Publicerat
Kategori: Novell

Den Unga Tempelriddaren

Den unga tempelriddaren

Tempelriddarnas högkvarter i London 1240

Will sprang i korridoren mot övningsfältet. Den här gången skulle inte bli den första gången han var sen till en träning. Så upptagen av sina tankar som Will var, så märkte han inte mannen som hade stigit fram från en sidokorridor. Han hade sprungit rakt in i hans bröst och ramlat, ”Vad i guds namn håller du på med unge man” hörde Will i en igenkännlig tonart. “Jag är väldigt ledsen Sir Gareth men jag har bråttom, jag är nämligen väldigt sen till min träning.” Den stora tempelriddaren suckade högt. ”Skulle inte vara första gången då.” När han sagt detta så gick han vidare i korridoren. Will reste sig upp och fortsatte att springa, när han vände runt nästa hörn såg han träningsfältet. Alla de unga hade börjat träningen genom att sparra med sin partner. Will sprang ner för trapporna och mot deras tränare Sir Dagonet, som var en tempelriddare. Han hade blivit skadad i strid och därför fick han träna nya medlemmar eftersom han annars skulle vara ivägen i Jerusalem. När han såg Will komma springande så höjde han handen och alla slutade att sparra, han vände sig mot Will och sa. “Sen igen Will Campbell” samtidigt som han höjde sitt högra ögonbryn. “Det ser ut som om straffet du fick förra gången inte var tillräckligt hårt” Efter han sagt detta så började han gå mot Will “ Du kanske ska stå och diska i köket istället för att träna till att bli tempelriddare?”. “Jag blev uppehållen sir.” ”Uppehållen? Av vem blev du uppehållen, om jag får fråga?” “Det var min farbror som ville höra om mina framsteg” Dagonet lät höra en hög suck medan han vände sig om och gjorde en gest som betydde att han kunde ta ett vapen och börja sparra med sin partner.

Timmar passerade medans Will tränade. När det var slut så var han så trött att han hade kunnat lägga sig ner och somnat direkt. “Du har blivit ganska bra med svärdet nu” sa en bekant röst bakom honom. Will vände sig om och såg rakt in i Philips ansikte. ”Det kanske beror på all träning vi har gjort tillsammans” sa Philip. “Du vet den där ursäkten som du gav till Dagonet” frågade Philip med ett frågande ansiktsutryck. “Ja?” frågade Will. “Jag vet att det inte var sant.” Will tittade på Philip med ett ansiktsutryck som visade ilska, men sen brast han ut i ett leende medan han sa “Men det var en bra lögn, eller hur?” “Nja jag tror faktiskt inte att det är en så bra lögn” “Du oroar dig för mycket över reglerna Philip.” Dem började gå mot den stora matsalen, medans de gick så tänkte Will på vad Philip hade sagt. Det kanske inte är en så bra idé att ljuga om sådana saker, om min farbror får reda på att jag använder hans namn när jag ljuger så kommer han att utesluta mig från ordern. Det var många frågor som cirkulerade i hans huvud, frågor som ”Varför är jag egentligen här?” och ”Vad ska jag ta mig till om jag blir utesluten?” Vad?, varför?, vad?, varför? Var de enda sorters frågor han egentligen hade i sitt huvud.


Dem anlände till den stora matsalen som tidigare hade varit en stor mässhall, I mitten av matsalen stod två rektangulära bord som täckte nästan hela rummet, varje bord hade plats för ungefär 300 studenter, även om de aldrig fyllde dem. Rummet hade få dekorationer förutom några baner prydda med det röda korset som var tempelriddarnas kännetecken. Will och Philip satte sig ner vid ena änden av bordet längst bort. De behövde inte vänta länge förrän en ganska fet man kom gående mot de med två tallrikar, efter honom kom två tjänare bärandes på en kittel med vad som såg ut som soppa. Han gav dem två pojkarna en snabb blick som för att försäkra sig om att de var två tjänare inte skulle försökte stjäla mat. “Blir dem unga herrarna nöjda med lite soppa” sa den stora kocken med ett frågande utryck. ”Vi nöjer oss väldigt bra med soppa, Mr?”Sa Will.” John, mitt namn är John Tucker.” ”Okej Mr Tucker. Vi skulle Vilja ha lite bröd om det går bra?” Den stora kocken viftade med handen och dem två tjänarna ställde ner kitteln, därefter gick dem ut i köket för att någon sekund senare komma ut med en halv limpa bröd. En stund så satt dem bara där och pratad om hur det skulle vara i Jerusalem när de blir riddare. Den här sortens frågor cirkulerade i varje pojkes huvud på det här området, men endast en handfull fick sina drömmar uppfyllda.

