Den utstötta kaninen

En gång för länge sedan levde det en liten vildkanin och han bodde med alla sina syskon och kompisar i sin stam Rabbit City.
Ändå kände han sig ensam. Det berodde på att hans föräldrar som var av rasen belgisk jättekanin. Men de fick en liten dvärgkanin i samma kull som de andra kaninerna. De hade aldrig sett en sådan ras förut, de blev väldigt förvånade och chockade.
De bestämde sig att han fick heta Pelle Plutt, eftersom han var så liten och nätt. Han växte upp och ville leka med andra jämnåriga kompisar och syskon. Men det fanns ett ständigt problem som stoppade honom. Han fick helt enkelt inte vara med och leka för att han var en dvärgkanin. Både hans syskon och kompisarna sa helt.
De såg honom enkelt nej som en utböling och kallades så redan som en liten bebiskanin. Han blev mobbad, trakasserad och utfryst av alla i flocken. Allt detta bara för att han inte såg ut som alla andra. Så fort han frågade om han fick vara med och leka fick han alltid höra negativa, nedsättande ord.
- Nej, du får inte vara med oss. Du tillhör inte vår ras, stick. Du är ingen riktig kanin!
Varje gång han fick höra det blev han väldigt ledsen och ville helst bort från Rabbit City. Men det var väldigt svårt för en liten stackare att klara sig ensam mitt ute i stora skogen. Där fanns också farorna som till exempel den ökända räven Ronny. Han ville säkert döda och äta upp en liten kanin. Så han fick tålmodigt stå ut, bita ihop och att vara kvar i flocken.
Men de hade ju i alla fall hade lite hjärta och omtanke. När det var dags att leka och utföra klassisk kaninhoppning dock fick han vara med. Att hoppa över hopbyggda hinder av till exempelvis stockar och stenar var det bästa han visste. Han hade väldigt intensiv energi och en härligt skön spänst i sina korta, starka ben. En positiv, stark krydda som fanns hos honom och den var hans främsta egenskap.
En vacker dag när han blivit några månader äldre var det dags för alla kaniner att samla sig och leka Olympiska Spelen tillsammans. Det blev mycket som krävdes när han övertalade sina syskon och kompisar. Han ville så gärna få vara med de alla andra kaninerna och leka. Till sist gav de sig och Pelle fick vara med i OS.
Han hoppade rätt upp i luften, skrek ”Hurra” och riktigt tjoade av glädje. Här kan man säga att det var stor entusiasm genom att hoppa. Första grenen var kapplöpning 80 meter. Alla de andra kaninerna hoppades däremot på att det inte skulle gå bra, både Pelles medtävlande och även de i publiken som tittade på gjorde allt i sin makt för att försvåra hans utmaning.
- Du kommer aldrig att klara det här. Du har inga långa ben som oss normala.
Det var otroligt dumt sagt och det kändes himla tråkigt för honom att höra dem säga så. Men de gjorde så här för att han var olik deras ras. En ledsen Pelle kom sist över mållinjen. Han suckade djupt och försökte att hämta andan igen. Strax där på var det dags för nästa gren. Det var hinderbana på 150 meter. Alla kaniner i publiken fortsatte bua i stället för att heja på honom. De slängde ur sig massor av fula glåpord.
Hans kompisar och syskon stod dessutom och ropade ”Missa, missa, missa” medan de klappade tassarna i takt och hoppades att han inte skulle klara banan. Han själv försökte åtminstone koncentrera sig och ville göra sitt bästa.
Första hindret var en hög och stor sten, där fanns även ett rep att ta tag i. Där skulle man enligt reglerna dra sig upp och på så vis klättra över. Men typiskt nog fick han mjölksyra och så svaga muskler i tassarna. Knappt kunde han dra sig över. Han behövde verkligen ta i och förlorade mycket tid.
Andra hindret var en ihålig stock att krypa igenom. Lyckligtvis passade det bättre, så för han själv som var mindre, så för honom var det en ren barnlek. Här tog han in lite tid. Banan fortsatte och några meter innan mål var det dags för att hoppa över en vattengrav. Alla andra kaniner klarade att hoppa över och sedan kom turen till Pelle. Han tog sats, men inte heller detta gick som det var tänkt, utan han snubblade på kanten och föll rätt ner i vattnet. Usch, vad han blev blöt.
- Vilken vissen liten stackare du är, rätt åt dig, Pelle! Retades alla hånfullt.
Till sist var det dags för den tredje och sista grenen, Pelles stora favorit. Kaninhoppning 200 meter och som gick ut på att alla kaniner skulle hoppa över ett gediget uppbyggt hinder av stockar och sten. Han blev väldigt glad, förväntansfull och tyckte att det här skulle han klara. Medan han gjorde sig beredd att hoppa, ropade publiken mot honom bakom hans rygg.
- Det här klarar du aldrig, stackars eländiga Pelle Plutt. Du har redan sumpat de två första grenarna. Hoppas du misslyckas!
