Den sovande prinsessan och andra mikronoveller

Modern version av en klassisk saga.

---------

Den sovande prinsessan

Alla talade om slottet bakom den höga, taggiga häcken. Så länge alla kunde minnas hade det legat där, svagt skymtande ovanför den manshöga häcken. Det påstods att där sov en vacker prinsessa. En ond fe hade uttalat orden som fått prinsessan och alla andra i slottet att somna.

Då och då under årens lopp hade äventyrliga ynglingar försökt sig på att ta sig in igenom häcken, men alla hade misslyckats – tills en dag den orädde unge prinsen kommit dit. Nu stod han, riven av taggarna, men ändå mer eller mindre oskadad, över den vackra prinsessan.

Fylld av iver böjde sig prinsen ner och kysste henne. Långsamt slog hon upp ögonen, som var blå som en sommarhimmel.

“Nej, låt mig sova lite till. Jag är trött.”

Med gapande mun stod prinsen och såg ner på den unga, vackra prinsessan, som vände sig bort från honom och somnade om igen.

Till slut vände han och gick igen. Han berättade inte för någon vad som hänt inne i det sovande slottet.

På balen

Rummet var upplyst av fladdrande lågor. Ljuset reflekterades i lampetterna och dansade vidare över golvet. Ett stigande och fallande mummel hördes från grupperna av gäster som stod spridda över golvet, eller rörde sig långsamt framåt. En svag doft av parfym ångade från damerna och spreds i vinddraget från deras solfjädrar.

Nu slog damen som satt vid spinetten an en ton, och ungdomarna lystrade. Samtalen avtog och damerna ställde upp sig längs ena väggen vända mot den andra där herrarna stod beredda att börja dansen.

Hemtrevligt

Huset såg mest ut som en rektangulär låda. Till och med taket var alldeles platt. Färgskalan gick i beige, brunt och orange, och inredningen hade detaljer i ganska sliten plast. Men ljuset föll vackert in genom fönstren den eftermiddagen och det låg liksom en trygg, vänlig stämning över hela huset.

Framförallt var det billigt. Ett visst renoveringsbehov, hade det stått i mäklarens annons. Deras gemensamma inkomster räckte precis, och så var de ägare till sitt första egna hem.

Liv eller död

Jag hörde det redan i korridoren. Någon hade svårt att andas, höll på att kvävas. När jag kom fram till dörröppningen höll sjukvårdspersonalen på att jobba med honom. Det hade inget med mig att göra, men jag blev ändå stående och såg på den febrila aktiviteten. Jag fick nästan svårt att andas själv.

När som helst skulle väl en effektiv sjuksköterska be mig att gå, eller helt enkelt stänga dörren, framför ögonen på mig. I vilket fall som helst väntade brottsoffret på mig i ett rum längre bort. Jag hade ju också ett jobb att sköta. När jag gick min väg, arbetade de fortfarande med mannen i sängen.

Jag saktade farten och mindes scenen i rummet jag lämnat bakom mig. Så nära – liv eller död. Men så kan man inte tänka, särskilt inte i mitt yrke. Jag fokuserade på fallet jag skulle utreda och började redan glömma incidenten i sjukrummet jag hade passerat.

Olägligt möte

Jag mindes henne väl. Hennes vassa leende, blicken som sved, trots att man verkligen inte ville bry sig om vad hon sa. Men det gjorde man ändå. Hon hade en förmåga att med några få, korta ord få en att känna sig liten, dum och löjlig. Och nu satt hon där med sin avkomma i famnen, på trappan utanför affären. Om jag ändå inte hade följt med. Hon log så där triumferande som hon alltid gjort, och jag, som inte kom mig för, eller kunde med att vända och gå, stod där och log tillbaka, fast det var det sista jag ville.

SLUT

© Camilla

Camilla

Jag är författare, redigerare/korrekturläsare och bokförläggare. Dessutom älskar jag att läsa andras böcker. Jag är också vegan och djurälskare.
Camilla är medlem sedan 2016 Camilla har 3 publicerade verk