När de hade avslutat sin måltid gick de genom korridorerna och pratade om lite allt möjligt. De tänkte inte vart de gick och insåg inte vart de var förrän de stod inför den jättelika katedralen. De tittade på varandra i några sekunder innan de gick in. Vad de såg när de kom in var den stora korsgången, de började gå längs med dem blankpolerade väggarna och det välvda taket. Där själva korsgången slutade så började den stora trädgården ta vid. När dem gick rakt igenom trädgården passerade dem hundratals olika blommor, Rosor, Iris, Magnolia, Maskrosor. “De har verkligen många olika sorters blommor här” utan ett enda spår av utryck i sitt ansikte. “mmm” sa Will. De fortsatte gå mot kapellet för att be. De kom fram till kapelldörren, dörren var av massiv snidad ek, bilden på dörren föreställde Jesus som höjde sina händer mot himmelen. Will öppnade den lilla dörren som fanns bredvid den stora och gick in, tätt följd av Philip.

En timma senare gick de två unga männen ut ur kapellet. ”Vi måste skynda oss om vi ska hinna till aftonbönen i tid” sa Will. De gick mot den stora salen. När de rundade nästa hörn såg de en lite äldre man i en vit tempelriddarmantel, när mannen vände sig om så såg Will att det var hans farbror, Sir Reynald de Vichiers. Han tittade på de på ett speciellt sätt som alla kände igen som om han hade något att säga, “Hm jag ser att ni kommer precis i tid”. När de kom in i rummet var det nästan helt fullt. De gick till ena änden av borden och stod där och väntade på att riddarna skulle sätta sig ner. En av de äldsta vid riddarbordet satte sig ner, och med en hög duns så satte sig alla dem unga. Wills farbror ställde sig upp och sa ”Ikväll dricker vi för alla våra bröder som har offrat sig för vår orden och dess mening, men också för att de trodde på syndernas förlåtelse genom att dö i ett heligt krig, amen”. Alla elever och de andra riddarna följde hans exempel och sa alla som en enda röst ”AMEN!”.

“Sir, Sir Reynald de Vichiers skulle vilja prata med dig?” Will vaknade ur sina dagdrömmar. Den lilla pojken tittade på Will som om han väntade på något. ”Tack för ditt meddelande jag ska behandla hans förfrågan genast.” Han la ner sin dolk och gaffel för att resa sig. Det är nu det kommer, jag skulle inte ha ljugit för Sir Dagonet. Om han inte vet om det så ska jag berätta det för honom, men inte nu.

Han kom fram till riddarbordet, han stod framför bordet när hans farbror vinkade åt honom. Han gick längs med bordet och passerade många riddare som han kände genom sin farbror. När han stod bredvid sin farbror så visade han att Will skulle komma lite närmare. Han viskade ”Jag vet att du ljög, den här gången är det okej, men nästa gång så kommer jag inte vara så skoningsfull, jag kommer inte tveka att utesluta dig från ordern, är det förstått Will?” Bara sekunder efter det svarade Will. ”Ja sir” Hans farbror såg nöjd ut och sa. ”Du kan gå tillbaka till din plats nu.” När han var tillbaka på sin plats började Philip att prata med honom direkt. ”Vad sa han?” Och han såg ganska orolig ut. ”Jaa… jag blir inte utesluten” när Will sagt detta så lugnade Philip ner sig. ”Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig” sa han med spelad sorgset. De båda pojkarna skrattade lågt och stämningen lättade lite.
Aftonbönen flöt på som vanligt med en massa böner och lovord, förutom för Will. När han senare den kvällen skulle gå och lägga sig så hade han lärt sig en läxa, han skulle aldrig mer i sitt liv ljuga för en högre rankad riddare eller lärare.

När Will vaknade dagen därpå visste han att det inte var kyrkklockan som hade väckt honom. Han tog sig upp och drog på sig sina vanliga bruna yllekläder. Och gick mot dörren för att ta reda på vad som hade väckt honom så tidigt, ”klockan måste vara 5 eller 6 på morgonen” sa han tyst för sig själv. ”den är halv 5 till och med”, det var Philip som hade stigit upp

Robin Saxin

Skriven av: gonzozo

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa.

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson