland mina kuddar. Jag önskar att jag hade mina vantar. Men det kalla vädret lyckas inte kyla ner mitt ansikte. Hela min kropp skakar men inte pågrund av kylan. Jag kan inte stoppa glädjen, den sprider sig runt om mig.

Det hände inom tre sekunder.

Oh, det är grönt ljus.

Hon skuttade fram med små steg, en bit bort kom en personbil i hög hastighet.

Undrar vad han gör just nu, tänker han på mig. Det vore underbart om han gör det. Vad är det som låter, det låter som en motor som pressas i full hastighet. När bilen dyker upp i full fart framför mig stelnar jag till. Jag vet att jag borde röra mig, varför kan jag inte? Bakom mig hörs en bekant röst, det är August. Men jag kan inte vända mig eller göra något. Den kommer närmare och närmare, föraren ser ut att vara i panik. Hon bromsar eller hon försöker tvärbromsa, men det går inte. Det nylagda snölagret gör det bara värre, bilen slirar i full fart. Jag sluter ögonen hårt, kom inte närmre!
***
En bit bort från den röda Audi ligger hennes livlösa kropp. I det här ögonblicken rör ingen sig. Jag släpper cykeln och springer mot Juni, cykeln faller ner på marken men föraren sitter helt still och ser bara häpen ut. Vad ska jag göra?! Jag håller om henne hårt och griper hennes kalla hand. Hon vaknar till men är inte särskilt närvarande. Det ser inte bra ut, hon försöker säga något men stänger munnen säkerligen på grund av smärtan. Istället ger hon mig en ynkligt leende och domnar bort. Jag försöker kalla på henne men hon svarade inte. Mina ögon är suddiga, tårarna faller ostoppbart. Detta är en mardröm, det känns som om världen står helt stilla det ända som rör sig är snön som dansar elegant ner från himlen. Efter en stund vaknar föraren och rusar mot oss från bilen medans hon knappar in 112.

Hon kom in i mitt liv som storm och försvann som en vind. Vinden är fortfarande närvarande, men kommer den att blåsa upp igen?

-------

Några ord från mig: Det är första gången jag skriver en novell så jag hoppas att du gillar den :)

Skriven av: Xandra ^^

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck