Den sista pakten i Ghandûn - Kap 4

Kapitel 4 – Muren och landet bortom

Efter flykten från Sogul var sällskapet modställda. Tänk om de skulle få samma bemötande inför Kungen i Lamhal? Då skulle inte bara östlänningarna se Alver och Nord och Sydmanna-dvärgar som sina fiender, utan Lamhal skulle också vara en sådan stad där möjligheten till flykt var ringa.
Veckan flöt snabbt förbi ute på de stora slätterna. Och den andra veckan då maten började trätta så vågade de sig in i de olika Människobyarna som fanns i området. Mottagandet var oftast kyligt, men det fanns alltid Människor som trodde på de gamla legenderna från svunna tider och den store Imrahirs förutsäganden och profetior(vilka förklaras mer om senare).

Nätterna var oftast kyliga ute på de stora vidderna. Och tända någon brasa kunde de inte heller då deras elddon hade tagit slut. Och regnade gjorde det med, hela dagarna och hela nätterna.
Det var inte sällan som sällskapet låg insvepta i filtar och mantlar på marken och huttrade, ty kalla och våta var de, trots filtarna. De enda som lyckades somna var deras nyinskaffade hästar.
Natten innan de nådde fram till röda muren så låg de alla försjunkna i djup fundering på vad de härnäst skulle kunna hitta på för ökord till vädret. Alla förutom Enedhil som var djupt oroad, över Dûnnarion. Han visste att Dûnnarion hade dödat tjänaren om det inte vore för att han hade hejdat honom. Dûnnarion var också den som hade invigt slaget på taket genom att skjuta borgmästaren.
Enulmaion som låg en bit bort såg upp mot den vackra stjärnklara himmelen.
- Es fo Jie dyl huo Rijh, sade han. ’Det var mig då ett vämjeligt väder’.
Sedan så försökte han snöra sig längre in i filtarna som om det varit en liten grotta och inte någon filt, det tog lång tid innan han somnade och när han väl hade gjort det så tog det inte lång tid förräns han vaknade.

När de vaknade nästa dag(om det nu kan kallas vakna då de inte hade sovit något under natten) så kunde de se en lång smal röd linje långt bort i fjärran.
- Vad är det för något? Frågade Dûnnarion.
- Jag vet inte, sade Enedhil förundrat.
- Det är den röda muren, sade Fundin. Den anlades några decennier innan Människorna anföll oss. Jag antar att det var en förberedelse inför kriget, enligt vad jag har hört så går den runt hela Baneris västsida och en liten bit på norrsidan.
- Låter makalöst, sade Enedhil.
- Det är det inte, den är helt gjord i trä, sade Fundin.
- Är den gjord av trä? Skrek Enedhil.
- Ja, en hastig uppbyggnad före kriget, inte gjord med uppradade kraftiga stockar utan med ihopspikade plankor istället. Och om jag känner människorna rätt så har de inte förbättrat den ett dugg, sade Fundin.
- Men det gör du inte, sade Enedhil. Kliv upp på hästen nu så att vi kan ge oss av.

När de kom fram till muren efter några timmar så upptäckte de att Fundin hade haft rätt. Det var en förfallen gammal murken trämur, inte mer än fem meter hög, den röda målarfärgen var söndervittrad på många ställen, likaså muren och den skulle nog inte hållit ens för en pil.
- Huo! Sade Enulmaion så fort de kom nära den, vilket är ett Alviskt nedvärderande stärkelseord som t ex kan betyda ’vidrigt’, ’förfärligt’, ’vämjeligt’ eller liknande.
- Det måse vara något av det mest vedervärdiga jag sett! Tänk bara på hur Lamhal kommer se ut! Helt förstört och misskött! Sade Fundin upprört. Sällskapet kunde inte göra mer än hoppas på att han inte hade rätt i det med.
De följde muren åt syd en dryg mil men då de ej fann någon öppning så beslöt de sig för att ta sig in till Baneri på annat sätt.
Alverna drog sig tillbaks med hästarna och Dvärgarna frigjorde sina yxor.
- Vilket slöseri med fina yxor, muttrade Fundin tyst för sig själv. De började hugga och det tog inte lång tid förräns ett riktigt stort parti av muren hade rasat likt en lång rad dominobrickor, fast större och det rök om den dammiga och jordiga gamla muren när den rasade.

På andra sidan muren fann de stora fält med odlingar och plantage, stora ängar där kreatur betade och små floder och bäckar porlade fram genom det regnvåta landskapet. Stora bondgårdar och små bondesamhällen fanns överallt, de tycktes bevaka fälten från snyltare likt den Gam som vaktar en döende.
De skred fram över ängar och åkrar, i dagar red de. Gräset var högt och det fanns bara nedtrampade stigar på vissa ställen, ej några vägar utan blott leder. Den sjuttonde dagen sedan de lämnat Sogul(och den andra dagen sedan de trätt in genom muren) så kom de fram till en stor skog.
- Det var mig en riktigt kär syn! Utbrast Enulmaion med stor glädje i rösten, ty det var veckor sedan de sett en stor skog med stora praktfulla träd.

När de kom tillräckligt nära skogen så skrek Dûnnarion:
- Es lovre Väyiúr! Vilket betyder: ’Dessa älskade träd!’. Och så hoppade Alverna av över huvudena på hästarna och sprang rakt in i skogen, och de stackars Dvärgarna som satt kvar på hästarna blev förfärade. Ty de kunde inte kontrollera så stora hästar och det tog inte lång tid förräns alla tre låg på marken och kved och förbarmade sig över de vidriga djuren.
Alverna däremot sprang in i skogen och klättrade upp i träden och började tala med dem, och skogens djur.
Dvärgarna tog det som sin plikt att ta tag i det här med hästarna. Så de ledde in dem i skogen. Men var var Alverna? Varken Enedhil, Enulmaion eller Dûnnarion syntes till.
- Dessa jäkla Alver till att inte lämna fotspår efter sig! Grymtade Ibun.
Men plötsligt hördes sång uppifrån trädkronorna.

Genom snår och ris de går. En vådlig
färd för en lärd, farlig för en varlig men
dödlig för en blödig. Färden är lång och
vägen trång, ty en stor mage hjälper
ringa ens med vingar.
Skäggen är lustiga och inte lite dustiga.
De snubblar och grubblar ty skäggen är i vägen
och långa som floder och fulla med groder.
Dvärgar små, de vandra och gå.
Genom snår och ris de går.
Dvärgar små...

Sången hade varken någon betydelse eller någon mening(vilket Alvsånger på det allmänna talessättet sällan hade, och det var inte sällan som de manipulerade orden i sångerna), men en poäng hade den, att reta upp Dvärgarna och det lyckades den med.
- Kom ner era satans trädkramare! Om ni säger ett ord till om mitt skägg så skall jag hugga ned varenda jävla träd i hela den här jävla skogen! Skrek Fundin ilsket.
- Det var inte vi som sjöng det, sade Enulmaion som stod bakom dem.
- Det var som fan vad ni smyger runt! Och inte kan ni erkänna något heller! Ädla varelser? Pyttsan, var det träden som sjöng då eller?
- Nej det var vi, hördes en röst bakom Dvärgarna och de vände sig om igen och till deras stora förvåningen stod där nio brunklädda Alver.
- Och den som rör våra träd skall få smaka dödens sköna sötma, sade den mörkhåriga Alven som stod längst fram. Han var kortare än de andra men mycket fagrare också, de verkade bära Människokläder istället för Alvkläder.
- Jag tyckte väl att jag hörde Alvsång, sade Enulmaion och steg fram.
- Naturligtvis, vad skulle det annars ha varit? Nåja, det kvittar, mitt namn är Nevdeloth ifall det nu skulle behaga er att veta det.
- Och jag är Enulmaion, sade han.
- Dûnnarion.
- Enedhillion.
- O! Enedhillion från Nekromantikernas Krig? Frågade Nevdeloth förundrat.
- Ja, det är jag, sade Enedhil.
- Tyckte väl nästan att jag kände igen dig, sade Nevdeloth.
- Kände igen mig? Frågade han.
- NEJ! Det var inget, förlåt, sade Nevdeloth.
Ett ögonblicks skräckliknande mörker tycktes smyga sig in i Enedhils sinne, han föll drömmande bak och kände aldrig när huvudet slog i stenen.

När Enedhil vaknade var det första han såg en smaragdgrön lövhimmel där fåglarna kvittrade och löven vajade i vinden. Han satte sig upp och upptäckte snart att han befann sig inuti ett stort träd. Golvet var slätt och polerat men väggarna var naturliga. Sängen som han låg i tycktes tillhöra trädet då den var fastväxt i golvet. Hans kläder och utrustning låg på en stol bredvid sängen som också den var fastväxt i golvet.
När han slängt kogret över axeln och trätt bågen över huvudet så gick han mot dörren, om det nu kan kallas dörr, det var snarare en sorts öppning med ett skynke istället för dörr. Dörrkarmen var polerad och runor var inristade där i blodröd färg.
När han kom ut så upptäckte han att han befann sig på en hängbro,

När Enedhil kom ut så blev han minst sagt förvånad när han upptäckte att han befann sig på en hängbro femtio meter ovanför marken. Han befann sig utan tvekan i den skog han och sällskapet hade gått in i innan han svimmat. Träden var gigantiska och de verkade vara boningar till alla de Alver som fanns här, för Alver fanns det, i hundratal. Himmelen gömdes undan av en tjock och tät lövhimmel från alla de gigantiska trädens kronor. Men här och var sipprade solljuset genom och bildade en härlig, mystisk, nästan dimmliknande miljö.
En Alv kom ut från trädet på andra sidan hängbron.
- Så du är vaken nu, följ med mig, sade han. Enedhil hade inte en aning om vem det var men han gjorde som han blev åtsagd. Repen på bron var gjorde av Alvhänder och knarrade därför inte heller som vanliga hängbroar brukade göra när de blev nedtyngda. När han var vid mitten av bron så stannade han och lutade sig över räcket och såg ned. Det myllrade verkligen av Alver där nere. De flesta strosade bara omkring och verkade ta det lugnt, men en del bar på olika saker mellan olika platser.
När bron höll på att tippa över av Enedhils tyngd så gick han vidare in i det träd som Alven kommit ifrån. När han kom in genom dörröppningen så möttes han av resten av sällskapet som satt vid ett bord och pratade och åt tillsammans med andra Alver.
- God morgon Enedhil, sade Fundin. Om man nu kan kalla det en god morgon.
- Du får ursäkta Fundin, han är mycket höjdrädd, sade Enulmaion. En irriterad grymtning hördes från Fundin. Enedhil såg förbryllat på dem.
- Mina vänner, var är vi? Sade han.
- Vi är i Alvkungen Alakcarkas rike, sade Ibun. Kommer du inte ihåg när du föll på stenen? De här vänliga Alverna har tagit hand om dig, och oss.
- Å. Ett tag trodde jag nästan att jag var i Lignorn igen.
- Lignorn? Sade Nevdeloth som satt vid ena bordsändan.
- Vårt Alvrike i väst, sade Enedhil och satte sig.
- Var i väst? Frågade Nevdeloth intresserat. Enedhil såg mot de andra i sällskapet och de nickade.
- Längst ned i syd, vid havet, sade han och tog en tugga på det bröd som fanns på bordet, det smakade konstigt, inte alls som vanligt Alvbröd.
De satt och åt en stund i tystnad, sedan sade Ibun:
- De känner till allt om vårt uppdrag, i fall att du undrar, Enedhil.
- Jo, angående det ja, sade Nevdeloth. Så tänker ni väl ändå inte be Människorna om hjälp?
- Jo det tänker vi, hurså? Sade Enedhil.
- Det är så att Människorna är galna.
- VADDÅ GALNA!? Skrek Enedhil.
- Ta inte illa upp nu Enedhil! Sade Nevdeloth. Men det jag försöker säga är att ni inte lär finna någon hjälp hos dem. Ni bör betrakta dem som fiender. De har inte varit sig själva sedan Nekromantikernas Krig. Inte för att de är onda eller elaka i själen men de är bara för maktgalna. De vill härska över allt, och jag lovar er. De kommer inte att se er som något annat än ett hot till deras världsherravälde. Dvärgarnas självförtroende tycktes kollapsa vid de här orden, så allt som sades om Människor i Dvärgariken är sant, tänkte de.
- Vi tänker kontakta Människorna och vi kommer att få hjälp av dem! Sade Enedhil bestämt.
- Nåja, ni gör som ni vill, men vi har varnat er, Människorna kommer inte bli glada när ni kommer, oss har de förtryckt under årtusenden, sade Nevdeloth. Men låt mig nu fråga er en annan sak. Om ni nu skulle lyckas med att få med Människor på er sida vart skulle ni då ta vägen efter det?
- När vi har fått med oss Människorna så skall vi bege oss norrut och tala med folket i norr. Och efter det så tar vi oss västerut och ser till så att alla i sällskapet blir ögonvittnen till vad den vidriga gamla saten Koria håller på med. Nevdeloths ögon blixtrade till.
- Låt mig nu bara säga en sak, sade Nevdeloth. När ni kommer upp till norr så måste ni akta er för Trollkarlarnas Bibliotek och landet däromkring, och särskilt då så måste ni akta er för Rasek, han är en av Korias tjänare och en mycket mycket mäktig och framför allt farlig man.
- Vi skall ha det i åtanke, sade Nori. Efter en korts stunds tystnad så frågade Enedhil:
- Hur många Alver bor det här?
- Ungefär niotusen, hurså?
- Jag bara undrade om ni skulle vilja komma med oss och bekämpa Koria.
- Nej! Det kan vi inte! Vi skall fly istället! Imorgon så ger vi oss av, det är också därför som ni måste ge er av snarast imorgon.
- Och tänka sig att Alver en gång kallats tappra krigare, mumlade Fundin tyst för sig själv, men alla hörde det och resten av middagen åts under en pinsam tystnad.
De gick och lade sig tidigt för de ville inte spendera så mycket tid i Alvriket, de kände sig mycket ovälkomna där nästan som en börda. Alla somnade direkt, innan himmelen ens hunnit bli röd, de sov åtskilda i olika träd, och de sov länge.

