Den tredje mannen

Hon hade bestämt sig. Hon skulle gå ut. Problemet var bara att hon inte hade någon att gå ut med. De hon under årens gång hade umgåtts med och gått ut och dansat med hade hon tappat kontakten med. Några hade flyttat från orten. Till slut hade hon bestämt sig för att gå ut helt på egen hand. Hon skulle inte gå på nattklubb eller dansställe utan på puben. Puben hon tänkte gå till låg bara några kvarter bort. Det brukade vara mycket folk där på en fredagskväll och det var ju fredag idag så det skulle knappt märkas att hon var där själv och inte i sällskap med någon annan.
Hon kände sig nöjd med sig själv när hon är på väg till puben. Hon skulle minsann visa dem att hon faktiskt vågade gå ut själv och att de inte kunde stoppa henne. Det var ju högst anmärkningsvärt för hon var inte medbjuden av dem men ändå försöker de hindra henne från att roa sig på egen hand.

Hon är snart framme och kom in snabbt för det hade inte hunnit bildas så lång kö ännu. Hon lät hänga in sin jacka och går in i puben. Hon går genast fram till bardisken när hon ser den lediga stolen och sätter sig snabbt. Efter ett tag så är det fullt med folk och hon är glad att hon hann få en sittplats.
Det tar inte lång tid innan de närmast börjar prata med henne. Hon har det trevligt och dricker sin öl. Hon ljuger lite och säger att hon väntar på sin kompis som hon kommit överens med att träffas på puben eftersom kompisen skulle åka direkt från jobbet. Men som troligtvis fått något förhinder.

Det har gått en stund när en kvinna plötsligt kommer fram och tilltalar henne. Det är ingen hon känner och blir därför lite överraskad.
- Känner du inte igen mig frågar kvinnan.
- Jag tror inte det svarar hon.
- Jag heter Anne och var ihop med Matti om du kommer ihåg honom.
Jo hon kom ihåg Matti. En kille hon varit kär i men som hon aldrig var tillsammans med. Det var länge sedan. Säkert tio år tidigare och nu kände hon igen Anne. Under en väldigt kort period hade hon umgåtts med Anne, hennes kompis som hon inte mindes namnet på och så Matti och Jimpa.
Anne ser mycket bra ut. Hon har inte kortklippt hår som hon mindes att Anne hade. Det är lite längre nu och Anne passade bättre i det än det kortklippta håret.
- Ja nu tror jag att jag minns svarar hon.
- Så bra att du minns. Vi var nog lite taskiga mot dig. Det skulle jag vilja be om ursäkt för.
- Du var väl inte så taskig. Din kompis var däremot taskigare. Hoppas du inte har henne med dig.
Hon drog sig till minnes. Annes kompis hade kommit med pikar om att Anne var så mycket finare än henne. Kompisen hade haft rätt för tio år sedan såg hon inte ut som hon gjorde nu. Tio års träning hade förändrat henne i grunden. Hon hade lyckats förvandla sig fullständigt. Då hade hon varit småfet och inte så vacker annars heller. Hon hade haft dålig självkänsla och självförtroende. Det hade varit lätt att rubba hennes tro på sig själv. Men nu var det inte många som kunde få henne att vackla med självkänslan.
Anne fortsätter prata.
- Vi kan väl ta upp kontakten igen.
- Vad menar du svarar hon.
- Ja vi kan väl börja träffas igen.
- Ja kanske det.
- Du kan väl hänga med på en efterfest.
- Nu menar du.
- Ja om du inte har något emot det.
- Men jag har inte hunnit vara här så långe än.
- Både jag och min kille vill att du följer med oss.
Nu börjar hon känna sig lite obekväm av Annes övertalningsförsök. Hon har sett killen som stått nära dem och följt dem med blicken. Hon hade förstått att han hörde ihop med Anne. Han såg riktigt bra ut men det gjorde en del av de andra killarna också som hon varit inbegripen i samtal med när Anne kom fram till henne. Att ett par ville ha med sig en annan kvinna hem kunde ju bara betyda en sak vilket hon var medveten om. Hon var inte det minsta sugen på en trekant så hon bestämmer sig för att inte följa med dem. Hon skulle hellre välja någon av de andra killarna som hon pratat med. Hon framför sitt beslut.
- Nä jag står nog över. Jag är inte intresserad.
- Varför. Har du något emot mig.
- Nä jag har inget speciellt emot dig. Jag har bara ingen lust att följa med er.
- Vet du. Jag kan inte låta bli att undra varför du är här helt själv. Du kanske behöver nya kompisar att gå ut med.
Det var ju ett snällt erbjudande som Anne kom med. Att hon erbjöd sin vänskap till henne. Men hon kunde inte låta bli att känna tvivel över äktheten i erbjudandet. Hon skulle inte kunna ställa upp på det som de skulle komma att kräva som motprestation.
- Jag är ledsen men just nu behöver jag inte nya kompisar svarar hon.
Det kändes så skumt att ett par ville ha nya kompisar. Hade det bara varit Anne så hade hon haft större förståelse men egentligen inte. Det hade nog också känts lite skumt.
Anne ger med sig och går tillbaka till sin kille och de pratar med varandra. Efter en kort stund kommer killen fram till henne. Hon undrar smått vad han kunde tänkas vilja.
Det första han gör är att konfrontera och ifrågasätta henne.
- Vad har du emot Anne.
- Inget speciellt. Jag vill bara vara kvar här
- Du kan ju komma hit nån annan dag när du vill.
- Faktiskt inte. Man träffar ju inte trevligt folk här varje gång.
- Är inte vi trevliga då?
- Det har jag ingen uppfattning om. Jag känner inte er. Dom här verkar faktiskt riktigt trevliga.
Hon syftade på killarna runt henne som hon pratat med.
- Men du känner ju Anne.
- Nä det gör jag inte. Vi umgicks en väldigt kort tid för tio år sedan. Vi blev inte bästa vänner då heller.
- Vem tror du att du är egentligen. Anne är en bättre person än du. Du borde vara tacksam för att hon ens vill vara vän med dig.
- Och var kommer du in i bilden. Jag litar inte ett dugg på er så varför ska jag bry mig.
- Du ska inte tro att du är nåt. Killen hade börjat låta väldigt otrevlig och nästan hotfull. Det fick andra personer runt omkring att reagera. Det blev spänd stämning och det är nu som han dyker upp. Michael kommer fram till dem och genast lugnade det ner sig. Han ber henne följa med. Hon är förvånad över att se honom där. Trodde att han och de övriga valt något annat ställe. Hon känner sig hoppfull när hon följer med honom ut från puben. Undrade vad han ville. Kanske skulle hon få följa med honom. Hon hoppades det.
Hon hade inte fått följa med dem när de skulle ut på krogen. Kanske hade han ångrat sig. Men det var inte det han ville.
- Nu går du hem. Du ska låta bli att starta bråk säger han..
- Jag startade inget bråk. Det var han som trakasserade mig.
- Det spelar ingen roll. Hade du inte varit där över huvud taget så hade inget hänt.
- Jaha men trodde att jag skulle följa med dig.
- Nä du ska gå hem nu på en gång.
- Jag har kanske ingen lust att gå hem.
- Nu gör du som jag säger.
- Vadå det bestämmer inte du. Det bestämmer jag väl själv.
Han spänner blicken i henne och hon kan se och känna igen den farligt hårda glimten i hans ögon. Det är något som inte undgår honom och han säger med dov röst.
- Tänker du göra som jag säger.
- Jag går väl hem då svarar hon.
Hon har insett att det inte var lönt att sätta sig i motvärn. Så hon vänder på klacken och går sin väg utan ett ord mer. Det var ingen mening att driva det vidare till sin spets. Hon visste att hon skulle förlora då. Hon går hemåt men någon tanke på att gå ända hem hade hon inte. Så fort hon kom ur synhåll svängde hon av och gick åt ett annat håll.
Hon går i riktning mot bron över strömmen och går sedan utmed kajen. Hon har lagt märke till den svarta skåpbilen som följt efter henne. Hon förstår att den följer henne eftersom den åkt i låg fart. Lika lågt som hon går. Hon förstår också varför och på uppdrag av vem. Hon förstår att det är Michael som ligger bakom.

Till sist stannar skåpbilen och en man kliver ut ur den. Hon ser på en gång vem det är. Det är hennes antagonist Anders. Han styr stegen mot henne och är snart framme hos henne. Han ber henne följa med honom. Hon bestämmer sig för att göra som han säger. Hon hade börjat sin lilla vandring helt spontant och planlöst. Hade inte tänkt efter alls vart hon skulle. Hade sedan tänkt gå till en nattklubb men var inte klädd för det. Hon hade ju bara sina jeans på sig. Hon skulle kanske inte ens blivit insläppt. Så hon hade tänkt om. Kunde lika gärna följa med Anders tänkte hon.
- Jag träffade på Michael berättar hon.
- Ja han skulle ju ut med några andra svarar Anders
- Vilka mer följde med honom undrade hon.
- Du vill veta om han tog med sig Yvonne eller hur. Vilka andra spelar väl ingen roll för dig.
- Ja så är det nog.
- Då kan jag tala om att det var Yvonne som följde med honom ut.
Hjärtat sjönk på henne och hon kände sig både tung och tom inombords. Hon fick slutligen helt och fullt bekräftat vem Michael hade valt.
- Du har nog aldrig haft en chans på honom ändå för du tillhör inte hans nivå. förklarar Anders.
- Men det gör Yvonne menar du ifrågasatte hon lite.
- Antagligen så gör hon väl det.
- Jaha men svårt att begripa varför.
- Du skulle kanske inte ha slagit honom heller. Men vi två år på samma nivå skulle man kunna säga. Ingen skulle invända om vi blev ihop.
Det var en helt omöjlig tanke för henne. Och visst hade hon utdelat ett slag mot Michael men bara ett slag och som skett impulsivt och som hon ångrade men det var försent för ånger.
- Jag lever hellre ensam resten av livet än en enda dag med dig svarar hon Anders med låg men stadig röst.
Det skulle aldrig kunna bli verklighet för dem. Hon hade för mycket negativ erfarenhet av Anders. Det hade förekommit förnedring, övergrepp och viss misshandel i deras relation och det hade gjort det otänkbart för henne. Han kör ut henne till gården och hon sover över.

Dagen därpå träffas flera personer i en sammankomst. Hon är närvarande och så är också Michael och flera andra. De diskuterar framtiden. Hennes framtid. Tycker att hon borde rätta sig mer efter deras riktlinjer. Alla tycker lika utom hon. Hon vill leva ett normalt liv. I ett normalt samhälle och omgiven av vanliga människor. Leva ihop med någon hon själv valt.
- Men så illa är det väl inte här. De som bor här är inte konstigare än andra sades det.
- Det finns ingen här som jag vill dela livet med svarar hon.
- Du behöver inte välja någon. Ingen tvingar dig att leva ihop med någon säger Michael.
Hon svarar inte utan väntar på om han tänker säga något mer.
Michael fortsätter prata efter en stund.
- Du kan ju få träffa mig ibland så du blir inte helt utan.
- Och hur ofta skulle det bli undrade hon.
- Ja det kan inte bli så ofta eftersom jag inte kommer att stanna i Sverige och inte heller resa hit så ofta i fortsättningen. Ett par gånger om året kanske.
Det han säger faller inte i god jord hos henne.
- Jag har ingen lust att sitta här och låta livet gå till spillo för att vänta och träffa dig ett par gånger om året. Jag kanske vill skaffa barn och bilda familj.
- Du kan väl skaffa barn även om du bor här. Du och Anders skulle faktiskt kunna bli ihop och skaffa barn.
- Om jag skaffar barn så vill jag att de ska få en normal uppväxt. Inte växa upp här svarar hon bestämt.
Hon fick inga mer svar.
Istället ber Michael alla att lämna rummet. Alla utom hon. Henne ville han prata med utan de andras närvaro. Hon tyckte att det kändes onödigt. Vad fanns det mer att säga dem emellan. Ingenting tycker hon. Det var bara att dra ut på det onödigt mycket.
- Vi kan väl bara sätta punkt nu. Det blir ju ändå inget mellan oss säger hon.
- Det är just det jag tänker göra. Sätta punkt för oss men jag vill bygga ett minne av oss tillsammans. Som jag kan ha i resten av mitt liv.
- Jag kommer att göra allt för att glömma det som varit mellan oss.
- Menar du verkligen det.
- Ja och jag vill helst glömma dig och allt som hänt. Allt är ju ändå förlorat.
Hon tänker försluta sitt hjärta. Tänker inte släppa in Michael i sitt hjärta mer.
Hon blir kvar på gården ytterligare en kort tid.

Michael hade förklarat att han inte kunde fortsätta umgås med någon som använde våld. Speciellt inte när det användes mot honom själv eller mot någon annan för den delen. Hon visste inte vad hon skulle svara på det. Han hade visserligen rätt men det hade inte skett utan provokation. Inte någon gång. Hon önskade att hon inte hade hamnat i de situationerna men det hade visat sig omöjligt.
Det allvarliga med hennes skada hade ännu inte visat sig och hon satt på slänten tillsammans med honom.
Han tar till orda.
- Du kan ju vara med George istället. Ni passar ihop för ni är likadana säger han.
- Jaha så du tycker att han är värdelös också svarar hon.
- Det sa jag inte. Jag tycker inte att han är värdelös.
- Jo det sa du.
- När sa jag det. Du hittar på.
- Du sa att han var likadan som jag.
- Jaha förklara för mig hur du tänker.
- Du tycker ju att jag är värdelös och då måste du ju tycka att George är det också om vi är likadana som du påstår.
- Jag har aldrig sagt att du är värdelös.
- Jo det har du eller ni kanske jag ska säga. Du är ju inte ensam om att tycka det.
- Ja men lägg av. Vi har aldrig påstått det.
- Ni har sagt att jag står längst ner och är sämre än alla andra. Det har ni sett till att alla vet. Det måste betyda att George också är det eftersom vi är lika. Vet han om vad du tycker.
- Jag får väl prata med honom.

Efter en stund ansluter sig George till dem. Michael förklarar att hon kommit med grundlösa beskyllningar mot honom. Han frågar George om han upplever det på samma sätt.
Hon känner att hon måste förtydliga vad hon menar.
- Han påstår att vi är likadana. Jag är ju värdelös enligt honom så då måste han ju tycka att du också är det.
Efter att George fått förklarat för sig vad det handlar om säger han att det är inget som bekymrar honom. Han vet sitt eget värde och låter sig inte påverkas av andras åsikter. Hon kan tycka att hon borde göra likadant men hon är känsligare för omgivningens åsikter.

En tredje man kommer och sätter sig hos dem. Han vill veta hur det står till med henne och vad hon tänker göra. Hon svarar att hon vill åka hem.
- Men så där kan du ju inte visa dig på stan. Du skulle ju skrämma slag på folk som ser dig utbrister Michael med lätt skämtsam ton. Han syftade på hennes blåslagna ansikte. Men det är inget som hon uppskattar. Tycker inte att det är kul alls.
- Det där fick du inga poäng för säger den tredje mannen till Michael och fortsätter tala till henne.
- Du får nog stanna här tills du har läkt och blåmärkena har försvunnit.

Hon får ett anfall av smärta som lamslår henne så att hon knappt kan andas och än mindre skrika. Den tredje mannen kan se hennes plågsamma tillstånd och hjälper henne så att hennes andning underlättas. Säger andas in genom näsan och ut genom munnen. Skadorna visade sig vara värre än befarat så det var uppenbart att det skulle ta en längre tid att läka. Det skulle inte räcka med några dagar.

Hon blir sängliggande. Ska helst inte röra sig alls. Hon hade utsatts för trauma mot huvudet och om hon gjorde en oförsiktig rörelse kunde det bli livshotande. Kanske behövde hon försättas i konstgjord koma. Kanske kunde hon behöva opereras.
Efter två slag mot huvudet hade hon raglat till, tappat balansen, fallit och slagit huvudet hårt mot en sängstolpe.
Kanske var det konsekvenserna av sina handlingar som hon nu var tvungen att ta. Det man sår får man skörda.
Hon kunde ändå inte låta bli att undra om hon verkligen hade förtjänat det.

Den tredje mannen besöker henne vid sjuksängen. Hon berättar vad Michael sagt till henne. Att hon inte duger och att Michael avvisade henne på grund av våldsamheter hon varit inblandad i. Att hon varit alltför impulsiv och inte kunnat behärska sig. Att hon ångrar sig men att det är försent. Mannen svarar att människans plats i tillvaron inte är statistik. Det går att förändra. "Det gäller dig också. Du kan förändra dig och ditt liv". Hon skulle vilja försöka men tycker att det känns hopplöst. Tycker att de kräver för mycket av henne. Hon skulle aldrig kunna leva upp till deras förväntningar ändå.

Hon kommer att skaffa barn som hon kommer att älska och för alltid förvara i sitt hjärta. Sen kommer hon att försluta och härda sitt hjärta och inte släppa in någon mer. Kommer bara visa upp en artig fasad. Inget mer. Bara ett kallt och kärlekslöst hjärta. En del skulle kanske kalla henne för empatistörd men vad bryr hon sig om det. Men hon skänkte den tredje mannen en och annan tanke även i fortsättningen. Det hade trots allt varit något alldeles speciellt men honom.

Leila.N

Status: Brons författare

Ni får gärna tycka till om mina berättelser och även komma med förbättringsförslag på: [email protected]
Leila.N är medlem sedan 2024 Leila.N har 17 publicerade verk