Pelle ställde sig och väntade, ställde sig och trampade lite i takt med buandet för att och ta sats. Men han hoppade i stället rakt på stockarna, råkade riva ner dem och stenarna rasade. Första hindret på banan var därmed totalförstört. Pelle blev jättebesviken på sig själv.
Men det var inte det minsta konstigt att han misslyckades. Om alla andra i publiken ropar gång på gång att man inte kan, så tror man det till slut själv. Man blir därför rädd, tappar helt sitt självförtroende och kan inte.
- Vad i hela herrans namn har du gjort? Du har förstört vårt fina hinder, så som vi har byggt och kämpat med det! Ropade kompisarna argt till honom när hindret hade rasat sönder och Pelle ryggade tillbaka av rädsla.
- Vad är det här för dumheter? Du skulle aldrig fått vara med oss här i OS. Du förstör enbart för alla oss andra och misslyckas med precis allting. Du är härmed bannlyst och avvisad härifrån Rabbit City för all framtid. Stick i väg, din dumma dvärgkanin!
Nu blev Pelle rädd och ledsen på allvar. Han sprang till skogs och bestämde sig för att aldrig mer komma tillbaka till hans numera före detta stam. Om han ändå hade blivit född till jättekanin själv hade han sluppit allt detta hela spektakel.
Men kan man ens rå för vilken ras man blir född till? Det blev en jättelång väg att vandra. Utan mat och utan vatten eller några som helst vänner fick han klara sig helt ensam.
Hur skulle detta gå? En stora fara som lurade, var den listiga och påhittiga räven Ronny. När Pelle passerade rävlyan kände Ronny lukten av honom.
- Min nos ljuger aldrig. Jag känner att det doftar en kommande härligt god kaninmåltid!
Pelle gick inom synhåll. Ronny smög sig sakta på honom och gjorde sig beredd på att attackera denna arma lilla stackare. Han var hungrig också. Pelle hade tur den här gången och han upptäckte Ronny innan han hoppade på Pelle för att hugga till. Han fick plötsligt förnyade krafter.
Pelle satte riktigt fart på benen för att springa utom räckhåll. Ronny jagade hack i häl på honom. En intensiv kaninjakt på liv och död. Genom skogen sprang de, simmade över den stora floden, sedan uppe på land igen, springandes mer och mer allt närmare ett riktigt blodigt allvar. Sedan såg det ut att de kommit till ingen återvändo. Ett stort klippblock stod i vägen och blockerade vägen. Men Pelle visade sig vara en mästare på att klättra uppåt på bergväggen.
Det var högt med flera avsatser att sätta tassarna på, och så nästa efter nästa. När Pelle hade övat under OS. och var i god form för en stund sedan fick han bra utdelning för sin hoppförmåga. Han kom till sist ända högst uppe på klippan och fick sedan pusta ut. Faran var över för denna gång. Så högt kunde inte Ronny inte ta sig. Långt där nedanför vände han bittert hem igen med en tom mage.
Visserligen gick det inte som det var tänkt, åtminstone för en hungrig räv. Men tur för en äventyrslysten dvärgkanin. Nu kunde han fortsätta leta sig framåt och behövde komma till ett nytt ställe, där han kunde bosätta sig. Alltså där det åtminstone fanns andra kaniner att bo med. Det blev en oändlig vandring på flera timmar.

Alldeles plötsligt kom han fram till ett ställe där det liknade någonting han aldrig sett tidigare. Han gnuggade sig i ögonen och nöp sig i ena tassen för att kolla att det inte var en dröm. Helt plötsligt stod där ett helt gäng dvärgkaniner, samma ras som han själv. En av dem gick fram till Pelle och hälsade på honom glatt och nyfiket.
- Hej på dig grabben! Vad heter du? Roligt att du har hittat hit till oss. Du har kommit till vår stam Bunny Town.
Detta var det han hade letat efter, ett nytt ställe det fanns jämlikar. Sådana som han kunde bo hos och bli lycklig. Så han berättade glatt och aktivt för sina nya kompisar och sa att han hette Pelle Plutt. Han berättade vilken stam han själv kom ifrån, alltså Rabbit City där det enbart lever jättekaniner.
- Du menar alltså sådana som Bella Kanina? Hon är ju rubbad, putsväck i hjärnan och helt störd i huvudet! Alla pekade bort mot en stor kaninhona som såg annorlunda ut och det syntes tydligt att hon var ledsen. Hon var helt enkelt en belgisk jättekanin. Ensam där i skymundan gick hon och fick inte vara med. Hon fick inte vara med på grund av sin ras för att alla andra sa ifrån.
- Nej, du får inte vara med oss, du är bara en utböling. Det är bara vi som är riktiga kaniner!
Problemet med Bella var att hon var för stor och klumpig. Motsatsen till Pelle som var för liten och nätt. Pelle blev chockad och minst sagt illa berörd av detta han fick höra. Hon klarade inte alls att utföra de mest enklaste uppgifter bara för att alla andra, mobbade och trakasserade henne titt som tätt. Pelle frågade om det här de nyss sagt, om det inte var lite väl hårt mot henne.
De påstod att Bella var fel ras bara för att hon såg större och annorlunda ut än de andra. De hade innan lekt Olympiska Spelen. Samma upplägg hade de haft, precis allt som i Rabbit City. Allt var samma utom att de inte hade skickat i väg henne och tvingat henne lämna stammen.
Pelle blev helt förstummad och funderade på vad det är för en konstig värld han kommit till. Här i Bunny Town där han var nu kommit till verkade allt vara upp och ner och i stället. Helt tvärtemot det han annars varit van vid. Han frågade sig varför, höll sig för pannan och sa.
- Åh, ack du grymma värld! Måste allt detta hända mig, varför?
En god egenskap hade Bella Kanina dock. Hon kunde hoppa högre än några andra kaniner i stammen. Det var det bästa hon visste att hoppa över stockar, stenar eller annat uppbyggt i naturen, med samma härliga, sköna spänst som Pelle.
Hon klarade av kaninhoppning helt lysande, men fick aldrig chansen att visa vad hon kunde medan hon tävlade för att de andra hade ropat fula glåpord mot henne. När han kände igen sig insåg han att Bella befann sig i exakt samma situation som honom själv. Så nu beslutade han sig vad som skulle göras med det samma. Han pratade med de andra dvärgkaninerna, ett ganska så allvarligt, laddat och känslosamt samtal.
- Så här får ni faktiskt inte göra. Fattar ni inte att Bella har blivit väldigt ledsen av att ni har fryst ut henne? Jag tänker nu på allvar ta henne med mig bort härifrån Bunny Town!
- Gör det, ta henne med dig. Vi vill ändå inte ha någon här som inte tillhör vår art!
Pelle kände att han blev så arg för vad han fick för svar att han var nära att skälla ut dem ännu en gång. Därför gick han raka vägen fram till Bella, tog henne i tassen och sa bittert ”Hejdå”. Hon kände sig illa till mods. Hon visste inte vad som var på gång eftersom hon var utanför det samtal som de nyss hade.
- Vad är det du vill mig? Frågade Bella oroligt.
- Vill du avvisa mig ifrån Bunny Town? Eller tänker du mobba och trakassera mig? Bara för att inte jag ser ut som alla andra! Men Pelle skakade nekandes på huvudet och förklarade varför han tog med sig henne.
- Min före detta stam, Rabbit City, där lever det massor av belgiska jättekaniner som ser ut precis som du. Du kan säkert bo där i stället och det kommer bli bättre.
Jag lovar, du kommer att trivas. Akta dig bara för räven Ronny, så inte han äter upp dig. Du måste vara mycket försiktig. Undvik att gå nära hans lya. Då hände någonting oväntat. Bella stretade emot och hon ville att de stannade till mitt på stigen. Då såg hon in i Pelles stora blåa, vackra ögon som om att hon var nära att drunkna i dem. Och Pelle tittade tillbaka i Bellas bruna ögon. Så strök hon honom snällt över kinden och sa kärleksfullt.
- Hör du, Sötnos! Jag vet något mycket bättre. Om det blir du och jag i stället? Eller jag undrar om jag och du ska? Pelle svarade modigt.
- Det räcker, Hjärtat. Jag förstår dig. Vi två vet bättre än alla de andra. Kom nu, vi går åt det här hållet i stället.
Ingen tvekan rådde det om att de två båda kaninerna hade blivit förälskade i varandra. Så för att i stället Bella skulle vandra ensam till den numera hotfulla platsen där Pelle hade vuxit upp, fanns ett bättre alternativ. De letade upp en trygg och säker plats inne i en skogsdunge där de kunde vara ensamma. Detta var något helt nytt man aldrig kunnat tro från början, tänka sig. En stor belgisk jättekanin som bildar ett kärlekspar tillsammans med en dvärgkanin.
De gjorde ordning en alldeles egen håla där de kunde bo ihop och inleda sitt nya liv ihop. Då blev det minsann mysigt. Efter en liten tid fick de en hel kull av ungar. Det blev blandraser. Både en dvärgkanin, en belgisk jättekanin, en angorakanin, en vädurskanin, en svart, en vit, en brun, en röd och till och med en randig och en prickig. Alla var de riktiga kaniner och de levde lyckliga med sin familj.
Bara en fråga återstod. Hur gick det med alla övriga jättekaniner hos Pelle Plutts och de övriga dvärgkaninerna i Bella Kaninas förra stammar? De fick leva med skammen i behåll under resten av livet för att de hade varit så dumma och elaka. Ingen kan rå för vilken ras man är född till. Ett viktigt budskap till alla.
Det spelar ingen roll hur man ser ut. Utan vi måste våga vara annorlunda och det gäller oss alla. Viktigast är de egenskaper vi har på insidan.

Skrivet av Alexander Josephson

Skriven av: