Den vita döden

Finland, december 1939

Snön låg djup i skogarna vid Suomussalmi. Den föll sakta, utan ett ljud. Som om världen höll andan. Jag höll också andan. Inte för att jag var rädd – inte längre – utan för att det var så jag levde. I tystnaden.

Jag heter Simo Häyhä, men det namnet bär inte vinden. I snöns viskningar kallar de mig Den Vita Döden. Jag bär inget storslaget vapen – bara min trofasta M/28 utan kikarsikte. Jag litar på mitt öga, mitt hjärta och naturens skydd. Jag har varit jägare hela livet. Skillnaden är bara att det jag jagar nu bär röd stjärna på mössan.

Den 30 november gick Sovjet över gränsen. De trodde att Finland skulle falla som ett frostbitet löv. Men skogen skyddar sina egna. Jag kände varje sten, varje träd, varje isfläck i området där jag låg på vakt. Jag blev en del av landskapet. Osynlig. Dödlig.

Jag låg där i snön. Temperaturen sjönk till minus 40. Jag andades genom snön för att inte ånga skulle förråda mig. Fingrarna stelnade, men jag rörde dem inte i onödan. Varje rörelse var en risk. Varje skott var ett beslut.

En röd soldat rörde sig i utkanten av mitt synfält. Han trodde han var dold. Han var inte det. Jag sänkte huvudet, lyssnade till vinden, andades in... och tryckte av. Ett skott. Tystnaden återvände genast. Jag bytte plats. Alltid. Rörelse efter varje eld.

De började frukta mig. Inte bara soldaterna. Ledarna. Jag hörde viskningar från avhoppade fångar. De talade om en vit skugga. En man som inte syntes. Som inte hördes. Bara dödade. Över 500 bekräftade träffar. Men jag räknade aldrig. Det var aldrig ett nöje.

Jag hatade inte soldaterna. Inte de som kom. Inte de som dog. De var också unga män, fastfrusna i en politik de inte valt. Men jag försvarade mitt land. Min familj. Min skog.

En dag träffade de mig. En explosion nära ansiktet. Allt blev vitt, sedan svart. Jag vaknade upp utan delar av min käke. Men jag vaknade.

Kriget slutade kort därefter.

Jag återvände till tystnaden. Inte som hjälte, inte som legend – bara som man. Jag talade inte mycket. Det gjorde jag aldrig. Men skogen minns. Snön minns. Och kanske, i de kalla vindarna som sveper över Suomussalmi, kan man fortfarande höra ekot av den Vita Dödens andetag.

Vill du ha en fortsättning, eller kanske en version från en sovjetisk soldats perspektiv?

Skriven av: eroldenstore