Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Den sanna sanningen

Kan någon svara på hur man kan lita på en person som inte talar sanningen? Eller är det så enkelt att det inte går. Vad ska man göra om man vet att personen inte är ärlig om något som hen har sagt? Är det värt att ta upp det igen? Är det värt att kämpa för denna sanning? Jag är väldigt förvirrad, jag vet inte vad jag vill, känner eller orkar med. Jag är vilse. Och jag är kluven. Den kille jag har varit tillsammans med i snart fyra år, min första kärlek, har undvikit denna sanning. Jag var hans första och hans enda sa han, jag trodde honom, och här sitter jag nu fyra år senare, med ett brustet hjärta och tårarna strömmande. Här sitter jag, ensam och vilsen. Hur kan jag lita på denna person igen? Finns den möjligheten kvar?

Möjligheten att förlåta, och att kämpa vidare. Att anförtro sig och att ge sitt liv till någon. Det är svårt. Det tycker vi alla. Men vi nyfikna, ja vi nyfikna… Vi ger oss inte förens vi hittat vad vi letat efter. Och detta är min svaghet, ja nästintill min drog. Jag suktar efter den bittra sanningen. Och när jag inte får vad jag vill ha börjar min jakt. Den är hetsig och den är vild. Den pumpar ut adrenalin i min kropp. Och där är ruset. Det underbara ruset. Men det håller inte i sig länge, för mitt i all spänning stannar allt. Alla tankar stannar, hjärtat och andningen blir tung och mina ögon följer långsamt det jag ser. Det jag ser krossar mitt hjärta, i små små bitar. Små bitar som omöjligt kan sättas ihop igen, små bitar som aldrig kommer att vara sig lika. Drogen tycks alltid vinna, för oavsett vad jag hoppas och tror så blir jag alltid förtvivlad. Förtvivlad för att du ljög eller förtvivlad för att jag inte hittar mina bevis. Denna jävla förtvivlan tär på mig. Den tär på mig på ett sätt som inget annat gör. Den sliter och drar, oavsett hur trasig jag än är så fortsätter den. Den ger sig inte. Det finns alltid mer.

Nu ligger jag här, ensam och trött. Tiden har tagit ut sin rätt och du ler. Du ler som om ingenting vore fel. Du ler som om du vore förgöraren själv. Det stämmer till visso, men hur mycket vet jag inte. Hur mycket du gör med vilja och hur mycket som faktiskt bara blir fel. Det är så du brukar säga. Att det blev fel. Du fortsätter le, jag ler tillbaka. Jag vet inte varför. Finns det någon anledning? Är denna glädje sann, eller har det blivit en vänlig gest. En vänlig gest som alla gör, mot alla.

Nyfikenheten sprudlar, och adrenalinet pumpar, men vissa saker måste vi inse. En del sanningar vill vi inte veta om. En del sanningar är bästa att vara osagda. Men låt oss vara eniga om ett faktum, när väl ”sanningen” ska berättas, låt det vara den sanna sanningen.

- Jag lovar att detta är sanningen, säger pojken.
- Jag tror dig, svarar flickan.

De ler som tidigare. De ler som om ingenting vore fel. Men inuti flickan faller ytterligare en bit från hennes sköra hjärta, hon vet sanningen. Han vet inte att hon vet. Hon vet att någon gång kommer den sista biten att falla, och att hon kommer falla ned med den. Men inte denna gång, jakten är åter igång.

Beslutsam, stark och modig, det är mina ledord. Utan vilja i livet kommer vi ingenstans.
Alexandra är medlem sedan Alexandra har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Annelis

Gillar att läsa skriva, gillar mest skriva och läsa korta texter Men händer att jag ibland skriver längre texter Har gett ut en häftad bok 'Collected writings for you '

Annelis

På andra plats denna veckan: Anders Berggren