Publicerat
Kategori: Drama noveller

Den svarta stigen

"Du lämnar nu livets skog, platsen där du finner tid att reflektera över livet"

Martin läste raderna några gånger och kände en ny energi i själen, han kände sig gladare och tänkte nu börja värna om sin omgivning. Han har just fått chansen att lämna det förflutna. Just fått chansen att bli den han ville vara. Det var nu som den nya Martin skulle träda fram.

Hur det hela började?

Martin, som nu hade hunnit fylla 50 år, hade levt ett hårt liv i Stockholm med kriminalitet som vardag. Äntligen hade han lyckats ta sig ur all skit som så länge präglat hans liv. Mycket tack vare Robban, en gammal vän sedan barnsben. Robban var en väldigt sympatisk vän som länge försökt dra upp Martin ur det mörka. Det var Robban som så snällt lämna ifrån sig sin gamla jaktstuga nere i Smålands skogar så Martin kunde komma bort från storstan.

Nu hade han bott i den där stugan i sju månadedrs tid.

Dagen som nu var kommen hade börjat grå och suget att kliva upp ur sängen fanns inte där. Regnet duggade tätt på fönsterrutan och vinden susade bland trädtopparna. Nej, det varma täcket lockade mer.

Så ringde telefonen. Många signaler skulle hinna gå innan Martin med stapplande steg lyfte luren.

"Hallå?"

Men bara tystnad i andra änden.

"hallå?" upprepade sig Martin.

Då hördes bara en pojkes ljusa skratt och ljudet av när telefonen läggs på.

Jäkla ungar som ska till att busa.

Nu, när Martin ändå var uppe tänkte han ta en lång promenad, kanske ner till sjön och hem.
Vädret hade i alla fall skiftat till solsken och det såg ut som det trots allt skulle bli en vacker söndagsmorgon i oktobers skiftande färger.

Promenaden ner till sjön var över på tjugo minuter och Martin vände om igen.
Men på tillbakavägen tog han en annan väg än den vanliga.

"Jag kan nog gena här" tänkte han när den mörka täta skogen fångade hans blick.
Det var konstigt vilken tid det tar att komma fram. Stugans skorsten har ju skymtats mellan träden länge nu.

Det börjar skymma, fåglarnas kvitter har sedan länge tystnat. Nu hörs bara vindens sus genom träden. Skogen var mörk men han kunde ändå se. Konstigt, snubblade han inte över den stubben nyss?
5 timmar, 23 minuter och 3 sekunder. Så länge sen är det sen han tog den där genvägen. Den där svarta stigen som slingrade sig genom den mörka skogen.

"Hur ska jag lyckas hitta hem?" Sa Martin tyst för sig själv. Om jag bara hade följt den vanliga vägen runt skogen hade jag varit hemma sedan länge.
Men den svarta stigen visade sig snarare vara vägen ut i det okända än den genväg som man först kunde ana.
Det började lovande, det ska erkännas. Han såg röken från skorstenen på sin stuga. Men sen, efter den stora eken hände något. Det var som att nån började prata med honom, men Martin kunde inte se nån i närheten.

"Vem där?!" Skrek han och hörde själv att han darrade på rösten.
"Vem där?" upprepade han sig.
"Det är bara jag" hördes en ljusare röst.
Martin kände igen rösten men kunde för all del inte placera rösten med ett ansikte.
"Vem är du?" försökte han lite nervöst.
"Det är jag Nitram, du känner mig." Svarade den ljusa rösten.
"Jag känner ingen Nitram" Svarade Martin.
"Jo innerst inne" Svarade den ljusa rösten och försvann.
"Hallå?"

Inget svar, rösten var borta. I alla fall för nu.

Fåglarnas kvitter hördes allt glesare, bäcken kändes som att den stod helt stilla och en tjock dimma började sluka träden. Han såg hur träden började att suddas ut, det enda som kunde ses med blotta ögat var en krokig och snårig svart stig.
Paniken och ångesten började stiga i kroppen och den gamla klumpen i magen började komma tillbaka.

"Hur hamnade jag här?" Ska livet sluta så här?

Nog för att det förflutna varit mörkt och dystert. Men för all del, på senare år har det faktiskt börjat ljusna.

"Minns du fru Pettersson Martin?" Den ljusa rösten var tillbaka.
"Va? Hur vet..? Visa dig!" Skrek Martin
"Jag syns inte, men jag finns nära dig" svarade Nitram.
"Minns du?"
"Ja, Jag minns!"

För visst mindes Martin, han mindes den där gången under högstadiet när han och Jonte la den där smällaren i stackars fru Petterssons brevlåda. Smällen. Synen av en förskräckt fru Pettersson som suttit bakom rosenbusken. Hon blev sig aldrig lik igen.

"Och grannens barnbarn? den lilla pojken med lockiga håret."
"Ja men hur kan du veta?" Marin känner olust.
"För att jag finns nära dig Martin"

Pojken med lockiga håret hade han knuffat ner i ån. Vad Martin inte visste var att pojken, som blott var 3 år, inte kunde simma.

"Du har gjort mycket dumt Martin"
"ja det har jag gjort men jag har tagit mina straff och gått vidare" Sa Martin med gråt i halsen.
"Men tänker du på dom, hur pojkens föräldrar har det?"

Och så tystnad igen.

"Nej ta dig samman nu"

Det här måste lösas snarast.
Martin kunde till ytan verka tuff och hård. Men ska sanningen fram har mörkret alltid skrämt honom.
Han funderade ett slag, om jag kommer ut från den här skogen, hur ska jag leva mitt liv då?

Efter att han funderat ett tag kom han fram till att han måste bli en mer omtänksam person, åtgärda de skador han orsakat andra samt lära sig be om ursäkt för det gånger han felat.

"Du är på rätt väg, Martin" Sa Nitram svagt.
"Fortsätt i dom tankarna så kommer även ångest att försvinna med tiden."
"Nitram?" frågade Martin ynkligt och med tårarna rinnandes.
"Ja"
"Är du jag?"
"Ja Martin, jag finns inom dig, jag har följt varje steg du tagit och sett alla gånger du skadat andra" svarade Nitram med en nu mörkare röst.

Martin satt nu på en sten i fosterställning och tänkte på dom han sårat och skadat. Det var många. Han mindes dom alla. Nu. Nu är det dags att åtgärda allt och alla som tagit skada. Det var som att allt skulle bli bra igen. Bröstet börjar kännas lättare och klumpen i magen börjar lösas upp.

Se där, dimman börjar lättna, vattnet i bäcken rinner igen och så småningom hörs fåglarnas kvitter igen. Martin kunde nu skymta solens sken mellan trädtopparna.
Där! Mellan de stora träden kunde han se sin stuga. Det här visade sig bli en lärorik promenad. Vad var egentligen det här för skog?
Då såg han skylten, en gammal plywood skiva med målad text.

"Du lämnar nu livets skog, platsen där du finner tid att reflektera över livet"

Hej, jag är en 32-årig trebarnsfar som gillar att skriva. Född och uppvuxen i Linköping men bor nu på annan ort. Försöker tillbringa all min lediga tid med mina älskade barn.
OmegaLkpg är medlem sedan 92.3 OmegaLkpg har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

T.R. Österberg

En 02:a som gillar att skriva, låta orden ge utryck för känslor.

T.R. Österberg

På andra plats denna veckan: Anders Berggren