Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Den tatuerande änkan, första besöket


Jag frågar aldrig min patient vad problemet är. Jag börjar istället med enkla frågor om namn och yrke. Allt enligt ett utförligt frågeformulär där jag i tur och ordning även ställer frågor om grundläggande fakta som ålder, bostad och familjeförhållanden. Förr eller senare behöver man ändå dom här uppgifterna för att kunna sätta sig in i fallet. Att behöva ta upp det i ett senare, mer avslappnat stadium när personen redan kommit in på personliga saker känns alltid som ett steg tillbaka i samtalets förtrolighet.
Dessutom kan det ibland vara oväntat givande att efter några träffar inleda en session med att gå igenom exakt samma faktafrågor igen, något jag inför personen motiverar med att jag vill aktualisera uppgifterna. Inte sällan ger personen då delvis avvikande svar. Inte alltid för att livssituationen förändrats utan för att personen gradvis så att säga börjat se verkligheten i vitögat.
Jag kommenterar aldrig eventuella avvikelser mot de ursprungliga uppgifterna. I mitt yrke är sanning eller verklighet inte en fråga om ja eller nej utan ett formbart material, en process, något man har ett förhållande till. Därför ber jag också alltid i början på första träffen, och till och med innan jag börjar med mina basfrågor, om patientens godkännande att spela in samtalet. Många gånger har jag efter fyra-fem träffar känslan av att personens förändrat sin berättelse om sig själv men mina skriftliga anteckningar är för knapphändiga för att verifiera min aning. Att då kunna plocka fram inspelningarna och gå tillbaka till vad som sagts tidigare är då ibland obetalbart, även om det tar tid. Jag vill igen poängtera att jag bara gör detta för att råda bot på min egen osäkerhet om vad personen egentligen sagt och inte i en strävan i att beslå personen med att ge olika versioner. Sanning är som sagt inte något statiskt utan som en relation till sig själv, ett förhållande i ständig förändring, precis som alla andra förhållanden.
Varken den första gången eller följande gångerna jag ställer dom här basfrågorna, gör jag någon bakgrundskoll på de uppgifter personen ger. Jag frågar heller aldrig efter personnummer. Jag har en slags brandvägg till min sekreterare som tar hand om personuppgifter på det planet, bokningar och betalningar. Jag googlar aldrig mina patienter - det är ytterligare en regel jag har. Det har tagit mig många år av yrkesverksamhet som psykolog för att inse att jag behöver den här typen av regler. Sedan jag väl formulerat dem håller jag konsekvent på dessa regler. Sedan jag börjat med detta känner jag mig betydligt mer tillfreds i min yrkesroll.
Det här med att inte ställa frågor om vad som är problemet eller varför personen sökt sig till mig gör att initiativet ligger mera hos patienten än mig. Beroende på hur samtalet utvecklar sig kan exempelvis frågan om yrke eller familj leda till långa utläggningar och oftast säger patienten på någon punkt någonting i stil med att ”... och det är här vi har problemet”. Vi har då gjort ”genombrottet”. Då vet jag att tillräckligt av förtroende utvecklats och att situationen är mogen att lämna frågeformuläret och gå ut på djupare vatten.
Hur personen bemöter dessa basfrågor ger också en indikation på hur personen funkar, långt innan vi kommit in på någon egentlig problematik. Korthuggna svar på frågorna om utbildning och sysselsättning brukar inte vara ett gott förebud. Inte heller fylls jag med tillförsikt av ett komplett muntligt CV med start i jultidningsförsäljning. Jag tycker det är skönt att ha fått den här kollen innan vi börjar vårt egentliga arbete, ungefär som man kollar backspeglarna innan man vrider om startnyckeln.
Som kvinna känner jag en instinkt att i ett inledande skede inte stå på mig med för detaljerade frågor när patienten själv är kvinna, i synnerhet inte på området familj. Jag frågar exempelvis aldrig om personen har barn. En liknande försiktighet iakttar jag inför män när det gäller yrke och sysselsättning. Jag kan nöja mig med ganska svävande svar. Jag ser frågorna mest som inviter – om patienten inte tar emot dem envisas jag inte.
Ibland brukar jag efter de första sekundrarna med hälsning och handslag roa mig med att göra en gissning om på vilken punkt i frågeformuläret genombrottet kommer. För min patient Peter vars berättelse jag här skall relatera kom genombrottet på ett mindre vanligt ställe, nämligen på frågan om bostad.
Jag har ett avtal med ett organisatör inom företagshälsovården där företaget har en försäkring som ger möjlighet att erbjuda personal samtalsterapi. En företagsläkare som Peter sökt upp hade rekommenderat samtalsterapi, arbetsgivaren hade godkänt och nu satt Peter i patientfåtöljen framför mig.
Vi hade bara hunnit avhandla några basfrågor om yrke (i detta fall copywriter) på ett sätt som inte gav mig några illavarslande vibbar. Men när vi kom till bostad blev jag först lite konfunderad över all information som strömmade mot mig.
När jag ställt frågan:
”Bostad?”
skrattade Peter kort och svarade:
”Bostad? Det är just det som är problemet. Eller: jag vet att det inte är det som är det grundläggande problemet, men mitt boende är liksom själva utgångspunkten för den hopplösa situation jag befinner mig i.”
Innan jag han ge en följdfråga hade han hunnit ta ett kort andetag och sa:
”Alltså, så här: Skilsmässor brukar leda till försäljning av villor och våningar, eller hur?”
Jag nickade.
Han fortsatte:
” Den klassiska historien: den gemensamma bostaden som plötsligt blivit för stor och för dyr för att bo ensam i läggs ut till försäljning och båda parterna får bryta upp från en invand bostad för att söka nya och mindre. Båda parter går in i en period då man inte bara skall lämna en relation utan en fysisk plats som varit central i ens liv. Hundratals föremål som varit en självklar del av livet skall hamna på nya platser. ”
”Det är en stor omställning, dessutom i en situation av ett känslomässigt uppbrott”, sa jag än så länge i en aning om att min patient var plågad av en uppslitande skilsmässa.
”Eller hur! Jag blir allt mer övertygad om betydelsen av våra relationer till ting. Det betyder inte att jag börjat tona ner betydelsen av relationer till partners, barn eller djur. Det är bara det att jag börjat se alla andra band vi har till livet. Vilken roll i våra liv som spelas av muggarna vi dricker kaffe ur, sofforna vi sitter i, kläderna som vi har mot vår hud, knivarna och slevarna i köket, verktygen, pärmarna, laddarna, lamporna som ger just det ljus vi är beroende av. Att detta universum av tusentals viktiga relationer sätts i gungning för att man inte står ut med sin partner längre tror jag bidrar enormt mycket till att göra uppbrott i relationer så sjukt svåra. Att förlora en nära människa är svårt nog. Men det blir akut materialutmattning när alla de där andra sakerna börjar skrika till en att de finns och vill vara kvar där de är. ”
”Du har alltså gått igenom en separation?” gjorde jag ett försök att komma bort från boendet som riskerade sväva ut i för mycket filosofi innan jag tyckte att jag hade fått tillräcklig koll på Peters situation. Jag lyckades endast delvis.
”Ja, så är det. Om man skall säga någonting positivt om min skilsmässa från Marie så är det att jag underligt nog förskonades från att samtidigt bryta upp från ett invant boende. Det är kanske ett omöjligt försök att se något positivt i den separationen. För jag måste ändå för mig själv erkänna att jag blev ganska brutalt dumpad. Jag var på väg att säga ’utan förvarning’, men jag låter bli att säga det. Jag tror inte på det egentligen. Människor som talar om saker som sker ’utan förvarning’ blir jag misstänksam mot. Det finns alltid förvarningar. Det finns alltid tecken. Det är bara upp till en själv att se dem. Jag har ännu inte hunnit bearbeta vår separation tillräckligt mycket för att hinna analysera vad det kan ha funnits för tecken på att Marie var på väg bort. Eller rättare sagt, jag har inte återfunnit en stabilitet och trygghet som ger mig en bas varifrån jag kan se tillbaka med klar blick. Mitt liv är fortfarande ett kaos. Jag kämpar med varje dag för att överleva den. De vrakspillror jag klamrar mig fast vid verkar bara dra mig ner under vattenytan. Det fanns nog tecken. Jag kommer nog att kunna se dem. Men nu handlar det om att klara en dag i sänder.

Men, som sagt, skilsmässan från Marie var i alla fall en ytterst clearcut förlust av just henne och knappt inget annat. Vad gäller bostad var det i mitt fall tvärtom mot den normala skilsmässan: genom vår skilsmässa begåvades jag med ytterligare ett hus. Låter konstigt när jag säger det men det är sant. Det var visserligen bara en liten sommarstuga här i Varberg, men om man vintertid sträckte på sig litet när man befann sig på ett väldefinierat ställe på tomten så kunde man se en liten flik av Kattegatt. När våren kom ersattes denna lilla havsutsiktsglugg av grönska. Jag ska försöka förklara hur det kunde bli så här.”
Jag tänkte att vi kommit rekordsnabbt bort från min inledande checklista. Men det kändes meningslöst att försöka stoppa Peters försök att förklara. Jag bara nickade lätt, liksom godkännande. Han fortsatte:
”Jag hade redan ett hus i Kålltorp. Det hade jag köpt flera år innan jag och Marie träffades, mest för att jag aldrig riktigt kunnat förlika mig vid att ha andra människor boende under eller över mig och därför tidigt bestämde mig för ett hus snarare än en lägenhet. Jag var inte ute efter att ha stora ytor eller trädgård och jag har inga problem med att ha andra runtomkring mig. Det är just det här vertikala elementet som jag vill undvika. Tanken på att någon sitter på en stol alldeles ovanför mig och breder apelsinmarmelad på sitt rostade bröd gör att jag inte kan koncentrera mig på mitt eget morgonkaffe. Kanske borde jag söka hjälp för detta. Men i stället valde jag att tidigt köpa ett hus. Ett fint litet 20-talshus med en allt mer ovårdad trädgård eftersom det inte var något odlingsintresse som drivit mig dit.
När jag träffat Marie blev det snabbt så att vi mest sågs hemma hos mig. Hon hade nyligen kommit tillbaka till Göteborg efter att ha jobbat några år i Norge och bodde med ett asdyrt andrahandskontrakt. Hennes ekonomi gjorde förstås ett glädjeskutt när hon sa upp den där ettan och flyttade in hos mig med två resväskor som enbart innehöll kläder och skor.
Marie var inte inredningstypen. Hon kom inte med en massa synpunkter på mina fåtöljer och soffor eller på gardiner eller bestick. Hon frågade inte när eller var eller tillsammans med vem jag köpt den eller den saken. Hon hade dock ett visst sinne för vad som var arvegods och på något oförklarligt sätt kunde hon se att ett pelarbord var arvegods men att en gammal spegel inte var det trots att de båda var från slutet av 1800-talet. Hon gillade loppisar men hon köpta aldrig något där, bara gick runt och kollade, som på ett museum.
Marie och jag diskuterade egentligen aldrig hur vi ekonomiskt skulle göra med huset utan jag bara fortsatte att stå för lånen på det. Jag fortsatte även att stå för de löpande kostnaderna. Jag tjänade mer än hon och jag ville att vår relation skulle fortsätta vara en kärleksrelation, jag menar, jag ville inte att vi skulle bo ihop för att det var ekonomiskt fördelaktigt för mig. Att det blev det för henne tyckte jag bara var bra, inte minst för att vårt gemensamma ekonomiska utrymme, för exempelvis resor, inte begränsades av den där hyreshajen som hyrt ut ettan till henne.
Det kändes naturligt att vi gifte oss, fast i längden lite diffust ekonomiskt. När sedan stugan i Varberg kom in i bilden, kändes det därför som att en ganska välgörande klarhet och balans infann sig i vårt äktenskap. Vi kom helt enkelt överens om att jag skulle fortsätta stå för huset i Kålltorp och hon för stugan. Vi gjorde det med advokat och allt faktiskt. Helt oavsett ekonomiska aspekter föreföll detta logiskt eftersom jag vuxit upp i kvarteren runt villan och det varit hon som under ett besök på Hemnet hittat den halvt förfallna stugan. Under en föga besökt visning i december hade hon lyckats manipulera fram ett rövarpris genom att påpeka något om vattenledningen och dräneringen som uppenbarligen fått säljarna, tre syskon som ärvt huset efter en faster, att betrakta sig som vinnare om de lyckades bli av med stället innan det sjönk ner i hallandsleran under tyngden av vilt inströmmande kommunalt vatten som betingade ett icke föraktligt kommunalt kubikmeterpris.
Det ytterst fördelaktiga priset och ett närmast gäspande ränteläge ledde till högst humana lånevillkor. Det faktum att det i bilden dessutom fanns en villa som samvetsgrant amorterats ner gjorde att Marie kunde pressa fram en riktigt trevlig räntesats för det nya lånet på stugan.
Den nyförvärvade fritidsbostaden kom därför inte att belasta våra månadskostnader alltför hårt. Däremot lyckades jag till Marie sälja in det städse goda rådet att inte påbörja några större renoveringsprojekt förrän vi hunnit lära känna byggnad och tomt under olika årstider och väderlekar. Sedan vi fått tillträde till stugan i februari tillbringade vi därför några soliga söndagar där med att promenera i omgivningarna och dricka kaffe på olika ställen i trädgården.
När Marie senare den våren hittade Björn så befann sig stugan därför i samma miserabla skick som då vi köpt den, och Björns lägenhet i Nice hade en balkong som erbjöd ett 180 graders panorama över Medelhavet, vilket fick henne att påpeka att vi inte ens kommit oss för med att knulla i stugan. Med ett närmast föraktfullt tonfall sa hon att jag kunde få ta över den där mäklarutsikten om jag tog över lånen. Jag tänkte just påminna henne om att det var hon som förordat att bara ha en temperatur på 10 grader i stugan under vintern för att spara el och att 10 grader inte var en temperatur som inbjudit till några intimiteter, men jag insåg själv hur lamt det skulle ha låtit och lät det hela falla.
Vid det laget hade jag hunnit fundera såpas mycket på vad man kunde och borde göra med stugan att jag bara någon dag efter bankbesöket för att ta över lånen var på Byggmax med en hyrd släpkärra från Shell för de första inköpen. Visst, det var ett dåligt sätt att kanalisera den våldsamma smärtan. Att så där hysteriskt sätta igång med renoveringen när jag istället borde låtit förlamningen värka ut. Men just då var jag så desperat att jag höll på att få ett sammanbrott när den första macken jag ringde sa att alla släp var uthyrda. Jag förbannade alla trädgårdsentusiaster som i vårsolen skulle köra ris och jordsäckar. Först på fjärde macken hittade jag det släp jag ville ha.
Kvällarnas och helgernas arbetspass nere i stugan gjorde det gradvis allt mer motigt att åka hem till den stora tomma villan och snart hade jag fått kaklat om badrummet och målat det lilla sovrummet i stugan och kände att det var good enough för att tillbringa natten där.
Jag blev snart varse att min ekonomi började påverkas lite väl kraftigt av de ständiga besöken på olika byggmarknader. Efter att ha flyttat ner espressomaskinen och köpt en ny mikro började jag känna mig ganska hemmastadd i stugan. Jonas på jobbet tröttnade till slut på mina klagomål om mina begränsade ekonomiska ramar för renoveringsarbetet och sa lite irriterat att det övergivna huset i Kålltorp skulle få hundratals klick om jag la ut det på Blocket för uthyrning.
’Säg att du behöver ett halvår för att få färdigt stugan, förklarade han. Hyr ut kåken under den tiden och du kommer säkert att kunna dra in bortåt tio lakan i månaden som du kan omvandla till köksskåp, tapeter och tryckimpregnerat. Jag menar netto, sedan du dragit av dina kostnader i form av skatt och kommunala avgifter.’
’Jamen jag har faan inte tid att städa igenom hela huset, svarade jag. Och var skall jag göra av alla möblerna där?’
’Hyr ut möblerat ! Och har du hört talas om städfirmor?’
Jag tog några foton och började förstå mäklarnas dilemma att försöka få allt att verka större och luftigare än det är. Men det tog inte lång stund innan jag fick ett meddelande från Blocket att annonsen granskats och lagts ut, och bara nån kvart senare började min mailbox attackeras. De första svaren läste jag ganska nyfiket, men när svaren fortsatte dundra in stängde jag ner datorn. Jag orkade inte läsa om alla förtvivlade livssituationer som på detta sätt oväntat förmedlades till mig. Jag fortsatte i stället att dra ner de tapeter i stugans vardagsrum som inte redan lossnat av sig själva. Dagen därpå var jag för jobbets skull tvungen att öppna datorn och fick syn på en oöverblickbar lavin av människoöden som nu kanaliserats mot mig eller snarare mot en möjlig räddning i form av en villa i Kålltorp.
I flera av svaren gjordes inte ens ett försök att förklara på vad sätt mina kriterier om fast jobb och goda referenser bemöttes, utan bestod av oneliners som ’Vi är intresserade. När kan vi komma och titta?’
Jag började inse att det gällde att rensa och lite förstrött började jag ögna igenom mailen. Min uttryckliga önskan om en rök- och husdjursfri person hade ofta helt ignorerats och många hade uppenbarligen skickat ett standardsvar om ’lägenhet’ utan att ens ha noterat att det gällde en villa. De geografiska insikterna var mestadels klena och någon kunskap om var Kålltorp låg uppvisades sällan. Som en upptäcktsresande i en djungel med machete gick jag fram i inkorgen. De svar som till fullo uppfyllde mina önskningar besvarade jag med en artig fråga om huruvida de var bekanta med Kålltorp. Därefter övergick jag till jobbmail och det kändes som att komma iland från en liten eka på ett oroligt hav.
På kvällen tittade jag till min inbox igen. Ingen av mina favoriter hade svarat förutom en som artigt meddelade att bostadsfrågan löst sig. Jag började inse att hyresmarknaden var som kärleksmarknaden: den man själv vill ha vill även alla andra ha och vederbörande är medveten om det. Nåja, det hade kommit in en del nya svar också. Jag började inse att jag kanske fick sänka mina krav. Jag svarade vänligt positivt på en fråga om det möjligtvis skulle kunna gå att ta med sig en katt. Jag insåg att ytterst få av mina svar kunde anses uppfylla villkoret om fast anställning. Jag raderade inte längre svar från personer som klassade sig som egenföretagare – trots att jag visste att det skulle kunna betyda vad som helst. Ett handelsbolag för att ge ut CD med egna låtar eller ta cateringuppdrag när sådana yppade sig. ”
Jag kände att det blev väldigt mycket Blocket. Jag började så smått bli osäker på om vi verkligen kommit till genombrottet. Jag vågade ändå inte riktigt ge mig in på att styra upp samtalet. Peter fortsatte:
”Nästa morgon hade kattägaren fortfarande inte svarat och det gick allmänt trögt med egenföretagarna som antingen inte kunde flytta in förrän om 3 månader eller som började pruta på hyran. Det var inte lika många nya svar. Jag förstod att min annons började svalna. Bland de få nya svaren fanns ett på engelska. Det var ganska långt och tydde på personliga erfarenheter av Kålltorp, en kombination som gav texten en märklig känsla. Jag hade kommit ganska långt in i läsandet när jag studsade till inför ordet ’tatoo’. Jag förstod först inte vad det hade med saken att göra om personen var tatuerad eller ej, och det hade ju inte alls funnits med i kriterierna i min annons. Jag gick tillbaka i texten och läste igen och förstod till slut att personen ifråga (en kvinna) arbetade som tatuerare. Hon hade uppenbarligen en egen salong för tatuering inne i stan. Jag smålog för mig själv och tänkte att man knappast kan dra in tillräckligt med inkomster från tatuering för att klara den hyra på tolv tusen jag angett i annonsen. Jag läste mailet igen. Hon hade arbetat i New York som tatuerare men flyttat till Sverige för att New York enligt henne blivit för överetablerat av tatuerare men att marknaden här i Göteborg var ’booming’. Dessutom ville hon komma bort efter att pappan till hennes två barn i tioårsåldern dött tragiskt i en bilolycka. Kålltorp? Ren slump tydligen: en av hennes anställda bodde där. Jag skrev ett svar dominerat av frågor om hennes ekonomi.
Hemkommen till min stuga efter jobbet fann jag ett långt svar från Elaine, som hon hette, men inte särskilt många andra, nya, svar. Hon skrev att hon hade två anställda, att det första året varit kämpigt men att hon nu hade ganska vältecknade väntelistor och att hyran inte skulle vara några problem. Hon hade hittills kunnat spara de två barnbidragen och hade på så vis kunnat bygga upp en buffert ifall det skulle knipa. Hon ville verkligen kunna ge sina barn lite större utrymme och en trädgård. Hon ville gärna komma och titta.
Sedan Marie dumpat mig för Björn hade jag levt ensam i flera månader och kanske fanns det en liten ilning av spänning inför det faktum att den presumtiva hyresgästen skulle kunna bli en kvinna. Och möjligen kryddades detta av lite exotism för att vår kommunikation var på engelska. När vi bestämde en tid för visning kändes det som att jag hade en date på gång.
När jag öppnade dörren för henne blev jag direkt positivt överraskad över hennes utseende. Jag kände under några sekunder samma känsla som när en date faktiskt går vägen. Men snart kändes det som att Elaine tog mig ur denna villfarelse. Hon var affärsmässig och mycket strikt. Hon ägnade mig minimalt med uppmärksamhet medan hon i stället grundligt gick igenom kök, badrum och alla andra utrymmen. Städfirman hade gjort ett bra jobb, och jag hade flyttat alla kläder och allt linne till Varberg. När Marie tagit sitt pick och pack hade hon även hakat av de inramade, lättklädda foton av henne som hängt i sovrummet. ’Dom skall du inte ha kvar och onanera till!’ hade hon sagt och stuvat ner dem mellan sina T-shirts i en bananlåda. Så det fanns inte så mycket personligt kvar som kunde störa Elaines eventuella projekt att bo in sig här, tänkte jag. Hennes kommentarer var också bara positiva.
Långsamt släppte min nervositet för att hon skulle hitta nåt att anmärka på. Jag började kunna lösgöra lite uppmärksamhet för att betrakta henne. Hon kunde väl vara kring trettiofem, axellångt lätt lockigt hår av den kulör dom beskriver som ’auburn’. Smal, mjuk i sina rörelser. Gröna ögon. Informellt klädd i otrasiga jeans och en tunn ärmlös blus. Det var när min blick under bråkdelen av en sekund gjorde ett okontrollerat sökande efter hennes byst och därvid svepte över hennes bara armar, som det slog mig som ett åsknedslag: inte en enda tatuering! Var det bara en vals hon dragit, det om hennes tatueringssalong? Höll jag på att gå på en blåsning? Hennes bara armar var helt jungfrueliga, och det fanns inte minska lilla fjäril diskret ingraverad i nacken. Fingrarna var fulla av ringar men inga bokstäver eller andra tecken. Var hon verkligen i den bransch hon påstod sig vara så gjorde hon i alla fall ingen reklam för den.
Efter rundvandringen föreslog jag henne att vi skulle sätta oss ner i fåtöljerna i vardagsrummet. Hon satte sig ner på främre hälften av sitsen utan att luta sig tillbaka mot det inbjudande ryggstödet. Hennes raka hållning var perfekt och hon höll ihop benen som på ett klassfoto från 50-talet. Jag kände detta sublima drag av klass som bara kan sitta i från en kultiverad barndom. Jag tänkte att om hon verkligen är tatuerare så kan hennes ingång till detta hantverk knappast ha varit en ankarprydd sjöbuse till pappa. Under några ögonblick tyckte jag åter att underbara vibbar uppstod.
På min fråga om vad hennes intryck av huset var, svarade hon kort och gott att hon gillade det och hon frågade om när hon kunde flytta in. Innan jag hunnit svara tillade hon:
‘We don’t need to sign a lease because I can’t handle papers. All papers and documents tend to disappear as soon as they come in my hand. I can transfer the deposit and the first rent now if you want.’
Att däremot jag skulle kunna vara intresserad av ett skriftligt underlag verkade inte finnas med i hennes tankar, men hennes oformella approach var smittande och på något sätt livsbejakande, även om det inte riktigt rimmade med att hon skulle vara egenföretagare och därmed ha ansvar för bokföring. Hon hade kanske någon som tog hand om den biten. Vi kom överens om ett datum för inflyttning, hon fick mitt kontonummer och hon förde med telefonen över beloppet. I hallen fiskade jag fram Maries gamla husnyckel och sträckte fram mot henne. Den handflata hon öppnade för att ta emot nyckeln fick även ta emot min intensivt forskande blick, men nej, inte den minsta lilla prick fanns att beskåda.
Hennes besök var över på mindre än en timma. Det hade alltså, trots de antydningar till attraktion jag tyckt mig känna, inte blivit en date och jag kände mig nedtagen på jorden och tillbaks i den dumpades övergivenhet. Å andra sidan kunde jag inte förneka att det varit djupt välgörande att en stund fullständigt rensa tankarna från spackel och sandpapper.
För jobbets räkning skulle jag in till Majorna och erinrade mig att hennes salong, enligt vad hon skrivit i ett mail, låg i de krokarna. Jag sökte efter ’tatuering’ i det området och hittade en salong som verkade matcha hennes beskrivning. Efter förrättat jobbärende spankulerade jag utefter den gatan och gick förbi salongen på motsatta trottoaren. Salongen existerade alltså, men det var förstås helt omöjligt att finna vare sig belägg eller motbevis för att det var Elaine som rådde om den utan att åtminstone sticka in huvudet, vilket vore att kompromettera sig. Jag tittade på mobilens klocka och fann att den närmade sig tolv. Kunde hennes arbetsdag vara så välstrukturerad att hon lunchade mellan 12 och 13? Föga troligt. Men jag ställde mig i alla fall bakom ett gathörn och låtsades scrolla förstrött. Efter ett par minuter kom en blond kille i 20-årsåldern ut. Hans ansikte doldes delvis av hans långa hår som vinden tog tag i, medan han vred vänsterarmen så han kunde kika på dess insida. Kanske ville han se hur den nya tatueringen där tedde sig i vårsolens starka ljus. Sedan vände han ryggen mot mig och gick bort på trottoaren åt andra hållet. Så salongen hade i alla fall kunder. Jag återvände till mitt scrollande men avbröts strax av att dörren öppnades igen. En person kom baklänges ut men stannade halvvägs i dörröppningen. Jag uppfattade några engelska ord. Det drog ihop sig i mellangärdet. Strax såg jag det auburn håret. Ok, hon hade inte ljugit. Jag lämnade sekundsnabbt mitt gathörn och gick tillbaka till spårvagnshållplatsen med en känsla av att i alla fall ha lite koll på läget.”
Jag brukar akta mig för att alltför tydligt indikera om jag tycker att patienten börjar komma bort från det viktiga. Å andra sidan försöker jag behärska min entusiasm när jag tycker att patienten börjar närma sig det som bränns. Att det nu dykt upp en ny kvinna i en singelkilles liv lugnade ändå ner mig efter lite oro för att samtalet skulle irra iväg, men jag bestämde mig för att hålla tyst om just detta. Däremot hade en blick på klockan som jag satt strategiskt ovanför dörren, utom synhåll för patienten, sagt mig att de 45 minuterna var slut, vilket jag talade om för Peter med den tillagda frågan om hur han upplevt sessionen. Han svarade:
”Faktiskt mycket bra. Jag är inte riktigt typen som gillar terapi och sånt och det satt långt inne att ta steget att söka upp företagsläkaren. Men jag är faktiskt överraskad över hur bra det känns att tala med någon som bara lyssnar. Du är en mycket bra lyssnare, om jag nu får säga det.”
Jag anför inte detta omdöme för att försöka höja mig själv i läsarens anseende, utan enbart för att antyda patientens upplevelse av min strategi i sessionerna som kanske lätt kan uppfattas som alltför lite ingripande och styrande. Peter tillade:
”Jag känner att jag så snabbt som möjligt vill ha en ny tid, så vi kan komma in på min fruktansvärda situation.”
”Inga problem, sa jag. Tala med min sekreterare, hon har full koll på min kalender och se vad ni kan hitta för tid.”

Enligt min naprapat är jag alltför känslig för synintryck och ljud. Kanske har hon rätt men det är inget jag vill ändra på. Njuter intensivt av vingslagen när en rödhake ilar förbi där jag ligger i hängmattan.
William T. Orsson är medlem sedan 2024 William T. Orsson har 2 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren