Publicerat 16.11.2024
Kategori: Spänning noveller

Den snabba vändningen

Jag ligger i min välanvända Ikea-säng under det fluffiga täcket som skänker mig den värmen jag saknar. Lakanet och kudden är alldeles genomblöta, känslan av hopplöshet ligger över mitt bröst som en kall blöt filt. Jag sätter mig upp och får då se att mina ögon är alldeles röda och kinderna lika blöta som löven en kylig höstmorgon. Den alldeles nya Metallica-T-shirten vars tryck håller sig fast på det sättet som jag önskade att hon gjorde. Vad betyder en t-shirt när ens hjärta har gått i tusen bitar?
Allt började ju så bra, vi var som gjorda för varandra, trodde jag. Hon lyfte upp mig ur hålet som jag hade befunnit mig det senaste året. Hon fick mig att känna mig behövd, att jag visst var värdefull även om jag själv ansåg att jag och flugan på väggen var lika betydelsefulla. Jag började se ljuset igen, ett ljus som jag inte hade upplevt sedan jag var ett litet barn.
Jag satt i skolan på en kall och hård träbänk med ett hjärta som bultade så starkt att det kändes som att det skulle lämna kroppen. Jag skulle äntligen få träffa henne idag igen, hon hade varit förkyld, men jag tänkte på att när vi pratade med varandra på telefon så lät hon som vanligt, hon hostade inte, hon snörvlade inte heller. Men det var inget som jag då tänkte på utan jag tänkte bara att alla inte blir lika sjuka som jag blir av ett helt vanligt förkylningsvirus. Jag erbjöd mig att ta bussen de 20 minuterna till hennes hus och vara hos henne. Men hon bad mig att inte komma över till henne, helt utan att motivera varför. Hon brukade ju alltid bli jätteglad när jag spontant kom hem till henne, ofta med en liten chokladask. Vi brukade sitta i hennes säng och prata om allt mellan himmel och jord, om skolan, om framtiden eller bara peppa den andra inför något prov eller en jobbig inlämningsuppgift. Jag brukade även hjälpa henne med några av hennes skoluppgifter på grund av att det gick lite tungt för henne i de flesta ämnena, främst i matte vilket är ett av mina starkaste ämnen. Innan jag gick så brukade jag få en lång och varm kram som värmde mitt inre.
Jag såg henne nu, hennes leende var något smalare än vanligt och jag fick en känsla av att det var tillgjort. Hennes blonda hår fladdrade i fartvinden av hennes steg mot mig. Jag reste mig upp från bänken och gick fram till henne log mitt största leende och nästan kastade mig i famnen på henne. Hon verkade mest obekväm och gav mig en sådan kram som man ger till någon som man helst inte skulle vilja krama. Det ansåg jag var väldigt lustigt för att vi hade inte varit ifrån varandra så här många dagar någonsin. Hon sa att hennes buss till skolan var sen och att hennes svenskalektion börjar om en minut så hon sa att vi får prata mer efter lektionen.
Jag gick ut ur skolan och kände den dystra, kalla och tunga höstkylan tränga sig in i mig. Varför verkade hon inte glad över att se mig? Har jag gjort något fel? Jag satte mig på en bänk och tog upp min nya iphone 11 och började titta på bilder på mina katter, det brukade jag alltid göra när livet inte var på min sida.
Efter att ha suttit ner ett tag utomhus gjorde jag bedömningen att jag förtjänade att komma in i värmen igen. Det skulle jag inte ha gjort, för då såg jag det som förändrade allt . Mitt ljus i livet, min glädjespridare stod och kramade en kille i hennes svenskaklass. Jag hade aldrig sett personen tidigare så jag misstänkte att han var ny på skolan. Jag blev aldeles kall inombords och kände att ögonen började vattnas samtidigt som ångesten la sig över mig som en blöt handuk. Jag stod där helt stum och förlamad, jag visste inte vad jag skulle göra. Då gjorde hon något som jag aldrig någonsin kommer att glömma, hon tog tag i hans huvud, drog bak några hårstrån som hängde framför hans mun och kysste honom på ett sätt som hon aldrig har kysst mig. Då kom jag fram till att hon aldrig ens hade kysst mig, varför vet jag inte och vad för roll spelar det nu? Jag sprang hem de nästan 600 meterna hem med tårar rinnande ner för mina kalla kinder, med ett hjärta som förmodligen har gått sönder i många små bitar, små som myror.
Någon timme senare sitter jag här i min Metallica-T-shirt som jag hade för första gången idag med ett brustet hjärta. Mitt liv är över, tårarna håller på att ta slut men jag kan inte sluta gråta. Nu är min säng nästan så blöt som huden är efter ett svalkande dopp i det blå en varm sommardag. Men just när jag kollar upp så ser jag henne, inte min flickvän, för hon är ett minne blott, utan en av mina älskade små katter. Hon hoppar upp i mitt knä och börjar spinna högt och slicka mina våta kinder med sin sträva lilla tunga. Det är som att hon ville säga till mig att jag var värd någon bättre, att jag inte ska sitta här och gråta sönder mina ögon över en tjej som valde någon annan framför mig. Då börjar jag äntligen se ljuset igen, ljuset som hon först gav till mig, ljuset som hon sedan tog med sig. Tänk hur mycket kärlek en liten katt kan ge en, tänkte jag. Livet kanske inte är över trots allt.