Den trettonde december

Den svenska versionen


DEN TRETTONDE DECEMBER 2003
Novell av Inger Malm
www.malms.info

Redaktören Noppe Nilsson avslutade sitt arbete för dagen. Det var Lucia 2003 och han hade stora planer inför den kommande kvällen. Allting skulle funka som han hade planerat. Först och främst skulle han inviga luciafirandet på Torget och därefter dricka kaffe med kommunalnämndens ordförande på Stora Hotellet. Han lutade sej bekvämt tillbaka i stolen, stoppade pipan och slog ett välbekant telefonnummer. Ögonblicket efter svarade Anne. Noppe log belåtet när han hörde den mjuka rösten i luren. Snart var han åter vara hos henne för att berätta den glada nyheten. I kväll skulle åka hem till sin fru Liljan och berätta att han tänkte lämna henne. Förklara allt enkelt och lätt och sedan utan skuldkänslor packa sina väskor och flytta hem till Anne.
Det fanns ingen tvekan längre. Liljan måste ju ha misstänkt att han under en längre tid träffat en annan kvinna. Nu hade Anne gett honom ett ultimatum och han måste följa sitt hjärtas röst. Han var ju så oändligt kär som en klockarekatt i den unga och levnadsglada doktoranden och så säker på att han handlade rätt. Vad kunde vara mera rätt än att följa sitt hjärtas röst?
Noppe avslutade telefonsamtalet och lade huven över den gamla skrivmaskinen, tog på vargpälsen och lämnade redaktionen. När han kom ner på parkeringsplatsen hade bildörren frusit fast och han fick jobba ordentligt för att få upp den. Han kände sej väl till mods när han slog sej ner bakom ratten och satte på radion. Bilen gled sakta ut på stora gatan och han ökade farten när han nådde bort till motorvägen. Halvhögt gnolande han på en låt som han hört på radion och han ackompanjerades av den spinnande motorn. Han var stolt över sin nya Peugeot Cabriolet som han köpt på höstkanten. Anne älskade att åka i den under varma sommardagar.