Nästa morgon så vaknade Fundin liggandes ute på en stor grässlätt. Han tyckte sig se ett träd som sjönk ner i marken och han tyckte sig vara omgiven av rök som sakta dansade upp emot himmelen. Han satte sig upp och skakade sömnen ur huvudet, när han såg sig omkring på de stora slätterna så såg han resten av resesällskapet ligga alldeles bredvid honom, deras tre hästar stod inte långt bort och betade.
- Ibun vakna! Han ruskade om Ibun som låg bredvid honom. Det tog tid innan han fick upp ögonen men när han fått det så var det första han gjorde att fråga efter Alver.
Och då kom Fundin ihåg Alverna från skogen, men det kändes avlägset, som om det bara varit en dröm, Fundin fick inte huvudet klart, men det försökte han inte heller, han försökte bara väcka de andra. Men det tog lång tid och Ibun orkade inte hjälpa honom. När han kom fram till Dûnnarion så upptäckte han att han redan var vaken han låg och stirrade upp i himmelen.
- Dûnnarion! Är du redan vaken? Frågade han. Dûnnarion satte sig upp.
- Jag har varit vaken i flera timmar nu, men jag har inte förmått att röra mig tidigare, som om nånting hållit mig fast vid marken, eller åtminstonde hållit fast min vilja.
Fundin hjälpte honom att ställa sig upp. – Tack! Sade Dûnnarion, det känns genast mycket bättre. Han sträckte på sig.
De gick bort till dom andra.
- Var är vi? Frågade Ibun. Och var är Alverna?
- Jag vet inte var vi är, men Alverna tycks ha flyttat bort oss från skogen, sade Dûnnarion.
- Det är väl uppenbart, sade Nori, han hade en fruktansvärd huvudvärk.

Efter att ha konstaterat att de hade förflyttats en bra bit bort från skogen och att det inte fanns några Alver i närheten bestämde de sig sig för att fortsätta åt det håll de trodde var öster. De red i tre timmar innan de hittade ett litet ensamt hus.
Huset låg i en stor dal där vatten rann ned. Halva dalen var som en stor vacker trädgård och andra halvan av dalen bestod av skog, som sträckte sig vida bortom dalen.

När de knackade på den lilla röda dörren så steg en kort gammal kvinna ut, hon betraktade dem och verkade mycket förtjust.
- Stig in mitt herrskap ni är väntade, sade hon och gjorde en gest in mot huset.
- Vaddå väntade!? frågade Dûnnarion misstänksamt.
- Nej, nej jag menar ju inte så! skrek kvinnan förskräckt till när hon såg att Dûnnarion hade lagt handen på svärdsfästet. Stjärnorna har talat till mig! Dom sade att sex viktiga personer skulle komma i ett ädelt syfte, tre av dom skulle vara långa... och tre av dom skulle vara korta. Är inte det ni? Jag får ju aldrig besök här ute nu för tiden.
- Det kan hända att det är vi, men vad vet du om vårt ’ädla syfte’? Frågade Enedhil.
- Jag vet inget om ert ’ädla syfte’. Jag visste bara att det skulle komma några otroligt viktiga personer här av, om ni ursäktar, ’udda’ folkslag någon gång den här veckan.
- Och hur fick du reda på det? mullrade Fundins röst från någonstans bakom Enulmaion.
- Jag sa ju att stjärnorna hade talat till mig! De sa att ni skulle behöva min hjälp med någonting av stor vikt.
- Det är faktiskt så att vi behöver din hjälp med något av mycket stor vikt, vilket håll ligger öst åt? frågade Enulmaion.
Det var då som det visade sig att sällskapet hade ridit en bra bit åt sydväst. Innan de ens fått tid att bestämma över om de skulle fortsätta sin färd eller om de skulle övernatta hos den gamla gumman, vilket hon med stor entusiasm hade erbjudit, så blev det mörkt och de kände sig tvungna att stanna, till stor del pågrund av att Enedhil inte ville ge sig av.

Strax innan midnatt så vandrade Enedhil ensam i skogen. Hans sinne var kluvet itu. Han kunde känna en kamp inom sig. För när han vandrade i skogen så hade han en otäck känsla i bröstet, han var rädd. Han kunde känna närvaron av ondska och mörker. Men ändå var det något som fick honom att fortsätta allt längre och längre in i skogen, en osynlig kraft som gnagde honom i bakhuvudet och sade till honom ”Bara en liten bit till. Det finns nåt här och det vet du. Vill du inte ta reda på vad det är?”.
Han visste någonstans inom sig att han inte borde fortsätta, att det var dumdristigt. Men han fortsatte ändå, utan att se sig om. Det var mycket mörkt och omöjligt att se längre än fem meter framför sig. Han hörsel skärptes och han sinne spanade efter ljud och rörelser, men det ända han såg var mörker och det ända han hörde var sitt eget hjärta slå.

Efter ett tag så kom han in till en liten glänta, eller det var åtminstonde vad han trodde det var för han såg inga träd så långt han kunde se, men hans syn var ju inte så skärpt i mörkret. Han tog några steg in i gläntan och plötsligt så blixtrade till för hans ögon och han kunde höra skrik och grymtningar. Fasans skrik från den som inte längre har något hopp. Och han kunde se en blodig gammal man släpas iväg av något med krumbenta grymtande varelser som hoppade efter och skrattade. Sedan var synen slut och han föll ned på knä, skrämd till livet av det han sett. Det var nästan som om han hade upplevt det själv, som om han varit där, så nära var skräcken honom och han förstod att något hade hänt, just här, i denna gläntan, något förfärligt.

Nu var all hans utforskrarlusta slut, han kände inte längre något sug efter att söka sig längre in i skogen, han ville bara ta sig därifrån så fort som möjligt. Han förbannade sig själv för att han överhuvudtaget hade satt sin fot i skogen, hur kunde han vara så dum? Han hade kunnat sitt i lugn och ro, säker i den gamla gummans hus nu. Nej nu fick han inte tänka mer, nu måste han bort därifrån.
När han skulle ställa sig upp satte han ned handen i marken som stöd och fann att han satt den i något blött, och det var inte daggen. När han hade ställt sig upp undersökte han handen i mörkret, det var svårt att se men vätskan var tjock och svart. Han kände genast igen den från slagfälten under Nekromantikernas Krig och skräcken spred sig återigen genom kroppen, men skräcken var främmande, det var inte Orcherna han fruktade, det var något annat.
Enedhil hörde en kvist brytas och något grymtade till, han fick snabbt bågen i hand och lade en pil på strängen. Det tog bara någon sekund innan han fann något att rikta pilen mot, med darrande händer så satte han siktet mot något som befann sig på andra sidan gläntan, det var två mörkröda ögon som till en början hade varit mycket nära marken men sedan höjt sig två meter uppåt. Utan att riktigt hinna tänka så kände Enedhil hur fingrarna förlorade greppet om bågsträngen och pilen ven i väg och träffade varelsen nedanför de hotfulla ögonen. Ögonen skakade och ett fasansfullt skrik höjde sig över skogen. Enedhil darrade så mycket att han tappade pilen han tagit fram och blev tvungen att ta en ny, för han vågade inte böja sig ner efter den han hade tappat. När den väl kom på strängen så märkte han hur ögonen hade höjt sig ännu högre upp och var mycket närmre, och de fortsatte att närma sig, i en hög fart. Enedhil lyckades till slut få iväg pilen och den träffade återigen varlesen under ögonen, men den här gången skrek den inte, den grymtade bara till lite. Ögonen sjönk ned mot marken inte långt från Enedhil och den vände om och försvann. Enedhil började också springa, så fort han kunde, men åt motsatt håll. Hela tiden under vägen tillbaks mot stugan så kände han sig fångad av tusen onda blickar. Han kunde verkligen känna hur en mörk hand sträcktes ut emot honom och grep tag i honom. Men lyckligtvis hände aldrig detta utan han kom ut ur skogen, ut till den gamla gummans vackra trädgård och sprang in i det varma mysiga lilla huset och en massa ord började rinna ur hans mun till gumman och de andra i sällskapet och det tog inte lång tid förräns dörren var blockerad och varenda fönsterruta igenbommad.

Skriven av: Oskar Boberg