DEN TREDJE HAR TRASIGA KLÄDER

Viking Line Amorella, 1995. Någonstans under D-däck på blinkade två gröna fuktiga ögon i ett kompakt mörker. Två torra röda handleder hade under flera timmar gnidit mot varandra i flera desperata försök att komma loss. Luften där inne var tjock, oljig och varm. Pojken var våt av olika kroppsvätskor som för länge sedan hade blött ner den gröna tröjan och de trasiga jeansen. Han hade gjort någonting för att hamna här nere, det förstod han. Men vad som hade lett honom ner i detta stinkande maskinrum, kunde han inte lista ut. Pojken hade inte bråkat med någon på båten, inte sagt något dumt. Han hade heller inga direkta fiender hemma. Kvar på båten var han, eftersom han kunde höra de konstanta vibrationerna och bullret av turbiner. Han kunde väl inte vara i en fabrik? Han var i alla fall inte hungrig. Allt Adde hade fått äta låg i en kylbox längre in i hörnet. Någon ville tydligen hålla honom vid liv ett tag, eftersom den stora boxen var full av vattenflaskor och pastasallad.
Varför var han fängslad här, vad hade han gjort? De gröna ögonen slöt sig sakta i mörkret.


D-HYTTEN
De tre killarna i kl S3F på Obduktanes gymnasium satt och flamsade nere i D-hytten på båten. Grabb-flabb. De skrattade högt åt Daniels berättelse om någon finsk liten unge och hans pappa. Daniel var, som alltid, otrolig på att måla upp galna historier, med referenser och elak humor som krydda ovanpå. Han skrattade ofta åt sig själv. Ett ljudlöst skratt som bara hördes vid inandningen. De älskade alla de bisarra skrönorna som improviserades fram. Det var sättet Daniel sa allting på. Hade Adde berättat så hade nog ingen skrattat. Men när han såg Mark göra sin vanliga gest, att krampaktigt slå sig på knäna och brista ut i ett kråk-skratt så kunde inte Adde göra annat än att skratta med.

Ett antal Elefantöl senare och efter att Daniel hade tjafsat och blivit slängd i väggen som en vante, av en gigantisk väktare, så var pojkarna på väg upp till baren. Eller ”panoraaamabaaaren” som Adde bräkte ur sig på överdriven finska. Varje gång han sa det på det sättet så brast de andra två ut i ett enormt gapskratt. De tre lade först inte märke till den udda figuren som stod i hissen. En lång och smutsig figur med slitna kläder. Men snart kände de lukten och pojkarna fnissade lågt tills de alla blev knallröda i ansiktet. Gubben såg stilla på Adde och på en sekund blev pojken allvarlig och illa till mods. En känsla av deja vu, att de hade setts tidigare, steg upp inuti Adde. Det kändes på något sätt tragiskt, men också skrämmande . De andra tittade fulla i fan på varandra. Tiden gick oändligt sakta i hissen och stanken blev värre. Bränd motorolja. Pojkarna ville inget annat än att springa ur hissen så fort de kunde. Pling. Väl ute ur hissen viskade Mark: ”Han letar efter Alkoooo”. Gapskrattet kom som en explosion. ”Han letar efter ALKOO!” skrek Adde på sin vassa brytning och de skrattade tills de alla tre föll ihop i en skakande hög på golvet. ”Alko” är tydligen finska motsvarigheten till Systembolaget.

Mannen stod bara kvar där och såg hur pojkarna raglade iväg utmattade av skratt. Han hade tryckt på stoppknappen i hissen. Han ville se pojken så länge han kunde. Munnen var stängd, men han nynnande ändå några välkända toner svagt. Sedan hördes han uttala ett enda ord. Ett enda namn: ”Bertram…”

För en sjuttonåring som Adde var detta en partykväll som han sent skulle glömma. Allt var på topp. Gubben i hissen var för länge sedan glömd och på dansgolvet radades alla eurohitsen upp som ett vråldunkande pärlband. E-type, Basic Element och Herbie dånade samtidigt som man svagt kunde känna att båten gungade långsamt. Det var tre månader sedan Estonia hade sjunkit i Östersjön och biljetterna kostade nu endast 39 kronor tur och retur till Helsingfors med D-hytt. Billigare än pizza, hade Adde tänkt. Alla skrålade med till “This is the way” och de tre killarna hade alla rökt Benson & Hedges cigaretter tills det sved i halsen och druckit flera Elefantöl. Stämningen var på topp. Daniel hade som vanligt tydliga intentioner med kvällen: Sex. Nu hånglade han ohämmat med en rund tjej med kort hår. Han var som besatt av tanken att få ligga. Med vilken tjej, spelade nästan ingen roll, eftersom sex var så fantastiskt.
Senare stod de tre tillsammans framför taxfree-shopen som tydligen skulle öppna kl 6 på morgonen. Någon hade sagt det. Lite länge bort står en berusad gubbe i 50-års åldern.
”Hahaa! Affären stängd, nu fick ni långa nääääsaaan!” utbrast han på bred finlandssvenska. Den fylla tonårstrion bara såg på varandra i två sekunder av tystnad varpå de brast ut i ett okontrollerat gapskratt. Kommentaren var oslagbar. Det kunde inte bli bättre.
”Fick vi långa nääääsaaaan!!?” skrek Daniel åt gubben som långsamt rörde sig haltande bort i den mörka korridoren.

TREENIGHETEN
Mannen som rörde sig bort i korridoren ansvarade för turbinernas underhåll nere i maskinrummet. Han vankade sakta fram i korridoren under bildäck. Han var en av ”de tre”. De som hans gamla mamma brukade kalla för treenigheten. Hur han kunnat ansluta sig till denna skara visste han inte. Bara att han hade velat veta vilka de var. Han visste ju att detta inte bara varit en myt och en vanlig godnattsång. Under 20 år hade han forskat kring mytologin, eller vad man skall kalla det.

Vandringsmännen. Han var en vandringsman.

Gubbens tänkte på sin döda mor Hillevi som hade sjungit sången flera gånger när han som liten gosse legat i sängen livrädd efter att hans alkoholiserade pappa ännu en gång hade slagit mamma. Ända sedan Agathon hade kidnappat henne som 7-åring hade Hillevi varit en trasig själ som alltid såg sig om över axeln.
Stupfull och aggressiv hade Gubbens pappa misshandlat mamma brutalt med ett rostigt strykjärn. Darrande var hon fortfarande vid medvetande där hon blodig låg på den skitiga trasmattan i deras hyresrätt på Bågevägen. Hon hade ändå lyckats krypa fram till honom efter han hade somnat och hon viskade i hans öra.
"Vandringsmännen skall ta dig!"
Han sov inte riktigt. Pappa hade vaknat och sakta mumlat.
”Jaha? Påskkärringen också ? Skall de sjunga vyssan lull också!?” Ett svagt hånskratt. Sedan hände något nytt. Pappa hade på något sätt fått ny energi, nytt förakt mot sin hustru och sakta men bestämt ännu en gång vältrat sig runt och krälat upp ovanpå henne. Trasmattan hade korvat sig runt dem som en stor skitig tunnbrödsrulle. Pojken stod vid dörrspringan och kunde se hur den stora svettiga kroppshyddan vaggade från höger till vänster. En egen slags märklig ”dans” av misshandel där han med knytnävsslag slog rytmiskt till sitt eget skrålande:
”Vyssan lull koka kittellen full!…lalaaaaaa…laaalaaaaaalaalaaa…!”
“Vandringsmäää…blubb…blubb” var det enda som kom ur mammas blodiga mun.

Några dagar senare hade pappan försvunnit spårlöst. Som uppslukad av jorden. Han brukade alltid komma hem till middagen, mer eller mindre berusad. Mamma Hillevi hade inte sagt något på flera dagar, bara sjunkit in i ett slags apatiskt tillstånd efter misshandeln. Ibland sjöng hon svagt. Pojken hörde vissa kvällar melodin från sängkammaren:
Den tredje har trasiga kläder… Den tredje… har trasiga kläder…
Nu, många år äldre, vaggade sonen fram genom korridoren på den stora båten.


MASKINRUMMET
Adde hade tänkt alla tankar nu. Han förstod ännu inte. Nu tänkte han av en konstig anledning på sin pappa, Sören. Vad hade blivit av denne halte man, som han knappt hade träffat? Inte sedan Sören fick sluta på ASEA’s stålverk i Västerås hade
sonen hört av honom. Bara på omvägar. Adde visste att pappan hade umgåtts mycket med en man, som hette Bertram. Detta var en äldre blind herre som hade varit Sörens närmaste arbetskamrat. De hade blivit nära vänner utan att de egentligen var särskilt sociala. Ingen sa speciellt mycket. De bara…var. Men de älskade naturen.
På nästan all ledig tid hade de vandrat i naturen. Långt bort på grusvägar och stigar. De var två
oskiljaktiga natursjälar som trots blindhet och halthet, ofta vandrade långt bort på småvägarna runt utanför Obduktane. Adde mindes den vita blindkäppen, glasfiberstaven som med sitt klickande ljud hördes i huset där han växte upp. Bertrams käpp som klickade när han gick runt i huset hos pappa. En svag gemytlig känsla svallade upp inom Adde när han tänkte på det trevliga huset där han växte upp. Han mindes hur mycket han faktiskt gillade faderns bästa vän Bertram.

”Han är död”. En stark viskning hördes från mörkret bakom honom.Adde stönade till i en slags avdomnad förskräckelse. ”Den blinde mannen, Bertram, han är död.” Adde var så rädd att inte ett ljud kom fram. Sedan… en svag melodi. Ett lågt nynnande med en hes stämma. Det lät som en barnvisa. Nätt och jämnt kunde Adde urskilja melodin. Vyssan lull, koka kittellen full... Blodet isades i hans väsen.
Det var fortfarande mörkt.
”Vad… sjung-ger du?” Skrek Adde plötsligt och flämtade. Snabb, okontrollerad andning. Han nästan hyperventilerade. Detta var bara för sjukt, för otäckt. En lång tystnad. Som om rösten inne i mörkret kom av sig. Den kvävande brända oljelukten och vibrationerna från turbinerna. Sedan kände han varma andetag direkt mot hans öra. Munnen vara bara en millimeter ifrån honom. Pojken kunde höra ett nära
smackande ljud av läppar som öppnades, en varm äcklig andedräkt i hans öra. Adde ryggade instinktivt tillbaka.
“Är du Agathon Snask? ”
”Höhöhö…nej…men ….
DET KOMMER TRE VANDRINGSMÄN PÅ VÄÄÄGEN!”
Det rossliga vrålet var öronbedövande i hans öra. Chock bortom panik. Hade han inte varit så ung så hade Adde säkert fått en hjärtattack. Han bara blundade och sjönk in i ett slags sömnigt tillstånd. Kroppens eget varningssystem sattes på något sätt in. Han domnade nästan bort.
Jag är inte… här… detta händer… inte , var de enda tankarna som fanns.
På något sätt kände han en trygghet i sitt instinktiva förnekande av verklighetens galenskap. Sedan såg Adde något blänka till. Ett vapen? Han skärpte blicken ytterligare och sekunder senare lystes hela maskinrummet upp i en blixt. En fruktansvärd stöt borrade sig igenom hans ryggrad och kroppen gick in i kramp. Sedan blodsmak. Adde hade bitit sig i kinden. Allting blev bara mer overkligt och sinnessjukt. Adde var nu nära en psykos. Hörde sin snabba andning. Han hörde en röst börja nynna igen. Han kände igen rösten nu. Det var… hans egen röst. Ett slags inre vansinne hade sakta börjat gröpa ur hans sinne, en tesked i en mjuk avokado.

Plötsligt uppenbarade sig ett ansikte. Ett vårtigt gammalt ansikte med en lugn blick såg på Adde under ljuset av en tändare.
”Det är ju du, Bertram” sa mannen mjukt till Adde.
Pojkens blöta gröna ögon mötte gubbens lugna blick.
”Bertram?” viskade Adde slött och nästan apatiskt.
”Jag har… trasiga kläder, Bertram.” sa den äckliga rösten.
Mannens andedräkt var rutten och vidrig. Adde kände igen gubben, det var han i hissen. Ingen tvekan om detta. En senig, oljestinkande hand slöt sig kring Addes
darrande mun. Varje millimeter av hans kropp darrade nu.
”Nu skall du följa med oss, Bertram.”
”Pappa?”
”Min son, du skall följa med oss ut på vägarna…”
Ett annat ansikte. Gammalt och rynkigt. Men ändå lite yngre än mannen som vrålat i hans öra. Mannen i hissen. Adde såg nu pappa Sörens ärriga ansikte tona fram tydligare bredvid gubben. Nära.
”Hur… varför?”

”Drick” sa gubben med den äckliga munlukten.
”Drick min son” upprepade Sören till höger. Hans gröna ögon lyste i tändarens ljus.

Gubben tog fram ett litet föremål, en liten svart flaska som han höll upp. De höll båda hårt i pojken. En frågande hjälplös blick mötte de två männen. Sakta och bestämt förde gubben flaskan och pressade den mot Addes mun. Pojken var för svag och förvirrad för att göra motstånd. Vätskan rann ner i hans strupe och den kändes som rinnande eld i hans kropp. Han spottade instinktivt upp hälften men i inandningen råkade han svälja den fruktansvärda alkoholen. Varför spyr jag inte, var den enda tanken som kom. Därefter kastade sig Adde bakåt mot plåtväggen.
Hans hand hamnade i geggig pastasallad.
”VARFÖR GÖR DU SÅ HÄR?!!” skrek Adde i panik.
”Du skall bli en av oss nu.” sa pappa Sören.
”Det är träsprit, Bertram.” fortsatte gubben.
De stod båda upp nu och såg ner på den förvirrade pojken.
”En av er?! Vad snackar ni om?! Pappa, vem är han? Och var har du varit i alla år!!?”
Männen såg på varandra. De log. Sedan såg Adde sin fars lysande blick igen.
”Vi tre har gått på vägarna i så många år, jag och min blinde vän Bertram. Men han mördades av en hemsk man i Rimbo. Han föll i älven.
Nu måste du följa med oss. Vi måste bli tre.”
”Du skall bli den blinde, du skall bli ‘Bertram’… förstår du inte, min son?” sade pappa.
”Jag heter inte Bertram!! Jag är din son Adde!! Pappa, snälla!”
Pappa tårar föll på det oljiga golvet.
”Jag är halt, och min vän här har trasiga kläder. Nu skall du följa med oss ut på vägarna, du ska bli en av vandringsmännen.”

Treenigheten.

Galenskapen inuti Adde suddades långsamt ut. På något sätt blev allt begripligt. Accepterade ett faktum som var så långt ifrån hans vanliga tonårsliv som möjligt. Adde slickade på sina fingrar. Sakta vaggade Sören sin son.
Gubben från hissen med trasiga kläder stod lutad mot väggen. Avvaktande.
Snart sjöng de alla tre den berömda barnvisan. Av någon anledning så hade deras unisona röster ett absolut gehör och samstämmighet. Som en enda självklar och fyllig röst. Men den dova sången förintades av ljudet från turbinerna där de satt någonstans under D-däck.

Den enorma röd-vita båten skulle snart gå i hamn i Stockholm.
Alla resenärer, utom en blind yngling, skulle återgå till sina vanliga liv.



(Om sången: Ingen vet egentligen vem som är författaren, men
skivinspelningen av ”Sju Sjömansvisor” där visan ingår, spelades in
på skiva med Evert Taube 1929. Texten har ändrats flera gånger.)

Per Jansson

Jag är en skräckförfattare som skrivit flera noveller sedan 2010. 2011 självpublicerade jag novellsamlingen “Godnattsagor för Vuxna” som innehöll 11 skräcknoveller. Jag har alltid älskad läsning och mina favoritförfattare är H.P. Lovecraft och John Ajvide Lindquist. Mina berättelser rör sig ofta i barndomen och har ett nostalgiskt men förrädiskt skimmer. Jag är också konstnär och målar mycket surrealism.
Per Jansson är medlem sedan 2025 Per Jansson har 5 publicerade verk