Han var helt säker på att allt skulle gå som planerat. Ett brett leende spred sej över ansiktet när han tänkte på bankboken som låg i buffén hemma i matrummet. Det fanns över 20.000 kronor insatta på den och han skulle inte göra anspråk på mer än hälften av summan. Något måste ju Liljan ha för att klara sig vidare när han flyttat. Nej han skulle vara generös. Det hade han redan bestämt.
Det kändes gott i hjärtat när han tänkte på Anne. Hon var 20 år yngre, frisk, stark och välutbildad var hon också. Under några korta ögonblick jämförde han henne med Liljan. Nu skulle de inte längre behöva smyga med sin kärlek. Han kunde stolt visa hela staden vilken charmör han var som kunde fånga en så ung kvinnas intresse. Snabbt och smärtfritt ville han lämna det gamla livet bakom sej och enbart se in i framtiden. Äktenskapet med Liljan var för längesedan dött om det över huvud taget någonsin varit vid liv.
---------
Liljan stod i köket och vispade grädde till en luciatårta. Hon hade lagat pannbiff med mycket lök, vilket var Noppes favoriträtt. En flaska gott rödvin stod på diskbänken och luftades. Utanför köksfönstret var det gnistrande kallt och det knarrade under skosulorna när hon gick till tunnan med soporna.
Det skulle bli en fin kväll, det kände hon. Noppe hade varit riktigt rar och trevlig under veckan som gått. Kanske han nu på gamla dar hade lugnat ner sej och blivit mera harmonisk. Det hade inte alltid varit lätt under de 24 år de varit gifta. Många gånger flydde hon till skogen för att gråta ut när han brusat upp och varit otrevlig. Hon hade gjort allt för honom under åren som gått. Arbetet som städerska i skolan var tungt och tråkigt och glädjestunderna få. Hon ställde alltid troget upp i köket när han kommit hem med diktarvänner som ätit och supit halva nätterna. Något innehållsrikt liv hade hon väl aldrig haft men alltid varit nöjd med det som gavs. Sviterna efter en polio i barndomen gjorde henne låghalt på ena benet och ärren efter spaltgomsoperationen var fortfarande synliga. Tryggheten i hemmet var hela hennes värld. Hon pyntade och tog hand om det lilla huset i skogsgläntan så att det liknade en bild ur en sagotidning. Om sommaren prunkade blommorna i rabatterna och grönsakerna växte och frodades i köksträdgården. Om vintern var huset varmt och ombonat med levande ljus i fönstren och stengodslyktor på trädgårdsgången. Liljans värld var snäv och ganska händelselös men hon trivdes i den. Så ville hon leva resten av sitt liv. Noppe skulle säkert lugna ner sig med tiden. Hon visste ju om att han gjort sina snedsprång under åren men det var väl så karlarna var. Det fick hon acceptera.
Denna kväll skulle de äta i matrummet. Hon hade dukat med linneduk och servetter. En hemgjord luciakrona av lingonris stod mitt på bordet och doftade så gott. Det hade blivit något av en tradition att binda en krans av lingonris varje år och Liljan plockade själv riset i skogen bakom stugan.
Klockan närmade sej sju och Noppe skulle komma hem vilket ögonblick som helst. Hon gick upp i övervåningen och bytte till en grön ylleklänning och satte på en glittrande brosch vid vänstra axeln. Lite extra skulle det väl ändå vara när det var luciakväll.
-------
Klockan var tio minuter i sju när Noppe kom hem och parkerade bilen utanför garaget. Han steg ur och gick långsamt mot huset, öppnade dörren och kom in i hallen. Han tog god tid på sej och stampade snön från skorna. När han hängde upp rocken kändes det tungt att andas och han dröjde onödigt länge innan han till slut gick in i köket. Svetten kändes fuktig under armhålorna och han var ostadig på benen. Katten Josefin jamade och strök sej mot hans byxben men han böjde sej inte ner för att klappa henne som han alltid annars brukade göra.
– Hej, sade han torrt när han såg Liljan stå vid spisen och röra i såsgrytan. Jag är inte speciellt hungrig i kväll.
Liljan tittade förvånat på sin man och kände sej lite besviken. Hon som hade gjort sej så mycket besvär med luciamiddagen. Nåja, kanske han bara var trött. Ett glas whisky skulle nog hjälpa.
Noppe gick fram till kylen och tog fram en öl, öppnade den men drack inte. Han blev alltmer nervös och gick av och an mellan bordet och diskbänken. Hur skulle han börja? Naturligtvis början var svårast. När Liljan sedan förstod att han inte längre kunde leva med henne skulle resten bli enkelt. Tänkte han.
Människor förändras, intalade han sig själv. Han var inte längre den obetydlige hjälpredan på tidningen som arbetade för småslantar. Två diktsamlingar hade han gett ut och var nu en betydande kulturperson i kommunen. Han hade kommit upp sej i livet medan Liljan vuxit fast i hemmet. Det hade ju funnits så många spännande möjligheter under årens lopp så det var underligt att han inte lämnat henne förrän nu.
Noppe bytte till tofflor och gick sedan in på toaletten. Där stannade han kvar länge och repeterade vad han skulle säja till Liljan. Han jämförde åter de båda kvinnorna. Liljan – var sliten, trött och utan livslust. Anne som var ung, rask och representativ. Visst hade väl han rätt att välja det bästa.
– Maten är klar, ropade Liljan från köket. Tag med vinflaskan.
De satte sej ner mittemot varandra vid det avlånga bordet. Lilian lade för honom av pannbiffen och han slog upp vinet. Det verkade som om tiden i det lilla matrummet stod stilla. Noppe skruvade på sej, svalde flera gånger, hostade och harklade sej. Som en blixt från klar himmel snabbt och skoningslöst kastade han fram nyheten.
– Jag tänker flytta i kväll, sade han högt och tydligt som om han var rädd att Liljan inte skulle höra honom. Du måste ju ha förstått att jag en längre tid träffat en annan kvinna. Hon heter Anne och arbetar på museum. Vi är mycket kära och planerar att gifta oss så snart vår skilsmässa är klar. Det är ingen idé att vi diskuterar saken. Jag har redan bestämt mej och jag ger mej av redan i kväll.
Min Gud, tänkte Liljan. Har han har redan druckit en del innan han kom hem. Han brukar minsann inte skämta. Han måste i alla fall vara på gott humör. Hon började småskratta och tog för sej en ordentlig tugga av pannbiffen.
– Flytta? Var skall du flytta utbrast hon förvånat.
- Hem till Anne förstås, sade han med eftertryck.
Det uppstod en lång tystnad mellan makarna. Noppe trummade nervöst med pekfingret på bordet. Han kände sej osäker på hur han skulle handskas med det som måste komma. Liljan skulle förstås bli hysterisk och gråtande kasta sej vid hans fötter. Men han skulle vara ståndaktig och inte falla till föga för hennes gråtattacker. Detta var hans kväll och han måste visa sej stark som en riktig karl. Han kunde redan ana hur den kommande natten med Anne skulle bli. En natt när han inte behövde tänka på att åka hem frampå småtimmarna.
Liljan såg stint på sin man. Allvaret i hans ansikte talade om att han inte svamlade. Hon stelnade och hennes ryggrad kändes förlamad. Det som hände var inte verkligt. Hon måste drömma. Inom några få sekunder rasade hela hennes värld samman som ett korthus. Hela hennes liv med Noppe passerade revy inför hennes ögon. Allt som hade hänt under de gångna åren och alla tårar som hon fällt för hans skull. Om detta nu var allvar så måste hon hålla sej lugn och behärskad. På något underligt sätt kände hon plötsligt en nyvunnen kraft stiga och ta plats inom henne. Situationen var overklig och chockerande. Hon knöt händerna hårt under bordsskivan och lyckades med stor ansträngning behålla sitt lugn. Hon såg rakt in i hans vattniga ögon utan att blinka. Trots att ilskan nu bubblade inom henne höjde hon lugnt huvudet och mötte hans blick. Det tog en lång stund innan hon orkade tala. Med någorlunda stadig röst sade hon:
– Jaha, så du tänker flytta. När du gör det så se till att lämna kvar katten för den har jag köpt för egna pengar. Hundra kronor betalade jag för den borta hos prästen. Bilen är också min och den stannar kvar här. Bankboken med mitt morsarv ligger där den ligger. Och så är det vargpälsen som jag arbetade ett helt år för att kunna ge dej i julklapp ett år. Minns du hur jag städade extra i skolan varje eftermiddag dag efter dag för att få ihop pengar till den. Som sagt, pälsen blir också kvar här och den kan katten ligga på. Vet du att jag är glad att äntligen slippa se dej i fortsättningen, höra dina högljudda snarkningar och försöka var älskarinna till en man vars glöd för längesedan slocknat. Vet din nya om att du har en tumör i testiklarna. Kommer hon att ta hand om dej när du blir gammal och sjuk? Och förresten, känner hon till att du har två vuxna barn som du aldrig brytt dej om.

Noppe sjönk ihop vid bordet. Han lutade huvudet i händerna och mumlade något som Liljan inte kunde uppfatta. Detta var inte vad han väntat sej. Den stora dramatiska gråtscenen hade uteblivit. Nu satt han där vid bordet som den eländige krake han egentligen var och alltid hade varit. Tänka sej att Liljan som i alla år ställt upp i vått och torrt kunde vara så grym och behandla honom på detta sätt. De hade varit så nära varandra och hon hade stöttat honom när han läste på korrespondens. Hon hade varit vid hans sida när mor dött. Det var obegripligt att hon nu kunde köra honom på porten utan både bil och pengar. Hur skulle han nu klara sej.
Liljan steg upp från bordet och plockade ut disken. Hon ställde den orörda luciatårtan i kylen. Från skåpet tog hon ett dricksglas och fyllde det till hälften med whisky. Hon drack ur innehållet i ett svep. Därefter sade hon lugnt.
– Allt du tar med dej härifrån är den gamla soffan i köket och buffén som vi lutade av förra sommaren. Hoppas att ditt nya liv blir allt du väntat dej.
Hon städade upp i köket och gav katten mat. När detta var gjort gick hon in i sitt syrum och låste dörren efter sej. Noppe tog på rock och pälsmössa och vandrade ut i den kyliga luciakvällen totalt uppriven över att ha blivit så illa behandlad. Han promenerade sakta upp mot kyrkogården och snön knarrade under sulorna. Det hade blivit kallare och han frös om öronen. Nu visste han inte riktigt vad han skulle ta sig till. Utan bilen kom han inte någonstans. Till Anne kunde han inte komma utan både bil och pengar. Detta hade han inte räknat med. Det stod nu klart att han underskattat sin hustru under alla dessa år de varit gifta. Vad hade hänt med henne? Det var inte längre den annars så följsamma Liljan som tagit till orda där vid matbordet. Kunde det rent av finnas någon annan man i bilden. Någon som han inte visste om. Hade hon bedragit honom?
Noppe lutade sig mot en gravsten och tårarna rann nedför hans frusna kinder. Han såg ut över den isbelagda viken som lystes upp av lamporna vid kyrkan alltmedan barnkören i församlingshuset strax intill sjöng om Staffan som var en Stalledräng och vattnade sina Fålar fem.
Berättelse av Inger Malm
www.malms.info

Skriven av: Inger Malm