Publicerat
Kategori: Novell

Den som är du

Den som är du
Lördag förmiddag i februari. Ett kallt solsken får slätten att gnistra.Vinden sveper över allt det vita och låter snön virvla runt i moln av pudersnö. Vid horisonten, på andra sidan det stora fältet hukar en klunga gulbeiga byggnader. Bakom mig den lilla staden; kyrkan i mitten, tre-fyra gator kantade med charmiga trähus, ett litet torg, konsumbutik, en ica-hall, några småbutiker. En sömnig småstad någonstans i Dalarna.
Jag skyndar hukande fram över de smala promenadvägarna. Kylan biter i kinderna och jag har för tunna skor. Jag är ivrig att komma fram, vet att han står vid fönstret och väntar. Nakna träd kantar gatan upp mot entrén, sjukhusets fyrkantiga byggnader tornar upp sig till höger, till vänster det vita snötäcket. Det vilar en tung stämning här, en grå ensamhet och klumpen i magen väller upp i halsen och får mig att vilja gråta. Ändå...som en känsla av tröst, igenkännande, en omvänd hemkänsla när jag närmar mig de fula husen. Solen blänker i rutorna när jag kikar upp mot andra våningens anonyma fönster.
Mitt fel att du är här nu. Mitt självbedrägeri och min svaghet. Precis som jag är du fånge i mitt förflutna.
Dörrarna sluter sig ljudlöst bakom mig. I den den smala korridoren flimrar diffusa skuggor. Avdelning 90, skyltens pil pekar framåt och jag går mot hissarna. Det är så tyst här, jag ser ingen, hör inga steg, bara denna känsla av tomhet, av en tjockhet i luften. Det vilar som ett dis av ensamhet här inne. Jag trycker på ringklockan invid dörrens ståltrådsförstärkta glasruta. En kvinnlig skötare i femtioårsåldern låser upp. Jag antar att hennes stereotypa leende ska verka vänligt. Över hennes axel ser jag in i den halvskumma korridoren. Några av salarnas dörrar står öppna och från dagrummet hörs ljudet av en teve. Doften av kaffe blandar sig med lukten av instängd gråhet och rädsla. Jag spanar nedåt i det sneda ljuset. Anar något långt där nere i korridoren...en smal, svartklädd gestalt, det långa håret som ramar in hans bleka ansikte.
I skymningen, för hit når eftermiddagens ljus aldrig ända fram. Det är i skymningens diffusa gränsland. Det är här de bor; de egna, de sjuka, de ensamma, alla de vi inte ville se.
Skrämmande. Det är klart att det var skrämmande. De andra patienterna som blev statister i den komplott man riktade mot honom. Inlåst, idiotförklarad, förrådd.
Besöket som han väntat på hela veckan går så fort. En liten paus i ensamheten, en skärva av ett annat liv. Vi promenerar i det ödsliga skogsbrynet, tar en kopp kaffe i caféterian nere vid sjön. Sedan är det dags att gå. Det har mörknat när jag skyndar tillbaka över fältet. Tårarna skymmer och jag halkar på de smala vägarna. Det är så svårt att sudda ut den där bilden. Den ensamma gestalten i korridoren. Suddiga konturer i det diffusa motljuset .
*
Jag var så uppslukad av att upprätthålla min föreställning av den lyckliga familjen. Ville inte se hur skevt och fult det var under ytan. Insåg inte hur trasig jag var, hur invändigt stympad av den förlust som sedan många år, blivit min följeslagare. Av minnen och sönderstyckade drömmar som jag försökte bygga upp igen. Måla en falsk bild i grälla färger, en oäkta tavla av nästanverklighet. För alltid ett tomrum i mitt inre, en skuld jag aldrig fick sona. Och jag grep chansen till ett bättre liv, upprättelse. Jag visste ju inte då att skuld alltid skapar mera skuld och att allt jag ångrade måste upprepas än en gång. Lättnaden när jag träffade Kalle, så snäll, så omtänksam. Som ville ha en familj, skaffa egna barn. Jag släppte in honom i den lilla familj jag hade lyckats behålla, lät honom slå in en kil i vår gemenskap och trampa sönder drömmarna. Och han visste så väl vilka som måste offras på hans egen rädslas altare. De minsta och svagaste skulle hjälpa honom att förverkliga sina drömmar. Jag tog med mig det käraste jag hade som insats.
Kalle skulle fylla den avgrund av tomhet och övergivenhet som, alltsedan den dagen Peter lämnade oss, djupnat under mig. Han lovade en framtid, ville ta hand om oss och målade upp en lantlig idyll som jag intalade mig att jag trodde på. En pappa till Louise och Dag; jag lurade mig själv att tro på det, vägrade att se tecknen på dumhet, intolerans och elakhet. Den första tiden var Kalle snäll och förekommande, lekte med ungarna, köpte presenter och hjälpte till. Det var först när vi köpt huset som hans rätta jag sakta började framträda.
Det var i april, den där första gången vi åkte ut till huset. Det hade snöat under natten och gårdsplanen var täckt av meterdjupa drivor. Det gråvita boningshuset låg bara några meter från riksvägen, gårdsplanen sluttade ner mot en fallfärdig ladugård och en halvt nedrasad lada, en vedbod. Det vilade en ödslighet över alltsammans, en avskavd ensamhet i det grå diset över den orörda snön. Inuti huset var det iskallt, den råa luften låg som en fuktig hinna över tomma instängda rum. Tapeter som hängde i trasiga flagor, nötta korkmattor. Fönstren i köket skallrade när bilarna dånade förbi bara några meter från väggen. Från hallen en sned trappa upp till en oinredd vind. Kalle var begeistrad och full av planer. Jag tänkte på kylan i rummen, smutsen och den farliga trafiken alldeles utanför. Ett spökhus, det är som ett smutsigt spökhus. Och ungarna, hur ska de kunna vara här, vägen... herregud vad har jag gett mig in i?
Vi flyttade dit i slutet av maj. Varje morgon kändes som en kamp; de trasiga tapeterna, den smutsiga mattan, dammet, lukten av mögel och det eviga ljudet från bilarna utanför väggen. Kalle hade bestämt sig för att det var "färdigdaltat", han protesterade när jag tog upp Dag i knät; nu när vi hade flyttat ut till huset, skulle han lära sig att somna själv, utan mamma. Mamma som varje kväll, alltsedan den första dagen, hade burit honom till söms. Kalle placerade spjälsängen som Dag fortfarande sov i, i det lilla kala rummet närmast vägen och när kvällen kom bar han, trots mina gråtande protester, in pojken dit och ställde ner honom i sängen. Släckte lampan och låste dörren. Nyckeln stoppade han i fickan. Det dröjde inte ens en minut, innan vi hörde hur pojken med en duns landade på golvet, för att sedan börja slå på dörren. Bara några centimeter bort, på andra sidan, stod jag och ryckte i handtaget, pressade med all kraft jag kunde uppbringa, kroppen mot det bastanta träet.
-Ja, där kan han ju stå och skrika sig trött. Kalle flinade, tog på sig jackan och gick ut.
Ma, mammaaa...ma...ma...
-Här, mamma är här. Snart ska vi öppna, mamma står här...
-Mamma...mamma öppa? Rösten så liten nu, hes och tunn av timmars skrik. Jag hör honom andas där på andra sidan dörren. Så nära...så långt borta.
Den förtvivlade rösten blir allt svagare nu, han har skrikit i ett par timmar, bultat på den stängda dörren och pauserna mellan skriken har blivit lite längre för var gång. Jag lägger örat intill nyckelhålet och hör de tunga snyftande andetagen. Han måste ha lagt sig alldeles innanför dörren
Jag svek honom, svek och svek om igen. Den första gången var det jag svek honom och sedan...så många gånger, alldeles för många gånger. Mitt fel och jag förbannar min ynkliga svaghet. Du kom inte mamma, du kom aldrig och hjälpte mig. Jo men det gjorde jag, jag kom när du ropade. Visst gjorde jag det?
Bilden för evigt kluven och förvrängd. Ändå ska han behålla den goda bilden, hålla fast vid den enda livlina som fanns.
Den låtsasnälla rösten. De hårdhänta lekarna. Knuffarna. Vårdslösheten. Och sedan...när vi fick egna barn, när mitt självbedrägeri blev värre, när jag varken orkade eller kunde se. Den var så uppenbar, favoriseringen av de egna barnen. Hur de andra två inte blev insläppta i gemenskapen; de billiga julklapparna, hånet och öknamnen, svidande örfilar. Horungar, alkoholistungar...jag vill inte minnas alla fula tillmälen. De skulle aldrig få glömma att de inte hörde till, inte på riktigt. Senare kom örfilarna, slagen...allt trappades upp när de kom i tonåren och började protestera.
Förstod aldrig hur dåligt han mådde. Mognarna när jag hittade honom på golvet i badrummet, insvept i den lurviga mattan. Han sa att han hade mått illa på natten. Duschat och sedan somnat på golvet. Försent insåg jag att han hade ångestattacker redan då. Hade ställt sig i duschen och låtit det varma vattnet rinna över kroppen. Vattnet som lindrade ångesten för en liten stund, men inte tillräckligt för att han skulle våga gå in till sängen igen. Den enda lindring han kunde komma på. För en trappa upp huserade ju Kalle och att det inte fanns någon hjälp att finna där, hade han för länge sedan förstått. Ensamma, mörka nätter och ingen som kunde hjälpa. Skuggor i vrårna, övergivenhet och rädsla. En gestalt i hörnet. Något sött som kanske tröstade en stund. Spår i skafferiet på morgonen. Var det en sådan natt, en natt då han övervakades av den långa gestalten, som han för första gången tappade kontrollen över verkligheten och gled ut ur sig själv? Betraktande den som var han själv som från ett avstånd, gömd i ett oåtkomligt mellanskikt där det blev möjligt att komma undan såväl den nattliga skräcken som dagens mardröm.
Som en harkrank, oroligt fladdrande i ljusskenets illusion. En ängslig harkrank med tunna ben och trasiga vingar.
*
Många vita nätter senare, timmar då ensamheten och tyngden över bröstet hållit honom fastlåst i den där kupan av osynligt glas. När alltför lång tid har försvunnit; år när ungdomen slätades ut och tiden förvandlades till en blänkande skärva, hämtar jag honom i den där skuggiga korridoren. Vinter också den här gången, knarrande steg över ett fruset fält. Det framrusande tåget som ska ta honom hem. Vad tänker han där han sitter så tyst och låter blicken oseende svepa över det öde landskapet. Letar han fortfarande efter en gäckande aning om förändring? De svarta hörlurarna stänger ute världen runtomkring, gör honom oåtkomlig och kanske osårbar.
Det är det där fotot, en svartvit bild på köksväggen. Taget för bara några år sedan men ändå tusen år bort. Som en rörelse i bilden, en otålighet i ögonen mot något som väntar. Vinden har tagit tag i en slinga av det långa håret, blicken rakt in i kameran, ett kantigt, lite hårt drag över käkarna. Så ville jag se honom. Innan medicinerna hade suddat ut de skarpa konturerna och gömt jaget under ett självande membran. Ett låtsasliv som möjliggör ett nästanliv. Ett blänk i ögonen, ett skratt han trodde han hade glömt. Allt det som gör att mitt hopp aldrig försvinner.

Skriven av: Ingela Smedborn

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren